Arkiv för mars, 2015

Lösenordsskyddad: veckorapport

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


att delta eller inte delta, det är frågan

Jag är trött och ganska utarbetad och då är det

1) å ena sidan otroligt bekvämt att få hjälp när kreativiteten inte står som spön i backen av sig själv
2) illans dumt att ta på sig fler måsten

bokutmaningapril

Jag vacklar, vi får se. Inbyggt i min personlighet finns på gott och ont någon slags fånig drift att om jag deltar så mååååååste jag hitta något bra varje dag, men så är det ju inte riktigt. Ingen skjuter mig om jag misslyckas. Tror jag.


Hej klimakteriet!

hejklimkteriet

Ja men jisses vad som har hänt på ett år! Det är SNART ett år sedan jag tog bilden ovan, på Suzann, på kulturtantskollot i Syninge. När jag letade efter den underbara bilden (som jag bommade att blogga då, klantigt!) så hittade jag det här inlägget också. Tjoff ba. Att byta liv var ordet, sa Bull. Inget blev visst som jag trodde. Inte heller hade jag trott -även om jag kanske borde ana – att jag skulle få utropa ett ”Hej klimakteriet!” själv bara några månader efter att jag första gången såg den där boken, men nu blev det så. Jag har en kronisk sjukdom som kostat mig en äggstock och förmodligen mördat den andra också, så att jag skulle hamna i klimakteriet tidigt var väl inte så underligt. FÖRDELEN med det är att sjukdomen, endometrios, inte kommer åt mig på samma sätt längre. Hej DÅ, smärtor!

Nåväl, detta mytomspunna klimakterium… en del lider illa och andra märker knappt av det alls. I vintras var mitt klimakterium svårt att tolerera. Jag hade både värme- och köldvallningar som ledde till svåra sömnstörningar (och hur humöret blir av att ligga vaken natt efter natt efter natt vet nog de allra flesta) och frekvensen kofta-av-kofta-på fick folk att höja på ögonbrynen mer än en gång. Min käre vän som jag bodde hos i julas blev rent orolig över hur jag gick från svettblöt i ansiktet till frossa på 60 sekunder slätt, men efter att jag förklarat samtliga skeenden så hajade han mer (jag har sagt det förr och jag säger det igen: den människan blir ett storfynd för den rätta kvinnan den dagen han bestämmer sig för att ägna sig åt romantisk kärlek igen). Torra slemhinnor och en ständig känsla av att ha lite halvt blåskatarr är inte heller kul.

Nu har jag hittat mina sätt att hantera det hela och mår mycket bättre. Jag kombinerar fytoöstrogener (och rent allmänt kost med extra fokus på B, C, D och E-vitaminer) med motion och vare sig det har verkan ”på riktigt”, är ett utslag av placeboeffekt eller bara kommer sig av en naturlig lindring (ALLA lider inte år ut och år in) så är jag tacksam över att det inte är som det var i december och januari. När en vallning kommer tänker jag ”ja men kom då, kom an” och den minskade stressen tycks också ha påverkan på mig. Alternativet ”neeeeeej, nu kommer en vallning, nu blir jag illröd och svettig” gjorde inte saken bättre, kan jag konstatera. Tillämpad avslappning borde läras ut i skolan…!

Suzann utropade ”ooooooh, du är i klimakteriet, det ska vi FIRA!” alldeles då när jag mådde som sämst och hon fick ett ganska surt svar tillbaka, ”vi får väl se hur kul DU tycker att det är när det blir din tur, FIRA kan jag möjligen göra den dagen då det är över *mutter mutter*”.

Hon låg lågt i några månader, men sedan landade ändå ett stort klimakteriepaket till mig hos närliggande postkontor. Jag asgarvade när jag öppnade, det var tema klimakteriekossa för hela slanten. En zombieformad (!!) minifläkt som jag ser fram emot att använda på jobbet nu när det börjar bli varmare, en broderad kossa, en shoppingkasse i ko-dekorerad minificka (den adopterade Spockissen och bar runt på så sött att jag han tänka ”men tulle, det är hans kattunge!” ända tills han började slita och riva i den – eh, ojdå, det VAR hans kattun… ja, eller nåt, den är vart fall döööööd nu). Och BOKEN, Hej klimakteriet – lite vallningar har väl ingen dött av, då.

Åsa Albinsson och Maria Fröjdh har samlat fakta såväl som texter signerade ett antal kända svenska kvinnor som själva är i eller har passerat klimakteriet. Boken presenterade inga faktiska nyheter för mig rent medicinskt (jag är ju den nörd jag är, så GISSA om jag letade fakta när jag förstod hur det låg till för mig) men allt är mycket snyggt förpackat och jag uppskattar verkligen de personliga texterna. En del av dem är tjosan-hejsan-detta-är-ju-bara-coolt, nån skribent hade knappt märkt av det alls, nån hade märkt av det men sade sig till och med välkomna vallningarna. Boken tar upp andra saker kopplade till livet runt femtio också, det är inte bara klimakterium, en del avsnitt går in på statistik om arbetsliv, jämställdhet och liknande.

