Arkiv för juli, 2016

Gånglåt – mitt mittkryss

ganglat.jpgMittkrysset på BOTNS-brickan är fritt. Valfritt. Bör därmed sparas med omsorg, till något speciellt, åtminstone om man gärna gärna gärna vill få till en bingorad (jag tror jag är uppe i 13 kryssade rutor nu, men ont om bingo än). Elin Olofssons Gånglåt får mitt mittkryss. På förlagssidan sägs det ” en skildring av livet och kärleken i ett Sverige långt från storstadens puls” och deeeeet mina vänner kan låta väldigt väldigt skönt för en trött (motvillig) amatörterapeut i de dysfunktionella relationernas stad: Berlin. (*

Nu ska jag vara ärlig med en gång, den ljuvliga omslagsbilden till trots (jag får drömmar om morgonkaffe på förstubron iklädd nattlinne och lånade träskor, om lakan torkade av sol och vind [utan avgasdoft], om kvällar när det enda man hör är vindsus i talltoppar och möjligen en hund som skäller en km bort) så är inte Gånglåt nån mysig liten sinekur. Jag talade om vassa syskonrelationer efter att ha läst Världens vackraste man, i Gånglåt har vi det igen. Syskon som tror att de vet mer än de vet. Som valt olika vägar. Det skaviga.

Sonia, som artist kallad Salida, är en numera tämligen avdankad artist och låtskrivare. Hon återvänder till hembyn Gärningsberg tillsammans med sin assistent Harpan – nu vill hon skriva en självbiografi med hjälp av systerdottern Jenny. Jennys mamma, Gun-Britt, blev kvar i byn och driver nu servering och stuguthyrning på gården. Det går knackigt. Gun-Britt brukade också tycka om att sjunga, men det var alltid alltid allt ljus på Sonia. Sen drog Sonia från byn och Gun-Britt blev kvar. Gun-Britt den plikttrogna som arbetar på RIKTIGT.

Sonia hade lovat den unge Harpan en sommar i paradiset, det luuuuugna vackra paradiset. Jo, nog är det vackert. Men lugnt? Njä. Det tar ingen lång stund innan de pyrande konflikterna flammar upp igen. Det muttras och skälls, men det liggs faktiskt också! Det finns kärlek, om än inte enkel. Och det finns bärplock, och bjääääärn (björn) och en hel massa som får mig att längta tillbaka till Ormsjö. (nja, syskongnabb och rykten på byn kan jag vara utan, men det hajade ni nog redan).

Elin Olofsson har skrivit en fin bok om en märklig sommar. Jag lyssnade på den – som så ofta – när jag var på gående fot i den här stora, illaluktande men också spännande storstaden. Jag funderar ju ofta på ”hur ska man bo, hur vill JAG bo, nu och sen? När?”

Halva jag kommer ju från en by som Gärningsberg. När jag är klar med storstan kanske det blir till ett sånt liv jag återvänder. Jag vet inte. Det finns både fördelar och nackdelar med anonymitet. Jag tror att den här boken var precis vad jag behövde just nu, utan att det för den sakens skull ska tolkas som att boken är djup och knölig. Det är den inte. Den rinner lätt in i skallen. Den har omysiga relationer (delvis), men det hemtama blir mysigt. För mig.

*) nu ska jag inte vara elak mot min fina stad, men det ÄR märklig dejtingstämning här, det skojas om sexveckorsförbannelsen, allt brakar alltid efter sex veckor. Utbudet är så enormt, alla jagar alltid efter något bättre och det är gott om snubbar som missbrukar ordet polyamori här. Jag har utsetts till någon slags expert av många yngre bekanta, men börjar (ibland känner jag mig bara för… svensk) tröttna lite på att höra samma bekymmer igen och igen.

Annonser

Kvinnohistoria per kajak

Vi har haft bekymmer med oväder i mina hoods (och några till – medan andra delar av stan knappt fattade vad som hade hänt: ”va, regnade det så mycket, jag märkte inget regn” sa en av snubbarna jag paddlade med igår). I förrgår såg mitt gathörn ut enligt nedan. Det rann undan oväntat fort just HÄR (tack kosmos, jag bor på en ”kulle”, åtminstone med denna platta träskstads mått mätt), men jag blev ändå lite egoistiskt orolig – jag skulle ju ut och paddla nattkajak dagen efter. Igår alltså.

Oh well, jag hade tur. Det regnade lite igår också, men det var 25C på kvällen och alla de som traditionellt väntade in solnedgången sittande på Admiralbrücke fick vad de längtade efter. (alla är inte lika roade av de dagl.. kvällsliga bro-partyna – jag kan relatera, jag bor också i ett väldigt stimmigt hörn på en mycket mycket populär gata. å andra sidan: ingen tvingade mig att ta den här lägenheten.)
Borta vid Carl Herz Ufer 7 hittade jag dem – kajakerna! Jag och några till skulle testa ”natt-turen” för att se om den fungerade för ett större event. Översvämningens följder till trots (kanalen stank redan av alla döda råttor och fiskar som guppade runt, när avloppsystemet blir så belastat som det blev i onsdags går även gråvatten, t ex från kök, ut i kanalerna, och det luktar inte tårta) så var det en FANTASTISK tur. Vi hängde med Kerstin som tog den tyska turen, men det fanns en engelskspråkig tur med en guide som heter Michael också.

