Arkiv för mars, 2015

Lösenordsskyddad: veckorapport

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

att delta eller inte delta, det är frågan

Jag är trött och ganska utarbetad och då är det

1) å ena sidan otroligt bekvämt att få hjälp när kreativiteten inte står som spön i backen av sig själv
2) illans dumt att ta på sig fler måsten

bokutmaningapril

Jag vacklar, vi får se. Inbyggt i min personlighet finns på gott och ont någon slags fånig drift att om jag deltar så mååååååste jag hitta något bra varje dag, men så är det ju inte riktigt. Ingen skjuter mig om jag misslyckas. Tror jag.


Hej klimakteriet!

hejklimkteriet

Ja men jisses vad som har hänt på ett år! Det är SNART ett år sedan jag tog bilden ovan, på Suzann, på kulturtantskollot i Syninge. När jag letade efter den underbara bilden (som jag bommade att blogga då, klantigt!) så hittade jag det här inlägget också. Tjoff ba. Att byta liv var ordet, sa Bull. Inget blev visst som jag trodde. Inte heller hade jag trott -även om jag kanske borde ana – att jag skulle få utropa ett ”Hej klimakteriet!” själv bara några månader efter att jag första gången såg den där boken, men nu blev det så. Jag har en kronisk sjukdom som kostat mig en äggstock och förmodligen mördat den andra också, så att jag skulle hamna i klimakteriet tidigt var väl inte så underligt. FÖRDELEN med det är att sjukdomen, endometrios, inte kommer åt mig på samma sätt längre. Hej DÅ, smärtor!

Nåväl, detta mytomspunna klimakterium… en del lider illa och andra märker knappt av det alls. I vintras var mitt klimakterium svårt att tolerera. Jag hade både värme- och köldvallningar som ledde till svåra sömnstörningar (och hur humöret blir av att ligga vaken natt efter natt efter natt vet nog de allra flesta) och frekvensen kofta-av-kofta-på fick folk att höja på ögonbrynen mer än en gång. Min käre vän som jag bodde hos i julas blev rent orolig över hur jag gick från svettblöt i ansiktet till frossa på 60 sekunder slätt, men efter att jag förklarat samtliga skeenden så hajade han mer (jag har sagt det förr och jag säger det igen: den människan blir ett storfynd för den rätta kvinnan den dagen han bestämmer sig för att ägna sig åt romantisk kärlek igen). Torra slemhinnor och en ständig känsla av att ha lite halvt blåskatarr är inte heller kul.

Nu har jag hittat mina sätt att hantera det hela och mår mycket bättre. Jag kombinerar fytoöstrogener (och rent allmänt kost med extra fokus på B, C, D och E-vitaminer) med motion och vare sig det har verkan ”på riktigt”, är ett utslag av placeboeffekt eller bara kommer sig av en naturlig lindring (ALLA lider inte år ut och år in) så är jag tacksam över att det inte är som det var i december och januari. När en vallning kommer tänker jag ”ja men kom då, kom an” och den minskade stressen tycks också ha påverkan på mig. Alternativet ”neeeeeej, nu kommer en vallning, nu blir jag illröd och svettig” gjorde inte saken bättre, kan jag konstatera. Tillämpad avslappning borde läras ut i skolan…!

Suzann utropade ”ooooooh, du är i klimakteriet, det ska vi FIRA!” alldeles då när jag mådde som sämst och hon fick ett ganska surt svar tillbaka, ”vi får väl se hur kul DU tycker att det är när det blir din tur, FIRA kan jag möjligen göra den dagen då det är över *mutter mutter*”.

Hon låg lågt i några månader, men sedan landade ändå ett stort klimakteriepaket till mig hos närliggande postkontor. Jag asgarvade när jag öppnade, det var tema klimakteriekossa för hela slanten. En zombieformad (!!) minifläkt som jag ser fram emot att använda på jobbet nu när det börjar bli varmare, en broderad kossa, en shoppingkasse i ko-dekorerad minificka (den adopterade Spockissen och bar runt på så sött att jag han tänka ”men tulle, det är hans kattunge!” ända tills han började slita och riva i den – eh, ojdå, det VAR hans kattun… ja, eller nåt, den är vart fall döööööd nu). Och BOKEN, Hej klimakteriet – lite vallningar har väl ingen dött av, då.