Ingen av de kvinnor som skriver i boken var så rent ut arg och negativ som jag var i vintras. Det är förvisso bra att sticka hål på myten om att det måste vara ett helvete, livet är fullt av dumma självuppfyllande profetior, men som det stod någonstans i ett av faktakapitlen – (fritt tolkat) det ska vare sig demoniseras eller trivialiseras för ingen av oss upplever detsamma. Vi har inte samma fysiska förutsättningar, vi har inte samma psykiska förutsättningar, vi har inte samma sociala förutsättningar. Ja, så kan jag fortsätta ett tag till.

Jag upplever ingen magisk andra vår (DET är intressant i boken – det finns några korta texter om hur klimakteriet ses i andra kulturer och där kan man säga att det skiftar vilt), jag anser mig inte leva i Frihetstiden – jag är här och nu och min kropp går från en hormonell fas till en annan. Så är det och så måste det vara. Ju.


Sommarboken

150320Att hitta den perfekta handväsk-/pendlarboken har blivit till en hel vetenskap, men jag TROR att jag börjar hitta mitt eget recept nu. En spännande thriller kan normalt vara fin distraktion under t ex en lång flygresa, men efter några försök (Lihammer funkade bra, mina andra försök gick so-so) har jag lärt mig att nej, det funkar inte lika bra för mig under min tunnelbaneresa till jobbet. Jag, som annars har ett kluvet förhållande till noveller, börjar mer och mer luta åt att DET är det perfekta. Noveller eller möjligen fackböcker med relativt korta essäer eller artiklar.

”Längtar du efter sommar?” undrade Ulrica när hon såg en bild av den senaste pendlarboken (jag har för mig att hon ofta läser den på sommaren, till och med varje sommar?). Ja. JA, det gör jag! Berlinsommar!

Sommarboken handlar om tre människor som bor på en vacker ö i skärgården: Sophia, hennes pappa och farmor. Det är mest av allt en berättelse om vänskapen mellan en mycket gammal kvinna och en mycket ung flicka. Deras vänskap över generationsgränserna är lika stark och intensiv som en sommar i skärgården kan vara efterlängtad.

Tove Jansson är alltid rätt, jag har många vänner som dyrkar henne, men trots att jag finner henne mycket intressant så är jag dåligt bevandrad i hennes författarskap. Jag tyckte aldrig om mumintrollen som barn (jag vet, jag svär i kyrkan!) men jag älskar Toves tecknade estetik som vuxen – men läst hennes böcker? Sällan. Detta var första gången jag läste Sommarboken! Jag var inte färdig för den förrän nu, men nu fann jag den svindlande vacker och tämligen tidlös. Farmor blev snabbt en idol. Bokens berättelser är löst sammanhållna på ett sätt som gör den alldeles perfekt att ta till när det finns en stund över, det är lätt att hitta tillbaka till sammanhanget och kronologin spelar ingen som helst roll. Varje kapitel är något nytt att upptäcka och jag tror att de flesta av dem skulle kunna läsas på nytt redan inom en vecka utan att kännas tråkiga. De liksom sätter sig i omgångar, plötsligt trillar den insikten på plats, och den, och den. Jag läste någonstans att Sommarboken är en glad bok, för mig är den mer smygande, eftertänksam och lite melankolisk. Jag tror att jag föredrar det framför ”glad”. Glada kan andra, simplare, böcker få vara.

Boel Westins förord är dessutom en påminnelse till mig – jag ska läsa förord. Alltid. Tänk om jag hade missat detta?

Nu fick jag ett nytt mini-tema att utforska i Helsinki (jo, jag vet, jag har snart önskningar som skulle fylla en veckoresa, vi får se vad jag hinner), jag ska leta Tove-platser. Jag hinner vad jag hinner. Det har bokens farmor lärt mig. Min egen farmor dog långt innan jag ens var påtänkt, men jag kan bara hoppas att hon var lite så där Sommarboken-farmor-klurig.

———————–

Nästa pendlarbok ligger redan i väskan i väntan på att jag ska bli frisk. Den är av ett HELT annat slag, men jag hoppas och tror att den också kan kvala in som Perfekt Pendlarbok. Vi får väl se…!


blivande snackis även i Sverige?

liannebrevVad man använder som bokmärke avhandlas i bokbloggar med jämna mellanrum. Jag viker ofta hundöron i mina egna böcker, men i recexet som damp ner förra veckan ligger det medföljande brevet ovan 😉 Kul kampanj i det lilla formatet. Jag har redan sett omdömen som ”sträckläsningsbok” bland en del vänner, vi får se vad jag tycker. Inledningsmeningen fick mig att le: ”Alltihop var Berlinmurens fel”.

Boken? Vilken? Gissa! Är den snackis nog för att du redan ska hört talas om den (eller läst den på engelska)? Ni andra med rec-ex kan ju ligga lågt med svaret en stund.


