Berlin x 2

Jag trillade in på en av Adlibris temasidor – bra idé, har inte tänkt på dem förut – och hittade en bunt intressanta böcker på tema tysk samtidslitteratur. Mina tyskastudier går i stå när annat jobb hopar sig och jag försöker motivera mig genom att konsumera modern tysk kultur (jag kan ju inte bara förlita mig på Rammstein, host), om än på svenska. Jag skrev ner ett antal titlar som lät intressanta och plockade med några av dem hem från biblioteket i fredags. Bra drag!

Sommaren 1990, när Sovjetunionen led mot sitt slut och alla som kunde beslutade sig för att »go west«, satte 23-årige Vladimir Kaminer på sig sin söndagskostym och tog tåget till Östberlin. Fyrtioåtta timmar senare anlände han till Berlin-Lichtenberg. »De första berlinarna vi lärde känna var zigenare och vietnameser. Vi blev snabbt vänner.«

Vladimier Kaminer är Kulturarbetare med stort K, han gör det mesta: teater, film, radio – och så skriver han krönikor. Ryssdisco är Kaminers debutbok, en samling krönikor som gavs ut 2001. Man märker av just det där med att det är krönikor ganska tydligt, samma ämne behandlas stundtals igen och igen på ett sätt som blir lite irriterande, men överlag är det smart och kul. Han rör sig mycket i min favoritstadsdel – Prenzlauer Berg – och det är trevligt att läsa hans betraktelser, hur han försöker få till en vardag i det nya landet. Berlin 1990 och Berlin 2012 känns som två olika världar, jag hade gärna velat vara där och se. Och 1985. Och 1975. Men nej, helst INTE 1945.

Det är svårt att fatta hur det var. Jag har gott om tyska kolleger från både öst och väst, men hur jag än frågar så nej, jag fattar inte. Såklart.

Ryssdisco är lite ojämn, men den är kul och intressant nog för att jag ska återvända till biblioteket för att plocka upp Militärmusik också. Då drar jag vidare från Berlin, till ett minst lika intressant Moskva, som är minst lika svårt att fatta.

Läs och res utan att fysiskt förflytta dig en tum. Underskattat.

—————————————————

Från Prenzlauer Berg till Karl Marx Allé är steget inte speciellt långt rent fysiskt, men arkitektoniskt och kulturellt känns det åtminstone för mitt ännu ganska otränade öga (jag återkommer alltid till det där: hur många år ska man bo i Berlin för att fatta? Jag har jobbat där ganska mycket, jag har gjort många många småresor dit, men det är en stad som är utomordentligt svår att få grepp om och det är för mig också en stor del av lockelsen) som ljusår bort. I de tjusiga – enligt där rådande estetik – stalinhusen på Karl Marx Allé bodde de duktiga. Goda DDR-medborgare. Det måste ha varit en ära att få flytta in i dessa arbetarpalats (jo, så kallades de) när de var nybyggda.

Steget från Vladimir Kaminer till Ricarda Junge och hennes bok Stalinhusen är också ganska långt.

Stalinhusen är en liten men (som klyschan säger) naggande god roman om ett uppbrott från en relation parat med en spökhistoria, det är en roman vars ”clou” vilar i det såriga mellan öst och väst som fortfarande inte är läkt.

Lena och Leander flyttar med sin son från Hamburg till Berlin, till ett av de praktfulla Stalinhusen på Karl-Marx- Allee. Där sitter DDR fortfarande i väggarna och inte minst i människornas tankar trots att det nästan är 20 år sedan muren föll. När paret skiljer sig och Leander flyttar ut, börjar plötsligt märkvärdiga saker hända. Hade inte Lena redan stängt fönstren? Och vem är det egentligen Lenas son menar när han pratar om ”den konstiga tanten”?

Klassisk krypande paranoia. Lena fattar ju att hon är stressad, hon är ensam kvar med ett litet barn i en stad där hon vare sig har släkt eller speciellt många vänner, men måste hon vara så jäkla slarvig för det? Glömma spisplattor på? HUR fick ungen upp tvättmaskinen så att hela lägenheten blev till en sjö? Hon skriver lappar in absurdum för att se till så att hon inte glömmer grejor, hon kollar av allt på ett snudd på OCD-aktigt sätt (känna på dörren, känna igen och så en gång till på det: den ÄR låst va?) men när hon en dag inser att hon och sonen är inlåsta i lägenheten UTIFRÅN så förstår hon att det inte bara är hon. Det är nåt annat också.

Åh, jag gillar det här! Det är en liten historia, en tunn bok, men det är snyggt! Jag kommer att hålla ögonen öppna efter fler böcker av Ricarda Junge, och tack vare det sparsmakade men ändå inte simpla formatet så känns hon som en författare värd att våga testa på tyska (japp, jag har tre-fyra böcker på tyska brevid sängen, men jag känner mig lite stukad än, det är märkligt svårt att våga börja läsa).

Det är nog inte så svårt att gissa vart jag ska promenera nästa gång jag åker till Berlin.

Annonser

2 svar

  1. Ping: Samtidigt på Syninge del II | (inte så) Anonyma Biblioholister

  2. Ping: första januari – Karl Marx Allee | (inte så) Anonyma Biblioholister

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s