Den tredje hustrun
När jag började läsa Lisa Jewell back in the early chick lit days så skrev hon – som jag minns, rätt eller fel – roliga, harmlösa och lättsamma böcker om festande trettionåntingar med kärleksproblem.
Kärleksproblemen kvarstår förvisso (ofta), men så himla lättsamt är det sällan längre. Fågelburen nuddade dåligt mående och hoarding, Den tredje hustrun handlar om hur Aidan, 48, tvingas acceptera att hans unga vackra fru Maya ställt sig i vägen för en buss, dyngrak, på Charing Cross Road. Tog hon livet av sig? Hon brukade väl aldrig bli berusad, än mindre dyngrak? Vad HÄNDE egentligen?
Allt var ju så käckt utåt. Den obotligt charmige Aidan med massor av barn, inne på den tredje hustrun – alla tumlar runt tillsammans, till och med semestrar ihop, i ett härligt kollektiv. Aidan, alla hans fruar och sammanlagt fem barn. Stor, lycklig, cool och modern familj. Alla älskar alla.
Fast så är det ju inte.
Den tredje hustrun är en relativt långsam pusselroman där vi serveras en lagomt stor tugga i taget innan vi slutligen vet (nästan) allt om vad som hände den där natten när Maya dog. Familjefriden krackelerar. A l l a har hemligheter. Såklart.
Jag vet. ”Familjehemligheter” är sällan en sales pitch som fångar mig och jag har haft boken (på engelska…) liggande länge innan jag slutligen började LYSSNA på den. På svenska. Den engelska pappersvarianten får jag väl ställa i bokträdet eller byta bort.
Vad jag gillade? Favoritdelar av London (Highgate, Islington – ännu icke helt bokligt utslitna på samma sätt som Notting Hill och Kensington), kanske till och med lite av det långsamma; hur Jewell faktiskt lyckas få oss att se ”allas” fel och brister men på samma gång också känna sympati för (nästan) alla.
Kan en sån här historia få ett lyckligt slut? Det får du ta reda på själv.
Vattnet drar
Det har knappast undgått någon att jag stortrivs där jag är och inte vill vara någon annanstans – men ibland färgas kinderna lätt gröna av avund. Nu ska vi inte dra några alldeles för långtgående paralleller till bokomslaget här intill, men när BBC hade bokfrulle med Madeleine Bäck för att diskutera hennes nya bok Vattnet drar, ja, då blev jag lite lätt ljusgrön. Oh well. Vattnet drar är den första delen i en trilogi, så med lite tur blir det fler frukostar.
Märkliga saker börja hända i trakterna kring Hofors och Storvik. Ett inbrott i en kyrka, förövarna snor det mesta de hittar inklusive en medeltidaträmadonna och en… en sten. Någon smyger med sig en märklig sten. En okänd och karismatisk ung man som plötsligt dyker upp och vill lifta. Fåglar som börjar bete sig märkligt. En död kvinna vid en tjärn i skogen…
Någon vet, någon förstår, någon återupptar ännu en gång uråldriga riter. Är hen i tid? Kan hen stoppa det som sker?
Den här boken tar många märkliga kringelikrokar, det får mig att inse att den hade fungerat bättre som läsning än som lyssning för mig. Det är många personer att lära känna i början, jag som pendlingslyssnar fick svårt att hålla isär dem. Men så plötsligt var jag fast. Så där fast att jag började lyssna även när jag INTE pendlade. Det är ett gott tecken.
100 poäng för igenkänningsfaktor i ”liten-döende-ort-ångest”. 100 poäng för igenkänningsfaktorn kring de där karaktärerna som livet sprang ifrån. De som nog var coolast i hela bygden när de gick i nian, och sen bara… sen bara stannade de på den nivån. Intellektuellt. Inte coolhetsmässigt. Trasiga människor som hamnat vid sidan av det mesta – en del frustrerade över det, andra smått… apatiska? de kanske aldrig väntat sig något annat? – och så har vi de där som fortfarande hoppas, som längtar äventyr, eller åtminstone drömmer om en stunds skön känsla på fyllan. Lägg till 100 poäng för hur stillsamt vacker natur kan bli skrämmande och mystisk.
Du gillar Anders Fager och Bergmark/Elfgren? Upptäck Madeleine Bäck om du inte redan har gjort det. Jag kommer att gnaga knoge i väntan på nästa bok om Krister, Gunhild och de andra. Vattnet drar lanseras som en ungdomsbok, men där finns något för alla. Med tanke på att jag är medelålders kanske det ändå inte är så märkligt att det är just Krister och Gunhild jag tänker mest på. Gunhild är för mig årets coolaste bokliga superhjälte hittills.
