Kriget har inget kvinnligt ansikte

Plötsligt så händer det – Nobelpriset tilldelas någon vars alster jag redan hade i bokhyllan. Det kanske händer somliga ofta, men inte mig. Och så blir jag glad för att ett ofta underskattat förlag som jag gillar kanske kan få lite extra schwung nu. Hoppas hoppas!

Jag brukar skriva att jag behöver enkla saker i öronen på väg till och från jobbet. Den gångna veckan har jag lyssnat på Kriget har inget kvinnligt ansikte, och det vore synd att kalla den enkel. Lätt. Men: den är TUNG, men sällan har något så tungt varit så lättillgängligt. Jag BORDE gråta när jag lyssnar, men allt är så sakligt. JO, saklighet kan ofta verka mer rörande än rena pekoral för mig, men det var faktiskt bara en enda gång som det kom en stor tung klump i halsen när jag lyssnade. För det mesta reagerade jag på alla förfärligheter med att trycka på ännu lite hårdare där jag gick. Det är svårt att beskriva känslan.

De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar – kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg.

Svetlana Aleksijevitj var den som fick dem att tala. Och som de talade. Den hon talade med visste någon mer som kunde berätta, som visste någon mer, som visste någon mer. En flod av röster. En flod som visar att det inte går att generalisera (om det nu vore en nyhet för någon – men det tycks ju stundtals vara det trots allt, speciellt i en nutid där kvinnliga kosmonauter på fullt allvar får frågan om hur de kommer klara sin hårvård). Ja, några grät över att tvingas klippa sitt hår. Jag tror inte att man ska underskatta behovet av att gråta över något trivialt när allt är kaos och ofattbart våld. Jag reagerade också starkt över hur dessa kvinnliga yrkesutövande förväntades bjussa på sin kropp. De kunde få ”äran” bli nån hög officers fältkvinna (då gick hon säker från de andra männen) och många förväntades också att bjussa döende eller skadade soldater på en kyss eller ett kläm på tutten. Ingen enda av kvinnorna reagerade nämnvärt på det tycktes det som. Det fackar tyvärr in rätt bra med mina fördomar om synen på kvinnor i Ryssland/Sovjet då och nu.

Kunskap, perspektiv. Grymhet. Visst färgas det ofta av seger, av hur Röda armén var hjältarna som vann det stora fosterländska kriget, som WWII kallas där. Jag tänkte tillbaka på besök i Park Pobedy, den enorma och bombastiska segerparken i Moskva. Jag tänker på de tyska kvinnorna. Hur de var leksaker, kn*lldockor, för ryska soldater. Några av kvinnorna snuddar vid det. Jag tänker igen på oss människor och hur vi aldrig på förhand vet vem vi blir i kris, i krig. Hur lång tid tar det att tappa känslan för vad som är mänskligt? Vem skulle jag bli?

Jag kan verkligen rekommendera den här boken. Svälj den inte hel, utan eftertanke, men läs eller lyssna på den. Den är värd det.

————-

För mig finns inget glammigt eller ärbart med krig oavsett vilket kön som strider. Jag intresserar mig för kvinnohistoria. Jag har dessutom själv ibland gjort sånt som kvinnor inte ”ska” göra, även om det på intet vis kan jämföras med kvinnor i krig (representanter för Kuwaits energiministerium kom ut till vår station 1992 för att titta på mig, någon kvinnlig igångkörare hade nämligen aldrig tidigare arbetat i det landet, och så hade jag till råga på allt långt långt blont hår. HUR kunde en kvinna klara något så tungt och smutsigt? ja, våra datorbaserade kontrollsystem var verkligen tunga och smutsiga att hantera ;)).

Jag snöar in på saker, en period var det kvinnliga piloter i RAF under WWII. Kom till (det på sitt vis utmärkta – gå dit om du inte varit där) Imperial War Museum i London, äntrade MYCKET förväntansfull museishopen bara för att finna att det ENDA de just då sålde som kopplade till kvinnor var en bok om hur kvinnorna skötte HUSHÅLLEN under kriget. WHUT?