En bit av George

Vad som numera händer i samband med varje hemresa (n b: hem = ARN – TXL, jag börjar äntligen vänja mig): Jag står där, i Pocket Shop på Arlanda, och ältar val så att svetten lackar. Den? Eller DEN? Eller båda? Alla tre? Men oj, DEN också! En klassiker!

Jag som sällan ynkade över svenska böcker förr (jag vet, jag tjatar ofta om detta nu) får plötsligt något vilt i blicken i sista stund och vill hitta BARA NÅGRA POCKETAR TILL som kan rädda mig de stunder då jag längtar efter att läsa om Sverige, eller på svenska. För några veckor sen stod jag där igen. Lotta Lundgren hade jag redan i ett fast grepp, men jag ville ha något mer också. Något lättsamt. Jag har ju blivit en chick-lit-slukare av enorma mått sedan livet ställdes smått på ända (ja, jag tjatar om det också, nej, jag har inte riktigt vant mig).

enbitavgeorgeJohn Hennius, alltså? En bit av George. Never heard of. Plockade.

Det var omslaget, ser ni. Sara R Acedo har ofta den effekten på mig, hennes omslag hoppar ut på mig. Började läsa baksida: medelålders människa inser att partnern går bakom ryggen, och har så gjort ett tag, tack vare partnerns klantighet på nätet. Nej men, det låter ju VÄLDIGT välbekant! Medelålders människa ger sig ut i nätdejtingdjungeln trots stor tvekan och allmän känsla av ”jag är clueless, JAG ÄR CLUELESS!”. Nej men, det låter ännu mer välbekant.

Hennius fick följa med till Berlin. Att män skriver chick lit är kanske inte helt vanligt (så var vi där igen och jag orkar egentligen inte älta genrebenämningen en gång till: men lättsam relationsroman med stora inslag av humor och dråpliga situationer, företrädesvis med trygg igenkänningsfaktor samt oftast gossigt slut, då), eller så gör de det oftare än jag inser men vi bara etiketterar inte alstren på det sättet. Never mind. Det är inte noga. Jag har ingen lust att döma hunden efter håren, eller lättsamma-relations-romanen-med-humor efter författarens kön.

George jobbar med reklam (men hur han får något gjort på jobbet någonsin undrar jag ibland ;)). Han är tvåbarnsfar. Han var gift med Susanne, men hon lämnade honom för en annan fotbollsfarsa. Han börjar jaga ny kärlek. Hur gör man, i vår ålder? Ja, antingen börjar man leta bland de andra frånskilda i den närmaste kretsen (det kan kännas lätt incestuöst till slut, har jag insett) eller så ger man sig ut och nätdejtar. George kör båda varianterna.

Jo, det är tidvis roligt och en del passager är mycket snyggt skrivna, men jag undrar ofta hur ett så stort förlag som Bonniers kunde gå med på att ge ut den här boken utan att redigera den hårdare. MYCKET hårdare. Det är nästan 500 sidor med vilda spret hit och dit. Det finns material för flera böcker här (vilket blir lite meta, eftersom huvudpersonen George alltid har en ny bok-idé på gång i huvudet, och många av hans idéer nuddar naturligtvis skeendena i boken) och jag undrar väldigt ofta vad somligt spret ska tillföra mer än en provkarta på allt Hennius kan skriva om (resor, vuxen-hjälte-fantasier, inspirerad och relativt avancerad matlagning etc etc). George skriver bland annat väldigt passionerade kärleksbrev, även till kvinnor han ganska nyss mött, och nu är jag en jordnära och tjock halvgammal tågingenjör så jag kanske aldrig skulle ha hamnat på dejt med George från första stund (han fixar alltid väldigt tjusiga kvinnor), men så mycket kan jag säga att hade jag fått ett av de där breven så hade jag lagt benen på ryggen och sprungit.

Den här boken var på väg att gå till bokträdet halvläst just på grund av spretet, men jag läste ut den till slut under en lång natt då jag spydde som en gris (sorry författaren, det kanske inte är din glammigaste back-drop ever men de sista hundra sidorna utgjorde ganska mysig tröst ändå).

Vad jag gillade: Stockholm. Hennius skriver ibland om ett medelklass-snygg-Stockholm på ett sätt som får mig att längta dit: till den färgglada och lite glansiga (jaja: orealistiska) bilden jag får av mitt idealiserade turist-Stockholm, det som jag förhoppningsvis får njuta med en god vän i början av maj: det ska såklart vara varmt och soligt och jag ska få fräknar på näsan och vi ska hinna både Moderna och skärgårdsfärja och mysiga fik… ja, om han nu inte har fotbollsföräldertjänst den helgen då, och/eller att det spöregnar. Gillade också fläckvisa igenkänningsstunder och o-igenkänningsstunder. Om jag bara vill läsa om mig kan jag ju skriva dagbok och läsa den då.

