Arkiv för juli, 2016

Gånglåt – mitt mittkryss

ganglat.jpgMittkrysset på BOTNS-brickan är fritt. Valfritt. Bör därmed sparas med omsorg, till något speciellt, åtminstone om man gärna gärna gärna vill få till en bingorad (jag tror jag är uppe i 13 kryssade rutor nu, men ont om bingo än). Elin Olofssons Gånglåt får mitt mittkryss. På förlagssidan sägs det ” en skildring av livet och kärleken i ett Sverige långt från storstadens puls” och deeeeet mina vänner kan låta väldigt väldigt skönt för en trött (motvillig) amatörterapeut i de dysfunktionella relationernas stad: Berlin. (*

Nu ska jag vara ärlig med en gång, den ljuvliga omslagsbilden till trots (jag får drömmar om morgonkaffe på förstubron iklädd nattlinne och lånade träskor, om lakan torkade av sol och vind [utan avgasdoft], om kvällar när det enda man hör är vindsus i talltoppar och möjligen en hund som skäller en km bort) så är inte Gånglåt nån mysig liten sinekur. Jag talade om vassa syskonrelationer efter att ha läst Världens vackraste man, i Gånglåt har vi det igen. Syskon som tror att de vet mer än de vet. Som valt olika vägar. Det skaviga.

Sonia, som artist kallad Salida, är en numera tämligen avdankad artist och låtskrivare. Hon återvänder till hembyn Gärningsberg tillsammans med sin assistent Harpan – nu vill hon skriva en självbiografi med hjälp av systerdottern Jenny. Jennys mamma, Gun-Britt, blev kvar i byn och driver nu servering och stuguthyrning på gården. Det går knackigt. Gun-Britt brukade också tycka om att sjunga, men det var alltid alltid allt ljus på Sonia. Sen drog Sonia från byn och Gun-Britt blev kvar. Gun-Britt den plikttrogna som arbetar på RIKTIGT.

Sonia hade lovat den unge Harpan en sommar i paradiset, det luuuuugna vackra paradiset. Jo, nog är det vackert. Men lugnt? Njä. Det tar ingen lång stund innan de pyrande konflikterna flammar upp igen. Det muttras och skälls, men det liggs faktiskt också! Det finns kärlek, om än inte enkel. Och det finns bärplock, och bjääääärn (björn) och en hel massa som får mig att längta tillbaka till Ormsjö. (nja, syskongnabb och rykten på byn kan jag vara utan, men det hajade ni nog redan).

Elin Olofsson har skrivit en fin bok om en märklig sommar. Jag lyssnade på den – som så ofta – när jag var på gående fot i den här stora, illaluktande men också spännande storstaden. Jag funderar ju ofta på ”hur ska man bo, hur vill JAG bo, nu och sen? När?”

Halva jag kommer ju från en by som Gärningsberg. När jag är klar med storstan kanske det blir till ett sånt liv jag återvänder. Jag vet inte. Det finns både fördelar och nackdelar med anonymitet. Jag tror att den här boken var precis vad jag behövde just nu, utan att det för den sakens skull ska tolkas som att boken är djup och knölig. Det är den inte. Den rinner lätt in i skallen. Den har omysiga relationer (delvis), men det hemtama blir mysigt. För mig.

*) nu ska jag inte vara elak mot min fina stad, men det ÄR märklig dejtingstämning här, det skojas om sexveckorsförbannelsen, allt brakar alltid efter sex veckor. Utbudet är så enormt, alla jagar alltid efter något bättre och det är gott om snubbar som missbrukar ordet polyamori här. Jag har utsetts till någon slags expert av många yngre bekanta, men börjar (ibland känner jag mig bara för… svensk) tröttna lite på att höra samma bekymmer igen och igen.