På ”utresan”, medan det ännu var halvljust, fick vi guidning. Det är spännande kvarter eftersom kanalen bokstavligen var en del av gränsen mellan öst- och väst-Berlin. Vi passerade dessutom det som återstår av synagogan vid Fraenkelufer. Här verkade en gång Rabbi Jonas. Rabbi REGINA Jonas. Kvinnor hade visserligen fått genomföra vissa mindre ceremonier förut, men Regina var den första som kämpade sig till att få bli rabbi 1935. Tyvärr kan man också säga att det faktum att hon fick utföra fler och fler ceremonier delvis beror på att det var ont om rabbiner i Berlin under hennes sista år. 1942 deporterades hon till Theresienstadt där hon oförtrutet jobbade vidare. Hon dog två år senare i Auschwitz, endast 42 år gammal.

Intressant! Rabbi Jonas var bortglömd och ignorerad i många år, men hennes öde återupptäcktes 1991 (ingen jätteslump att det var efter murens fall…) av Katharina von Kellenbach.

När vi vände hade vi på riktigt gått in i den blå timmen, så det var dags att fästa lanternor på kajakerna. Vi gled tillbaka 2,5 km i tystnad. Nästan tystnad. Här och var utefter kanalen hördes klirr från flaskor, dämpade samtal och då och då svepte stråk av musik från gatumusikanter ner över oss. På ett ställe hade nån satt upp en bunt röda lyktor och satt och lyssnade på vacker arabisk sång. Magiskt. ”Kifferdimman” låg tät (dessa kvarter är liberala – på ytan – och det är gott om folk som tar sig en joint vid kanalen).

Jag kan VERKLIGEN rekommendera Kayak Berlin (nej, jag har inte betalt för att skriva det) och speciellt den här kvällsturen. Det är alltid speciellt att se en stad från kanaler/floder/vatten, men att glida fram mjukt och tyst i en kajak medan mörkret föll var något alldeles extra. Du måste inte vara superatlet, men du får inte vara rädd för att bli lite (eller mycket, beroende på hur väl du hanterar paddeln ;)) blöt, och det är lite trixigt att kliva i/ur kanoten från kanalkanten. Guiderna kollar in gruppen och anpassar hastigheten. Vi var alla ganska unga (nåja) och tryckte på rätt bra ibland, men jag tror inte att nån som har hyggligt frisk kropp ska behöva vara orolig.
När jag klev upp från U Bernauer Str på hemvägen en stund efter midnatt ösregnade det igen. Vi hade tur. Hurra!


Elfte krysset – brådmogen tristess

Jag minns inte varför – men jag var inte värst imponerad första gången jag läste Bonjour tristesse. När jag funderade på hur jag ville fylla min ”written by someone under 21”-ruta blev det ändå den som fick äran till slut, jag plockade min fina pocket från 2001 från hyllan och satte igång.

Jag tycker mer om den nu. Visst kan man le en smula trött åt den bortskämda och brådmogna Cécile, men det är stört omöjligt att blunda för Sagans fantastiska observationsförmåga. Hon var 18 år när hon debuterade med den här romanen.

Historien är enkel. Cécile spenderar en lättjefull sommar på Rivieran tillsammans med sin något omogne far, en rik och tjusig kvinnokarl. Cécile är b l a s é, hon blir – trots en förbjuden romans – uttråkad av allt det fina och iscensätter intriger, hon leker med både sin far och de kvinnor som beundrar honom. Det är inte snällt. Det slutar illa.

Jag är glad att jag läste den igen även om jag fortfarande inte tycker att den är fantaaaaaaaastisk. Man måste ju inte tycka att alla klassiker är fantaaaaaastiska, men det ger ändå ofta(st) något att läsa dem.

 


the lovely doll aria

Minnesgoda läsare minns hur jag tjatade om Opera on Taps fantastiska uppsättning av Hoffmanns äventyr på stumfilmsbiografen Delphi i vintras. Jag är utomordentligt svag for Sorbaras koloratur, närvaro och självironi. Oavsett vad hon gör så är hon alltid lika karismatisk.

Bakgrund till arian: Olympia är en vacker docka konstruerad för att lura pengar av snubbar (såklart). Hoffmann åker dit. I OOTs ljuvliga aningens gränsöverskridande uppsättning får vi en mycket påtaglig förklaring till några av de allra högsta tonerna i arian. Självklart är det så!

Den lille mannen är hennes skapare, Hoffmann har skägg och kommer in efter en stund. Hans musa försöker skydda honom, men vem kan stå emot Olympia?

