omvärlden

Skymningsflickan – och nu är det slut :(

Under påsklovet lyssnade jag färdigt på de sista återstående olyssnade Katarina Wennstam-böckerna. Jag började ju mitt i serien, lyssnade sen ”i rätt ordning” fram till Skymningsflickan innan jag gick tillbaka och började om från början med Smuts.

Det är intressant att se hur Wennstam har utvecklat sin förmåga att skriva Människor (ja, med stort M) under seriens gång. Smuts hade en engagerande plott, det kretsar kring sexköp och trafficking och filosoferar mycket pedagogiskt om hur en torsk kan se ut hur som helst (estetiskt såväl som socialt), många bra grejor MEN karaktärerna kändes lite platta och stereotypa. Där tycker jag definitivt att hon har utvecklats i en intressant riktning, bok för bok.

Skymningsflickan var också en viktig bok (alla hennes böcker är viktiga, så det var på vissa vis en fånig och onödig formulering, men icke desto mindre) om hur fullständigt vedervärdigt det kan vara att rätt och slätt vara tonåring. Speciellt när vuxna inte går att lita på. Trots det engagerande ämnet (vill inte spoila) var det märkligt nog den bok i serien som det tog mig längst tid att komma in i, att fångas av. Normalt säger det ”swooooosh” och så blir random Wennstammare en drog så snart jag börjat lyssna.

”Vad har hänt med flickan som kommissarie Charlotta Lugn träffar på i skymningen? Hon som skriker nätterna igenom, hon som skär sig och inte verkar vilja leva. Vem tror på den som ljuger ibland? Vem tror på Molly?
Charlotta Lugn, som går hemma sjukskriven, och advokat Shirin Sundin gör det. De bestämmer sig för att ta reda på vad som har hänt Molly. Det är dags för flickan att få upprättelse.
Samtidigt är det någon som riktar hot mot en gymnasieskola. Allvarliga, dödliga hot. Mardrömmen om en massaker i en svensk skola skulle kunna bli verklighet.
Kort därefter hittas en elev mördad på skolans toalett. Jakten på gärningsmannen leder polisen åt flera håll och ett av spåren tycks peka tillbaka på Molly, och hennes döda väninna Miranda. ”

Det känns jättetomt nu! Jag blev så van vid att höra Rapaport och Kovacs (båda utmärkta uppläsare) när jag är ute och far att jag rent av började söka på dem som inläsare istället för att söka efter intressanta författare.

Jag har börjat lyssna på massor av böcker sen jag lyssnade färdigt på Skymningsflickan, men nästan ingen bok har fått nåd att följa mig på färden i mycket mer än en halvtimme. Sen – väck! Just nu (när jag lyckas få sittplats) kör jag Duolingo på tåget istället. När jag går lyssnar jag på en ganska bra bok (mer om den när jag är klar med den), men inget jag hittat hittills kan riktigt fylla hålet efter Wennstam. Det var den där underbara kombinationen av smart debatt, trevliga (och otrevliga – men åtminstone engagerande) karaktärer OCH skickliga inläsare som gjorde det hela så oemotståndligt. Jag tror jag skrivit det förut, men Wennstams böcker är så lätta att ta sig in i utan att på minsta vis vara triviala. Perfekt för en trött och stressad själ.

I-landsproblem. Men jag hoppas sannerligen att hon skriver på något nytt. NU.

 

Annonser

Att hata

 

har inte köpt dem. än. 😉

Jag visste att det var illa, men när det tyska rasistiska partiet AfD höstade in nära 25% i regionsvalet i en närliggande region i söndags blev jag ledsen och rädd för umpte gången sen jag flyttade hit. I den lilla staden Bitterfeld (ironiskt namn, huh?) röstade mer än 31% på AfD.