Kvinnohistoria per kajak

Vi har haft bekymmer med oväder i mina hoods (och några till – medan andra delar av stan knappt fattade vad som hade hänt: ”va, regnade det så mycket, jag märkte inget regn” sa en av snubbarna jag paddlade med igår). I förrgår såg mitt gathörn ut enligt nedan. Det rann undan oväntat fort just HÄR (tack kosmos, jag bor på en ”kulle”, åtminstone med denna platta träskstads mått mätt), men jag blev ändå lite egoistiskt orolig – jag skulle ju ut och paddla nattkajak dagen efter. Igår alltså.

Oh well, jag hade tur. Det regnade lite igår också, men det var 25C på kvällen och alla de som traditionellt väntade in solnedgången sittande på Admiralbrücke fick vad de längtade efter. (alla är inte lika roade av de dagl.. kvällsliga bro-partyna – jag kan relatera, jag bor också i ett väldigt stimmigt hörn på en mycket mycket populär gata. å andra sidan: ingen tvingade mig att ta den här lägenheten.)
Borta vid Carl Herz Ufer 7 hittade jag dem – kajakerna! Jag och några till skulle testa ”natt-turen” för att se om den fungerade för ett större event. Översvämningens följder till trots (kanalen stank redan av alla döda råttor och fiskar som guppade runt, när avloppsystemet blir så belastat som det blev i onsdags går även gråvatten, t ex från kök, ut i kanalerna, och det luktar inte tårta) så var det en FANTASTISK tur. Vi hängde med Kerstin som tog den tyska turen, men det fanns en engelskspråkig tur med en guide som heter Michael också.

På ”utresan”, medan det ännu var halvljust, fick vi guidning. Det är spännande kvarter eftersom kanalen bokstavligen var en del av gränsen mellan öst- och väst-Berlin. Vi passerade dessutom det som återstår av synagogan vid Fraenkelufer. Här verkade en gång Rabbi Jonas. Rabbi REGINA Jonas. Kvinnor hade visserligen fått genomföra vissa mindre ceremonier förut, men Regina var den första som kämpade sig till att få bli rabbi 1935. Tyvärr kan man också säga att det faktum att hon fick utföra fler och fler ceremonier delvis beror på att det var ont om rabbiner i Berlin under hennes sista år. 1942 deporterades hon till Theresienstadt där hon oförtrutet jobbade vidare. Hon dog två år senare i Auschwitz, endast 42 år gammal.

Intressant! Rabbi Jonas var bortglömd och ignorerad i många år, men hennes öde återupptäcktes 1991 (ingen jätteslump att det var efter murens fall…) av Katharina von Kellenbach.

När vi vände hade vi på riktigt gått in i den blå timmen, så det var dags att fästa lanternor på kajakerna. Vi gled tillbaka 2,5 km i tystnad. Nästan tystnad. Här och var utefter kanalen hördes klirr från flaskor, dämpade samtal och då och då svepte stråk av musik från gatumusikanter ner över oss. På ett ställe hade nån satt upp en bunt röda lyktor och satt och lyssnade på vacker arabisk sång. Magiskt. ”Kifferdimman” låg tät (dessa kvarter är liberala – på ytan – och det är gott om folk som tar sig en joint vid kanalen).

Jag kan VERKLIGEN rekommendera Kayak Berlin (nej, jag har inte betalt för att skriva det) och speciellt den här kvällsturen. Det är alltid speciellt att se en stad från kanaler/floder/vatten, men att glida fram mjukt och tyst i en kajak medan mörkret föll var något alldeles extra. Du måste inte vara superatlet, men du får inte vara rädd för att bli lite (eller mycket, beroende på hur väl du hanterar paddeln ;)) blöt, och det är lite trixigt att kliva i/ur kanoten från kanalkanten. Guiderna kollar in gruppen och anpassar hastigheten. Vi var alla ganska unga (nåja) och tryckte på rätt bra ibland, men jag tror inte att nån som har hyggligt frisk kropp ska behöva vara orolig.
När jag klev upp från U Bernauer Str på hemvägen en stund efter midnatt ösregnade det igen. Vi hade tur. Hurra!


