36 timmar

36timmar”Hamilton som kvinna?” tänkte jag redan efter några minuter. Konceptet fångade mig. David Bergman, 36 timmar.

Sverige i en framtid som på vissa vis känns avlägsen, men ändå inte. Det är en mörk framtid. Ett Sverige där riksdagen antagit lagar som i sin förlängning får förödande konsekvenser för saker vi tar för givna: åsiktsfrihet, rätten att demonstrera, medias rätt att rapportera.

Nationalsäkerhetslagen tycktes ju så bra. Först. Den organiserade brottsligheten sjönk radikalt. Den nya säkerhetspolisen gjorde ett segertåg. Men den glider allt längre från den vanliga poliskåren och samhället i övrigt. En midsommarhelg urartar det.

Johanna Lindström lever ensam med dottern Madeleine. Dottern är femton år och plötsligt nås Johanna av ett nödrop, dottern har dragits med i en initialt oskyldig demonstration och är nu i fara. Klart mamma rusar till dotterns försvar! Just den här mamman råkar dock vara general, chef för Försvarsmaktens operativa verksamhet samt utrustad med sitt tjänstevapen. Oops. Innan kvällen är slut är många demonstranter döda. Och oj. På gatan ligger en bunt döda svartklädda personer också. Säkerhetspoliser. Och det var Johanna som höll i vapnet. Sitt tjänstevapen.

Den här boken är mycket spännande, och jag som hardcorenörd älskar (nästan) alla detaljer – men boken hade vunnit mycket på hårdare redigering. Eller, det beror i och för sig på, men om författaren (som bl a har officersutbildning, jag har dock ingen koll på grad eller vapenslag) hade velat vinna en bredare publik så hade boken tjänat på att manglas av en redaktör som vågat utmana och skala bort en fet skvätt floskeldoft och fläckvis svårartad adjektivsjuka.

En del saker (vi nördar kan en del om ballistik redan, övriga läsare kanske inte bryr sig RIKTIGT i den detalj som förloppet beskrivs här?) känns ovedersägligen som ett kunskapsmässigt revirpink. Jag känner ganska snart att ”yes, vi hajar, vi VET att du har koll på himla många spännande saker” och när det upprepas ofta tar det tyvärr fokus från det som är bra. Det är synd.  Jag anar att boken fått några riktiga hardcorefans i den skara som aldrig kan få nog av detaljer i technothrillers, men vi andra suckar lite till slut (och nej, det har inte med mitt kön att göra). Somligt visar på rätt kass koll. Kärnkraft tillhör t ex inte författarens primära kompetens, känner jag mot slutet av boken.

Det är mycket mandom, mod och morske män (och kvinnor) och militärerna är de moraliska vinnarna här. Persongalleriet är aningens polariserat och draget in absurdum i vissa fall. Jag hade nog gillat Johanna ännu mer om hon inte varit så förbövlat perfekt i alla avseenden (tänk er en mix av Hamilton och Salander, och så fyrdubblar ni det). Och hon är inte ensam.

Synd på rara ärtor – men med det sagt: jag hade mycket kul när jag lyssnade på den här boken. Jag gjorde precis som Johanna mitt första manuella hopp över Karlsborg. Jag älskade (men OK, igen, för många detaljer för medelläsaren tror jag) beskrivningen om hur man ”spottar” inför ett hopp och framförallt beskrivningen om hur man utför en perfekt flär (hade nån kunnat förklara det så på den tiden när jag hoppade så hade jag besparat mig själv några onödigt hårda landningar i början). Och där bryter jag, för nu låter jag snudd på lika revirpinkande själv. Temat i sig, att vi får inse hur ”lätt” ett i övrigt upplyst samhälle kan bli totalitärt när bollen väl satts i rullning, förtjänar att funderas på. Det har hänt förr (inte minst – under två olika regimer dessutom! – i staden där jag bor) och det händer igen. Turkiet, nån? Ryssland?

Den här boken kom 2013, ska man tro Davids twitterkonto så kommer det mer i mitten av september. Jag läser när det som ska komma kommer. Kanske har han fått en tuffare redaktör denna gång!

PS Hur jag hittade den? Jag sökte på Alexandra Rapaport som inläsare. Så kan det gå!

PPS Vem kan övertala Robert Karjel att skriva mer? Jag hungrar efter honom nu.

————

Såna här gånger kan jag trots allt sakna mitt gamla Luftwaffe-ex (det händer inte speciellt ofta annars), det finns så mycket med handlingen i den här boken som jag vill diskutera med honom. Både för att våra jobb har så mycket gemensamt (psykologi, strategi, analyser och team effectiveness-övningar), och för det vi inte har gemensamt (jag är inte flygstridsledare/bevakare, tack och lov). Jag kan ibland bli otroligt avundsjuk över all spännande utbildning han fått, men jag hade å andra sidan inte velat betala priset – de uppdrag han brukade få i skarpt läge. Nu är det nog lugnare. Nu sitter han i ett kontrollrum nån timme söder om Berlin och häckar. Där kan han väl ha det så kul då. Och han har aldrig känt ”yay, det funkade den här gången också”-känslan när man tittar upp och ser en lyckad öppning av kalotten.

Det både retade och roade honom att dejta mig, misstänker jag.

 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s