Cons: omslaget på min pocketutgåva citerar en recension som talar om diskbänksrealism. Nja. Jag vet inte. Medelsvennebananen kan inte riktigt ha det så här tjusigt efter en separation, tror jag. George går till synes ekonomiskt obemärkt ur detta på ett sätt som få i åtminstone min vänkrets kan göra, men det är å andra sidan få av mina vänner som går på nyårsfest på Östermalm heller så vi lever i lite olika verkligheter, George och jag (jaja, jag är numera högavlönad och bor i en nyrenoverad sekelskifteslägenhet på Tjusig Gata I Berlin, så det går sannerligen ingen nöd på mig, men uppväxtränderna går visst aldrig ur). Nu kanske man ska läsa Alakoski istället om det är sann diskbänksrealism man är ute efter, detta är en underhållningsroman och det är knappast Hennius fel att den som stod bakom citatet inte har en bild av diskbänksrealism som stämmer överens med min. Jag ville ha verklighetsflykt och jag fick det.

(jag får korrigera mig själv: det stod DISKBÄNKSROMANTIK, inte -realism. Ah, men då så! ;))

Slutbetyg 2,5 av 5 och en biljett till bokträdet på söndag. Någon annan nordisk Berlinare ska också få njuta Stockholm och medelålders dejtingvånda. Pass it on!

——————————–

Jag kommer att passera Arlanda två gånger på två veckor framöver, men den första vändan är (bytes-)stoppet så kort att jag redan ältar hur jag ska hinna skutta från flight till flight så jag tror inte att jag hinner passera någon boklåda. Det blir förmodligen inte förrän i början av maj som jag står där på Pocket Shop och svettas igen. Jag hoppas naturligtvis alltid (Ms Control Freak at your service!) att jag ska ha handlat av mig INNAN jag kommer till Arlanda, att jag ska ha hunnit hitta allt jag vill hitta i en vanlig boklåda ute på stan, men den där hamstringspaniken kommer ändå när jag kliver förbi säkerhetskontrollen. Och det finns ju en Pocket Shop på Vanta också, även om deras utbud av böcker på svenska inte sägs vara enormt. Vi får se. Det går egentligen ingen nöd på mig. Tippar på att ungefär hälften av de böcker som fick flytta med mig ner till Berlin i oktober kommer från hyllorna och högarna av oläst (jag hade 700+ olästa böcker senast jag vågade räkna för något/några år sedan). Fast att jag har många olästa böcker har aldrig hindrat habegäret förr.


Lösenordsskyddad: lilla älskade gumman

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


BBC Helsinki 2015 – fyra veckor kvar!

Nu har jag äntligen köpt och laddat ner Kjell Westös Där vi en gång gått (tur att den plötsligt fanns som e-bok, det var svårt att få tag i pappersvarianten…!) och läser och längtar till mitten av april. Vi ska ju gå där då, i fotspåren, på en guidad tur. Och ska ska vi äta och dricka gott och bara HÄNGA. I BBC-gänget finns en bunt människor som jag tycker så illans mycket om. Westö är sekundär (sorry Westö)! Jag har börjat läsa flera böcker av denne författare tidigare, men aldrig kommit i mål med en enda. Jag är för simpel, eller kräver för simpel underhållning (med betoning på underhållning) när jag läser skönlitteratur, antar jag. Boken jag började på nu är den som fångat mig bäst hittills. Det är bra.

Jag läser fortfarande om Helsinki i min lilla tyska guidebok också, jag har såklart hakat upp mig på centralstationen, jag ser så otroligt mycket fram emot att njuta av den. Mäktig nationalromantisk arkitektur signerad Saarinen. Lär kolla lite metro också så att jag kan infoga ännu en tunnelbanekarta i samlingen. Det är nästan femton år sedan jag senast var i stan (jag var där mitt i smällkalla vintern med en bunt kunder från Sri Lanka, de frös men uppskattade det!), så det blir lite av en nyupptäckt. Snart…!


Lösenordsskyddad: merry-go-round

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


Liten parlör för älskande

litenparlorforalskandeIbland händer det att ett omslag är så fantastiskt att det får breda ut sig i sin fulla prakt. Min pocketutgåva hade INTE det här omslaget, men jag väljer att posta detta ändå för jag älskar det, och det säger så otroligt mycket om en bok som jag också älskade. Älskar. Jag är dålig på att läsa om böcker, men David Levithans Liten parlör för älskande kommer jag definitivt att läsa om igen, jag kommer dessutom att köpa den på engelska också. Ofta säger jag att jag föredrar originalspråk för att slippa riskera paltig översättning, i detta fallet finns dock inga såna anledningar (otroligt fint språk av Elisabeth Helms), jag vill helt enkelt ha den på engelska OCKSÅ.

Vad, hur? Ja, det är en parlör. David serverar pärlor till ord (ord att älska, inte alltid de vanliga orden, ord för såna som oss som uppskattar bokstavssammansättningar av slaget ”serendipity, flabbergasted, kerfuffle” etc etc) och en kortare eller längre text i samband med ordet ifråga. Orden formar en helhet. En historia i sig. Ett lapptäcke av ord, känslor och situationer. Jag vill utnämna det till en närmast perfekt pendlarbok!

arrears

Detta är precis som Marly’s Ghost en av Davids (omarbetade) valentin-historier. Jag var lite sval i mitt omdöme om Marly’s Ghost, men inför Liten parlör för älskande kapitulerar jag. Fullständigt. Det är klurigt och snyggt och smart och snyggt (igen) och stundtals lite sorgligt. Precis som kärleken, ni vet.