Elfte krysset – brådmogen tristess

Jag minns inte varför – men jag var inte värst imponerad första gången jag läste Bonjour tristesse. När jag funderade på hur jag ville fylla min ”written by someone under 21”-ruta blev det ändå den som fick äran till slut, jag plockade min fina pocket från 2001 från hyllan och satte igång.

Jag tycker mer om den nu. Visst kan man le en smula trött åt den bortskämda och brådmogna Cécile, men det är stört omöjligt att blunda för Sagans fantastiska observationsförmåga. Hon var 18 år när hon debuterade med den här romanen.

Historien är enkel. Cécile spenderar en lättjefull sommar på Rivieran tillsammans med sin något omogne far, en rik och tjusig kvinnokarl. Cécile är b l a s é, hon blir – trots en förbjuden romans – uttråkad av allt det fina och iscensätter intriger, hon leker med både sin far och de kvinnor som beundrar honom. Det är inte snällt. Det slutar illa.

Jag är glad att jag läste den igen även om jag fortfarande inte tycker att den är fantaaaaaaaastisk. Man måste ju inte tycka att alla klassiker är fantaaaaaastiska, men det ger ändå ofta(st) något att läsa dem.

 


the lovely doll aria

Minnesgoda läsare minns hur jag tjatade om Opera on Taps fantastiska uppsättning av Hoffmanns äventyr på stumfilmsbiografen Delphi i vintras. Jag är utomordentligt svag for Sorbaras koloratur, närvaro och självironi. Oavsett vad hon gör så är hon alltid lika karismatisk.

Bakgrund till arian: Olympia är en vacker docka konstruerad för att lura pengar av snubbar (såklart). Hoffmann åker dit. I OOTs ljuvliga aningens gränsöverskridande uppsättning får vi en mycket påtaglig förklaring till några av de allra högsta tonerna i arian. Självklart är det så!

Den lille mannen är hennes skapare, Hoffmann har skägg och kommer in efter en stund. Hans musa försöker skydda honom, men vem kan stå emot Olympia?

 

Vad som inte är med i klippet är hur Olympia sedan halvligger kvar på stolen, puffandes på en cig, medan operan fortsätter på annan plats i salongen. Att delta i möjliggörande av den här föreställningen var ett alldeles fantastiskt kickstarterprojekt!


Lösenordsskyddad: kaffe med mjölk

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


störst av allt

storstavallt.jpgFörlaget kallar Malin Persson Giolitos Störst av allt för ”stenhårt rättegångsdrama”. Jag blir ganska förvånad över det. Tänker vi på samma bok? Men OK, en vän skrev om klumpen i magen som man har genom hela boken. DEN är hård. Stenhård.

I Störst av allt möter vi Maja, 18 år. Maja bor i Djursholm, kommer från en välbärgad familj och har det på ytan väldigt bra – men vi möter henne i häktet. Maja är inspärrad efter att ha deltagit i en skolskjutning. Ja. Hon höll i vapen. Fyrade av vapen. Träffade. Hon bar en bomb. Människor dog på grund av henne.

Är hon en mördare? Hur hamnade hon där hon är nu? Och hur ska det gå?

”Jag vet inte hur jag ska orka lyssna. Men det är farligt att släppa på koncentrationen. För då kommer ljuden. Ljudet när de kom in i klassrummet och drog bort mig, ljudet när Sebastians skalle föll i golvet, det lät ihåligt. Det dånar i mig, så fort jag inte passar mig kommer det tillbaka. Jag pressar naglarna in i mina handflator, försöker ta mig därifrån. Men det hjälper inte. Min hjärna släpar alltid tillbaka mig till det där jävla klassrummet.”

Mycket mycket bra. Rörande. Fångande. Vridande och vändande. Medvetet. Spännande. Trots att jag egentligen inte ser detta som en klassisk thriller kryssar jag thriller-rutan på min botns-bingobricka. Jag vill bli av med den rutan. Jag är sen en (lång) tid tillbaka väldigt thrillertrött.

