en tid för mirakel

.Jag hade nog inte riktigt förstått vilken kultbok jag hade i handväskan. Hon gjorde mig lunchsällskap på en bänk utanför jobbet sista veckan före semestern och hon fick följa med till London också. Där blev jag paff: Karen Thompson Walkers En tid för mirakel syntes nämligen ÖVERALLT i stan. Gigantiska affischer i tunnelbanan. På hedersplats i varenda boklåda, vare sig det var en indiebutik eller en stor kedja. Jag ser henne här och var i vännernas feed, men det där stora genombrottet i Sverige låter vänta på sig. Det borde komma. Hon förtjänar det.

Jordens rotation har plötsligt blivit långsammare och ingen vet varför. Varje dygn blir längre och längre – dagarna och nätterna får fler minuter och timmar. Är världen på väg mot en katastrof?

I detta tumult lever tolvåriga Julia tillsammans med sina föräldrar och två katter. Som alla andra i hennes ålder känner hon en viss osäkerhet när det gäller vänner, inte minst killar.

Det är inte heller alltid så lätt att bli förstådd av sin familj. Och hur ska man kunna se framåt när livet på jorden blir allt mer overkligt? Snart visar naturen tydliga tecken på att något är allvarligt fel. Gravitationen avtar, fåglarna dör – går det att rädda livet på jorden?

It’s the end of the world as we know it sjöng Michael Stipe för ett antal år sedan. Det är lätt att fundera på hur det skulle vara. Något händer, allt förändras, alla vet att det kommer att gå åt skogen om än inte exakt när.

Anarki? Kaos? Nej, de som forskar på sånt här brukar påstå att de allra flesta skulle fortsätta som vanligt när den första paniken har lagt sig. Krishantering i de fyra faserna, där nyorientering står för det nya ”normala”. Normalt som t ex innebär en värld utan fåglar. Där det inte går att vara ute oskyddad i dagsljus. Det går inte att ha vrålpanik över den stora katastrofen hur länge som helst, förr eller senare så är det de ”små” problemen som ältas vart fall.

Att vara tolv år kan vara en liten minikatastrof i sig. För mig var det omtumlande att pappa dog efter ganska kort tids sjukdom, men det där med att byta skola, att heta ”plankan”, att inte ha fått mens än, att ens tidigare bästis glider bort och knyts till någon annan, att kanske bli lite kär i nån och inte våga hoppas – det överskuggade nästan nyorienteringen till ett liv med bara mig och mamma. Kanske lite underligt, men förmodligen mycket mänskligt.

Julia tolv år tangerar Siv tolv år på MÅNGA vis (men byt dödsfall mot eventuell skilsmässa). Jag tyckte mycket om den här boken. Drama utan överdriva brösttoner. Hur saker inte skrivs oss på näsan. Vilken debutbok!

De sista kapitlen läste jag liggande på rygg i gräset nere vid Themsen utanför Eton. Hur det kunde vara så lugnt och folktomt bara några hundra meter från det vansinnigt turistinfesterade slottet i Windsor var för oss en gåta, det var nästan tur att Heathrow försåg luftrummet med ett stadigt flöde av lyftande plan som bröt tystnaden med någon minuts mellanrum. De sista kapitlen i boken och sedan 45 minuters tupplur med K just där i gräset är ett av de bästa minnena från årets semester.