(ja, jag vet, jag har använt orden älskar och älskade absurt många gånger i den här relativt korta texten, men det är för att jag älsk… äh, ni vet)

———————–

Om du också har läst och älskat Liten parlör för älskande, och vill ha mer i samma anda, vill jag varmt rekommendera Pontus Lindhs Appendix. Finns både som pappersbok och e-bok. Purt fantastisk.


detta med multinörderi

Att kombinera historia med tunnelbana med arkitektur med design – voila!

u2bulow
Bülowstrasse har inga roliga skyltar, men det är en snygg station för den som liksom jag älskar fackverk, och kvarteren runtomkring bjussar på mycket snygg gatukonst. I måndags tog jag en lunchpromenad utefter den där sträckan som jag missade i söndags.

bu150317abu150317b

bu150317c


så var det söndag igen

Idag har jag för en gångs skull både lämnat och fyndat i bokträdet. Jag stannade till på väg till Gugelhof och lät Amanda flytta hemifrån, samtidigt som jag snodde med mig en pytteliten bok med erotiska historier. Är det DET som har fattats för att få fart på min tyska? 😉

boktr150315

150315brunch

Väl på stamstället välkomnades jag både av ”min” tant och en ung svensk kille som jobbar ganska ofta. För en främling som jag är den så skön den där känslan, att ha nån att småprata med som man känner igen och som känner igen en. Nu hade jag inte varit där på länge. Jag njöt ugnsbakade ägg med getost och timjan och fortsatte mitt tyskatraggel med en guidebok om Helsinki på tyska – det är strax under fem veckor tills BBC ses där för att tala Westö. Jag har redan dedicerat en hel sida i min att-göra-bok till mina Helsinkiönskningar. Jag antar att det inte är helt otippat att det står något om centralstationen 😉 Och ja, det funkar finfint att läsa turistiskt på tyska även om det har bieffekten att jag fick fundera en liten stund över att centralstationen i Helsinki INTE heter Hauptbahnhof som jag nu tänkte om den.

Söndagar betyder ju långpromenad också. Vädret var kallt och grått (men fr o m imorgon, när det blir kontor från bittida till sent, ska det såklart vara jeansjackeväder igen) men jag hade lagt ut en tur på runt femton kilometer som skulle ge mig både gatukonst och kyrkogårdsspaning.

cafesthlmCafé Stockholm på Kollwitzstrasse har visst haft semlor i år, vet jag nu. Jag HETSADE på semlor i februari, åt äntligen årets första och enda i Västerås förra helgen – bara för att upptäcka att det inte var så gott som jag hade för mig. Jag kan ändå tänka mig att testa Stockholm nån kväll framöver. Vi får se vem jag släpar dit. Tyskarna är galna i svenska kanelbullar!

Traskade upp till S-Bhf Prenzlauer Allee (det var ”min” station innan jag hittade första lägenheten, long time no see nu!), köpte en stor röd ros och tog sedan ringlinjen till andra änden av stan. Klev av vid Bundesplatz för att traska ner till Friedhof Stubenrauchstrasse. Jag skulle hälsa på Marlene!

marlenegrav

Väl på plats blev jag glatt överraskad över vilka trevliga kvarter det är runt Bundesplatz, många altbaus med roliga detaljer på fasaderna. Där fick jag, jag tycker ju ofta (och jag erkänner att det är på grund av okunskap, jag kan inte guldkornen) att det är tråkigt i väst men de här kvarteren smakade mer. Kyrkogården var liten och anses inte vara något speciellt, men jag hittade en hel del spännande och annorlunda gravvårdar så jag tycker att den är väl värd ett besök av den som till äventyrs delar mitt kyrkogårdsintresse. Några platser till vänster om Marlene hittade jag dessutom Helmut Newton (which reminds me, hans museum – i väst 😉 – ska jag också se framöver).

marlenetrafoJag fann sagda Marlene snyggt målad på en liten distributionstrafobyggnad vid Bundesallee

Strosade runt på kyrkogården en stund innan jag styrde snoken upp mot Schöneberg. Trodde jag. Bundesallee är lååååång och tråkig men ger långa obrutna promenadsträckor för mig som vill trycka på lite ibland. Hann en ganska lång bit och gick lite i min egen värld och glömde bort att hela och släta trottoarer – det är INTE Berlins grej – så jag klev snett och fick såpass ont i ett ledband att jag helt sonika fick ta tåget hem. Mina planerade femton promenadkilometer blev för dagen bara sju och gatukonsten får jag ta under någon solig lunch till veckan!


