omvärlden

Projekt längtan

projektlangtan

Jaa, ser ni, ännu en bok-i-knät-på-lunchen-bild, för Marika Kings Projekt längtan var en av pendlarböckerna i förra veckan.

I Projekt längtan träffar vi managementkonsulten Lisa igen, henne läste jag för första gången om i Supernova som jag egentligen inte minns mer av än att jag tror att jag älskade den (!). Supernova handlade om en ung kvinna från småstan som råkat få med sig driv, IQ och kapacitet i livets ryggsäck. Hon får jobb på Maffigaste Managementkonsultfirman direkt efter examen från handels, och sen snurrar allt på tills hon halvt jobbar ihjäl sig. I Projekt längtan återvänder hon till jobbet efter en kort sjukskrivning för utbrändhet. Hon är på väg ner i samma gamla hjulspår (inkl vänstrande med gift kollega) men stannar så upp och funderar på vad i hela fridens namn hon håller på med.

Jag spoilar inte mer än baksidestexten om jag avslöjar att hon kommer fram till att NEJ, ner i samma hjulspår vill hon inte. Hon vill göra nåt Fint. Biståndsarbete! DET!

Kringelikrokar leder till Västafrika där Lisa lär sig att det där med vad västvärlden kan göra för att hjälpa den fattigare delen av världen, det är banne mig inte så självklart som vi kanske kan tro med vår fläckvisa industrialiserade von oben-attityd.

Ja, och så blir det lite tjääärlek också, men den sidan av storyn fick mig att himla lite med ögoen, så den går jag inte in på så mycket. King är suverän när hon skriver om ett arbetsliv som stundtals liknar mitt eget, jag tycker om Afrika genom Lisas ögon (allra helst just de där reflektionerna om vad som är bra hjälp och inte – nån som minns pinsamheterna med dyr pappersindustri…? Barbara Voors skrev en bra bok om det, När elefanter dansar, och Voors, DÄR har vi f ö någon vars författarskap jag SAKNAR!), men när hon skriver kärlek och relaterade kärleksscener, neeej, det funkar inte för mig.

Läsvärd, men trots en stark början kände kag inte samma kärlek hela vägen in i mål som jag gjorde när jag läste Supernova. Hoppas trots allt att King skriver på något nytt, för jag vill läsa mer om Lisa.


Skymningslandet

Mitt instagramflöde fylls av såna här bilder: korsade ben och en bok i knäet. Så försöker jag nämligen hålla kvar påsklovskänslan (det blir ändå alldeles för många brickluncher vid skrivbordet *plut*) – om det inte alldeles ösregnar så går pendlarboken och jag ut och sätter oss en stund på luchen. Park am Gleisdreieck eller under en kastanj nära Potsdamer Platz, det varierar lite dag för dag.

skymningslandet

Jag minns när ”alla” läste Musselstranden. När de beskrev den förstod jag inte grejen. Så började jag läsa. Ah. Så alltså. Hermanson hade något alldeles unikt och de följande åren satte jag utgivningen under lupp. Jag TROR att jag tyckte allra mest om Värddjuret.

Hermanson kan ju ta vad som helst och twista det en millimeter i taget tills det blir något alldeles annat än vad som helst. Skymningslandet har alldeles det där: en förvisso förtvivlad men inte helt ovanlig situation (ung svensk kvinna har ett tråkigt jobb som jävlas och kastas dessutom ut från andrahandslägenheten hon hyr) blir på underliga vis något lite mysigt (samma unga kvinna möter en vän som serverar en märklig men tilltalande lösning).

Tjugotvååriga Martinas valmöjligheter är lätt räknade. Så när hon träffar sin gamla kompis Tessan, som erbjuder henne ett boende på en herrgård i närheten säger hon inte nej. Tessan har inte heller haft mycket att välja på. Det visar sig att hon är anställd av en gammal dam som husa. Husa på fyrtiotalet. Det är i den tiden den gamla damen befinner sig mentalt. Hon lever sitt liv som under andra världskriget och bjuder verserade herrar på inbillade middagar.
Martina och Tessan accepterar sina roller i hennes fantasivärld. De bor bra och betalar ingen hyra.

Men de blir fler. Först en vilsen tonårstjej på rymmen. Sedan två killar som Tessan och Martina träffat under en kväll på stan. Ingen har funnit sin plats i livet, men alla finner de sig väl tillrätta på herrgården. De börjar fantisera om att få leva kvar där. I Skymningslandet. De sätter en plan i verket för att få ärva herrgården. Tills en oanmäld och mycket ovälkommen besökare dyker upp. Som stör deras planer och sätter ett fruktansvärt händelseförlopp i rörelse.

Åh, livet där på Glimmenäs, med Florence vars inre klocka stannat på år 1943: så vackert, sirligt, lugnt och mysigt. Så den gradvisa förändringen. Skruvat, ännu mer skruvat. Ondare. Vilket steg i händelsekedjan är det steg där allt hade kunnat stoppas? Så att de förblivit i tjusiga 1943, lugnt och fint, tills… (ja, OK: tills det inte längre blivit en roman av historien utan bara ett utdraget myyyyspyyyyyys…)

Kort, snabbt, snärtigt och effektivt. Det hade nog varit lätt att lockas att dra ut på allt lite längre, men den här boken är alldeles lagom lång. Fingertoppskänsla!

Ett för mig mycket bra (och välkommet) återtåg in i Hermansons författarskap. En snudd på perfekt pendlar- och lunchbok. Nu ska jag läsa bakåt bland de böcker jag missat. Himmelsdalen ligger redan och väntar.

BBC ska diskutera den här boken på nästa bokfrukost, jag ser fram emot att läsa om det sen. Det är helt klart en bok jag gärna hade velat vara med och diskutera.


en annan bokklubb

ketbc2Det råder väl inga tvivel om att Breakfast Book Club är min favoritbokklubb i heeeela vääääärlden, men jag tar gärna chanser att läsa om andra bokklubbar också.

Kerstin Thorvall Book Club (red Estrid Bengtsdotter och Kristina Thulin), till exempel. Texter skrivna av en bunt kända, kvinnliga svenska skribenter i typ-min-ålder, uppfångad under senaste Sverigeresan. ”Perfekt pendlarbok” tänkte jag, men det hann den inte ens få blir för det blev den boken jag började läsa med en gång redan på plats i Stockholm. Sedan sa det swoooooosh.

Det är texter om att bli osynlig, om vad kvinnor i vår ålder får och inte får göra (samt en del oväntat hårda omdömen om medkvinnor samt deras brist på stil, är vi inte förbi det?), om att plötsligt inse att man måste ta hand om sina föräldrar, om känslan av… ”oj, så fort det gick” (det gör det).

Jag hade nog fel förväntningar. Jag tänkte mer bokklubb och mindre utsöndringar. Konceptet är intressant, varje medlem skriver en text om sin medelålder eller sina tankar och föreställningar om densamma som de andra sedan (anonymt i boken) kommenterar. Där blöder mitt hjärta ibland för en del texter renderar långa diskussioner medan andra får nån enstaka kommentar. Den text jag tyckte allra mest om var en hyllning till Louise Bourgeois signerad Cecilia Blomberg.

Jo, vi får enstaka tankeutbyten om Kerstin och hennes liv (mest) och författarskap. Jag hade velat ha mer av författarskapet, Kertins och andras! Mer boksnack. Vad har det här gänget läst mer än Kerstin? Viss varning får (kanske inte helt oväntat) utfärdas för att detta är väldigt mediamedelklass. Det finns gott om kvinnor som kan tänka ”oh, om jag ändå [bara] hade de problemen” men så blir det i en grupp som är relativt homogen trots att den från början var löst sammansatt och relativt spretig (kompisar till kompisar).

Jag skulle nog hellre rekommendera Hej Klimakteriet (som alls icke bara handlar om just klimakteriet) till den som hungrar efter att läsa sånt här. Eller äsch, knussla inte, läs båda och jämför du också.

Så, vem skriver nu den första riktiga svenska BOKKLUBBSBOKEN? 😉 Kom igen BBC. Börja plita! 😉 Vi har en otroligt intressant spridning åldersmässigt och yrkesmässigt. Vi bor i (minst) fyra olika länder (jag kan ha glömt något). Jo, det är många lärare samt en och annan journaist och översättare, men vi är bl a kronofogdar, sexologer, projektledare och ingenjörer också.