Allt detta hat. Jag började följa Berliner Morgenpost på fejjan för att få en anledning att läsa lite casual-tyska, men när jag ser kommentarerna ångrar jag mig snudd på. Just nu pågår en intensiv strid mellan ur-Berlinare och inflyttingar. Just nu och just nu, det striden är gammal. Inflyttingar? Ja, nu handlar det inte ”bara” om flyktingar, inte ”bara” om såna som jag (utlänning, men i vissa ögon ”rätt” sorts utlänning) utan om tyskar från andra städer också. Allra helst wessis. Nu hårddrar jag men i striden mellan ossis och wessis sparkas det OFTA fortfarande hejvilt i vissa kretsar.  Ingen sida är snällare än den andra, men just i fallet Berlin känns det ofta som om gamla ur-Berlinar-ossis är arga över alla som flyttar in och orsakar lägenhetsbrist, höjda hyror och allt annat som man kan komma på är dåligt (vi är förmodligen orsaken till fotsvamp också).

Jag kan förstå på många vis. Lyxsaneringar och gentrifiering suger. När alla delar av Berlin öppnades för hela världen var det inte på alla vis enkelt att hänga med för den som pluggat ryska istället för engelska i skolan. Å andra sidan, titta upp ur ankdammen, är NÅGON storstad befriad från detta fenomen? I NÅGOT land?

När Hanna var här för nån vecka sen köpte hon en bok om ossi-wessi-konflikten, jag blev också sugen på den. ”Märker man detta även som utlänning alltså?” undrade Hanna. OM man gör, säger jag. Delvis kanske det beror på att ämnet intresserar mig och att jag ofta frågar folk om deras bakgrund, delvis på… ja, äsch, säg så här: man behöver inte leva och arbeta här någon längre tid för att börja märka av det. De flesta har inget emot mina frågor, men en presumtiv dejt blev så förbannad att han ställde in dejten på grund av frågan (som kom på tyska enhetsdagen efter en lång diskussion om allt möjligt som har med Tyskland att göra). Överkänslig much? Började asgarva när jag berättade om den snubben för en (tysk wessi) tjejkompis och hon blixtsnabbt sa ”han måste ha varit ossi, de är så bittra”. Ja, ni ser ju.

Mitt första halvår i Tyskland jobbade jag ute i grannregionen. Ossiland. Jag förstod efter ett tag att jag ansågs lite oartig eftersom jag hade missat att man 1) går runt och tar alla i hand på morgonen 2) återigen tar alla i hand och säger ”tack för idag” på kvällen. Ossi thing to do. Wessi-kollegorna avskydde det. Speciellt i flunsatider. Och på grund av tiden det tar. Liten detalj av måååånga. ”They are a totally different BREED” sa en av mina extremaste (ex-)kompisar föraktfullt om den andra sidan.

Så JA, det finns många spänningar kvar i detta land, trots att muren föll 1989. Muren inuti folks huvuden talas det ofta om. Det tar nog en generation till innan den försvinner. Till och med ännu mer? Jag har både ossi- och wessivänner, for the record. Jag ser poänger såväl som fördomar från båda håll.

Jag bor i forna öst-Berlin, de som bodde i min lägenhet blickade ner på muren och såg väst-Berlin varje dag, på lite avstånd. Jag undrar hur det kändes. En del av mina ossivänner hatade regimen och råkade illa ut på grund av den. Andra är mer neutrala. En vän (född i början av 60-talet) försvarar DDR med näbbar och klor, hen tillbakavisar en del av de upplevelser som den av mina vänner som råkade mest illa ut talar om (”det är inte möjligt, sånt hände inte”) – men OK, allt föll på plats när hen sedan berättade att fadern hade en högt uppsatt position i partiet way back then. Kanske lite bias där.

Övriga spänningar? Ja, det finns andra stora grupper (Berlin kallas ibland Turkiets tredje största stad) som har kommit hit de senaste årtiondena. Somligt funkar, annat inte. Flyktingarna är lök på laxen för somliga. Ibland känns det som att bo i en krutdurk och då är detta ändå en fridsam och traditionellt ganska ”mellow” stad.

Så, jag inledde med orden ”allt detta hat”. Det är lätt att tänka att det är de andra, DE DÄÄÄÄÄÄR,  MEN så insåg jag vilka känslor som väcktes i mig när jag såg TV-serien Weissensee (jag är sist på bollen, jag vet) om forna Öst-Berlin. Jag såg att avsnitt i söndags som fick mig att vilja DÖDA figuren Falk. Jag hatade intensivt. En figur i en TV-serie. För att inte tala om hur jag känner när jag ser Pegida. Jag vill slå dem på käften. Sparka. Moget, Siv.

