The Vegetarian

  
Det var Ela i min berlinska bokklubb som nämnde den först: Han Kangs The Vegetarian. Ingen mer än jag (förutom Ela) ville läsa den, jag var också tveksam, men är glad att jag gjorde det som resultat av ett spontaninköp en sen fredagskväll på Dussmann (bokhandel öppen till midnatt, härligt härligt men farligt farligt).

Yeong-Hye och hennes man lever i ett stillsamt och opassionerat äktenskap. Den dåliga känslan i magen kommer redan efter någon sida, när jag läser om hur de träffades. Mannen tänker att han valde henne för att hon inte direkt var nåt märkvärdigt, men hon gör åtminstone inte en massa väsen av sig. Att fördelen med att de aldrig varit förälskade är att man inte saknar förälskelsen sen, efter några år, när det ändå blir tråkigt. Ändå kommer hon att göra honom besviken.  Hon får mardrömmar om kött. Om att äta döda djur. Hon blir vegetarian. Detta är dramatiskt i den här familjen, och hennes vägran att lyda och äta kött blir inledningen till en mardröm av den typ som man inte bara har när man sover.

Våld, våldtäkter, svek. 

Boken har tre delar. Kvinnan Yeong-Hye står i centrum i den första. Sedan hennes svåger. Slutligen hennes syster. 

Den första delen får mig att tänka på koreanska skräckfilmer. Många tänker japanskt om skräck, men jag har alltid tyckt att de koreanska filmerna är snudd på värre. Andra delen kallas av många ”erotisk”. Jo, där förekommer samlag, men allt är så svart. Det enda sensuella är målade blommor. Den tredje delen knäcker mig, snudd på.

Våld från andra, våld mot andra, våld mot sig själv.

”Fantastiskt exekverat, men v i l k e n feel-bad! Uuuuhuhu!” skrev jag i botns16-gruppen på fejjan. Inte så tjusigt och analyserande, men mycket sant. För mig var det en arbetsseger att orka läsa hela boken. Boken är skenbart tunn, sparsmakad, men innehåller m y c k e t (jag vet, klyschvarning på den meningen, men den är sann).

Jag har ju jobbat lite här och var i världen, men månaderna i Sydkorea 1999 var märkliga och skrämmande, det är ohotat mitt mest främmande land hittills i livet. Ett rikt land, på ytan toppmodernt, men så patriarkalt och hierarkiskt. Jag skulle kunna skriva en hel berättelse i sig om det, men det får vänta tills jag har tillgång till dator. Det var naturligtvis omöjligt att INTE läsa med de glasögonen på, men Han Kang berättar i en podcast (tack C för tipset!) att hon vill skriva om våld i VÄRLDEN, i människan – inte specifikt om Sydkorea. Hon berättar om hur människor i andra länder hittar sina egna referenser till våldet och förtrycket i boken.

En mycket välskriven bok. Den här historien kommer jag att tänka på länge.