 

Vad som inte är med i klippet är hur Olympia sedan halvligger kvar på stolen, puffandes på en cig, medan operan fortsätter på annan plats i salongen. Att delta i möjliggörande av den här föreställningen var ett alldeles fantastiskt kickstarterprojekt!


Lösenordsskyddad: kaffe med mjölk

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


störst av allt

storstavallt.jpgFörlaget kallar Malin Persson Giolitos Störst av allt för ”stenhårt rättegångsdrama”. Jag blir ganska förvånad över det. Tänker vi på samma bok? Men OK, en vän skrev om klumpen i magen som man har genom hela boken. DEN är hård. Stenhård.

I Störst av allt möter vi Maja, 18 år. Maja bor i Djursholm, kommer från en välbärgad familj och har det på ytan väldigt bra – men vi möter henne i häktet. Maja är inspärrad efter att ha deltagit i en skolskjutning. Ja. Hon höll i vapen. Fyrade av vapen. Träffade. Hon bar en bomb. Människor dog på grund av henne.

Är hon en mördare? Hur hamnade hon där hon är nu? Och hur ska det gå?

”Jag vet inte hur jag ska orka lyssna. Men det är farligt att släppa på koncentrationen. För då kommer ljuden. Ljudet när de kom in i klassrummet och drog bort mig, ljudet när Sebastians skalle föll i golvet, det lät ihåligt. Det dånar i mig, så fort jag inte passar mig kommer det tillbaka. Jag pressar naglarna in i mina handflator, försöker ta mig därifrån. Men det hjälper inte. Min hjärna släpar alltid tillbaka mig till det där jävla klassrummet.”

Mycket mycket bra. Rörande. Fångande. Vridande och vändande. Medvetet. Spännande. Trots att jag egentligen inte ser detta som en klassisk thriller kryssar jag thriller-rutan på min botns-bingobricka. Jag vill bli av med den rutan. Jag är sen en (lång) tid tillbaka väldigt thrillertrött.

Jag har bara läst en bok av Malin förut, den var sådär vilket gjorde mig besviken eftersom jag följer henne på fejjan och hon verkar så otroligt rolig, smart, vettig och BRA. NU kom hon upp till den där nivån där jag vill placera henne.

Detta var min första bok med Lo Kauppi som uppläsare. Hurra vad hon är bra!

Om du tyckte om den här boken kan jag också rekommendera Jodi Picaults Nineteen minutes och Douglas Couplands Hey Nostradamus.


Hustrun 

Mitt nionde #botns16-kryss blir Meg Wolitzers Hustrun. Det blev ett litet rejs för att fylla den här rutan (eh, OK, mellan den här och Love, Nina som också är en av många halvlästa böcker i högen vid sängen), men Wolitzer ”vann”. Boken ska bli film, regi Björn Runge, hustrun själv spelas av Glenn Close. Oh, hon känns perfekt.

Hustrun. Hustrun heter Joan och är gift med Joe. Joe Castleman, a big American writer. En kulturman! Nu har Joe vunnit ett prestigefyllt pris så Joan och Joe är på väg till Helsingfors för att delta i den högtidliga ceremonin. Joan är 64 år och har funnits för Joe i MÅNGA år. Hon har curlat och stått ut med ständig otrohet. Så sitter hon där i förstaklassätet på en flight med destination Vanda och får NOG. Hon tänker lämna Joe. Hon vill dock vänta tills prisceremonin är över innan hon levererar beskedet.

”Starta i en händelse!” var ledorden i en kurs jag deltog i för många år sedan. Wolitzer startar just där, i händelsen, beslutet. Sedan tar hos oss tillbaka. Vi följer den begåvade studenten Joan som möter Joe – föreläsare, wannabeförfattare som ännu inte slagit igenom – och hur deras relation också startar i otrohet, ty Joe är gift med en annan kvinna när han och Joan börjar ligga med varandra. Hon blir hans musa, och titeln wannabeförfattare byts mot författare till Författare, med stort F.

Wolitzer är skarp, snyggt språk, snygga sarkasmer. Det händer egentligen inte så mycket, historien liksom sover räv i nästan 200 sidor, så: BAM! Grejor händer, slag i slag. Somligt hade vi anat (det klassiska greppet, läsaren får ana något för att känna sig lite lite smart och därmed behålla intresset trots brist på fyrverkerier), annat överraskade åtminstone mig. Snyggt och intressant. Hög poäng för exekveringen, men ändå tycker jag inte om boken. Korrektion: jag hittar ingen karaktär att tycka om. Inte ens Joan, riktigt. Ändå: mycket mycket läsvärt. Bra bokklubbsbok. Tänker mig att jag t ex vill höra vad Suzann och Camilla tycker om det här. (Suz, den är din om 1,5 vecka om du vill ha den)

Den här boken låg som en glad överraskning i brevlådan en dag – jag deltog i Bokmässans utlottning av boken och jag vann! Hurra! Du som är i krokarna kan lyssna på henne i Göteborg den 23 september.