Mer sofistikerad än så är jag alltså inte. Nu var figuren Falks beteende i just det avsnittet designat för att väcka starka känslor, rent av hat, men ändå. Vi brusar nog alla upp ganska lätt ibland. Ibland kanske det bara är välutvecklad impulskontroll som stoppar slagsmål, men de där känslorna som äter i tysthet varje dag? Slentriantankarna?

Hur kommer vi ur detta? Denna undran sysselsätter mig hela tiden. Plågar mig. Jag är skiträdd. Inte för de nyanlända. Jag är mest rädd för de gamla ingrodda. Rasister, homofober, sexistiska och misogyna bakåtsträvare. DEN klicken, oavsett ursprung. Den klicken som numera är för stor för att kallas ”klick”.

 


Feeling very Mata Hari

Förra söndagen var fuktigt gråkall, jag var trött och seg och ville väl helst stanna under täcket, men det är då jag alldeles speciellt behöver ta mig ut. Jag hade jobbat skiten ur mig veckan innan och behövde blåsa bort stressen. Först brunchade jag med ett kul gäng (och fick ett roligt boktips), sen beslutade jag mig för att nyttja sista chansen på mitt ABC-kort (för normal jobbpendling behöver jag bara AB, så det är vad jag normalt har) och sticka ut till Potsdam. Potsdam är en mycket vacker liten stad i Brandenburg strax utanför Berlin. Du tar enkelt S-Bahn (S7, eller S1 och byt tåg i Wannsee) från centrala Berlin. Det dräller av slott och vackra hus, parker, mysiga caféer och VATTEN! Jag saknar ofta stora vatten i Berlin, det är väl inte direkt Väner-/Mälarkaliber på sjöarna ute i Brandenburg heller, men det finns många vackra platser.

Väl vid Potsdam Hbf tog jag spårvagn 93 till Glienecker Brücke. Bron var under DDR-åren legendarisk som ”spionernas bro”.  Det var en lucka mellan öst och väst, men till skillnad från t ex Checkpoint Charlie var den här vägen bara till för diplomater, militär och just spionutbyten. Potsdam var öst. På andra sidan vattnet fanns utkanten av Väst-Berlin.

Det är en så otroligt vacker bro. När jag först hörde talas om den tänkte jag mig något helt annat, kliniskt, fult – men den här bron byggdes 1835. V a c k e r! Ibland säger man ”om väggar kunde tala”. I detta fallet? ”Om fackverk kunde tala”. Mindboggling.

Ena brofästat pryds av två ”sjökentaurer” (nu exponerar jag min okunskap om fantastik-fauna, de kanske heter något alldeles eget), hovarna har paddelform. ”Kvinnliga” kentaurer har jag inte sett många av, men denna är mycket vacker. På högersidan finns en mer vanligt förekommande skäggprydd variant.

Spielberg har gjort film, Le Carré har skrivit om Spionen som kom in från kylan. Jag? Jag har vare sig sett filmen eller läst boken. Det finns på listan! Hurra för listan!


  


Fem sidor in…

  
…och jag tänker redan i termer som ”oh, nödvändigheten i att läsa den här!”


Sophie, Sophie

Kalla mig ytlig, men jag stod i en trappa och föll för hennes profil.

Sophie Scholl. Det var den tjugonde februari förra året – en söndag lika grå som söndagen idag – och jag besökte muséet över den tyska motståndsrörelsen. Jag hade aldrig hött talas om henne förut, men något i hennes profil fångade mig. Slängluggen. Nacken. När jag jagade barn-och ungdomsböcker på tyska fann jag Hermann Vinkes biografi. Fem ynka euro. Taget.

Det är en riktigt fin liten bok, den funkar både för ungdomar och vuxna (och den tron har ingenting med min fortfarande aningens infantila tyska att göra), det finns något för alla här. Det är snyggt samlat och intressant upplagt. Vinke har fått tillgång till brev, foton, teckningar – Scholl var en skicklig konstnär. Men hon var inte den jag trodde. Nej, varför skulle hon vara det? Jag visste ju nästan ingenting.