Åsa Albinsson och Maria Fröjdh har samlat fakta såväl som texter signerade ett antal kända svenska kvinnor som själva är i eller har passerat klimakteriet. Boken presenterade inga faktiska nyheter för mig rent medicinskt (jag är ju den nörd jag är, så GISSA om jag letade fakta när jag förstod hur det låg till för mig) men allt är mycket snyggt förpackat och jag uppskattar verkligen de personliga texterna. En del av dem är tjosan-hejsan-detta-är-ju-bara-coolt, nån skribent hade knappt märkt av det alls, nån hade märkt av det men sade sig till och med välkomna vallningarna. Boken tar upp andra saker kopplade till livet runt femtio också, det är inte bara klimakterium, en del avsnitt går in på statistik om arbetsliv, jämställdhet och liknande.

Ingen av de kvinnor som skriver i boken var så rent ut arg och negativ som jag var i vintras. Det är förvisso bra att sticka hål på myten om att det måste vara ett helvete, livet är fullt av dumma självuppfyllande profetior, men som det stod någonstans i ett av faktakapitlen – (fritt tolkat) det ska vare sig demoniseras eller trivialiseras för ingen av oss upplever detsamma. Vi har inte samma fysiska förutsättningar, vi har inte samma psykiska förutsättningar, vi har inte samma sociala förutsättningar. Ja, så kan jag fortsätta ett tag till.

Jag upplever ingen magisk andra vår (DET är intressant i boken – det finns några korta texter om hur klimakteriet ses i andra kulturer och där kan man säga att det skiftar vilt), jag anser mig inte leva i Frihetstiden – jag är här och nu och min kropp går från en hormonell fas till en annan. Så är det och så måste det vara. Ju.


Sommarboken

150320Att hitta den perfekta handväsk-/pendlarboken har blivit till en hel vetenskap, men jag TROR att jag börjar hitta mitt eget recept nu. En spännande thriller kan normalt vara fin distraktion under t ex en lång flygresa, men efter några försök (Lihammer funkade bra, mina andra försök gick so-so) har jag lärt mig att nej, det funkar inte lika bra för mig under min tunnelbaneresa till jobbet. Jag, som annars har ett kluvet förhållande till noveller, börjar mer och mer luta åt att DET är det perfekta. Noveller eller möjligen fackböcker med relativt korta essäer eller artiklar.

”Längtar du efter sommar?” undrade Ulrica när hon såg en bild av den senaste pendlarboken (jag har för mig att hon ofta läser den på sommaren, till och med varje sommar?). Ja. JA, det gör jag! Berlinsommar!

Sommarboken handlar om tre människor som bor på en vacker ö i skärgården: Sophia, hennes pappa och farmor. Det är mest av allt en berättelse om vänskapen mellan en mycket gammal kvinna och en mycket ung flicka. Deras vänskap över generationsgränserna är lika stark och intensiv som en sommar i skärgården kan vara efterlängtad.

Tove Jansson är alltid rätt, jag har många vänner som dyrkar henne, men trots att jag finner henne mycket intressant så är jag dåligt bevandrad i hennes författarskap. Jag tyckte aldrig om mumintrollen som barn (jag vet, jag svär i kyrkan!) men jag älskar Toves tecknade estetik som vuxen – men läst hennes böcker? Sällan. Detta var första gången jag läste Sommarboken! Jag var inte färdig för den förrän nu, men nu fann jag den svindlande vacker och tämligen tidlös. Farmor blev snabbt en idol. Bokens berättelser är löst sammanhållna på ett sätt som gör den alldeles perfekt att ta till när det finns en stund över, det är lätt att hitta tillbaka till sammanhanget och kronologin spelar ingen som helst roll. Varje kapitel är något nytt att upptäcka och jag tror att de flesta av dem skulle kunna läsas på nytt redan inom en vecka utan att kännas tråkiga. De liksom sätter sig i omgångar, plötsligt trillar den insikten på plats, och den, och den. Jag läste någonstans att Sommarboken är en glad bok, för mig är den mer smygande, eftertänksam och lite melankolisk. Jag tror att jag föredrar det framför ”glad”. Glada kan andra, simplare, böcker få vara.

Boel Westins förord är dessutom en påminnelse till mig – jag ska läsa förord. Alltid. Tänk om jag hade missat detta?