Jag har bara läst en bok av Malin förut, den var sådär vilket gjorde mig besviken eftersom jag följer henne på fejjan och hon verkar så otroligt rolig, smart, vettig och BRA. NU kom hon upp till den där nivån där jag vill placera henne.

Detta var min första bok med Lo Kauppi som uppläsare. Hurra vad hon är bra!

Om du tyckte om den här boken kan jag också rekommendera Jodi Picaults Nineteen minutes och Douglas Couplands Hey Nostradamus.


Hustrun 

Mitt nionde #botns16-kryss blir Meg Wolitzers Hustrun. Det blev ett litet rejs för att fylla den här rutan (eh, OK, mellan den här och Love, Nina som också är en av många halvlästa böcker i högen vid sängen), men Wolitzer ”vann”. Boken ska bli film, regi Björn Runge, hustrun själv spelas av Glenn Close. Oh, hon känns perfekt.

Hustrun. Hustrun heter Joan och är gift med Joe. Joe Castleman, a big American writer. En kulturman! Nu har Joe vunnit ett prestigefyllt pris så Joan och Joe är på väg till Helsingfors för att delta i den högtidliga ceremonin. Joan är 64 år och har funnits för Joe i MÅNGA år. Hon har curlat och stått ut med ständig otrohet. Så sitter hon där i förstaklassätet på en flight med destination Vanda och får NOG. Hon tänker lämna Joe. Hon vill dock vänta tills prisceremonin är över innan hon levererar beskedet.

”Starta i en händelse!” var ledorden i en kurs jag deltog i för många år sedan. Wolitzer startar just där, i händelsen, beslutet. Sedan tar hos oss tillbaka. Vi följer den begåvade studenten Joan som möter Joe – föreläsare, wannabeförfattare som ännu inte slagit igenom – och hur deras relation också startar i otrohet, ty Joe är gift med en annan kvinna när han och Joan börjar ligga med varandra. Hon blir hans musa, och titeln wannabeförfattare byts mot författare till Författare, med stort F.

Wolitzer är skarp, snyggt språk, snygga sarkasmer. Det händer egentligen inte så mycket, historien liksom sover räv i nästan 200 sidor, så: BAM! Grejor händer, slag i slag. Somligt hade vi anat (det klassiska greppet, läsaren får ana något för att känna sig lite lite smart och därmed behålla intresset trots brist på fyrverkerier), annat överraskade åtminstone mig. Snyggt och intressant. Hög poäng för exekveringen, men ändå tycker jag inte om boken. Korrektion: jag hittar ingen karaktär att tycka om. Inte ens Joan, riktigt. Ändå: mycket mycket läsvärt. Bra bokklubbsbok. Tänker mig att jag t ex vill höra vad Suzann och Camilla tycker om det här. (Suz, den är din om 1,5 vecka om du vill ha den)

Den här boken låg som en glad överraskning i brevlådan en dag – jag deltog i Bokmässans utlottning av boken och jag vann! Hurra! Du som är i krokarna kan lyssna på henne i Göteborg den 23 september.


när saker kanske inte håller

Gilmore Girls har nått kultstatus i stora delar av #boblmaf på grund av att Rory är en sån genuin boktok, introvert, smart – ja, en BOKTOK. ”Was mentioned in Gilmore Girls” är en riktigt bra BOTNS-kategori och det finns folk som gjort listor över just varenda bok som nämnts i serien.

(nej, jag har inte gjort testet. än.)

Netflix har köpt in serien och man kan se varenda avsnitt från starten i väntan på nya avsnitt till hösten (DET blir intressant – tio år senare…) och jag som är i desperat behov av Mys Med Stort M (a k a MYS) började se serien igen från starten.

Nu är det väl ingen nyhet att TV-serier där de första avsnitten har mer än femton år på nacken ofta känns en smula daterade, men ändå blev jag paff över hur många saker jag retar mig på nu. Det är en situationskomedi av ett slag som jag inte längre är så jätteförtjust i, alla karaktärer är polariserade och dragna in absurdum, det generaliseras och görs narr av än det ena, än det andra. Serien utspelas i Connecticut och det är gott om bortskämda rika människor som badar i pengar. Trots att serien anses ha en feministisk touch (oh well, på det amerikanska TV-serie-sättet) baxnar jag nu över hur könsroller cementeras.