Sophie och hennes syskon var ganska vanliga tyska barn, deras far var möjligen ovanligt fritänkande och hamnade stundtals i trubbel för det, men pojkarna var med i Hitlerjugend och Sophie var med i Bund Deutscher Mädel. De var tvungna, men de älskade också sitt Tyskland och tyckte inte att allt var fel –  så småningom började dock Sophies storebror Hans (tre år äldre) att ifrågasätta vad som EGENTLIGEN var bra för Tyskland. Delar av syskonskaran, och deras vänner (bl a Sophies pojkvän), skickades till fronten och det blev så påtagligt vilket tröstlöst krig det var. Sophies tankar om motstånd växte också och hon gick upp i föreningen Vita Rosen. Lärare och studenter gick samman.

Det var ganska harmlöst. Flygblad. Vita Rosen skrev, tryckte och spred flygblad om hur Hitler och hans regering förstörde Tyskland, om att regimen måste stoppas. Det räknades som högförräderi.

”On 18 February 1943, coincidentally the same day that Nazi propaganda minister Joseph Goebbels called on the German people to embrace total war in his Sportpalast speech, the Scholls brought a suitcase full of leaflets to the university. They hurriedly dropped stacks of copies in the empty corridors for students to find when they flooded out of lecture rooms. Leaving before the class break, the Scholls noticed that some copies remained in the suitcase and decided it would be a pity not to distribute them. They returned to the atrium and climbed the staircase to the top floor, and Sophie flung the last remaining leaflets into the air. ”

Hans Scholl, storebror, var 24 år. Sophie var 21. Den där dagen när de spred flygblad igen och skolans vaktis ertappade dem…  Sophie hade inte ens varit aktiv speciellt länge.

Vaktis larmade polis. Gestapo kom. Syskonen Scholl dömdes. Senare hävdade vaktisen, Jakub Schmied, att det var nerskräpningen i sig han upprördes över. Inte nödvändigtvis budskapet. Han gjorde bara sitt jobb.

På eftermiddagen måndagen den 22 februari 1943 halshöggs Hans, Sophie och deras vän Christoph Probst i ett fängelse i München. På. Grund. Av. FLYGBLAD. Tänk tillbaka på det nästa måndag. Det ska åtminstone jag göra.

Föräldrarna Scholl, så det blev för dem. Två barn mördade av nazisterna. Nej, tre indirekt. Brodern Werner dog i kriget.

Systern Elisabeth lever än. Hon kan berätta.

 

 

 


The Ladybird Book of Dating

Pixiböcker, det var tider det. Man tindrade lite, fick lov att välja EN (om man hade tur) och åååååh vilken tid det valet tog.

Lite samma lika kände jag när jag hittade bokserien Ladybird book of … – för vuxna – i London strax före jul. Jag ville ha ALLA! Nu var jag av någon outgrundlig anledning så sjukt förnuftig (eller som det också heter: olidligt tråååååkig) och valde till slut en enda: den om att dejta.

Igår flyttade jag en bokhög (skulle jag ha bokhögar? va? nej, nu vet jag inte vad jag skrev) och då föll min blick på den här lilla pärlan igen. Jag är förkyld på det allra ynkligaste snörvelviset och BEHÖVDE nåt kul. Nåt kul fick jag sannerligen. Gamla fina vintagebilder med absurda, knäppa och roliga texter till. En liten kort historia per uppslag. Humorn doftar Jan Stenmark. Extra plus för att det inte är 100% heterofokus. I en perfekt värld ska man inte ens behöva uppmärksamma en sån sak men hur perfekt vår värld är vet ni redan. Inte värst.

Jag vill ha fler. Jag ska tjata hål i huvudet på Dussmann. Har faktiskt en ny bekant (från min bokklubb!) som jobbar för Dussmankoncernen, hon jobbar förvisso inte i butik eller med inköp men hon kan ju tänkas ha kontakter…!