Nu fick jag ett nytt mini-tema att utforska i Helsinki (jo, jag vet, jag har snart önskningar som skulle fylla en veckoresa, vi får se vad jag hinner), jag ska leta Tove-platser. Jag hinner vad jag hinner. Det har bokens farmor lärt mig. Min egen farmor dog långt innan jag ens var påtänkt, men jag kan bara hoppas att hon var lite så där Sommarboken-farmor-klurig.

———————–

Nästa pendlarbok ligger redan i väskan i väntan på att jag ska bli frisk. Den är av ett HELT annat slag, men jag hoppas och tror att den också kan kvala in som Perfekt Pendlarbok. Vi får väl se…!


blivande snackis även i Sverige?

liannebrevVad man använder som bokmärke avhandlas i bokbloggar med jämna mellanrum. Jag viker ofta hundöron i mina egna böcker, men i recexet som damp ner förra veckan ligger det medföljande brevet ovan 😉 Kul kampanj i det lilla formatet. Jag har redan sett omdömen som ”sträckläsningsbok” bland en del vänner, vi får se vad jag tycker. Inledningsmeningen fick mig att le: ”Alltihop var Berlinmurens fel”.

Boken? Vilken? Gissa! Är den snackis nog för att du redan ska hört talas om den (eller läst den på engelska)? Ni andra med rec-ex kan ju ligga lågt med svaret en stund.


En bit av George

Vad som numera händer i samband med varje hemresa (n b: hem = ARN – TXL, jag börjar äntligen vänja mig): Jag står där, i Pocket Shop på Arlanda, och ältar val så att svetten lackar. Den? Eller DEN? Eller båda? Alla tre? Men oj, DEN också! En klassiker!

Jag som sällan ynkade över svenska böcker förr (jag vet, jag tjatar ofta om detta nu) får plötsligt något vilt i blicken i sista stund och vill hitta BARA NÅGRA POCKETAR TILL som kan rädda mig de stunder då jag längtar efter att läsa om Sverige, eller på svenska. För några veckor sen stod jag där igen. Lotta Lundgren hade jag redan i ett fast grepp, men jag ville ha något mer också. Något lättsamt. Jag har ju blivit en chick-lit-slukare av enorma mått sedan livet ställdes smått på ända (ja, jag tjatar om det också, nej, jag har inte riktigt vant mig).

enbitavgeorgeJohn Hennius, alltså? En bit av George. Never heard of. Plockade.

Det var omslaget, ser ni. Sara R Acedo har ofta den effekten på mig, hennes omslag hoppar ut på mig. Började läsa baksida: medelålders människa inser att partnern går bakom ryggen, och har så gjort ett tag, tack vare partnerns klantighet på nätet. Nej men, det låter ju VÄLDIGT välbekant! Medelålders människa ger sig ut i nätdejtingdjungeln trots stor tvekan och allmän känsla av ”jag är clueless, JAG ÄR CLUELESS!”. Nej men, det låter ännu mer välbekant.

Hennius fick följa med till Berlin. Att män skriver chick lit är kanske inte helt vanligt (så var vi där igen och jag orkar egentligen inte älta genrebenämningen en gång till: men lättsam relationsroman med stora inslag av humor och dråpliga situationer, företrädesvis med trygg igenkänningsfaktor samt oftast gossigt slut, då), eller så gör de det oftare än jag inser men vi bara etiketterar inte alstren på det sättet. Never mind. Det är inte noga. Jag har ingen lust att döma hunden efter håren, eller lättsamma-relations-romanen-med-humor efter författarens kön.

George jobbar med reklam (men hur han får något gjort på jobbet någonsin undrar jag ibland ;)). Han är tvåbarnsfar. Han var gift med Susanne, men hon lämnade honom för en annan fotbollsfarsa. Han börjar jaga ny kärlek. Hur gör man, i vår ålder? Ja, antingen börjar man leta bland de andra frånskilda i den närmaste kretsen (det kan kännas lätt incestuöst till slut, har jag insett) eller så ger man sig ut och nätdejtar. George kör båda varianterna.