Min mest älskade metaboktokbok hittills är fortfarande The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society. Den är förvisso fiktiv, men ack och oh. Kan vi fler? The Jane Austen Book Club har jag sett fladdra förbi, men jag minns inte om jag har läst den (jag vet, jag borde googla mina gamla skriverier men orrrrrrka).

———————-

OCH när vi nu talat en smula om den ljufvliga Louise en bit upp här – härligt nog gav den mulna lördagen tillfälle till en skön långpromenad och jag fick ÄNTLIGEN säga hej till Maman! Jag bommade henne i Wanås, jag bommade henne i London – men hej, här är hon!

maman

———————–

Och ska vi nu tala ”att vara (medelålders) kvinna” så är det här rasande intressant!

Inför varandras skilda livsval hade systerskapet mått bra av lite svalkande likgiltighet.

(JA! se också ovan, om en del fördömanden i boken)


Än skyddar natten

anskyddarnattensåhär har vi ofta haft det under denna semestervecka, boken och jag

Det var en ren slump att jag upptäckte Anna Lihammers första kriminalroman, och när jag väl gjorde det kunde jag inte begripa varför den inte var mer omtalad än den var. Jag skriver ofta om hur less jag är på svenska kriminalromaner, men Annas politiskt medvetna 1930-tal gav mig en nytändning och jag blev väldigt glad när jag insåg att jag kunde få mer av radarparet Gustavsson och Hell.

AnSkyddarNatten-180x276Än skyddar natten är alldeles nyutkommen och tar vid en tid efter att Medan mörkret faller tagit slut. Gustavsson och Hell kommer från vitt skilda världar och de har inte haft någon riktig anledning att arbeta tillsammans sedan seriemorden 1934 heller, men när det bränner till med ett politiskt hett mord är det ändå Maria som får uppdraget att stötta Carl igen, till många manliga polisers förtret.

Nazisterna stärker sin makt i Tyskland, och år 1935 inför Hitler antisemitiska raslagar. Samtidigt reser en tysk SS-expedition till Sverige. I sina vanföreställningar om ariska förfäder söker de sitt ursprung i hällristningar och runstenar. En mörk höstnatt hittas en tysk journalist brutalt mördad vid den berömda Sigurdsristningen. Kommissarie Carl Hell blir utsedd att utreda mordet och till sin hjälp tar han än en gång polissyster Maria Gustavsson. Med den tyska makten i hälarna försöker de hitta förövaren, men snart pockar andra våldsbrott på deras uppmärksamhet.

Ett mord blir till två, tre, fyra… ja, det är många som bragts om livet innan den här historien är slut.

Lihammers andra roman om Gustavsson/Hell är inte lika omedelbar – för mig – som hennes första bok. Det är enkelt: Medan mörkret faller rör sig i miljöer som jag ”kan” och minns. Uppsala, rasbiologen, anatomilabb och allt det som hör till. Än skyddar natten tar en lite längre stund att komma in i, men när jag väl kommer in i den så blir den som en drog igen. Bok nummer två serverar ännu mer av Berlin, ännu mer tysk mellankrigstid och det slukar jag ju av lätt insedda skäl med hull och hår. Lihammer känns ännu en gång gediget påläst och kryddar historien med smarta och intressanta detaljer, många av en typ som dessutom är en blinkning till gräsliga skeenden i det helyllesvenska nuet. Anna är den typ av skribent som får mig att googla saker och det tycker jag om. Spänningen kryddas med politisk medvetenhet, historia och ickenormativa relationer. Detta blev ett perfekt påskekrim.

Jag ser många många svenska författare i bestseller-listorna här. Jag kan bara hoppas att Anna plockas upp av en tysk agent (om det inte redan skett), för när läsande kollegor pratar om Läckberg så önskar jag att kunde sätta något annat i händerna på dem. Jag vill ge dem Lihammer. Medan mörkret faller är fortfarande favoriten, men… kommer inte del tre snart? Jag vill ha mer. Nu med en gång.

———————–

(här kan du läsa mer om Sigurdsristningen)


Sofia Z-4515

sofiaz4515

Idag är det Internationella Romadagen och jag läser Sofia Z-4515. Detta seriealbum från 2005 (berättelse Sofia Taikon, text Gunilla Lundgren och bild Amanda Eriksson) finns att ladda ner gratis – eller så gör man som Suzann gjorde och stödjer en gatuförsäljare genom att köpa den i Folk är folks upplaga.

Sofia Z-4515 är ett seriealbum om romer under Förintelsen och berättar om Sofia Taikons upplevelser från 2:a världskriget. Sofia var bara åtta år när hon fördes till koncentrationslägret i Auschwitz-Birkenau. Fångnumret, Z-4515, tatuerades på hennes arm. När kriget tog slut kom hon till Sverige med hjälp av Röda Korset. Då var hon fjorton år och helt ensam.

Det är inget tjockt album och Sofia undvek att tala om de allra svåraste minnena, men kvalitet och kvantitet har som bekant inte alltid någon koppling. Det som är allra svårast att ta till sig är hur ung Sofia var – hon agerar så vuxet – men det är ju så med många barn i svåra situationer. De växer upp för snabbt. Jag tänker också mycket på vandringsutställningen Don’t forget your name. The children of Auschwitz. som jag hade förmånen att se tidigare i vår.

För mig blev upplevelsen av Sofia Z-4515 lika stark som när jag läste Maus. De sista uppslagen bjussar på en faktadel som kanske inte presenterar några stora nyheter för den som läst på, men jag tyckte mycket om att få läsa mer om Sofia. Fakta är fakta. Det är människorna som levde – överlevde – mitt i ”fakta” som rör mig.

Jag planerar alltid nya helgresor och Krakow står högt upp på listan. Att besöka Auschwitz är naturligtvis ett måste den dag det blir av.

Det här seriealbumet låg i mitt klimakteriekossepaket från Suz. TACK Suzann för denna läsupplevelse!


nu ska vi prata könsroller

ÅÅÅÅÅÅH. Ni vet jag är mellonörd, hur ickecoolt det än är, och jag har varit överlycklig över att kunna se svtplay. Hade tappat hoppet om att årets upplaga skulle erbjuda nåt som fångade mig (älskade Mariette, men trodde inte Europa skulle se det enooooorma) när Måns klev upp. Hans inledande lite sura och för låga toner fick mig att ta mig för pannan. Countrystuk? Really? Nöööö! (nej, Berlinslang)

Så brakade det igång. GODDAMN. Han ÄR tonsäker och det är en arenalåt av stora mått, animeringen må vara stulen – precis som låten – men vi talar om ett evenemang där samtliga tittare skulle kunna sitta med en bingobricka och peta ner stulna referenser till SAMTLIGA låtar. JAG ÄLSKADE HEROES! ÄLSKAR! Jag var knappast ensam.

Så, vad hände då, kl 22.05 när resultatet stod klart? Ett antal medelålders singelmän i min feed började skriva om ”jag trodde detta skulle vara en tävling i musik” och ”hur många kvinnor röstade med fi…?”. De lät EXAKT sådär avundsjuka som vi kvinnor brukar sägas vara när vi på minsta vis kritiserar kvinnor som är yngre än oss. Tillåt mig storskratta. Min fiffi höll för ordningens skull på Mariette (om jag nu ska behöva redovisa vad fiffi tycker, jag gör det den här gången), men jag ville fortfarande att Måns skulle åka till Wien. Han ser bra ut, men inte SÅ bra ut, och han är på tok för ung för att vara intressant för mig. 28, uhääää. Mariette är 32, så hon är också för ung rent tekniskt. Å andra sidan så sa en av mina manliga och normalt sett intelligenta och varmhjärtade vänner ”hon är ju inte direkt pur-ung” om Dinah Nah. Dinah Nah är 34. In te direkt pur-ung. Nä, det förstås, inte i jämförelse med den 16-åriga Isa som är otroligt vacker och förmodligen begapades av ganska många män.

Normer och standarder. Återkommer alltid till det och diskuterar det ofta med mina dejter (yes, det är jag det, jag blir kompis med 96% av männen och så snart ”näää, vi känner ingen gnista” har etablerats så har vi övergått till att diskutera dejting-fenomenet som sådant och sajten där vi hittade varandra. Varje gång har jag frågat om de råkar ut för samma sak som jag – att de får tämligen nasty och indiskreta påstötningar från åt helvete för gamla och oattraktiva (då talar vi inte purt utseende) människor – men de har sagt att nej, det är ganska ovanligt. Problemet DE har är snarare att ungefär en tredjedel av kvinnorna som kontaktar dem visar sig vara prostituerade. Det är MÅNGA män i min ålder som letar unga kvinnor för att de hoppas kunna få ett barn/en ny kull barn. Jag kontaktas dessutom av åt helvete för unga (och ofta snygga) män som nog tänker att jag är ett enkelt och tacksamt ligg. Det är jag inte.