nu ska vi prata könsroller

ÅÅÅÅÅÅH. Ni vet jag är mellonörd, hur ickecoolt det än är, och jag har varit överlycklig över att kunna se svtplay. Hade tappat hoppet om att årets upplaga skulle erbjuda nåt som fångade mig (älskade Mariette, men trodde inte Europa skulle se det enooooorma) när Måns klev upp. Hans inledande lite sura och för låga toner fick mig att ta mig för pannan. Countrystuk? Really? Nöööö! (nej, Berlinslang)

Så brakade det igång. GODDAMN. Han ÄR tonsäker och det är en arenalåt av stora mått, animeringen må vara stulen – precis som låten – men vi talar om ett evenemang där samtliga tittare skulle kunna sitta med en bingobricka och peta ner stulna referenser till SAMTLIGA låtar. JAG ÄLSKADE HEROES! ÄLSKAR! Jag var knappast ensam.

Så, vad hände då, kl 22.05 när resultatet stod klart? Ett antal medelålders singelmän i min feed började skriva om ”jag trodde detta skulle vara en tävling i musik” och ”hur många kvinnor röstade med fi…?”. De lät EXAKT sådär avundsjuka som vi kvinnor brukar sägas vara när vi på minsta vis kritiserar kvinnor som är yngre än oss. Tillåt mig storskratta. Min fiffi höll för ordningens skull på Mariette (om jag nu ska behöva redovisa vad fiffi tycker, jag gör det den här gången), men jag ville fortfarande att Måns skulle åka till Wien. Han ser bra ut, men inte SÅ bra ut, och han är på tok för ung för att vara intressant för mig. 28, uhääää. Mariette är 32, så hon är också för ung rent tekniskt. Å andra sidan så sa en av mina manliga och normalt sett intelligenta och varmhjärtade vänner ”hon är ju inte direkt pur-ung” om Dinah Nah. Dinah Nah är 34. In te direkt pur-ung. Nä, det förstås, inte i jämförelse med den 16-åriga Isa som är otroligt vacker och förmodligen begapades av ganska många män.

Normer och standarder. Återkommer alltid till det och diskuterar det ofta med mina dejter (yes, det är jag det, jag blir kompis med 96% av männen och så snart ”näää, vi känner ingen gnista” har etablerats så har vi övergått till att diskutera dejting-fenomenet som sådant och sajten där vi hittade varandra. Varje gång har jag frågat om de råkar ut för samma sak som jag – att de får tämligen nasty och indiskreta påstötningar från åt helvete för gamla och oattraktiva (då talar vi inte purt utseende) människor – men de har sagt att nej, det är ganska ovanligt. Problemet DE har är snarare att ungefär en tredjedel av kvinnorna som kontaktar dem visar sig vara prostituerade. Det är MÅNGA män i min ålder som letar unga kvinnor för att de hoppas kunna få ett barn/en ny kull barn. Jag kontaktas dessutom av åt helvete för unga (och ofta snygga) män som nog tänker att jag är ett enkelt och tacksamt ligg. Det är jag inte.

Mitt äldsta ex som jag hade ett långt on-off-förhållande med är tolv år äldre än jag, men han var HAN och jag struntade i åldern efter första veckans angstande (jag var 30 och han var 42). Senaste exet var nio år yngre än jag, där angstade jag lite längre, men åldern var sällan det stora problemet där heller. När jag lite elakt talar om att många män som tror sig vara mannen för mig är alldeles för oattraktiva så är det inte en elak utsaga baserad enbart på utseende, det är totalpaketet. Alla har vi väl önskemål? Jag vill hitta nån som är ungefär där jag är i livet intellektuellt, mognadsmässigt, yrkesmässigt, levnadsmässigt. Ingen av killarna jag dejtat hittills har varit traditionellt snygga, men de har inte varit motbjudande heller. De har varit smarta och roliga. Från jättesmala till jättetjocka. Från renrakade till VÄLDIGT lurviga.

Jag vet inte. Jag blev bara så road igår. Jag säger inte att det är för att vi kvinnor är ädlare som vi inte skickar skamliga förslag oftare än vi gör, jag säger att det kanske är ett utslag av den där normen. Den norm som gör att män i min krets nu blir kränkta av sånt som vi kvinnor inte ens höjer på ögonbrynen åt längre. Det är intressant.

PS intressant också att ingen av de kränkta männen skrev om homosexuella män som röstade med kuken. Antingen så tänkte de inte ens så långt, eller så vågade de inte vara så politiskt inkorrekta. Nu krullar sig hjärnan. Hur ska vi hantera de lesbiska som röstade på Måns?


Lösenordsskyddad: veckans liv

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


Välkommen till den här världen

valkommentilldenhar

Ibland är jag skoningslös och ditchar en bok med en gång. Eller – inte alldeles med en gång, men säg att jag ger den femtio sidor, sen går den till bokträdet (eller tidigare: byteshyllan på jobbet) om den inte har lyckats fånga mig. Fullknökade hyllor gör sånt till och med med en samlare som jag.