Finns det något BRA? Jo, såklart: detta är big time aka-porr. Y a l e. Och böckerna. Igen. Kul cameos/birollsinhopp av bla Norman Mailer, The Bangles, Fenn/Amick (Twin Peeeeeaks), Traci Lords, Sebastian Bach, The Sparks och Madeleine Albright. To name a few.

Jag har blivit en humorlös mupp. Eller så har jag bara gått vidare. Men OK: jag kommer säkert att se de nya avsnitten i höst.


Förstfödd 

forstfoddVi har så otroligt många bra fantastikförfattare i Sverige, men en del av böckerna är ganska komplicerade, det är många trådar att hålla reda på. Lite väl många.

Filip Alexanderssons Förstfödd är en av alla dessa vildvuxna  historier, jag har sett många skriva ”bra, men lite för komplicerad” om den här boken. Jag kan bara hålla med och undrar sedan lite vad det beror på.

Först tänkte jag att de andra läsarna kanske vara ovana (jag vet att en del av dem har upptäckt genren ganska nyligen), men nu när jag också har läst den kan jag bara hålla med och jag ser mig ändå som en relativt van fantastikläsare. Det var ofta trixigt att hänga med i varje sväng. Om man nu måste det. Jag är en sån som gärna vill det. Det är förmodligen individuellt.

Är svenska redaktörer ovana vid fantastik?

Eller är det konceptet urban fantasy i sig som är svårt att begränsa, just för att genren serverar så otroligt många möjligheter att spinna loss att det är svårt att sålla på smörgåsbordet?

Är det det där med att man skriver något som kan bli en hel serie och vill servera så många lockande munsbitar som möjligt för att hitta nog många läsare för att säkerställa kontrakt för bok två och tre också?

Vet ej! Balansen är svår. Man måste inte förutsätta att läsaren är korkad nog att bara orka följa ett enda rakt spår, men det kan nog ändå vara bra att spara på krutet, att sålla lite – ”kill your darlings” – och spara en del intressanta stickspår till en annan bok. Pål Eggerts Borde vara död ligger för mig på en perfekt nivå i det fallet.

Mitt gnäll om komplexitet till trots – kombinationen högspänning (ja, som i elektricitet), udda personligheter, svensk folktro (den touchas utan att jag vill spoila genom att berätta exakt hur), en välbekant men ändå främmande bild av Stockholm parat med ett spännande sektupplägg gör att jag verkligen hoppas att det kommer en bok till. Minst en.

”Tjugofemårige juridikstudenten Jonas jobbar svart på byggen för att kunna försörja sin sjuka mamma. En dag råkar han ut för en svår olycka men överlever mirakulöst. Hans tillvaro vänds upp och ner och han måste försöka förstå vem han är och vad som händer med honom. Snart inser Jonas att han är jagad och han tvingas ut på en flykt som tar honom in bland Stockholms skuggsidor.

I en annan del av staden är den tidigare polisen Viveca Eldh på jakt efter en person som bränner ut ensamma uteliggare med högspänning. När hon får i uppdrag att utreda ett otäckt ritualmord väcks händelser ur hennes förflutna till liv.”

Jag lyssnade på den här boken som pendlarbok, Filip läste upp den själv och det fungerade fint. Filip är inte bara författare, han är skådespelare också. Det kanske bidrar till känslan jag har: det skulle kunna bli en cool TV-serie av det här. Å andra sidan skulle produktionen bli ganska dyr om man ska göra boken rättvisa. A girl can dream.