Mitt äldsta ex som jag hade ett långt on-off-förhållande med är tolv år äldre än jag, men han var HAN och jag struntade i åldern efter första veckans angstande (jag var 30 och han var 42). Senaste exet var nio år yngre än jag, där angstade jag lite längre, men åldern var sällan det stora problemet där heller. När jag lite elakt talar om att många män som tror sig vara mannen för mig är alldeles för oattraktiva så är det inte en elak utsaga baserad enbart på utseende, det är totalpaketet. Alla har vi väl önskemål? Jag vill hitta nån som är ungefär där jag är i livet intellektuellt, mognadsmässigt, yrkesmässigt, levnadsmässigt. Ingen av killarna jag dejtat hittills har varit traditionellt snygga, men de har inte varit motbjudande heller. De har varit smarta och roliga. Från jättesmala till jättetjocka. Från renrakade till VÄLDIGT lurviga.

Jag vet inte. Jag blev bara så road igår. Jag säger inte att det är för att vi kvinnor är ädlare som vi inte skickar skamliga förslag oftare än vi gör, jag säger att det kanske är ett utslag av den där normen. Den norm som gör att män i min krets nu blir kränkta av sånt som vi kvinnor inte ens höjer på ögonbrynen åt längre. Det är intressant.

PS intressant också att ingen av de kränkta männen skrev om homosexuella män som röstade med kuken. Antingen så tänkte de inte ens så långt, eller så vågade de inte vara så politiskt inkorrekta. Nu krullar sig hjärnan. Hur ska vi hantera de lesbiska som röstade på Måns?


söndag med Scholl et al

Jag ligger efter med redovisningen av mina söndagspromenader. Alla är inte direkt värda att skriva om, men den här är det!

Det är lätt att glömma att det fanns tyskar – höga och låga – som motsatte sig nazismen. En del försökte till och med förändra inifrån. Målet för sagda söndag blev därför Gedenkstätte Deutscher Widerstand, eller The German Resistance Memorial Center som det heter på engelska.

Du kanske har sett filmen Valkyrie? Von Stauffenberg och hans förtrogna försökte mörda Hitler den 20/7 1944, men misslyckades. Den lilla minnesplatsen på innergården är den plats där gärningsmännen avrättades.

dwgd2vonstauff

I efterhand debatteras det hur drivande just von Stauffenberg egentligen var, men han var ju tjusig så jag antar att han är mest ”filmisk” att sätta i fokus. Man kan dessutom invända att mordförsöket kom först 1944, frågan är hur mycket av historien som hade ändrats – många människor hade redan dött. Å andra sidan, ett liv är ett liv är ett liv? Alla som deltog i komplotten hade heller inte några ädla och humanistiska motiv – en del av dem ville helt enkelt bara ha bort Hitler, inte nödvändigtvis hans galna idéer.

Nu fokar muséet inte bara på Valkyrie-plotten även om det kanske är den de flesta av oss har hört talas om. Här finns en liten men naggande god utställning med information om diverse olika grupperingar som kämpade mot nazismen.

sophies

Jag fastnade lite speciellt för den vita rosen och Sophie Scholl. Yes, jag är ytlig, jag såg den vackra profilen och började läsa mer om henne, hennes bror och de andra som formade rörelsen. Hon avrättades några månader innan hon skulle fylla 22 år, efter att ha delat ut flygblad. F l y g b l a d.

(ja, jag vill ha boken, nej, jag får inte köpa den. än. ska försöka få fatt i filmen också.)

elserberlin

Till min stora glädje fanns det en poster om Georg Elser också. Jag sprang på minnesmärket över honom av en slump en fredag när jag promenerade hem från jobbet och jag var allt annat än bevandrad i hans öde. Nu vet jag lite mer. Han försökte mörda Hitler och hans närmaste redan 1939 – om HAN hade lyckats? Mindboggling. Filmen om honom är pinfärsk, så det borde jag absolut kunna lyckas se, det kan dessutom vara bra för mitt tyskatraggel! Elser fängslades, torterades och mördades slutligen i Dachau, bara några veckor innan lägret befriades.

Dessa människoöden. Alla dessa öden.

Mycket mycket rörande är också den tillfälliga utställningen (slut 29/3 2015) ”Don’t forget your name. The children of Auschwitz.” Jag vet inte riktigt vad man ska vara gjord av för att inte få en klump i halsen av den.

Inträdet till detta museum är alldeles alldeles gratis, och i en tämligen söndagsstängd stad kan det utgöra ett ganska bra utflyktsmål. Det är snyggt gjort men jag kan tänka att de hade kunnat göra ÄNNU mer av det (kanske inte bara text, bild och film? Jag är en sån där som vill se Stauffenbergs… tja, penna? Scholls skolväska? vad som helst. Jo, jag vet också att krig göra destruktiva saker med ting som redan från början var förgängliga, men på NÅGOT vis skulle det gå att levandegöra allt ännu lite till).

dwgd1

fantastiskt vackra lokaler

Sist men inte minst – den ljuuuuvliga Marlene! Hon h a t a d e nassarna och joinade den amerikanska arméns uderhållningsförband, så hon har också fått en liten plats på muséet. Underbara kvinna. Att åka med en röd ros till hennes grav blir en annan söndagsutflykt till våren…

dietr


är det så här illa?

Åsa Beckman: På tunnelbanan läser jag en roman av den amerikanska nobelpristagaren Toni Morrison. Mitt emot mig sitter en kvinna i beige hatt och stirrar på omslaget. Just när hon reser sig för att gå av böjer hon sig fram och väser: ”Vad är det för skit du läser?”

Plötsligt har alla rätt att häva ur sig vad som helst (full krönika)

Jag vet att folk beter sig som idioter, jag hör mest arga röster om tiggare, men så här illa, är det det? Det gör mig ont.

bertag

Jag är en tunnelbanetittare och berlinarna är, om man ska se till mina medpendlare, ett läsande kollektiv. Det DRÄLLER av pappersböcker och e-boksläsare i tunnelbanan och på pendeltågen. Jag älskar det. Jag älskar också att försöka smygtitta på vad de andra läser och jag ser att många sneglar ner i min bok, de kanske undrar vilket språk det är (jag läser plötsligt nästan bara på svenska). Jag funderar på var gränsen går.
Vilken bok skulle få mig att vilja väsa nåt som tanten väste?
Vilken bok skulle kunna få dig att väsa?

Arga tanter med beige hatt. Arga människor. Små människor. Frustrerade människor. Rädda människor. Dumma människor. Vad håller vi på med?

Dort wo man Bücher verbrennt, verbrennt man auch am Ende Menschen. /Heinrich Heine


The Other Side of the Wall

I söndags var jag trött men smått euforisk efter en ”yeah-still-got-it”-natt då jag dansade till 6.15 utan att tillgripa kemisk stimulans (”Toto, I’ve a feeling we’re not in Kansas any more.” – ja, den känslan slog denna tant straight out of Surahammar mer än en gång när jag både tackade nej till vitt pulver och gröna rökdon i en rökig klubb i tegelbågarna under S-Bahn vid Spree). På det viset var jag betydligt mycket mer hardcore än en del av de andra, tio-tjugo år yngre, besökarna 😉

Pratade med min nyaste favoritmänniska (jaja, en av dem, men senaste tillskottet i favoritskaran då) Grönis om det där och när jag först råkade säga att jag inte dansat hela natten sen ”last century” påpekade den unge mannen hjälpsamt att ”du menar last millenium”. Ja. Tack som f*n.

Jag hade illans kul och jag vill göra’t igen! Jag var milt sagt tveksam på förhand, inte minst tack vare det där med åldern (A gjorde kanske inte saken bättre på förhand när han sa ”jo, men det finns EN som är rätt gammal, typ i din ålder… eller ja, han är åtminstone 40” – lol!!) men jag kände mig inte som morsor-på-stan en minut och det jag älskar med detta gäng (de hyr ett hak, bjuder in 300 kompisar och öser sen på – flera av dem är DJs och turas om) är att de gör det för att dansa och festa. Inte för att visa upp sig. Folk kom i jeans, t-shirt och gympadojor. Det fanns inte ett SPÅR av den cooooooolnesstävling jag ofta suckat över hemma. I had a feeling we were not at Stureplan (eller ens i Västerås) heller. På det bra viset.

