en helg i Helsingfors

Breakfast Book Club är en sammanslutning ett ljuvligt fenomen som jag prisar ganska ofta, och grejen blir bara bättre och bättre. Det allra vanligaste är att klubben ses en morgon i månaden och äter frulle och diskuterar en bok i Stockholm (de flesta bor där), men klubben blir alltmer mobil. En frukost – ofta med författare – på Bokmässan till exempel. En på Sigtuna Litteraturfestival. I december kom de som ville ner till Berlin. Nu åkte vi till Helsingfors med fokus på Kjell Westös författarskap!

JA, det är en väldigt medelålders medelklassig grej att kunna göra detta och jag är otroligt tacksam. Att spara pengar till resor har varit min grej sen jag var 16 (mina första sommarjobbspengar från det att jag var 14 gick in i en resa till franska alperna när jag var 17, sen rullade det bara på) och nu när det inte längre blir några exotiska långresor på ett tag är jag milt sagt beredd att lägga sparpengarna på sköna helger med sköna vänner. Vi var ingen familj som hade råd att resa när jag var barn, så förutom några timmar i Lübeck när jag var elva (vi tog båten över från Skåne) var den egenhändigt ihopsparade resan till Frankrike min första tripp utanför Norden, och det gav mersmak. ”Resa. Det ska jag göra.” Och det har jag gjort, så ofta jag kunnat.

Berlin och jag har haft en liten kris (jag gick ur förälskelsefasen där allt knasigt är uppiggande och exotiskt och hamnade i den stormiga fasen då stans storlek, skitighet och kaos verkligen ÅT min energi) så att komma till den förhållandevis lilla och mycket vackra och välordnade staden Helsingfors var en lisa för själen. MEN det var grått och kallt (snöblandat regn när jag anlände, en liten kontrast till lulla-runt-i-t-shirt-Berlin från veckan innan) och att fika, äta och dricka är bokstavligen och tämligen exakt dubbelt så dyrt som i billiga Berlin, så trots mitt ”oooooooh” om Helsingfors så har ju Berlin sina fördelar också 😉

Åt, drack och pratade var just vad vi gjorde. Extra bonus var att kunna hänga med Siv, söstra i östra. Vi har känt varandra sedan slutet av nittiotalet men det var bara tredje gången vi sågs öga mot öga. Vi är lika och olika på ett sätt som passar åtminstone mig perfekt, så jag hade gärna pratat några dagar till. Det får inte gå lika lång tid till nästa gång vi ses…!

Helgens huvudnummer var en guidad tur i Westös Helsingfors, och sedan en stund tillsammans med Kjell själv hos Schildts & Söderströms. Annika Hällsten från Hufvudstadsbladet tog oss på en skön tur genom kvarter som återkommer i de flesta av Westös böcker och hon är så bra på att göra stan levande att jag faktiskt för en stund glömde att Thune och de andra är litterära karaktärer, bara, om än stundtals inspirerade av människor som funnits. Kjell berättade att han är mycket mycket försiktig med sina karaktärer. Även birollerna beskrives med försiktighet. Denna tämligen neutrala och rättvisa fingertoppskänsla har gjort att han faktiskt i stort sett är älskad i alla läger, trots att han ofta beskriver känsliga och smärtsamma skeenden i stadens och landets historia.

Men Annika var det! Är du i stan och får en plats på en av hennes guidade turer (de blir fulla tidigt!), ta den. Hon är flexibel och mycket intressant att lyssna på. Hon tar in sin grupp och jag tyckte att hon kände av alldeles perfekt vad vi ville veta mer om. Hon är dessutom vän till Westö, så hon vet ovanligt mycket om hur och vad han tänkte när han skrivit. Vi fnissade åt Westös livliga sociala liv, jag tog inga anteckningar så det jag minns allra mest om många platser var ”här var Kjell på fest, han stod och såg ut genom fönstret och insåg att här måste [karaktär x, y eller z] bo”.