Världens vackraste man

Jag har lyssnat på en snackis! Jag har läst många många lovord (och OK, en del svalare omdömen) om Lena Ackebos Världens vackraste man.

varldensvackr

Det skiljer i ålder mellan Mona och Barbro. I ålder och liv. Storasyster Mona arbetade som språklärare, hon är pensionär nu. Hon lever med en rätt trist man som hellre vill leka med sin modelljärnväg än tala med henne. Barnlös. Mona är ganska om sig och kring sig, hon vill väl!

Lillasyster Barbro var alltid den snygga(ste), hon som kunde ha blivit modell om… men nej. Hon som gifte sig med en läkare. De har haft det bra, ett rikt äktenskap. Hon är hemmafru och har ”allt”, inklusive vääääärldens bästa barn som hon gärna pratar om.

Systrarna har en mycket spänd relation till varandra. Mycket plikt. Mycket svartsjuka. Mycket outsagt. Mycket tro sig veta saker som man inte har en aning om. Deras bild av familjen och uppväxten skiljer sig MARKANT systrarna emellan av olika anledningar. Det är svårt.

Barbro vill ändra på det där – en jul ger hon Mona en resa i julklapp. De ska åka till Mallorca tillsammans! NU ska de lära känna varandra! Ha kul ihop. Bli SYSTRAR! Den fullständigt ickeglamorösa Mona kan behöva en fin resa!

Båda drabbas en smula av eftertankens kranka blekhet när det börjar dra ihop sig. Var det en så bra idé, det där med resan? Oh well, de åker – men så ställs saker på sin spets: en av dem kurtiseras av Världens Vackraste Man.

Ja, do the math.

Det är lika bra att erkänna det med en gång – jag var halvskraj för att lyssna på den här boken.

Jag har lyssnat på Ackebo när hon har pratat om den och jag anade att somligt skulle skava. Som det där med att känna sig allt mer osynlig som medelålders kvinna. Som det där med såriga relationer systrar emellan. Jag har inte vuxit upp med någon syster eller bror (mina halvsyskon är/var mycket äldre än jag), men jag har haft gott om tillfällen att ta del av besvärliga situationer syskon emellan och det är inte kul.

Det där ”inte kul” gäller med stor sannolikhet alla sorters syskonbråk, men jag har en svag aning om att när det gäller tolkningsföreträde om saker som t ex vem som tar hand om sina föräldrar bäst eller att två syskon spelas ut mot varandra av en trasig förälder så är det plågsamt ofta systrar det handlar om, eftersom döttrar fortfarande förväntas ta mer hand om saker än söner, vare sig det är relationer, presenter, att komma ihåg släktträffar – you name it. Generaliserar jag på ett fult sätt nu? Bias? Kanske. Jag hoppas iallafall att mitt uttalande är helt fel om x antal år. Pappor/söner/bröder strider sina strider de också, om andra ting – även om jag retfullt ofta hör att det är typiskt kvinnor att bråka. Ja, eller hur.

Boken har kritiserats för att vara alltför detaljrik. Ältig. Det har sagts att Lena, som också är illustratör, inte kunnat sålla på rätt sätt när hon gått från att teckna med streck till att teckna med bokstäver. Jag håller inte med. Detaljerna bygger en stämning i sig. Och så tänker jag att detaljrika kvinnors texter beskrivs som ältigare än detaljrika mäns dito. Aj, genusglasögonen igen. I’m on a roll today.

BEHÖVDE jag vara rädd för att lyssna på boken? Jo, somligt skavde. Ibland skavde det lite ont, men med en ton av ”inte bara jag/de där systrarna”. Ibland var boken rolig. SKITROLIG. Så ska du, som känner samma rädsla som jag kände, läsa eller lyssna på boken? Gör’et! Historien ändrar karaktär en smula efter ett tag (första tredjedelen är stenhård), saker suddas lite och vi serveras gråtoner. Nyttiga gråtoner.

Jag älskade den här boken. Tack Lena! Och tack Katarina Ewerlöf. Jag blir ibland irriterad på inläsare som är dramatiska (jag har t ex svårt för Stefan Sauk), men Katarina gör detta perfekt, trots/tack vare inlevelse stundtals gränsande till drama. Lite radioteaterfeeling, på det bra sättet.