150125

Jag stod i toalettkön och den vackra kvinnan framför mig sa ”du, BLUNDA, och riv av en lapp” och pekade på en upptejpad A4 med klippta flikar (a la ”ring-det här-numret-för-hundvakt”-lappar på icas anslagstavla, ni vet). Jag blundade, sträckte fram handen och rev en lapp.

”Bau dir eine Bude im Kopf”
Bygg mig vad i huvudet?

Ah. Bude? Bod? Bo? ”Ja, nåt sånt” sa tjejen. ”Du är inte härifrån va?” sa hon sen och jag medgav att nej, jag är ju en svennebanan. ”Ah. Och du känner dig inte helt helt hemma än? Du liksom letar ‘hemma’?” [Eh… ja, på många vis]. ”Ja, då är det det det handlar om. Du ska bygga DITT hemma i DITT huvud”

Ja j*klar. Hittade lappen i behån (!) när jag kom hem. Den sitter på väggen i hallen nu, fast jag kanske borde ha den limmad i pannan. Hmf.

Nåväl, jag var i säng kl 07.00 men var uppe igen tre timmar senare tack vare pigga husdjur som väl hade sovit som grisar hela natten när jag var borta. Det BLEV brunch på Gugelhof (det hade jag inte trott att jag skulle orka på förhand) i sällskap av en essä om Nietzsche och von Druskowitz och sen blev det en lååååång promenad trots att det var grått och hurvigt.

150115aNebel-Spargel – det är gråruggdimmigt när inte ens linslusen-vi-kallar-tv-torn syns.

Prenzlberg – Alexanderplatz – Gendarmenmarkt – Stadtmitte – Friedrichstrasse – Monbijou Park – Rosenthaler Platz (och ett frustrerat tjut när Vino e Libri inte hade hunnit öppna än, grmpf, jag tänkte ju ääääntligen sitta där med mina libri nu när jag hade tre stycken med mig i väskan) – Prenzlberg/hemma. Nätt liten runda. Mötte Markoolio på Unter den Linden och kände att det onekligen var lite starstruck-roligare på den tiden då jag brukade möta Till Lindemann.

—————————–

Jag hade tänkt mig en eftermiddag med en fin kopp kaffe och min nyaste grafiska självbiografi – Simon Schwartz The Other Side of the Wall – där på Vino e libri, men nu fick det bli kaffe och bok hemma istället. Detta är rent tekniskt en barn/ungdomsbok, men det brukar som bekant inte störa mig och gjorde det inte den här gången heller.

theothersideofthewall

Simon Schwartz föddes 1982 så han är lite yngre än mina DDR-polare, men det var ändå mycket intressant läsning. Simons mor kom från en familj som alltid var lite tveksam till regimen, men hans fars familj var mycket lojal och därför blev det extra traumatiskt när hans mor och far tog beslutet om att ansöka om att få flytta till väst.

Rent formellt hade man under en period RÄTT att ansöka om det, men det betydde ju inte att det var enkelt eller att det sågs med blida ögon. Simons föräldrar trakasserades i tre år innan tillståndet ändå kom. Och farföräldrarna… ja, kunde fadern nånsin hitta tillbaka till dem? En fin bok med extra bonus i form av ett tecknat åttiotals-Berlin. Gillar’t!

—————————–

Grönis föräldrar var mycket aktiva i motståndsrörelsen i sin stad (nej, inte Berlin) och ett ständigt mörkt moln i form av hot om interneringsläger (naturligtvis ”fanns” de lägren inte officiellt) hängde över familjen. För dem föll muren i rättan tid, kan vi säga. Internering för föräldrarna hade inneburit barnhem med ”korrekt” fostran för Grönis och hans syster. Det kanske inte kommer som någon stor överraskning att Grönis är politiker idag. Med en pol mag (och diverse kulturantropologi och annat intressant godis) är han en otroligt engagerad och kunnig människa som jag skulle kunna lyssna på i TIMTAL trots/tack vare att våra politiska åsikter är både lika och olika (vi RÖSTAR inte lika, kan vi säga). Ja, han är skitsnygg också och jag hör vad ni tänker. ”Om inte om fanns”. Låt oss stanna där.


saker man kan göra när man vaknar 4.30 och vägrar somna om

…man kan till exempel gå upp och tänka ”NUUUUU ska jag kolla den där serien om Astrid Lindgren på svtplay!” bara för att inse att nej, den går inte heller att se från min tyska IP-adress.

”Mäh, skaffa VPN, kötthövve” tänker du då, men i njäääää, då riskerar jag att mista min största icke-bokliga underhållningskälla ty Netflix har visat en besvärande sida – vääääldigt många VPN-användare har ”råkat” få sina konton blockerade. Alla samband vägrar att medges, of course, men… nä. Riskerar inte det.

stasilandSå. Då skriver jag lite om Stasiland då. Anna Funder.

”In 1989, the Berlin Wall fell; shortly afterwards the two Germanies reunited, and East Germany ceased to exist. In a country where the headquarters of the secret police can become a museum literally overnight, and one in 50 East Germans were informing on their countrymen and women, there are a thousand stories just waiting to get out.

Anna Funder tells extraordinary tales from the underbelly of the former East Germany – she meets Miriam, who as a 16-year-old might have started World War III, visits the man who painted the line which became the Berlin Wall and gets drunk with the legendary ”Mik Jegger” of the East, once declared by the authorities to his face to ”no longer to exist”. Written with wit and literary flair, Stasiland provides a rivetting insight into life behind the wall.”

Den här boken tog TID att läsa, och det berodde inte på minsta vis på att den var tråkig, långsam eller ointressant. Det var snarare jag som var allt det där. Åtminstone långsam. Trött. Splittrad.

Det är inte en krävande bok att läsa såtillvida att man måste koncentrera sig för att hålla tempot uppe, men den är krävande för att den bitvis är tung. För tung för denna höst. Den är ursnyggt skriven, den är saklig och osentimental men ändå djupt (be-)rörande.

När jag tittar ut genom fönstret ser jag min numera gullifierade (det ÄR en av Prenzlbergs sötaste och populäraste gator) gatstump som tidigare (van-)pryddes av muren. Den svängde utanför mitt fönster, korrektion: DE svängde. Murarna, med sin dödsremsa emellan. Många av historierna i boken, främst de som rör flykttunnlar, utspelades bokstavligen utanför mitt fönster. Så är det att bo på krypavstånd från Bernauer Strasses Mauer Gedenkstätte.

Anna Funder måste ha ett fantastiskt sätt att närma sig människor, för i den här boken möter hon så många som har så mycket att berätta. De berättar. Sannerligen. Familjen som separerades från sitt nyfödda barn. Stasi-män, höga som låga. Hon möter kartnörden som fick dra de första strecken på gatan – ”HÄR ska den gå!”. Kvinnan som fortfarande vill exhumera sin döde man för att försöka förstå hur han dog i fängelset. Anna besöker Hohenschönhausen långt innan det blev ett museum (nej jag har inte varit där än, måste ladda mod) tillsammans med folk som torterades där.

Hon möter också en man som drömmer sig tillbaka, som INTE uppskattar det nya Berlin där man måste ha en massa pengar för att ha det drägligt. En del av det han drömmer sig tillbaka till kan jag också uppskatta (främst efter att ha pratat med östtyska vänner som kan ge en kompletterande bild till det vi oftast hör) men det många av de som fortfarande har en mur i sin skalle glömmer är att DDR var bankrutt när muren föll. Fullständigt bankrutt. Han hade inte fått behålla sin dröm ens om muren hade stått kvar.

Det sägs vara ganska många som längtar tillbaka. Som inte tycker att övervakningen var så farlig. ”Vi får resa var vi vill nu? Mallorca säger du? Men jag har inga pengar att resa för ändå.”

Mindboggling alltihop. Jag kommer aldrig att förstå.