Annika berättade att Kjell tillhör stans absoluta intelligentia men jag har en inte så svag aning om att detsamma förmodligen gäller Annika själv också.

Här hade Thune i Hägring 38 sitt kontor! Jag blev alldeles starstruck tills jag insåg just det där att… ja, just ja. Thune är fiktiv. Han har INTE passerat in genom den där dörren varje morgon.

Här hade Tove Jansson sin ateljé! Tove förekommer också – dock icke namngiven – i Hägring 38 (hon är kvinnan som kommer paddlande och bjuder på fika, för den som läst boken). Annika hade förmånen att träffa Tove några gånger, så vi som fascineras av Jansson fick lite bonusinfo om henne.

Så var det dags att träffa Kjell på hans förlag. ”Har ser… glad ut” sa en kompis som såg bilden, och det är sant – jag lyckades knäppa ett ögonblick som ser sammanbitet ut, men Kjell var öppen och trevlig och berättade generöst om sitt författarskap och om historien som han forskar fram bit för bit.

Han berättade att han bl a ligger på golvet med gigantiska – runt 1,5 x 2 m – mindmaps för att hålla rätt på alla spår, det fick mig att känna ett ”ahaaaaaa!” för ibland när jag har läst hans alster så har jag känt att jag också skulle behöva en mindmap för att få ihop pusslet så som historien förtjänar.

Jag känner mig så naiv, jag visste så lite om det finska inbördeskriget. Jag vet (OK, tack vare katalansk expojkvän!) mer om det spanska! Talade lite med Siv Ö om detta, men hon sa att det ÄR inte så konstigt, de fick knappt lära sig något i skolan heller (hon är några år yngre än jag men vi är ändå hyggligt i samma generation). Det var för sårigt och smärtsamt. ÄR sårigt och smärtsamt.

Vi som försökt förstå en del av det som hände när vi läst Westö fascineras ändå av hur neutral han förmår hålla sig. Han förklarade att det kommer sig av att han har rötter både bland de röda och de vita. Han växte upp i arbetarklass men hade släkt bland de vita. Bara det att han är finlandssvensk har ibland betraktats som att han skulle vara lite von oben i sig, han berättade om hur många svensktalande fått kämpa mot bilden av att vara automatiskt klassmässigt priviligerade på grund av sitt språk.

Språket ja. Westö och språket. Fantastiskt.

Hägring 38 är en tung bok, jag fick börja på den två gånger innan jag fastnade. När jag var fast var jag F A S T. Jag ska inte orda så mycket mer om den (den är nu signerad, wooohoooo). Jo. Jag vill säga två ord:
Läs.
Den.

Året är 1938. Adolf Hitlers expansionspolitik väcker både vrede och beundran, inte minst i den så kallade Onsdagsklubben i Helsingfors – ett in­formellt diskussionsforum, som består av några gamla vänner till advokaten Claes Thune. Klubbkvällarna är lika mycket en ursäkt för att supa ihop som för att prata politik, men detta år är det tydligt att Europas splittring också är Onsdags­klubbens. Claes Thunes intresse för den glada samvaron börjar falna och han ägnar hellre sin tid åt att skriva utrikespolitiska artiklar för dagspressen.

Thune står vid ett vägskäl i sitt liv. Han har nyss genomgått en skilsmässa och de privata be­kymren gör att han inte orkar engagera sig i sin byrå som tidigare. Som tur är har han en duglig hjälp i sin nyanställda kontorist, Matilda Wiik.

Men fru Wiik känner sig inte särskilt duglig. Hon jagas av minnen från inbördeskriget, då hon var sexton år gammal och tvingades uppleva saker hon försökt glömma sedan dess. En dag hinner minnena ikapp henne. När Onsdagsklubben har möte på kontoret uppfattar hon en röst hon hade hoppats aldrig behöva höra igen.

Ni förstår ju. Och den var alldeles perfekt att läsa tillsammans med Lihammer.