Men tag varning om du är känslig: det är slaskigt ibland. Inte slaskigt sagt på något nedvärderande vis, men slaskigt på splatterskräckviset. Jag gillar det, men vore det en film skulle jag nog få titta upp på väggen över TV:n ibland. Speciellt när Gunhild gör sina amuletter. Mer kan jag inte säga utan att spoila.
Fyra nöjda boktokflin av fem möjliga.
A tale of many cities
Förra söndagen bjöd på tropisk värme parad med en känsla av glatt men tungt huvud (att njuta fest med goda vänner till klockan fem på morgonen gör gärna sånt med en mycket medelålders kropp). Sådana dagar avnjutes bäst med en lång snirklig promenad beväpnad med (minst) en bok i väskan. Som jag skrev häromsistens var det Folke Schimanski som fick följa mig på färden – men jag måste berätta om en av mina allra bästa läsplatser också.
Leise Park firar alldeles i dagarna fem år som park, och den har varit kontroversiell sedan starten. Man har nämligen tagit ett hörn av en gammal kyrkogård, låtit det vildvuxna växa sig ännu vildare, låtit många gravar vara kvar (ingen har begravts här sedan 1970) OCH gjort 1) en park av det 2) med en massa LEKPARKSYTOR. Leka på en kyrkogård? Kränkande tanke för många många människor!
Själv tycker jag att det är alldeles ljuvligt. Vackert. Fantasieggande. Jag stortrivs. Här finns bl a små gläntor med vädertåliga hängmattor som man kan låna, och jag hade turen att hitta en ledig. Där låg jag och läste om stans historia, med solen strilande ner mellan löven och en glad koltrast som tjoade en bit bort. Det är paradis för mig. Alldeles gratis.
Du finner parken i Prenzlberg, en kort promenad från Alexanderplatz, på lilla tysta Heinrich Roller Str. Jag kan verkligen rekommendera ett besök! Det här är Berlin at its best.
Där uppe låg de och pussades och var kära. Leise Park är en fantastisk plats för en dejt! Och vet ni, jag tror att själarna vars stoft blivit en del av jorden där tycker att barn, läsande tanter och hånglande nykära är preciiiiiis vad de vill ha på sin viloplats.
Lite spänning blev det för några år sen då det hittades benknotor och hår i parken. Hade de streetsmarta stadsrävarna grävt upp LIK? Var detta beviset för olämpligheten i att göra en lekpark här? Gillar man drama kan man ju tänka så, men rävar gräver nog inte upp benknotor som eventuellt finns kvar tre meter under ytan, menade en av parkens skapare och försvarare. Nåväl, benen skickades till rättsmedicin i Moabit för analys (var de mänskliga? hur gamla var de?) och hur det gick sen vet jag faktiskt inte. Det går säkert att googla fram men jag föredrar att ha kvar det där mysteriet i mitt huvud…
***
Så till en annan favoritstad och kampen jag för med min obotliga inre London-snobb. Jag lyssnar på en bok som utspelas i en vansinnigt trevlig stadsdel – Islington – och rynkar pannan varje gång den svenska inläsaren säger Aaaaajlington. Isslington! ISSLINGTON!
Säger jag alltid allting rätt? Nej. Absolut inte. Men ändå.
Books On The Night Stand Bingo 2016
Strunta nu i att jag råkade palta till min bricka – här är den. Jag ser dock redan ett problemfält. ”That you’ve pretended to have read”. Nu är det så att jag inte känner behov av att låtsas ha läst böcker. Ju. Oh well.
Du vill ha en egen bricka? Go get one!
—
Ääääääh. Jag gjorde en ny bricka.
Way to spend a Sunday
Gör ett nytt försök med Folke Schimanskis bok om Berlin, oklart varför jag avbröt senast, men den har vilat i många år nu. Den fångar direkt, och trots att jag för dagen bara dricker Rabarberschorle till min deathbycheese-Flammkuche så flinar jag nöjt åt tanken på alla vingårdar (26 stycken) som täckte mina hoods på 1500-talet. Min favoritpark, Volkspark am Weinberg, har t o m några stockar kvar än idag. Det är ju precis den här sortens nördigheter jag vill infoga i ”mitt” Berlin nu, ännu ett lager ovanpå allt det andra.
Inatt pratade jag Berlin, Tyskland, öst/väst, Gud (!), politik, fotboll (mycket lite) och lite till med mina ljuvliga vänner, en av dem fyllde år så det stod trevlig fest på agendan. Rasade in hemma strax efter 5.30 (very Berlin att komma hem efter att morgontidningen kommit, men ooookey, när Bengel, Sandra och jag tog tåget hem vid fem på morgonen fortsatte några av de andra ut på klubb – det är ÄNNU mer Berlin 😂) alldeles lycklig. Igen. Mot om inte alla så åtminstone en del odds.