Den här boken kommer jag nog inte ens LÅNA ut för den här boken vill jag vara säker på att ha kvar. Jag kommer att läsa den igen. Kanske inte allt, men vissa kapitel. Ja. Så är det.


saker som fick mig att glömma att sätta in kaffekoppen i kaffemaskinen

banksy

Av alla bilder som spritts efter terrordådet i Paris så är nog detta min favorit. Den påstås vara Banksys. Jag skriver ”påstås” för i Banksys fall känns det som om man aldrig kan vara säker, jag har sett många kanongrejor med hans namn på – felaktigt – men de får helt enkelt större spridning med förment Banksystämpel.

(edit: det tog bara nån dag till så visste alla att NEEEEEEJ, det var inte Banksy)

Charlie Hebdo publicerade ibland bilder av en karaktär som vi normalt (vi som i de där omtalade 87%) tycker är hets mot folkgrupp i Sverige. Muhammedkarikatyrerna till exempel. Jag såg inte många i min fb-feed som gillade dem. Charlie är en vänstertidning vars satir går åt alla håll.

Jag kan inte sluta fundera på hur många av oss som hade postat sorgsna poster om döden av det fria ordet om det hade varit en mer högerorienterad satirtidning som drabbats. Ens om de inte publicerat ”nåt värre” än sagda Muhammedkarikatyrer samt sarkasm om IS-ledaren. Om de publicerat exakt samma sorts satir mot islam, hade alla gått man ur huse för att värna det fria ordet då? Det funderar jag mycket på. Jag vet att en del av oss – ja, de hade absolut gjort det, men långt från alla.

Vad tror du?


Om den här flyttar med mig?

image

Bajsar björnar i skogen?


Kill your darlings

Jag är i Sverige och rensar och packar. Nöden har ingen lag, tiden då det fanns plats för 14 smockfulla Billyhyllor (samt enorma högar runtomkring) är förbi. Kommer ta ner fem och en halv hylla till Berlin och det är att fresta på gränsen för vad jag egentligen har plats för. Ungefär en och en halv hylla är Kristoffers böcker. Sju smockfulla hyllor gör jag mig av med, alltså. Ger bort till jobb och vänner.  Försöker med Myrorna, Stadsmissionen etc men de är inte lika pigga på böcker numera. Själv älskar jag att fynda sånt som annars är slutsålt.

Tunga bördor och kroppen sviker (magen har packat ihop) men jag tycker att jag har gjort det väldigt bra hittills, har mosat på och hunnit massor.

image

När jag läser så läser jag Stasiland, det är den första boken på flera veckor som fått hjärnan att översätta bokstäver till en helhet på ett meningsfullt sätt. Nattsömnen är lite sådär, så det är skönt om jag blir bättre på att läsa igen.

Bokmässan? F*ck. Jag är så bitter över att missa den.


Konsten att bli lesbisk

Min skönaste vän skickade mig en bok – ”Liten handbok i konsten att bli lesbisk” av Tudor/Lodalen. Det är en utomordentligt snygg bok, så jag kastade mig över den med en gång.

tudorlodalen

En handbok i konsten att bli lesbisk? Varför då? Vet en så vet en?

Nej, jag håller inte helt med. Vi är väldigt fast i våra konventioner om vad som är möjligt och inte. Ofta mer än vi inser själva.

Kvinnorna som skrev boken hade stått där i köket på fest efter fest och hört kvinnor sucka över sina män med orden ”om jag ändå kunde bli lesbisk…” – Sagt och gjort. Nu finns boken!

Mest av allt är den för mig en handbok i vardagsfeminism. Den är ganska ”light”, aningens för light för mig som är både övertygad feminist och öppen med att jag inte stänger dörren för vare sig män eller kvinnor, men för den som känner sig mer nybörjare, eller bara nyfiken och vill veta mer, är det en pärla.

Nu är det väl ingen som inbillar sig att allt trillar på plats och blir enkelt bara för att en kommer ut och lever tillsammans med en person av samma kön (jag tippar nämligen på att andelen män som stundtals suckar över kvinnor också är rätt hög). Sen kan jag känna att många avsnitt är lite för inriktade mot det butchiga. ”Klipp håret, släng kjolarna och kör loss” liksom. Friheten att få se ut och vara som jag vill är för mig central också i HBTQ-kampen. Jag skulle aldrig vika där. Jag är en stolt macho-femme som nån kallade mig en gång. För ska en nu generalisera så är det i mina ögon mer butch att ha kört tåg än att alltid ha kortklippta naglar… 😉 Fast det där med kortklippta naglar är förvisso inte så mycket ett politiskt statement som en praktisk åtgärd för att slippa det där med att råka klösa sin partner i känsliga slemhinnor.

Jag läste den här boken med stort nöje, den är som jag skrev tidigare väldigt snyggt layoutad och många många röster kommer till tals. Jag är kanske delvis partisk eftersom listan över folk som har bidragit dräller av vänner och bekanta (så även min kära vän Suzann som gav mig boken och som får ett extra varmt tack av författarna i efterordet), men jag sätter på mig de ”utomstående” glasögonen och finner att jag tycker om den ändå. Den kan läsas av ALLA, män som kvinnor. För mig handlar den inte om att bli lesbisk. För mig handlar den om att öppna ögonen för våra omedvetna beteenden i vardagen, och att välja sin väg – hur den än ser ut.

————————-

Det var ett tag sedan jag läste boken nu, dags att passa på att tokblogga de här få dagarna som jag har tillgång till uppkopplad dator (mobilbloggande är som jag tidigare nämnt inte direkt något som göder vare sig flit eller kreativitet i mitt fall) och jag insåg att jag hade glömt att blogga om den här boken när jag läste och gapskrattade åt Suzanns fejjanuppdatering idag:

Sitter på T-banan och bläddrar hektiskt i boken ”Liten handbok i konsten att bli lesbisk” av Mian Lodalen och Matilda Tudor. (Diskretion har aldrig varit någon hederssak för mig). Förbereder morgonens deltagande i RFSU:s spanarpanel då en kille lite försynt frågar om jag har bråttom? Jag säger Va? Han replikerar, ja att bli lesbisk nu till Pride! Dagens ASG! Så är det naturligtvis!

Den förträffliga Suzann (hon är en fantastisk föredragshållare som du inte bör missa om du får chansen att lyssna på henne) håller/deltar i hela nio seminarier under Stockholm Pride och ville som vanligt förbereda sig in i det sista.


Den oromantiska, del 6532663

image

Läsningen går fortsatt myyyycket trögt, men nu har jag åtminstone klämt Jamie Fords sentimentala historia om en kinesisk pojke och en japansk flicka som möts och blir förälskade just innan amerikanska myndigheter började internera japaner 1942. Ni ser ju titeln. Bitter och ljuv. Inget för mig. En rörande historia om en intressant och förfärlig tid, men alldeles för sentimentalt och sockersött för mig. Det är Fords debut, han tar i från tårna. Många älskar den. Me not so much. Nu tvättar jag hjärnan med Sara Lövestam istället.


The Emperor was divine – och Otsuka förblir det

whentheemperor

Det är världskrig.
Landet du övergav för tjugo år sedan anfaller landet du lever i nu.
Rör det dig?

Om du var japan i USA 1942 så: JA.

Julie Otsuka snuddade vid det redan i Vi kom över havet, i debutromanen When the Emperor Was Divine är det händelserna efter Pearl Harbor som står i centrum.

Sent en kväll rullar en bil fram utanför huset. Den stannar. En far förs bort. Familjen strävar på, skriver brev till den fängslade fadern, står ut med att hejdas på gatan av okända som frågar ”Chink or Jap?”. Svara Chink! Bli kines! Bränn dina morgonrockar från hemlandet. Riv sönder gamla brev, foton, minnen. Stå ut med flaskor och tegelstenar som krossar dina fönster på nätterna. Gå till posten, finn ett uppsatt anslag, packa allt, ta dina barn och åk till ett interneringsläger långt bort i en saltöken.

Redan på sidan 11 kommer en klump i halsen. En kvinna som helt osentimentalt slår ihjäl familjens gamla hund när barnen har somnat, ty husdjur får icke följa med till interneringslägren. Jo, jag vet. Långt värre öden kan drabba en människa i krig, men det är grymt nog.

Jag har läst kritik mot Otsuka, hon GRÄVER ju inte i känslorna, hon snuddar bara vid ytan – men det är ju det hon är så bra på. Hon klär känslor i ord så lätta att de ligger som en slöja av… uff, av tunnaste siden (kanske som en av sidenmorgonrockarna som kvinnan trodde sig vara tvungen att bränna för att ta avstånd från sitt forna hemland?), men det outsagda, mellanrummen mellan de slöjlätta orden är BLYTUNGA. Kanske måste en älska henne redan från början för att se det? Nej, hon är nog omedelbar kärlek för många, men en ska nog inte vara storkonsument av övertydliga skandal-boats om en ska uppskatta berättartekniken.