Våran hud, vårat blod, våra ben

Det har varit en stressig vår och mitt i allt dog alltså en kollega och vän i en galen olycka. Att säga att jag blev förtvivlad är att underdriva. Svårigheten i ett sånt läge är att koncentrationsförmågan inte är den bästa, men ändå behöver jag – då om nånsin – distrahera mig med en flykt in i berättelser, andras berättelser.

Min initiala tanke var att jag behövde något gulligt och fint med lyckligt slut. Den sockersötaste chick lit som tänkas kan. Letade i mina hyllor (och OK, i Dussmanns hyllor också), men inget dög. Så insåg jag att JALs senaste novellsamling, Våran hud, vårat blod, våra ben fanns på Storytel, inläst av John själv. Författarinläsningar är inte alltid en bra idé, men i Johns fall har det hittills alltid varit fantastiskt. Så även denna gång. Han har en behaglig talröst och han har TIMINGEN som krävs för en riktigt bra inläsning.

Den här samlingen skräckberättelser är i mitt tycke det bästa John Ajvide Lindqvist har skrivit sedan jag först förälskade mig i Låt den rätte komma in. Spannet, hur han bemästrar så många olika sorters mardrömmar. Hur han tar sig in i min hjärna. Hur han varierar sina slut. Stor katastrof, liten katastrof, snudd på lyckligt om så in a twisted way? Det gjorde fysiskt ont att lyssna ibland, make no mistake – det är stundtals riktigt otäckt, men jag VILL att skräck ska vara otäck. Mys-skräck? Nja. Inte för mig. Det finns smygande subtil skräck som kan vara riktigt bra, men alldeles nu var detta perfekt. Bam, in your face! När man är riktigt ledsen och tycker att livet är elakt och orättvist mot bra människor runt en så är det nästan skönt att dyka ner i något otäckt som bara är fiktion.

Men vi får se. Jag kanske läser något kärleksbemängt, fluffigt och rosa snart igen. Man behöver ju inte begränsa sig i onödan.


Lösenordsskyddad: äpplen och vattenmelon

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


De dödas röster

doddas

Den har spritt sig som en löpeld i fantastikälskarkretsar – nu vill jag sprida den lite till. Du är fortfarande tveksam till att LYSSNA på drama, spökhistorier, thrillers? Du tycker att radioteater låter ohemult mossigt, som en kvarleva från sjuttiotalet?

I De dödas röster får lyssnarna följa journalisten Emma Nylander, spelad av Sanna Sundqvist. Emma börjar nysta i ett tjugo år gammalt ouppklarat mord som ägde rum i området där hon själv växte upp, i mitten av 1990-talet. När hon kontaktar sitt gamla kompisgäng från den tiden kommer oväntade detaljer upp till ytan. De dödas röster är en historia om vänskap, hemligheter, kärlek, svartsjuka, svek och mörk magi. Hur väl känner vi egentligen våra vänner?

Testa! Det är gratis! Du kan lyssna på dramaserien De dödas röster online eller ladda ner avsnitten i mobilen. Åtta avsnitt, strax under en halvtimme var utom det sista som är lite längre. Lyssna på väg till jobbet, på träningsrundan, under ett träd med en kaffe i näven eller om vi ska hugga i med klassikern på sommaren: på stranden.

De dödas röster skapades av Sara Bergmark Elfgren som bl a har skrivit Cirkeln-trilogin tillsammans med Mats Strandberg. Hon är bra. Hiskeligt bra. Det HÄR är hiskeligt bra.


En vanlig kväll på Waldbühne 

Låten Die Sonne är en bra anledning att elda. De gillar att elda. Låten? Den här.

Som kulturtant dyrkar man inte bara litteraturen, man njuter ju andra ädla konster också. Musik till exempel, även om en del av mina mer finkänsliga vänner – främst de tyska – undrar vad Rammstein har med musik att göra.