Jag lade ner Amanda Svenssons Välkommen till den här världen en gång, men jag behöll den. Världen jag välkomnades till kändes för långt från min egen. För ung. För strulig. För galen och märklig. Trots utomordentligt vackert språk så o r k a d e jag inte. Språket – som till och med skapade en ny kategeori (som jag egentligen saknat länge) här i bloggen – var det som räddade då. #ljuvligtspråk-alert
Språket och kombon Malmö-Köpenhamn-Berlin.

Amanda har i sak överlevt TVÅ utrensningar, för i slutet av september när jag var hemma i Sverige och hade några galna och ledsna dagar på mig för att försöka sortera ut vad av allt jag ville/kunde behålla och ta med till Berlin så låg Amanda kvar i halvlästa-böcker-högen vid sängen. Hon blev INTE nerpackad när jag tvingades sortera ut böcker för att reducera fjorton Billysar till fem och en halv. Men så var jag hemm… (jag MÅSTE sluta tänka ”hemma” om Sverige, åtminstone på obestämd framtid) i Sverige igen två gånger i november, och det var någon av de gångerna som mina ögon föll på boken igen och jag började läsa. Mitt eget liv hade inte blivit yngre per se (* men plötsligt räckte Berlinreferenserna i Gretas liv till för att jag skulle bli sugen igen. Mitt liv var onekligen galet nog för att jag skulle relatera. Berlin ist shräg. Det som hade hänt mig var schräg. Den gången fick Amanda plats i den sprängfyllda väska som jag släpade ner till Berlin igen.

”Välkommen till den här världen: utspelas på en avgränsad plats där tre människor rör sig och formar en triangel bland flera tusen andra. De är tre små plastjuveler i en låda och locket är himlen som hänger över havet. Där är Köpenhamn och där är Malmö. Där är den nagelbitande Greta som är i wokbranschen och skriver dagbok om såren ingen nånsin sett. Hon som tänker att det finns andra former av lidande som är värre, sår man inte kan stoppa in fingret i och veta varför det gör ont. Hon som har astma men tänker på skenande hästar i stället för att ta sin medicin. Hon som bor i ett kollektiv med självupptagna, mesiga pojkar som tycker pärlplattor är en storslagen konstform. Allt desperatare behöver hon en förändring i sitt liv.

Så en dag träffar hon Simon som sysslar med art works och är bäst av alla i hela Köpenhamn på att rita trianglar. Samtidigt är han inte som andra. Som barn läste han Svindlande höjder och allt gick åt skogen. Nu spelas ljuden från hans hjärta och hjärna i dubbel hastighet. Men med Simon kommer också Claus som älskar konceptualitet och vars ljudspår snarare spelas i överljudshastighet. Snart blir det uppenbart att det inte handlar om en gyllene triangel utan en som obönhörligt måste spricka. Någon måste bort, frågan är bara vem.”

Det är galet, det är drama, det är vackert och trasigt. Hur vansinnigt det än snurrat i min skalle det senaste halvåret så känner jag mig luuuuugn i jämförelse med Greta, Simon och Claus. Det är där jag som cynisk medelålders ingenjör ibland kan sucka lite – jag har svårt att känna en koppling till allt detta oförklarade übertrasiga, det blir LITE för trasigt. Fast det är väl en lyx att kunna tänka så. Men jag som stundtals är hård och kall just på grund av att jag OCKSÅ kommer från en familj med många många trasigheter kan känna att det i en viss sorts generationsroman snudd på koketteras med trasigheter på ett sätt som… driver mig halvt till vansinne. Den här boken virvlar nära den gränsen för mig, och det var därför jag fick ge den flera försök. Jag har dessutom ofta ett behov av att kunna relatera något till åtminstone NÅGON i boken och där blev det också #massive fail, men då såg jag det som träning på det där viktiga som läsning ger – ”ahaaa. vidga vyerna, tanten! det svänger!” – och det funkade.

”Jag åker tillbaka imorgon. Min vilja är likt stål obändig. Oändlig.
Han har sagt att han älskar mej. För den han tror jag är.
Det måste vara värt mer än att bli ömkad för vad man varit.”

Nu har jag gnällt. Nu vill jag hylla. Språket. Ibland tänker jag att jag redan från början borde ha sett den tämligen fragmentariska historien som en speciell sorts poesi, för en sån som jag som inte ens är någon höjdare på att njuta lyrik. Svensson leker med ord och meningar, det är referenser till andras verk (sångtexter, romaner) omvartannat med fantastiska alldeles alldeles egna ordlekar. Hon ger de tre huvudpersonerna alldeles egna röster.