Vilken dag som helst släpps den här boken på svenska, När kejsaren var gudomlig. Berättarstilen är en annan än massiva symfonin av anonyma röster i Vi kom över havet, men det exakta, osentimentala och distanserade: det finns här. Ingen fullpoängare, men bra nära.

————————————-

…och så lär jag mig igen att jag inte ska låta mig luras av boktitlar. Jag hade dömt ut Hotel on the Corner of Bitter and Sweet som något gullenuttigt a la En engelsman i Paris (i e inget för mig), men den tangerar ju samma händelser som Otsuka beskriver. Nu ska jag träna mig på att INTE köpa den omedelbums.


Varför kom du hit?

Två veckor kvar av ända-in-i-kaklet-tok-jobb. Jag hoppas att bloggen piggnar till sen. Jag är så trött att det är ganska få böcker som blir annat än halvlästa just nu, men Julia Svanbergs Varför kom du hit? fungerade alldeles fantastiskt bra som sträckläsning i natt när jag hade svårt att sova.

varforkomduhitFör folk i min ålder är det omöjligt att inte tänka att nu har Alex Garlands The Beach fått en värdig efterföljare. En välskriven efterföljare, Latinamerika istället för Asien, mer bakgrundsfakta, mer påläst. Samma spänning dock. Samma grej att det är inte att leka med, det en del turister pysslar med. Att blanda sig i farliga affärer och tro att en går fri för att en är en viting med Rättigheter.

Vi har nittonåriga Ellen som kommer till Bogotá tillsammans med Henrik. De tar in på hostel Papegojan. Bogotá är bara en första knutpunkt, det där där de landar när de kommer från Europa, ingen vettig människa stannar där. Ett ställe att utgå från. Grejen är den att Ellen VILL stanna. På detta hostel träffar hon colombianskan Lila och det är en omedelbar systerskapsförälskele – inte av romantisk art, mer av den där arten ”vi har känt varandra hela livet men ändå inte”. Lite tvillingsjäl. Oh, been there. Ellen stannar kvar på Papegojan utan Henrik och blir en centralfigur i allt som sker där, och SOM det sker.

”Det här är en berättelse om ett mord. Om en främmande kontinent. Om människorna, erfarenheterna och minnena man vinner. Om liv, värdighet och pengar som andra förlorar. Om turism, fattigdom, knarkhandel, klasskillnader och människohandel. Samtidigt en kärleksförklaring till backpackerlivet, till Colombia och Sydamerika, till den romantiska drömmen om att ge sig av på Den Stora Resan.”

En historia som pendlar mellan nu och då, en parallellberättelse som aldrig tappar farten. Jag blir alldeles paff över hur en debutant bara ställer skåpet, knyter ihop säcken. Det är genomtänkt. Det blir ändå aldrig nattsvart, trots död, fattigdom och trafficking.

ÄNTLIGEN, om du frågar mig. Jag älskar den här sortens litteratur. Jag älskar att resa. Jag var aldrig nån ung backpacker, det fanns inte ens på kartan att kunna resa när jag var så ung som huvudpersonerna i den här historien, det är först som medelålders som jag tar mig iväg så det blir inte samma sak (ännu mer anledning att läsa om det då, fåtöljresa). Jag är ingen roughie, men ingen ”spelar roll att vi är i ett fantastiskt land på andra sidan jorden, det är bara öl och sol som lockar så jag vägrar lämna hotellområdet” heller. Jag läser på, vill veta mer, se lite till.

Julia ger på sitt vis en välriktad och elegant liten knäpp på näsan till alla typer av resenärer. Naiva do-gooders. Kokaintorsken (”lever gott i fattigt land på att hyra ut sin lägenhet i London – knarket är ju så billigt!”), kalenderbitarpetimätern (”va? blir det roligheter i kväll? näää, det går inte, enligt min resplan måste vi resa vidare NU om vi ska hinna allt under det här halvåret”) och de aningslösa bortskämda ungarna som försöker förklara för lokalbefolkningen att de minsann är ”fattiga” också (”jag reser lite i väntan på att komma på vad jag vill plugga på universitetet”), misärturismen som älskar exotism… Jag? Va, nä jag… Jo. Jag landar någonstans mellan kalenderbitarpetimätern och den där som tycker att en bild på färgglada grönsaker i en plastskål på en sliten bänk vid en flagad vägg i en liten gränd i Saigon är tjusigt att plåta. Lite exotism-varning också, alltså. Och så inbillar en sig att en är en lite mera do-gooder för att en hellre handlar hos lilla tanten i hålet i väggen än i den större och mer upplysta stället en bit bort, det där som ägs av ryssar.

Jag har en kollega som tar semester och volontärbygger brunnar och skolor i Colombia varje vinter. I två års tid har jag sagt ”nån gång ska jag med”. Det är en lyx att ha råd att göra såna saker. Det glömmer en del (dock inte hon).

———————-

Julia Svanberg bloggar (precis den sortens blogg som jag älskar, deluxe-fynd) på Mammas machete.

———————-

Mer fyndat i samma genre:
Simon Lewis Dra från 2000
Katy Gardners Losing Gemma från 2002


66 år i dag

Den 4/2 1948 blev Sri Lanka självständigt från det brittiska styret. Landet har inte haft en enkel resa sedan dess, men det är ett fantastiskt land som jag önskar fred och ro. Krig och naturkatastrofer (Sri Lanka drabbades hårt av den tsunami som för de flesta svenskar mest handlade om Thailand), situationen är so-so med avseende mänskliga rättigheter.

Jag har jobbat där i två omgångar, en tiodagarskortis 2001 och en vända (mars-maj) 2002. Någon letade efter lankesiska böcker till en världsutmaning förra året, jag drog i med utropet ”du måste läsa Ondaatjes Anils skugga!” och kastade mig på skicka-knappen.

AnilsGhostJag läste den efter första resan 2001, skickade sedan ner mitt ex till kollegan som var kvar på Sri Lanka och köpte sedan ännu ett ex som jag läste om efter andra resan 2002. Nu har det gått mer än tio år, jag tänker på den än och skulle mycket väl kunna tänka mig att läsa den en tredje gång, speciellt efter att ha läst Bokmosters text om boken.

Första vändan var det ännu inbördeskrig, det stod beväpnade militärer bakom sandsäckar i varenda gathörn. Det kryllade av SIDA-finansierade projekt och det lokala flygbolaget hade ett flertal direktkärror som trafikerade Colombo – Stockholm varje vecka. Så kom sommaren och tigrarna sprängde halva flygplansflottan. Den stod på marken, men ändå. Mer än tjugo döda. Det blev lite mer komplicerat att ta sig dit efter det, även om det fortfarande funkade för oss som jobbreste. Turismen dippade rejält.

Andra vändan jag var där så var det mirakulöst nog vapenvila och staden såg HELT annorlunda ut. Stationen där jag arbetade ansågs dock fortfarande vara ett troligt terrormål, så vi hade alltid gott om beväpnade vakter runt oss, men ändå: en helt annan situation. Lugn ett tag, men så blommade konflikten upp igen. Och igen. Rapporter kommer om veritabla koncentrationsläger.

Var det något jag lärde mig så var det att vem som var ond eller god, vem som började bråka – det var (som så ofta) inte så självklart. Det som gladde mig var att ute i vanliga livet, till exempel på mitt jobb, där jobbade vi alla sida vid sida. Singaleser eller tamiler, ingen brydde sig. Det hade jag inte trott på förhand.

Ett vackert land med en spännande kultur, intressant djurliv, god mat och väldigt mycket trevligt folk. Någon gång ska jag ta med mig K dit. Tills vidare får det bli bokburna fåtöljresor, och det är inte det sämsta det heller.

Grattis, Sri Lanka. 66 år.

srilankaflagga


“Feet, what do I need them for, if I have wings to fly?”

Mexico City har inte bara ett spännande metrosystem, där finns dessutom La Casa Azul – Frida Kahlos forna hem, nu ett museum över henne och hennes konst.

Frida VAR konst. Hon levde konst. Hennes sätt att klä sig och smycka sig var ett uttryck i sig och nu ställs delar av hennes garderob ut efter många många undangömda år.