Lokalblaskan skrev

”Eine Rammstein-Show ist nicht einfach ein Konzert, es ist ein ironisches Theater des Schreckens, eine satirische Vaudeville-Horrorshow, ein hämmerndes Rockmusical voller krachender Gitarren-Riffs, in dem es um Ängste und Qualen, um Sünden und Exzesse, um Lust und Leidenschaft geht. Und es macht ungeheuren Spaß, diesen finsteren Gesellen, die einer frühen Stephen-King-Schauergeschichte entsprungen zu sein scheinen, dabei zuzusehen.”

…ja, det är inte bara en konsert, det är ironisk skräckteater, det är show, det är som en het (bokstavligen) musikal. Make no mistake, allt är superkoreograferat.

Det låter kanske magsurt, och jag är absolut inte missnöjd, men Rammstein var bättre förra gången jag såg dem. Bättre låtval, mer show, mer energi, mer av det extra allt som är Rammstein. Igår var det mycket mer stå rakt upp och ner och spela (mmmpf, ja, men för att vara Rammstein!), inte ens pyron var som förr. Kan förvisso vara den speciella miljön vid Waldbühne som satte gränsen.

Ändå är det såklart en energikick utan dess like och det var alldeles fantastiskt att se dem på sin hemmaplan. Och Rammsteinfans… jag skojar inte när jag säger att jag sett mer aggression på barnkonserter (från vuxna, treåringar räknas inte). Kaosköer, men allt lugnt och stilla. Inget bråk. Inget knuffa, vare sig på in- eller utvägen. Lugnt och fint till tåget och på tåget. Vi är väl ena mesar. Vi lyssnar på arg musik och blir snälla av det.

 


the no go zone

simmameddeJag lyssnade på Lars Myttings Simma med de drunknade tidigare i våras. Det kändes inte som en bok för mig när jag läste vad andra skrev (långsam familjehistoria, släktkrönika, hemligheter – sånt som lockar många, men sällan mig) men den skulle diskuteras i en bokklubb som jag gillar, så jag gav den mer tid än jag normalt gör när jag när tveksam till en bok.

”Hösten 1971 hittas ett norskt-franskt par döda i Frankrike. Deras tre år gamla son Edvard är spårlöst försvunnen men hittas fyra dagar senare på ett sjukhus tolv mil bort. Var Edvard har befunnit sig under tiden, och om det verkligen var en slump att hans föräldrar klev på en kvarglömd mina från första världskriget, förblir en gåta.
Edvard växer upp hos sin fåordige farfar på en potatisgård på norska landsbygden. Det är när hans farfar dör i början på 90-talet, och det oväntat dyker upp en vackert snidad träkista från en släkting, som Edvards tillvaro vänds upp och ner.

Han beger sig ut i den stora världen för att finna svar på sitt livs frågor. Sökandet leder honom till Shetlandsöarna och tillbaka till Frankrike, där han tvingas gräva i de mörkaste hörnen av sin familjs historia”

Edvard är inte Norges mest världsvane pöjk när historien börjar, men han lyckas ändå förtrolla spännande kvinnor och hitta sin väg på något magiskt vis. Han vann mig någonstans mitt i sitt livs första indiska måltid (oh well, indisk och indisk, men indisk mat avnjuten på brittisk ö), det var då jag bestämde mig för att fortsätta lyssna på boken efter en – för mig – aningens långsam start. Historien knorvlar sig fram, den vindlar än hit, än dit, så man måste ha lite tålamod. Jag, som normalt har brist på just tålamod, tyckte att historien var värd det där tålamodet.

Jag kom att tänka på boken igen för några dagar sedan, när Messy Nessy Chic publicerade en post om de områden i Frankrike som fortfarande är stängda, långt långt efter att världskriget tagit slut. När en kollega som läser en enda bok per sommar frågade mig vad hon skulle läsa i år svarade jag Simma med de drunknade. Ingen fullträff, bitvis ojämn, men fascinerande på sitt vis.