Välkommen till den här världen är inte lika lättillgänglig och omedelbar som Allt det där jag sa till dig var sant, men den var väl värd en andra (jaja, tredje) chans. Den KOMMER att gå till bokträdet, mycket för att jag har trångt i hyllorna men också för att jag tror att det är alldeles precis den bok som en lite yngre svensk turist kanske kan älska att ta hem från sitt första besök i ett berusande Berlin (ja, nu hittar jag på en mottagare, i verkligheten kanske boken plockas upp av en överårig surdegskultiverande hipster som bor i något dyrt vindsvåningsaktigt vid Kollwitzplatz, men huvudsaken är ATT den plockas upp)

*) Yngre? Har Berlin gjort mig yngre? Ska man tro en del av mina vänner: ja. Jag har en bekant som jobbar med mode. Hon är skoningslös i retrospektiv. Vi möttes strax innan jag flyttade ner, ja snudd på exakt för ett år sedan, vi möttes sedan igen i november under en av mina resor hem <—- aaaaargh, till SVERIGE, och hon utbrast "herregud människa, du ser tjugo år yngre ut, vad har du gjort?”.

Vad har jag gjort? Skrattat mer. Dansat mer. Varit jag mer. Blommat ut. Plötsligt tas fler delar av min kompetens tillvara på jobbet och jag får vara jag, mitt knäppa jag, mitt lite icketraditionella [för miljön] jag, detta till trots att jag dansar på väldigt högt uppspända linor rent ”statusmässigt/hierarkiskt i organisationen”. Jag har inte gråtit mycket rent faktiskt, det borde jag kanske ha gjort, men jag har haft mycket ont i hjärtat också, jag har känt mycket rädsla, misstro och stress. Det kanske borde ha gjort mig tjugo år ÄLDRE men nu blev det inte så. Sist men inte minst, det där man ”egentligen” inte får säga: men jag har tagit mycket mycket bättre hand om kroppen än förut. Ätit bättre. Promenerat miltals. Tränat upp mina muskler igen. Utan träningen hade jag behövt antidepressiva igen, det är jag övertygad om.


for mighty humans (and others who want to ;))

Jag måste bara snabbdela innan jag hoppar på tåget till jobbet:
A Mighty Girl har sammanställt en lista med biografier om starka flickor och kvinnor, lämpade för stora och små människor av a l l a kön. There you go, botanisera mera!


Lösenordsskyddad: ja men hej då, biblioteket

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


Vivien’s Heavenly Ice Cream Shop

vivienglassNej men se så det blev – det blev ännu en gullenuttig chicklittare modell ”byta liv helt, fightas fightas fightas but all well that ends well”.

Två på raken. Har jag blivit galen?
Nej, inte mer än vanligt, men det är mycket som snurrar i skallen nu och simpel simpel verklighetsflykt enligt konceptet ”allt kastas upp och ner och ingenting blir som man trott men ooooooj det ordnar sig ändå” är vad jag har velat ha.

Den andra varianten vore väl att plöja PA, ”allt går åt helvete PÅ RIKTIGT och det kanske vore synd att säga att det ordnar sig, men…” – många skulle säga att den varianten vore ännu listigare att ägna sig åt. Jag kan till och med hålla med. Fast nu har jag inte varit sugen på PA. Punkt.

Enter Vivien’s Heavenly Ice Cream Shop. Två systrar ärver en glassbar i Brighton från sin älskade farmor. Farmodern har varit sjukare än någon i familjen har insett, så när de kliver in i butiken är den aaaaaningens mer nergången än de trodde. Och kundkretsen är inte direkt ymnig, butiken ligger lite i ”fel” del av Brighton. Fixa, repa, dona. Lära sig göra egen glass. Försöka hitta en kundkrets. Försöka laga trasig familj. Försöka hantera relationer. Ja, där har ni plotten i korta ordalag.

Jag är vansinnigt förtjust (no shit, Sherlock) i ”starta-ny-verksamhet”-stories men detta är tyvärr ingen av de bättre jag har läst. STORT plus i kanten dock för
1) Brighton (jag har aldrig varit där men det finns på listan)
2) FLORENS (oooooh, FINNS PÅ LISTAN, ”vi MÅSTE åka till Florens” gastade jag till min förskräckte italienske gode vän i lördags).

Minus för gaaaaaaanska platta karaktärer och aningens för tillrättalagt slut. Jo, vi som läser sånt här kanske vill att det ska sluta lyckligt, men den här boken kör tyvärr ner i pekoraldiket. Big time. Eller så är jag bara bitter 😉


En dålig bild av en bra helg

image

En nuttig bok och Stefanos ljuvliga katt. En filt och en påse lakritsdumle. Mer behövs inte.


Bild

Lösenordsskyddad: som en boll…

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


minneslistan, igen

Tips till mig själv – kanske till dig?

Jag lade aldrig nån beställning från adlibris hem till Stef, nu ångrar jag mig lite, men så dags nu. Vi får se, risken är nog ändå ganska liten att jag lämnar Sverige utan att handla några böcker.

Saker jag suktar efter just nu:

Lisbeth Larsson – Promenader i Virginia Woolfs London

Jerker Virdborg – Skyddsrummet Luxgatan

Olivia Bergdahl – Efter ekot

Giulia Enders – Charmen med tarmen (ja, jag vet att den är tysk, jag har bligat på den i ett år nu, men jag ger mig fortfarande inte på fler tyska böcker)

Mattias Hagberg – De användbara (hans Rekviem för en vanskapt var purt fantastisk)