Sophie, Sophie

Kalla mig ytlig, men jag stod i en trappa och föll för hennes profil.

Sophie Scholl. Det var den tjugonde februari förra året – en söndag lika grå som söndagen idag – och jag besökte muséet över den tyska motståndsrörelsen. Jag hade aldrig hött talas om henne förut, men något i hennes profil fångade mig. Slängluggen. Nacken. När jag jagade barn-och ungdomsböcker på tyska fann jag Hermann Vinkes biografi. Fem ynka euro. Taget.

Det är en riktigt fin liten bok, den funkar både för ungdomar och vuxna (och den tron har ingenting med min fortfarande aningens infantila tyska att göra), det finns något för alla här. Det är snyggt samlat och intressant upplagt. Vinke har fått tillgång till brev, foton, teckningar – Scholl var en skicklig konstnär. Men hon var inte den jag trodde. Nej, varför skulle hon vara det? Jag visste ju nästan ingenting.

Sophie och hennes syskon var ganska vanliga tyska barn, deras far var möjligen ovanligt fritänkande och hamnade stundtals i trubbel för det, men pojkarna var med i Hitlerjugend och Sophie var med i Bund Deutscher Mädel. De var tvungna, men de älskade också sitt Tyskland och tyckte inte att allt var fel –  så småningom började dock Sophies storebror Hans (tre år äldre) att ifrågasätta vad som EGENTLIGEN var bra för Tyskland. Delar av syskonskaran, och deras vänner (bl a Sophies pojkvän), skickades till fronten och det blev så påtagligt vilket tröstlöst krig det var. Sophies tankar om motstånd växte också och hon gick upp i föreningen Vita Rosen. Lärare och studenter gick samman.

Det var ganska harmlöst. Flygblad. Vita Rosen skrev, tryckte och spred flygblad om hur Hitler och hans regering förstörde Tyskland, om att regimen måste stoppas. Det räknades som högförräderi.

”On 18 February 1943, coincidentally the same day that Nazi propaganda minister Joseph Goebbels called on the German people to embrace total war in his Sportpalast speech, the Scholls brought a suitcase full of leaflets to the university. They hurriedly dropped stacks of copies in the empty corridors for students to find when they flooded out of lecture rooms. Leaving before the class break, the Scholls noticed that some copies remained in the suitcase and decided it would be a pity not to distribute them. They returned to the atrium and climbed the staircase to the top floor, and Sophie flung the last remaining leaflets into the air. ”

Hans Scholl, storebror, var 24 år. Sophie var 21. Den där dagen när de spred flygblad igen och skolans vaktis ertappade dem…  Sophie hade inte ens varit aktiv speciellt länge.

Vaktis larmade polis. Gestapo kom. Syskonen Scholl dömdes. Senare hävdade vaktisen, Jakub Schmied, att det var nerskräpningen i sig han upprördes över. Inte nödvändigtvis budskapet. Han gjorde bara sitt jobb.

På eftermiddagen måndagen den 22 februari 1943 halshöggs Hans, Sophie och deras vän Christoph Probst i ett fängelse i München. På. Grund. Av. FLYGBLAD. Tänk tillbaka på det nästa måndag. Det ska åtminstone jag göra.

Föräldrarna Scholl, så det blev för dem. Två barn mördade av nazisterna. Nej, tre indirekt. Brodern Werner dog i kriget.

Systern Elisabeth lever än. Hon kan berätta.