When she died, her husband Diego Rivera ordered her clothes be locked up for 15 years. When Diego passed three years later, a philanthropist, art collector and old friend of the couple, Dolores Olmedo became the manager of their houses. She kept all of Kahlo’s belongings secretly guarded under lock and key for decades until she too passed away in 2004 and the fashion time capsule of an icon; a treasure chest, was finally unlocked.



The intimate exhibition will feature 300 different items of clothing, headpieces, jewellery and corsetry. Many of the clothes which were locked up in trunks and wardrobes for so long still carry the scent of the late artist’s perfume and cigarette smoke or stains from painting. Entitled “Appearances can be Deceiving”, the exhibition importantly highlights the sadder, truer side to Kahlo’s flamboyant style.

Nu vet jag inte om så värst många kan ha missat ”the sadder, truer side” av alla vackra bilder. Det krävs inte att en ser så värst många Fridatavlor för att börja inse. Lägg därtill en smula kunskap om hennes liv, om all smärta.

En sak som ofta sägs om t ex Mona-Lisa på Louvren är att folk blir så förvånade över att tavlan är så liten. I Fridas fall finns inte mycket att förvånas över. En del av de mest kända verken målade hon liggande i sängen. Polio som barn och en svår trafikolycka som vuxen, hon var svårt handikappad och hade ofta mycket ont. Relationen till Diego Rivera, hennes man och livslånga kärlek, tycks inte heller ha varit någon lugn och fin promenad i parken. Nu vill ju inte alla ha lugna och fina promenader i sina liv, men jag tippar på att deras gemensamma liv – inklusive älskare och älskarinnor – serverade många toppar och dalar, där dalarna ibland var så djupa att topparna inte alltid räckte till för att kompensera. Hon blev 47 år.

Vi reste runt en del på norra Yucatán-halvön när vi var i Mexiko, men från Yucatán är det långt till Mexiko City. Mycket långt, det är ett enormt land trots att det kanske inte ser så ut när det hukar under USA på kartan.

Vi tyckte mycket om de delstater vi såg och kan mycket väl tänka oss att återvända för att se andra delar av landet någon gång, men det lär nog inte ske de närmaste åren. Att besöka Frida Kahlos hem får förbli en fin fin dröm i ett antal år till. Vackert så. I det fallet blir Fridacitatet i rubriken (yttrat när hennes ena ben måste amputeras) högaktuellt. Jag måste inte vara där. Med internäääätet behöver vi inte ens vingar för att se intressanta saker långt bort. Vi behöver bara wifi. Eller sladd.

Men det är klart. Den kvardröjande doften av henne, den går inte att surfa sig till.

vougefrida

—————————————————–

Och så var det det där med samband och slumpartade möten. För några dagar sedan postade Pål en bild av Evelyn McHale på facebook. Det är en bild som trollbinder i all sin förfärlighet, en ung kvinna ligger död men till synes oskadd – en närmare titt på biltaket som sluter sig tätt runt hennes kropp ger dock vid handen att fallet var högt. Hon hoppade från Empire State Building och det var en ödets ironi att en fotostudent tog den där berömda bilden, för Evelyn skrev i sitt avskedsbrev att hon inte ville att någon i hennes familj skulle behöva identifiera hennes döda kropp.

Först trodde jag att Fridas tavla The Suicide of Dorothy Hale också föreställde henne, att det var namnförvirring bara, men Dorothy Hale var en annan kvinna som också kastade sig från en hög byggnad i New York.

…och det kan tyckas smaklöst att skriva om dessa livsöden under en rubrik om vingar, att flyga. Jag menar inget illa. Jag lever bara en söndag med ett antal samlade intryck från veckan som gick och många av dem vill komma ut på en och samma gång.

—————————————————–

En lång rant från förr, inklusive några av mina finaste böcker om och av Frida.


Männen med rosa triangel

Männen med rosa triangel gavs ut 1972 av pseudonymen Heinz Heger. Heger hette egentligen Hans Neumann, men mannen bakom historien – överlevaren – var Josef Kohout.

rosatriangelJosef Kohout var mannen som överlevde sex år i ett antal olika koncentrationsläger (bl a Sachsenhausen utanför Berlin), han levde och ville berätta men ansåg sig inte ha talangen att fånga sina upplevelser i skrift. Där kom Neumann in.

Kohout dikterade under ett antal sessioner, Neumann formulerade. Kohout korrläste aldrig texten innan boken gavs ut, så den innehåller en del ganska stora faktafel, men ingenting som förtar historien, grymheten.

Varför pseudonym så långt efteråt, lägerfångarna befriades ju redan 1945?

Jo, det är lätt att glömma (läs: förtränga), men homosexualitet är olagligt i många länder än idag – i Österrike var homosexuella handlingar olagliga fram till 1971 och boken som dikterades i slutet av sextiotalet kunde alltså slå tillbaka på offren och deras familjer. Igen. Det tog dessutom några år innan något förlag vågade ge ut den, men 1972 gjorde Merlin Verlag slag i saken.

I denna svenska nyöversättning finns ett vackert och känslosamt förord skrivet av Jonas Gardell, dessutom ett mycket värdefullt efterord signerat den österrikiske gayaktivisten Kurt Krickler.

Lägren. Vilka hamnade egentligen där? Det fanns så många mer märken än de gula som vi oftast har sett på bild. I boken finns en liten lista, men wikipedia erbjuder en mer omfattande lista för den som är intresserad (det är du!). Som titeln på boken antyder så fick de homosexuella männen en rosa triangel. Just därför har den återtagits att bli en symbol för gayaktivism, tillsammans med bl a regnbågar och lambdatecken. Jonas Gardell berättade under ett seminarium på Bokmässan 2013 om en episod då han som ung stolt nålade fast sin rosa triangel varpå hans far sa något i stil med ”ska du skylta med eländet också?”.

Som sagt: det är lätt att förtränga, men så var det nyss, så är det än i dag för alldeles för många. Kärlek, för helvete! Hur kan en frisk människa vilja beröva någon annan det? Den som för en sekund inbillar sig att det är nuttigt i Sverige av i dag ”FÖR PK-MAFFIAN OCH FEMINISTERNA OCH BÖGARNA BESTÄMMER JU ALLT!!” ombeds vänligen men bestämt att läsa Johan Hiltons reportagebok No tears for queers.

Åter till Josefs överlevnad. Boken är naturligtvis smärtsam läsning. Det finns ingen ände på människans förslagenhet och uppfinningsrikedom när det kommer till att plåga andra. Boken vidrör också en annan viktig aspekt av det hela – överlevarna, hur överlevde de? Många av dem tvingades att göra saker som de i efterhand ifrågasatts för. En del av dem borde kanske skämmas, andra inte. Det finns lika många historier om det som det finns överlevare (duh, stating the obvious), när jag såg filmen om Hannah Arendt förstod jag för första gången hur ifrågasatta många överlevare blivit, till och med av sina egna anhöriga. När den insikten slog mig kände jag mig mer än olovligt naiv (igen), men en lär så länge en lever.

Varför kämpade de inte emot? Och hur kom det sig att de överlevde? Var de medlöpare, horor, hur tog de sig genom kriget/lägren levande – var det på andra medmänniskors bekostnad?

Josef Kohout skämdes inte en sekund över hur han tog sig fram och överlevde. Jag har tänkt mycket på det där. Vad skulle en göra? Hur? Finns det någon enda som kan prediktera sitt eget beteende innan de sitter där i rävsaxen? Njäe va? Nu kan sanningen vara friserad i boken, men mannen i historien verkar inte ha gjort några stora övertramp, trots att han till slut också blev en av de fångar som hade viss makt över sina medfångar. Det var ju det djävulska, att fångarna tvingades att organisera sig. Någon var den som ibland fick ta beslut om vilken av medfångarna som skulle straffas, skickas iväg, mördas eller torteras. En tortyr i sig. Det underströk också den interna hierarkin i lägret – vanliga brottslingar och politiska fångar stod relativt högt i rang. Judar och homosexuella lågt. Homosexuella allra lägst..

Nu är det ju så att ett övergrepp kan begås igen och igen, om än i mildare form. Många överlevare fick ursäkter och ekonomisk ersättning (om än aldrig i paritet med lidandet de utsatts för) åren efter kriget, men de homosexuella förvägrades detta, de var ju brottslingar. Fortfarande!