Solen vräker ner, det blir uppåt 30 C i skuggan idag. Om jag ska traska neråt stan och kolla in en del av det Folke skriver om i medeltidskapitlet? Oh. Gissa.
Ge mig allt av Matt Haig!
Det där med att välja handväskbok, det är aldrig trivialt.
Det ska vara något ganska tunt/lätt som går ner i väskan. Det ska vara en bok som tål många och långa uppehåll. Som tål sporadisk läsning men som ändå går snabbt att hoppa tillbaka in i. Korta texter, essäer, noveller – perfekt.
And then came Matt Haig. Jag är för evigt tacksam mindthebook-Camilla som lät mig upptäcka ”Humans, an A-Z”. Den har följt med mig Berlin runt LÄNGE. Vi har suttit och huttrat i kylig vår vid Strandbad Weissensee. I ännu kylig vårsol (bilderna nedan) tidigt i våras i Rosengarten. Jag läste det sista (jag har RANSONERAT!) över en Käseplatte på favoritstället vid Arkonaplatz förra fredagen. Överstrykningspenna är ett måste.
Boken är en fiktiv ordbok, en atlas, Den Totala Guiden, över oss människor. Den riktar sig till utomjordingar. Speciella utomjordingar. Vi dissekeras på längden och tvären och vår absurditet hamnar i rampljuset på snyggt formulerade vis. Det är en tunn bok, få ord, men jösses – kaaaaan man läsa varje avsnitt igen och igen. Oh ja.
Andra liknande pärlor (tipsa gärna om ännu fler, om du kan!)
David Levithans Liten parlör för älskande
Pontus Lindhs Appendix
Kärlek sökes
Jag läste de första böckerna om journalisten Frida Fors för ett par år sen: Finns inte på kartan och Hitta vilse. Jag har för mig att jag tyckte om dem. Byta liv-koncept. Alltid bra. Carin Hjulström har en skön sorts humor. Nu söks det kärlek!
Åren har gått, Frida har hunnit gifta sig och skilja sig, hon är 47 år och barnen har flyttat hemifrån. Hon jobbar med radio och är uppskattad på jobbet, även om det då och då talas om behov av ”föryngring”.
Radhuset känns tomt. Alla tjatar på henne om att hon måste ”skaffa sig ett liv” (ett ”liv” ska visst vara ”en man” enligt Fridas vänner och kollegor) och Frida ger sig motvilligt ut i nätdejtingdjungeln. Oooooh, igenkänningsfaktorn.
Vad jag gillar är som sagt den sköna humorn (mer ”tystlåten” än t ex Annika Lantz, men egentligen lika vass) OCH det faktum att Frida får hitta ett liv – men att det där med att hitta liv inte bara har med att hitta män att göra. Jag skriver alltid ”trevlig” om Carins böcker. Trevlig kan vara ett skällsord. Det är det inte enligt mig.
OCH minsann, Frida åker en sväng till min stad! Förvisso till fel del av stan, men ändå.
Nyutgiven i papper, e-bok och på Storytel. Gunilla Leining är en bra uppläsare även om hon gör röster på ett sätt som många skulle irritera sig på (ständigt pågående debatt). För mig funkar hon bra.
samtidigt i korridoren
Detta med att plocka upp ett nytt språk: om det bara handlade om glosor och grammatik så vore det ganska lätt. Det är det där andra. Kittet. Nyanserna. Det speciella. Det som man inte alltid plockar om man inte vet vad man ska lyssna efter – snacka om frustrerande paradox.
Häromveckan möttes två tyska kollegor i korridoren utanför mitt rum. Ja, jag tjuvlyssnar ofta. Jag vill ju snappa de där nyanserna, det där med hur det låter när folk är informella. Vill de vara hemliga får de stå nån annanstans än vid min öppna dörr 😀
OK, here goes:
Kollega D: ”Na…?” (enkelt, frågande)
Kollega J: ”Naaaa…!” (utdraget, lite suckande)
Kollega D: ”Na.” (konstaterande, lite medlidsamt)
Underskatta ALDRIG vikten av ett själfullt ”na” sagt i rätt tonläge.
Berättade om det där för min svenska, icke tysktalande, kompis som hälsade på i helgen. Han såg skeptisk ut. Men så satt vi i solen på min favoritbar och drack en varsin Radler igår när killgänget bredvid oss fick ännu en snubbe som slog sig ner vid bordet och ett evigt ”na-ande” utbröt. Jag tittade på min vän med höjda ögonbryn.
Na!
(inte så) Anonyma Biblioholister 