Bjussar på en bild från gårdagen när vi ändå är igång. Hur sdubig (eller ”snuvig” som friska människor säger) man än är så är saker som mjölk och toapapper bra att ha, då är det skönt med en Kaisers bara 600 meter bort. Regn på slask (i DIMMA) är inte mitt favoritväder, men plötsligt höjde jag blicken och såg dropparna i träden. Vackert. Schwedter Str är sannerligen ingen speciellt mysig gata, men ibland glittrar den till.


Innan jag glömmer…

Ja, nu var jag ju himla lustig när jag valde titel på blogginlägget. Nä, jag vet, inte speciellt, men det ligger en stor sanning i det: om jag inte skriver om mina böcker väldigt snabbt så glömmer jag allt. Eller det mesta. Det är synd. Jag vill inte konsumera böcker som jag kastar i mig en smaklös kopp automatkaffe på jobbet, men så blir det ibland.

”Folk säger att Samuel och Laide var själsfränder, att deras kärlekshistoria var helt jävla magisk, att dom var menade för varandra. Folk säger att Samuel gjorde det för att hämnas, för att han var svartsjuk, för att han ville tvinga Laide att minnas honom. Folk säger att det aldrig hade hänt om inte Vandad hade blandat sig i, att det var Vandads fel, att Vandad gjorde vad som helst för pengar.”

Allt jag inte minns gjorde Jonas till vinnare av Augustpriset 2015. Jag har många vänner som dyrkar hans författarskap, men jag har varit ganska sval hittills. Jag ser alltid att hans texter är utmärkta hantverk, jag har aldrig haft tråkigt tillsammans med den här författarens böcker, men jag har inte upplevt det faaaantaaaaaastiska. Jag kanske inte tänker ”FANTASTISKT” (ja, ni vet, MED VERSALER) nu heller, men det här blir min bästa Hassen Khemiri hittills.

Vad hände med Samuel? Varför? Hassen Khemiri låter rösterna lägga ett pussel, rösterna, vännerna, folk runtomkring. Människor som har läst boken säger att de fick kämpa lite först att det är svårt att förstå vems röst vi hör [läser]. Jag kan väl säga att det var inte direkt enklare att LYSSNA på boken. Rösterna kommer i ett flöde och ibland vet jag inte när en röst slutar och en annan börjar, speciellt inte som jag lyssnade på den här boken på väg till och från jobbet – hur mycket jag än vill så går det inte alltid att ha fullt fokus på det jag hör, åtminstone inte om jag inte vill bli överkörd/påcyklad/gå in i stolpar. Ni vet. Vardagskaos. Med allt det sagt: Hamadi Khemiri som läser boken gör ett mycket mycket bra jobb! Jag tänker/antar att det helt enkelt ska vara så här: en ström av tankar och röster. Det är inte alltid viktigt vem som säger vad. Eller så är det det. För mig blev det egalt.

Kärlek smärta sorg – livet. En fin bok om att inte alltid lyckas med det man tänker. Att man vill bra men så blir det skit. Att man vill bra och det blir bra (ibland). Rolig bonus: mycket Berlin, stundtals det där unga och lite skitnödiga Berlin som jag som medelålders tråktråk fnissar åt och/men har svårt att relatera till. (jo, det finns medelålders svenneBerlinare som OCKSÅ vill vara så där arty-coola men jag hänger gubevars inte med dem heller).

———

Annat i telefonen på sistone: En ganska kort berättelse om hur andra världskriget ödelade Budapest, sett genom en femtonårig flickas ögon: Jag är femton år och jag vill inte dö. Det är såklart smärtsamt. Mycket smärtsamt.

Jag läser/lyssnar på mycket som har med andra världskriget att göra. Det blir som extra viktigt i den här stan. Ändå tänker jag alltid att Tyskland och Ryssland (de har dominerat berättelserna jag läst/lyssnat på) var aktiva. Ungern blev som så många andra länder en ofrivillig tummelplats. Människorna i den här boken kan inte lita på nån. Ryssarna som tränger undan tyskarna är inga befriare. De är minst lika jävliga mot lokalbefolkningen.

Detta speglas också i Terrormuseet i Budapest. Lika stor del ägnas åt tyskar och ryssar.

memorbudaHär mejade nazisterna ner ungerska judar i Donau. Ett gripande monument i Budapest.

way back then