En absurditet av rang var att offren inte fick räkna in åren i koncentrationsläger i sin pensionsgrundande inkomst – det fick däremot SS-vakterna! Ja, såvida det inte gick att leda i bevis att de begått något brott under sin tjänstetid. En del av oss skulle kanske påstå att tjänsten i sig var ett brott, men så bedömdes det inte enligt reglementet.

Kohout kämpade livet ut. Han fick aldrig uppleva det han såg som full ekonomisk upprättelse. När beslutet äntligen kom så kom det så sent att det var snudd på omöjligt att finna någon överlevare som ännu var vid liv.

Vad fick han då? Han fick kärlek. Josef fick 48 år tillsammans med sin man Willi. Den 30/11 2009 invigdes Heinz Heger Platz(* i Wien (varför inte Josef Kohout Platz, kan jag undra?) i området där de bodde fram tills Josefs död, och Willi var där.

*) Bokhyllor! Där finns bokhyllor! Underbart. Vi vet ju redan det, alla vi bokälskare. Kunskap är vägen till förståelse.


Listan

Just nu har vi en ny generation författare(* i Sverige som kan tänka sig att sprida sina böcker på nya sätt. Åsa Schwarz gav bort sin senaste bok gratis i e-boksformat för ett tag sedan, och när Robert Kviby släppte Listan körde han samma sak (eller snarare ”ladda ner och betala vad du vill, om du vill”) de första tio dagarna som boken fanns ute. Jag missade det då, så jag köpte den relativt färska pocketutgåvan när den kom.

Jag tror att det är smart att få ut e-böcker gratis under en period. Konkurrensen är svidande hård nu, det räcker inte att vara bra eller ens suverän – jag tror att flera av oss kan räkna upp ett antal skickliga skribenter som vi undrar vart tusan de tog vägen. Omsättningstiden är kort, en bok blir gammal snabbt så det gäller att hitta och bli upptäckt av de där läsarna som kan tänka sig att hålla koll på en. Järnkoll. Du ska nog vara extremt etablerad för att förlagen ska tolerera ”mellanböcker” som säljer lite så där. Om du förlorar pengar på att ge bort en bok under en tid så är det ingenting mot vad du förlorar på att inte få ge ut nästa bok. Alls. Eller så har jag bara väldigt svart syn på saken, men jag tror tyvärr inte det.

listanNu gillar jag redan Robert Kviby (hans De korrupta fick det otroligt exakta betyget 3.75 av 5 efter en regnig helg i Torsmo).

Listan då. Jo, det är en fristående fortsättning på De korrupta, Annie och Max har varit på flykt sedan den historien fick sin våldsamma upplösning. Ett antal år i exil, relativ frid och ro, men det är lätt att ana att de saknar sonen Mingus som blivit kvar hos vänner i Sverige. Annie och Max är internationellt efterlysta. De har ett pris på sina huvuden.

Nu får inte allting förbli lugnt i lilla grekiska Patras. Annie och Max blir upphittade av en pensionerad amerikanske krigskorre, Thurston Richards. Han hävdar att han har bevis på att legosoldater som deltog i Balkan-konflikten var involverade i systematiska våldtäkter riktade mot bosniska flickor, att en del av soldaterna var svenskar och att hela sörjan tangerar människor i Annies förflutna. Trion börjar leta upp människor som kan tänkas veta mer, men folk mördas på löpande band. Dags att fly igen.

Ännu en gång en spännande historia, ännu en gång det jag gillar – stänk (eller snarare vågor) av real story. Många ”säkerhetsföretag”, privata aktörer, deltar i konflikter numera och beter sig ganska nasty (minns ni Blackwater-skandalen?). Många feta pengar, smutsiga pengar, sticker iväg till högt positionerade personer. Politiker. Finanslejon. Vilka faciliterar? Snutar och jurister, bland annat. Många kan köpas.

Mer. Jag vill ha mer. NU. Och den går alldeles utmärkt att läsa fristående från den första boken. Jag mindes nämligen ingenting från den, mer än att jag tyckte om den. Attention span som en genomsnittlig guldfisk, det är jag det.

*) jag vet, det är ganska många år sedan Åsa släppte sin första bok, men jag tänker ”ny” som i lite nytt tankesätt


dagen i dag

De flesta har redan koll tror jag: i dag, den 27 januari, är det Förintelsens minnesdag.

”27 januari samlas människor över hela världen i en årlig manifestation. Det är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer – samma datum som koncentrationslägret Auschwitz befriades 1945. 2005 deklarerade FN denna dag som internationell minnesdag. Sedan 1999 har det varit en nationell minnesdag. Minnesdagen lyfter fram engagemanget hos alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism. I Sverige och i världen.”

memorbudaHär mejade nazisterna ner ungerska judar i Donau. Ett gripande monument i Budapest.

Det har blivit en hel del inlägg här som på ett eller annat vis knyter an till dagen idag, eller snarare till det som ledde fram till den.

Pojken i den randiga pyjamasen

Ett kort stopp på vägen från Auschwitz del 1 del 2

Om Maus och Hannah Arendt

Männen med rosa triangel

Topographie des Terrors i Berlin

Livets härlighet

Om bokbål och utställningen Diversity Destroyed

Fokus ligger ofta på det oförlåtliga som gjordes mot judarna, men vi får heller inte glömma romer (extra fokus just i år), homosexuella och politiska meningsmotståndare. Så många torterade och mördade. De senaste årens arbetsliv har bjussat på många jobbresor till Berlin, där är det av lätt insedda skäl lätt att få hjälp med att minnas.

Ibland har jag vandrat runt och tänkt ”om dessa väggar kunnat tala”. Det vackra vattentornet i Prenzlauer Berg. Random källare var som helst i stan. Gatorna. Träden. Att en plats kan överleva så mycket elände? Men är det någon stad som lever så är det Berlin.

Staden är fylld av minnesmärken och utställningar. Det stora minnesmärket över judeförintelsen hittar de flesta, men på andra sidan gatan, en bit in i grönskan, finns det mindre besökta minnesmärket över de homosexuella. Homosexuella kvinnor förföljdes och plågades, men det var männen som råkade mest illa ut (kvinnorna kunde ju ändå, trots sina defekter, ses som avelskossor och som så ofta så sågs den kvinnliga ickepenetrerande (nåja) sexualiteten som lite mindre hotfull) och internerades i lägren. Att ha en rosa triangel indikerade det lägsta av det lägsta. ”Vi kunde ha slagits för att få en gul stjärna”.

memor1memor2memor3

Om detta må vi berätta. Så många folkmord, kanske behöver vi en folkmordens dag istället för ”bara” Förintelsens? Det har hänt så ofta och det händer varje dag. Jag möter min bosniska kollegas blick och minns det han har berättat.

Hur många mördades i dag? Syrien? Irak? Kongo-Kinshasa? Alla glömda konflikter?

#bokbloggaremotrasism


Vad som händer i Bryssel

”…främlingen förblev främmande och fick agera projektionsyta för nya missnöjen.”

Julius filosoferar kring hur Jan van Eyck porträtterade sig själv i en stor röd turban redan på 1430-talet för att promota multikulti, Cole använder uttrycket ”tidens visuella vokabulär” (fantastiskt!), men det gick åt skogen ändå. Dagens högerpopulister är intet nytt under solen.

Julius ser också vreden hos sin nyfunne vän Farouq. Rasande. Alla dessa arga unga män.

”En cancerlik våldsimpuls hade fått fäste i varje politisk idé, hade tagit över själva idéerna, och för många människor var viljan att göra något det enda som räknades. Handling ledde till handling, helt utan förtöjningar, och det bästa sättet att profilera sig, det bästa sättet att fånga ungas uppmärksamhet och rekrytera dem till sin sak, var att vara rasande. Det tycktes som om det enda sättet att undvika denna våldets lockelse var att inte ha någon sak att kämpa för, att vara sublimt isolerad från lojaliteter. Men vore inte det en etisk lapsus som var värre än vreden i sig?”

Där gav jag upp inför mitt habegär. Jag slutar läsa nu. Jag vill äga denna bok. Basta. Finns i engelsk pocket – katjing!

Allt detta och metaboktok därtill (Julius serverar boktips också). Underbar läsning.


Udda souvenir?

image

Jag köpte Popol vuh i Mexiko och vietcongbibeln här. Som jag sagt förut: böcker är fantastiska souvenirer.

Om jag har Maos lilla röda sen tiden jag jobbade i Kina? Gissa.