Jo, det är tidvis roligt och en del passager är mycket snyggt skrivna, men jag undrar ofta hur ett så stort förlag som Bonniers kunde gå med på att ge ut den här boken utan att redigera den hårdare. MYCKET hårdare. Det är nästan 500 sidor med vilda spret hit och dit. Det finns material för flera böcker här (vilket blir lite meta, eftersom huvudpersonen George alltid har en ny bok-idé på gång i huvudet, och många av hans idéer nuddar naturligtvis skeendena i boken) och jag undrar väldigt ofta vad somligt spret ska tillföra mer än en provkarta på allt Hennius kan skriva om (resor, vuxen-hjälte-fantasier, inspirerad och relativt avancerad matlagning etc etc). George skriver bland annat väldigt passionerade kärleksbrev, även till kvinnor han ganska nyss mött, och nu är jag en jordnära och tjock halvgammal tågingenjör så jag kanske aldrig skulle ha hamnat på dejt med George från första stund (han fixar alltid väldigt tjusiga kvinnor), men så mycket kan jag säga att hade jag fått ett av de där breven så hade jag lagt benen på ryggen och sprungit.

Den här boken var på väg att gå till bokträdet halvläst just på grund av spretet, men jag läste ut den till slut under en lång natt då jag spydde som en gris (sorry författaren, det kanske inte är din glammigaste back-drop ever men de sista hundra sidorna utgjorde ganska mysig tröst ändå).

Vad jag gillade: Stockholm. Hennius skriver ibland om ett medelklass-snygg-Stockholm på ett sätt som får mig att längta dit: till den färgglada och lite glansiga (jaja: orealistiska) bilden jag får av mitt idealiserade turist-Stockholm, det som jag förhoppningsvis får njuta med en god vän i början av maj: det ska såklart vara varmt och soligt och jag ska få fräknar på näsan och vi ska hinna både Moderna och skärgårdsfärja och mysiga fik… ja, om han nu inte har fotbollsföräldertjänst den helgen då, och/eller att det spöregnar. Gillade också fläckvisa igenkänningsstunder och o-igenkänningsstunder. Om jag bara vill läsa om mig kan jag ju skriva dagbok och läsa den då.

Cons: omslaget på min pocketutgåva citerar en recension som talar om diskbänksrealism. Nja. Jag vet inte. Medelsvennebananen kan inte riktigt ha det så här tjusigt efter en separation, tror jag. George går till synes ekonomiskt obemärkt ur detta på ett sätt som få i åtminstone min vänkrets kan göra, men det är å andra sidan få av mina vänner som går på nyårsfest på Östermalm heller så vi lever i lite olika verkligheter, George och jag (jaja, jag är numera högavlönad och bor i en nyrenoverad sekelskifteslägenhet på Tjusig Gata I Berlin, så det går sannerligen ingen nöd på mig, men uppväxtränderna går visst aldrig ur). Nu kanske man ska läsa Alakoski istället om det är sann diskbänksrealism man är ute efter, detta är en underhållningsroman och det är knappast Hennius fel att den som stod bakom citatet inte har en bild av diskbänksrealism som stämmer överens med min. Jag ville ha verklighetsflykt och jag fick det.

(jag får korrigera mig själv: det stod DISKBÄNKSROMANTIK, inte -realism. Ah, men då så! ;))

Slutbetyg 2,5 av 5 och en biljett till bokträdet på söndag. Någon annan nordisk Berlinare ska också få njuta Stockholm och medelålders dejtingvånda. Pass it on!

——————————–

Jag kommer att passera Arlanda två gånger på två veckor framöver, men den första vändan är (bytes-)stoppet så kort att jag redan ältar hur jag ska hinna skutta från flight till flight så jag tror inte att jag hinner passera någon boklåda. Det blir förmodligen inte förrän i början av maj som jag står där på Pocket Shop och svettas igen. Jag hoppas naturligtvis alltid (Ms Control Freak at your service!) att jag ska ha handlat av mig INNAN jag kommer till Arlanda, att jag ska ha hunnit hitta allt jag vill hitta i en vanlig boklåda ute på stan, men den där hamstringspaniken kommer ändå när jag kliver förbi säkerhetskontrollen. Och det finns ju en Pocket Shop på Vanta också, även om deras utbud av böcker på svenska inte sägs vara enormt. Vi får se. Det går egentligen ingen nöd på mig. Tippar på att ungefär hälften av de böcker som fick flytta med mig ner till Berlin i oktober kommer från hyllorna och högarna av oläst (jag hade 700+ olästa böcker senast jag vågade räkna för något/några år sedan). Fast att jag har många olästa böcker har aldrig hindrat habegäret förr.


Lösenordsskyddad: lilla älskade gumman

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll: