dystopi

Yes! Metropeppen!

Kolla vad jag hämtade på bibblan på lunchen i dag – min Resan mot ljuset hade kommit in. Wooohooooooo. Nu vill jag läsa dygnet runt.

image

Dmitrij Gluchovskij är lite smart. Och ovanlig. Han insåg vilken succé hans böcker om det postapokalyptiska livet nere i metron hade gjort och skyggade inte för att bjuda in andra för att skriva på samma tema (kanske för att få lite arbetsro själv? undrar hur många gånger han har fått frågan om Metro 2035?), om livet i andra städer. MÅNGA nappade (mer än 20 spin-off-böcker har publicerats i Ryssland) och Andrejs bok om St Petersburgs metro vann en omröstning om vilken som var den bästa boken. Det är riktigt kul att Coltso vågar satsa på en översättning!

Jag älskade konceptet i Mtero2033/2034, men kan precis som en del andra ha en och annan synpunkt på Gluchovskijs hantering av språk och story (när jag började läsa om Metro 2033 i Moskva i somras så kändes den plötsligt torftigare än första gången jag läste den) så liknande koncept av annan författare kan ju vara precis vad jag vill ha. St Petersburg dessutom, en annan stad som jag är nyfiken på (…och som är lite lättare att ta sig till – åker man båt dit och stannar i mindre än 72 timmar så slipper man ansöka om ryskt visum. alla som nån gång har sökt ryskt visum vet att det är en övning man gärna är utan ;)).

Jag är otroligt förväntansfull. Tänk ”sjuåring kvällen före julafton” så kommer du nära.


Hell, tysk postapokalyps

Hell. Året är 2016. Jorden håller på att dö, medeltemperaturen har höjts med tio grader. Solen är fienden. Jakten på mat, vatten och skydd mot solen är det enda som gäller. Två systrar (de känns centrala för mig, männen runtomkring tänkte jag knappt på) med sällskap försöker ta sig till bergen där de har hört att det ska finnas vatten. De tar sin Volvo och åker dit. Klart!

Nä, så enkelt var det såklart inte.

Uppiggande med skådespelare som inte känns utslitna! Den började riktigt bra, men efter ungefär 45 minuter dog mitt intresse (jag har inte världens bästa tålamod just nu, så jag är inte riktigt rätt person att säga bu eller bä) och jag slötittade lite fram till slutet. Kristoffers omdöme var ”helt OK”.

(Hell? Ja, nog är det helvete alltid. ”Hell” betyder ”ljus” – adjektivet, inte substantivet – så det är en utomordentligt passande ordlek).


vass tunga, vassa tänder

Jag blev nästan rädd till slut.

Jag började på Muriel Sparks Miss Jean Brodies bästa år, och (snudd på) det enda jag hörde från andra boktokar var ”iiiiih, jag får ångest bara av att se den där, den var ett måste när jag pluggade engelska för några år sedan”.

Det vandrar lite buzzwords i sociala medier, det är inget nytt. Jag gillar’t! Ett av orden som snurrat under sommaren – åtminstone i min facebook-feed – är ordet ”klassikerskräck”. Jag tyckte att det var ganska befriande. Det var riktiga bokproffs som medgav att de tvekar och lägger bort många av ”måste-böckerna” som en riktigt litterärt bevandrad person(* annars ska kunna stänka ur sig omfattande och intrikata omdömen om om man så väcker dem klockan tre på natten. Själv är jag bara en simpel ingenjör, en teknokrat, som fuskat mig fram i den litterära djungeln med enstaka littvet-kurser i bagaget. Om inte ens DE orkar, då kan jag andas ut…

Ni vet. Fast nu är det ju ingen tävling, detta med att älska böcker. Tycker man att det OCKSÅ är en tävling, där man ska tycka rätt och läsa rätt, då är det synd.

Miss Jean Brodie då. Hon som är i i sina bästa år. Det är ju jag också, så vi har ju något gemensamt! Bara DET bereder ju vägen för succé!

Miss Jean Brodie undervisar på en flickskola. Vi skriver Edinburgh (on a different note: den här boken får mig att lägga till några poäng till Edinburghs score på listan över städer jag vill besöka – stan låg relativt högt upp redan sen förut), mellankrigstid. Både nazister och fascister vädrar morgonluft i fastlands-Europa. Miss Brodie har för vana att välja ut ett antal flickor, de blir HENNES gäng, hon formar dem till sina flickor som får veta allt enligt HENNES filosofi.

Hon håller konsten högt. Kärleken. Hon är ogift men vet att berätta om romantiska utomäktenskapliga kärleksaffärer, både med skolans manliga lärare och med män hon träffar på sina resor (hon tycker om Rom. I Rom har dessutom Mussolini gjort ett bra jobb, han och hans svartskjortor: gatorna är numera prydligt rena och arbetslösheten är låg!).

”Håll upp era böcker”, sa Miss Brodie ofta den här hösten, ”håll upp dem ordentligt ifall det skulle komma någon inkräktare.” Om det kommer någon inkräktare har vi historielektion… läser poesi… engelsk grammatik.

Rektorn vet ju vad som pågår även om det är svårt att riktigt få bevis. Den förfärliga Jean Brodie förstör unga flickor och förför manliga lärare, det kan inte få fortgå. Till slut blir det ändå så att en av Brodies flickor förråder henne och Miss Brodie åker ut i kylan. Ett antal år senare sitter hon fortfarande och undrar vem av flickorna det var. Vem var det som inte uppskattade bildningen, äventyren och den ganska påtagliga puffen in i vuxenlivet (läs ”det köttsliga vuxenlivet” ;))?

I våra nutidsöron så skaver det inte så LITE när Miss Brodie säger ”Tryggheten är inte det viktigaste. Godhet, Sanning och Skönhet är det viktigaste. Följ mig.” samtidigt som hon hyllar diktatoriska män med bruna och svarta skjortor, men tidsandan var sådan att fler än vi vill tro (här i Sverige också) duperades av de förfärliga männen. Miss Brodie är ingen klockren mentor, hon framstår som ganska narcissistisk, som en ensam människa med behov av att spegla sig i en bunt beundrande flickors ögon. Det är det som räddar boken från att bli så händelselös som den ibland har anklagats för att vara. Historier om rättrådiga och osjälviskt renhjärtade (ouppnåeliga…) förebilder finns det redan så gott om. Miss Brodie är rent ut elak ibland och man undrar hur hon egentligen väljer ut sina flickor om en del av dem nu är så förfärliga att de förtjänar spott och spe.

Behöver man vara rädd för Miss Brodie? Ger hon ett stort och fläskigt utslag på klassikerskräck-skalan? Nope. Boken är tunn och lättläst, språket är smidigt. Så länge man slipper skriva en uttömmande analys som ska betygssättas av en lärare så är den alldeles alldeles OK. Kudos till Modernista som ger ut böcker som annars kan vara relativt svåra att få tag i.

*) min gymnasielärare i svenska och engelska – Dr Pihlström – hade en lista med hundra böcker som han tyckte att man skulle läsa. De ingick inte som obligatorium, men hade man läst dem kunde man med gott samvete kallas sig BILDAD, ansåg han. Ååååååh, om jag ändå kunde hitta den listan nu, jag är så nyfiken! Dr Pihlström var sannerligen fast i det förflutna så det skulle vara vääääldigt intressant att se listan med mina vuxenögon 2012. Han om någon kunde skrämma bort en från böcker som egentligen är läsvärda. Stackars Sven. Det var nog inte så han hade tänkt, egentligen.

—————————

Från Miss Brodies vassa tunga till Carrie Ryans vassa tänder: vi såg Hungerspelen för några dagar sedan, och den fick mig att längta efter mer ”ung kvinnlig hjältinna som utstår elände i en fattig by” – 😉 – så jag trollade fram ”The Forest of Hands and Teeth” ur Ljuvliga Högen Vid Sängen.

I går slog vi till med Battle Royal, den japanska filmen som Suzanne Collins ofta ofta anklagas för att ha plagierat. Unga människor förs bort och tvingas kriga mot varandra tills en vinnare återstår. Check. Ung kärlek. Check. En förfärlig vuxenvärld som faciliterar dödandet. Check. Men sen? Nej. Collins böcker är inte bara själva spelen, själva dödandet. Det finns mycket mer omkring. Om det är plagiat så kan nog de flesta populärkulturentusiaster rapa upp många många MÅNGA fler exempel som borde beslås med samma dom.

Jag tror inte att någon som faktiskt har LÄST böckerna pratar lika mycket plagiat – jag har nästan bara hört det från folk som sett (och dyrkat) Battle Royal och som sen har bara hört talas om Hungerspelen [filmen]. Vad tycker du?


snacka om avslutarhelg

Jag har en tendens att börja på väldigt många böcker samtidigt, sedan kan de bli liggade ett bra tag och så tar jag ett riktigt avslutarrejs. Så har det blivit den här helgen.

Karin Boye tillhör på många vis tonåren. Visst gör det ont när knoppar brister?

Vi vårdade våra diktsamlingar ömt, lite Karin Boye greatest hits (men mest var det det där två – I rörelse och Ja visst gör det ont – som vi läste igen och igen). Det var Gigi som introducerade oss, legendariska svensklärar-Gigi som jag alltid kommer att minnas som bästa läraren någonsin.

(i början av åttiotalet när jag började högstadiet var det relativt OK att vara boknörd – Ola gav mig utrangerade historieböcker, Gigi såg till att plocka med mig i skolans bibliotekskommitté: jag kände mig så tagen på allvar! det var finfint.)

Så började vi avverka dystopier, Goldings Flugornas herre och Orwells 1984 såklart (det var ju snart! jag började sjuan 1981) och så småningom också Kallocain.

Boye gav ut Kallocain 1940, mitt i brinnande andra världskrig, och det var som hade hon en aning om vad som komma skulle. Nej. Vad som redan fanns. Det är lätt att tänka ”livet bakom järnridån”, STASI, KGB, you name it: angiveri, men det har väl funnits i alla tider. Det fanns ju t ex en period i den europeiska historien då det inte var lätt att veta från vecka till vecka om det var protestant eller katolik man skulle vara för att slippa bli avlivad. Karin bodde i Berlin på 30-talet, när nazismen fick fäste i landet.

”Kallocain är en framtidvision över ett polisstyrt och militariserat övervakningssamhälle. Med sin sanningsdrog [Kallocain] har kemisten Leo Kall funnit en väg in till medborgarnas själar. Det visar sig att de flesta hyser heta drömmar om uppror mot Världsstaten och en önskan om Ökenstaden – en avlägsen plats för frihet och kärlek. Leo Kall börjar själv tvivla på Staten och ifrågasätta sin roll som lojal medsoldat.”

Bonniers gav ut Kallocain i klassikerpocket för två år sedan, då slog jag till. Diktsamlingen har jag kvar, men den här boken hade jag inte – jag ville ha! Jag kunde kanske ha kostat på mig en finare upplaga, men nu fick det bli så här.

Jag var nog inte färdig för Kallocain när jag var 14, för den gav mig onekligen mer nu (det kanske inte var någon direkt överraskning). Eller så gav den annat, annorlunda. Det är väl det som är så fint med att läsa om sina klassiker med ett antal års mellanrum. Förförståelsen förändras, referensramarna vidgas, och samma bok (eller film för den delen) kan de helt olika upplevelser fastän den – bokstav för bokstav – är densamma som den var då. Jag tänkte t ex MYCKET på boken under sommarens kortresa till Moskva. Man kan också tänka lite Kallocain i samband med Echelon, alla korttransaktioner vi gör, hur enkelt man kan spåra oss med hjälp av mobilen etc. Sanningsserum finns än, men sällan har vi varit så lätta att övervaka som nu, helt utan injektioner.

—————————————-

…fast när det skulle till att skrivas på hattar – hade ni det så också? när vi gick ur nian hade vi hattar med långa band där alla skulle skriva hälsningar – så tog Gigi till Kirkegaard:

Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv

Det var ett fint ord att skicka iväg oss med.


nej men NEEEEEJ

…släppa 2033-epilog BARA på kindle när jag inte kan köpa den? Fast – det står ”estimated length 27 pages”, nu vet jag inte hur bra denna uppskattning är, men nästan sex pund för 27 sidor är ett rån.

Sedan blir jag lite nyfiken på Sumerki också. Kindle, tyska. Hm…

Merkwürdige Dinge geschehen in Moskau. Der Über setzer Dmitrij Alexejewitsch wird von einem anonymen Auftraggeber gebeten, einen Bericht spanischer Konquistadoren aus dem Jahre 1562 ins Russische zu übertragen. Reine Routine, denkt Dmitrij, doch plötzlich werden die in diesem Text geschilderten Ereignisse Teil seiner Realität: Er hört den Schrei eines Jaguars, findet rätselhafte Kratzspuren an seiner Tür, und ihm nahestehende Menschen kommen auf groteske Weise zu Tode. Verliert er den Verstand – oder kündet sich mit dem Bericht der Konquistadoren womöglich das Ende der Welt an? Ein Wettlauf gegen die Zeit beginnt…

Amazon särskriver Übersetzer, hmf. Någon som hört om huruvida den här historien är något att ha?

Det finns ett program att ladda ner gratis så att man kan läsa Kindleformat på datorn. Ska prova det (inte just för den här boken, men det kommer ganska ofta gratisnoveller i kindleformat, det har jag varit lite nyfiken på att testa), att använda i nööööödfall.

Ska man köpa en kindle så måste man av nån outgrundlig anledning köpa den från USA, det får man – som svensk – inte göra från den engelska eller tyska sajten.

———————–

Jag hittade en riktigt bra intervju med Dmitrij Gluchovskij:

del 1

del 2

Jag blir aningens nyfiken på alla dessa spin-off-böcker som han talar om. När kommer Stockholm Metro 2033? 😉


50 år med Alex

Anthony Burgess klassiker A Clockwork Orange fyller 50 år och Mordernista ger ut boken i jubileumsutgåva. Det är första gången den ges ut i helhet på svenska, med det ursprungliga slutkapitlet från den brittiska originalversionen. Caj Lundgren har gjort översättningen.

Jag måste säga att jag är väldigt väldigt nyfiken, jag är så fläckvis ickeallmänbildad att jag inte ens visste att sista kapitlet har varit ändrat/censurerat (?) fram till nu. När jag nu läser om det känns det som en sorts omvänd censur, ett sug efter att göra det våldsamma våldsammare, utan att förstöra det hela med eftertanke. Intressant, och en tidsanda i sig att filosofera kring…!

Boken finns i min bokhylla (nej, det är naturligtvis inte den nyutgiva jubileumsutgåvan!) men det är evigheter sedan jag senast läste den (skulle säga att det snudd på känns som MER än femtio år sen, men så kanske det kan kännas så här en trött lördagsmorgon efter första post-semester-jobbveckan), det var betydligt mer nyss som jag lånade filmen på bibblan och såg den. Det är dags för repris.

Första gången jag exponerade mig för Alex var lite som att åka berg-och-dalbana på den tiden man knappt förstod vad som väntade (mina föräldrar var vänliga nog att ta med mig på sådana äventyr mycket tidigt, i början av 70-talet var det inte så noga med säkerheten på tivolit i Klampenborg). Jag hade läst och hört, kunde termen ULTRAVÅLD och ändå var det nåt helt annat än jag nånsin kunde tänka mig. Jag älskade det. Jag är knappast unik.

”Burgess tar oss med på en resa in i en mardrömslik framtid där våldsbesatta gäng styr över den nattliga staden. Han skrev boken efter att hans fru rånats och misshandlats av desertörer från den amerikanska armén i ett mörklagt London under kriget. Vreden över händelsen fick Burgess att reflektera över den mänskliga friheten: Hur fri kan människan tillåta sig att vara när hon också känner sina onda krafter? Och å andra sidan, vad är priset för en inskränkning av friheten?”

Alex och hans gäng har satt avtryck, det refereras till dem i mainstream populärkultur mycket oftare än de icke-Burgess-invigda egentligen har en aning om (sjukast kändes det kanske när Elin Lanto för ett par år sen gjorde en Alex-rip-off i mello, snacka om kontraster – när det uppmärksammades och bashades en aning så bytte de några detaljer till nästa gång numret skulle uppföras, och jag antar att mascara på bara ena ögat inte fungerade *host*). Det går såklart i vågor, som allt annat. Det lär bli en revival nu.

(det är onekligen en ganska enkel men rätt effektiv [kunde bara inte med att skriva ”slagkraftig” men nu gjorde jag det visst ändå] outfit för en klämmig kväll på maskerad)

En del av mina VÄLDIGT belästa vänner och bekanta (hej Sofia! ;)) talar om klassikerskräck. Ibland är det befogat (jag får också en bitter bismak av kejsarens nya kläder när jag försöker ta mig an en del klassiker) men A Clockwork Orange önskar jag att alla skulle våga ta sig an, om inte annat för att se filmen. I Alex värld talas ett delvis eget språk, men det går snabbt att komma in i det. Alex värld är motbjudande och fascinerande och svår att värja sig mot.

Jag har ingen omläsningshög, tro det eller ej, men jag borde fixa en, och apelsinen borde få hamna där. Det är svårt med den klassiska boktoksklyschan ”så många [nya] böcker, så lite tid”. Balansen mellan att läsa om gammalt som man VET är bra, mot att chansa på nåt nytt, obrutet territorium som inte sällan håller lägre kvalitet men ÄR just obrutet territorium.

PS mina föräldrar introducerade en perfekt drog för mig. jag ÄLSKAR att åka berg-och-dal-bana. den FYSISKA åkattraktionen alltså. mer emotionella diton gillar jag INTE.


Karlstad 2033?

Loppisfynd på riktigt eller PR-grej? Oavsett vilket så blir jag otroligt förtjust i bilderna i artikeln om Christian Gabel. Min barndomsstad i postapokalyptiska ruiner.

De dystopiska konstverken föreställer välkända platser i den värmländska residensstaden: Pappersmassefabriken i Skoghall. Det vidsträckta Stora torget med dess fredsmonument. Järnvägsstationen som ritades av Hjalmar Kumlien och stod färdig för Nordvästra stambanan 1869. Och Sandgrund, det modernistiska nöjesetablissemanget intill Klarälvens flöde där både lokalbor och långväga dansare roat sig sedan 1960. Dessutom stadsparken Mariebergsskogen i vars spelhall Gabel flipprade som liten.

Mycket vackert. Och väldigt creepy. En skön kombination.


VDNCh. Här bor Artiom.

image




hiss och diss

Veckans hiss: Storfynd på Myrorna för ett år sedan. Jag köpte Knut Faldbakkens Oår från 197x på ren chans, bara för att jag gillar hans kriminalromaner i nutid. Oår är en utomordentligt skön dystopi som jag – åtminstone just nu – hoppas aldrig ska ta slut.

Veckans diss: vår granne som fällde träd och var så rädd om sin terrass att han sänkte vår telefonlina (mmm, ute i Brukshåla där vi bor så kommer telefonerande fortfarande in i huset via en tunn luftkabel, det ni!) istället. Inget bredband hemma, alltså. Bra för lästiden, men dåligt för mig som har massor av böcker som jag vill blogga om.


Unwind, recycling i konsumtionens förbannade årtusende

Många småbarnsföräldrar runt mig skojar om att det vore skönt att kunna reklamera de där skrikande cellansamlingarna som kallas ”barn” när de har kolik eller tvåårstrotsar. SKOJAR. Nån rätt rolig svensk film – är det nån Hannes Holm- eller Herngrenfilm, tro? – börjar t o m med en lång ringlande kö till återlämningsdisken på BB. ”Detta var inte som vi trodde” (det kan nog alla föräldrar skriva under på, antar jag, även om rätt få skulle lämna tillbaka barnen ens om det gick).

I Neil Shustermans värld så kan föräldrarna välja att ÅTERVINNA sina barn. Antingen så blir man återvunnen för att man varit en pain in the ass (”in the eye of the beholder” som det så vackert heter…!), eller för att man är en övergiven bortbyting som ingen vill ha, eller så är man en ”Tither”.

…ordet refererar till ”tionde”, när man gav vart tionde av vad man än tjänade in/skördade till kyrkan back in the days (eller vadå back in the days, många frikyrkoförsamlingar gör det väl än i dag. Själv är jag en ateistisk hedning av det slag som inte ens betalar kyrkoskatt). Att vara en Tither är en ära. Man kan be om att få bli det själv, eller man uppfostras, fostras, hjärntvättas till att tro att det är en ära. En Tither är hyllad av många, får leva finfint, men minst lika många skyr Tithers som pesten. Vad ÄR de för dårar? De svassar runt i sina vita kläder och den som vågar ifrågasätta deras förutbestämda livsöde blir snabbt nerhyssjad.

”Om folk bara hade varit lite mer pigga på organdonationer så hade det aldrig behövt bli såhär” urskuldar sig samhället. För att ytterligare rättfärdiga återvinningen säger lagen att 99,4% av varje fjortis som lämnas för unwinding måste återvinnas (ja, jag säger fjortis, för lyckas du klara dig tills du fyller 18 så är du safe sedan, även om ditt liv aldrig kommer att bli enkelt). Blindtarmar t ex återvinns inte. Ni vet varför. ”Dåliga” kroppsdelar, t ex astmastiska luftrör, hamnar hos folk som inte har så gott om pengar. Sjyssta organ/kroppsdelar KOSTAR! Börjar du bli flintis? Ingen fara! Grannkillen har tjockt lockigt hår (”jag skulle klä otroligt bra i den där rödbruna färgen!”), och visst ÄR han lite dryg…?

Jag behöver inte fortsätta, ni hajar redan.

Den filosofiska aspekten i all ära, men mest är det ett äventyr. Connor inser av en slump att familjen bara har beställt TRE biljetter till julresan med destination Bahamas i år. Själv ska han tydligen återvinnas, beställningen signerad och ivägskickad till myndigheterna i tre kopior. Risa är ett av de övergivna barnen, hon var visserligen en myyyyycket lovande pianist på barnhemmet, men inte riktigt riktigt bra nog – det kostar ju att ha ungar på barnhemmet, nånstans måste gränsen ändå DRAS! Lev å sin sida är en naivt stjärnögd Tither. Snart snart ska han ÄNTLIGEN få fullgöra sitt syfte.

Connor rymmer och råkar kidnappa en motsträvig Lev. Risa ansluter efter vägen. Överleva är en sak. krossa systemet en annan. Går det?

En bra, smart och spännande s k ungdomsbok. Den håller mycket väl att läsa oavsett ålder (men man ska nog vara över 14). Det vete tusan varför den blev liggande så länge utan att jag avslutade den, men mycket var det för att det var en bok som jag hade med mig till Molkom när vi slet i mammas lägenhet. Inga bra associationer, oavsett litterär kvalitet. Den är värd ett bättre öde än att förbli outläst på grund av en liten sömnig ort i Värmland.


restrospektivt collage, det är väl passande i dag?

(extrabonus till den som minns referensen, trots att den inte är så jäkla het numera)

Postapokalyps, ja tack – det är ingen hemlighet. Annorlunda sätt att beskriva skeendet – också ja tack! En av favoritvarianterna är collagen från det förflutna, böcker sammansatta av fiktiva (nähäääeeee?) brev, bloggar, band, filmer – vad som helst – är oftast mums (och egentligen är det ganska ”enkel idé”, om än skenbart?)

‘My name is Kyle Straker. And I don’t exist anymore.’

So begins the story of Kyle Straker, recorded on to old audio tapes. You might think these tapes are a hoax. But perhaps they contain the history of a past world…

Kyle Straker volunteered to be hypnotized at the annual community talent show, expecting the same old lame amateur acts. But when he wakes up, his world will never be the same. Televisions and computers no longer work, but a strange language streams across their screens. Everyone’s behaving oddly. It’s as if Kyle doesn’t exit.

Is this nightmare a result of the hypnosis? Will Kyle wake up with a snap of fingers to roars of laughter? Or is this something much more sinister?”

Mike Lancasters 0.4 var ännu ett av de där spontanköpen från amazon, ni vet ”people who bought this also bought…” som så ofta har belastat min bokbudget på sistone. Um. Den var långt från fantastisk, men spännande, paranoian ligger tät, en mardröm av det slag som de flesta av oss har drömt tror jag (vad är detta för värld? är detta verkligen min familj? är det bara jag som fattar i hela världen?).

Den känns inte så LITE inspirerad av Världsrymden anfaller (eller för den delen den lilla sedelärande hiostorien om de läskigt perfekta Stepfordfruarna), men OK då, det är en VARIANT. Den är fullt godkänd.

Nästa collagestory köpte jag ungefär trettio sekunder efter att jag hade läst Swedish zombies lovebombing av densamma.

Boken består av en samling brev, de är utvalda bland alla de avskedsbrev som man återfann när livet började lugna sig efter zombiepokalypsen. Brev till mamma, pappa, barnen, människan man hatar eller vem som än kommer förbi och råkar läsa de sista tankarna man vill dela med någon i den eventuella eftervärlden.

Den tog ett tag att ta sig igenom, inte för att den var svårläst men för att jag faktiskt tröttnade lite på den (!) efter ett tag. Jag hade aningens för höga förväntningar, jag tyckte att för många av breven var för lika varandra och att det blev lite väl många omtugg på temat (ja, vad trodde jag? samtliga brev SKULLE vara skrivna av den som väntar på döden med zombies som bokstavligen nosar i hasorna).

När jag läser ”Letters from the Dead” tänker jag om och om igen att något likt detta skulle vi också kunna göra, jag och några till. Vi skulle kunna göra det minst lika bra (ja, visst är jag dryg?).

Jaha, men då är det bara att börja skriva och sen casha in nu då? Ska jag säga upp mig nu eller med en gång?

(nä, OK då, jag fortsätter med min processutveckling ett tag till, men jag står fast vid orden ;))


back to the zombies

Den blev liggande halvläst ganska länge, David Wellingtons Monster Nation. Mest var det en slump, den låg kvar i fel väska, andra böcker kom emellan, men det var också så att historien inte var lika omedelbart beroendeframkallande (för mig, många andra säger tvärtom) som Monster Island, men mycket av det är ”hela USA” kontra Manhattan. Manhattan var coolt. Isolerat. Ställen man kände igen. I like. Hela-USA blir inte samma grej för mig, även om det också alltid är intressant att se hur författaren låter katastrofen öka i omfattning.

”In the heart of America, in the world’s most secure prison, something horrible is growing in the dark. A wave of cannibalism and fear is sweeping across the heartland, spreading carnage and infection in its wake.

Captain Bannerman Clark of the National Guard has been tasked with an impossible mission: discover what is happening — and then stop it before it annihilates Los Angeles.

In California, he discovers a woman trapped in a hospital overrun with violent madmen. She may hold the secret to the Epidemic but she has lost everything — even her name.

David Wellington’s first novel, Monster Island, explored a world overcome by horror and the few people strong enough to survive. Now he takes us back in time to where it all began — to the day the dead began to rise.”

Jo, så är det. Monster Island, bang, vi var mitt i zombiehelsiket på Manhattan tillsammans med en kader modiga somaliska flicksoldater. Monster Nation är en prequel, en förhistoria, om hur de odöda och insikterna om dem sprider sig över USA. Så här började det. Så här bryts landet ner, bit för bit. Nästa bok, Monster Planet (jag har precis börjat på den, lycka är att ha nästa del hemma så att man kan stilla läslustarna med en gång) tar vid efter Monster Island (en sequel alltså ;)) och vi får återigen möta de somaliska flicksoldaternas kamp mot de odöd, nu a på andra sidan oceanen (boken startar i Egypten).

Jag gillar detta! Det är en perfekt mix av postapokalyptisk överlevnad kryddad med sköna personligheter (man gillar den tänkande zombien Nilla) och det är – för en van konsument av zombieana – relativt oblodigt. Wellington skriver väldigt bra, vissa stycken är rent briljanta.

När kommer filmerna? Gör dem NU! Nununu! Modernista kommer med en svensk översättning av World War Z i höst, detta skulle kunna (jaja, BORDE) bli nästa z-färfattare att översättas till svenska.


att dö är lätt, det är livet som är svårt

Dying is easy… it’s the living that’s hard.

Den har legat LÄNGE i väntehögen: Aldens Bells The Reapers are the Angels. Den bara blev liggande (tack till Swedish Zombie för att du såg till att jag drog tummen ur rö… eh, ja, för att du fick mig att plocka boken ur högen), jag har haft många bra böcker i den där högen och på ett vis är jag glad att den fått ligga till sig – den här boken var nämligen en LYX att få läsa.

Older than her years and completely alone, Temple is just trying to live one day at a time in a post-apocalyptic world, where the undead roam endlessly, and the remnant of mankind who have survived, at times, seem to retain little humanity themselves.

Temple has known nothing else. This is the world she was born into. Her journey takes her to far-flung places, to people struggling to maintain some semblance of civilization and to those who have created a new world order for themselves.

When she comes across the helpless Maury, she attempts to set one thing right, if she can just get him back to his family then maybe it will bring forgiveness for some of the terrible things she’s done in her past. Because Temple has had to fight to survive, along the road she’s made enemies and one vengeful man is determined that, in a world gone mad, killing her is the only thing that makes sense …

I Temples värld är zombierna en irritation i paritet med mygg, ungefär. Det är de levande som våldtar och dödar av ren grymhet. De odöda ser hon som djur, de vet inte bättre.

Läs ett utdrag – språket är pur NJUTNING (men till skillnad från Jonny så tycker jag INTE att det är snyggt utan anföringstecken eller andra ”talmarkörer”, min soppiga hjärna får stundtals svårt att hålla rätt på vem som säger vad) och dödar alla fördomar om att man inte kan skriva riktigt riktigt vackert om död, postapokalyps och galna hillbillies.

Bell får t o m in ett TÅG i storyn, det ger pluspoäng (…som om inte boken vore en fullpoängare sen förut: FEM extremnöjda boktokslin av fem möjliga. Fem PLUS. Sug på den.)


Boktokar gör Yucatan

Vi landade i ett snöigt Sverige för två dagar sedan nu, men semesterlättjan sitter ännu i, så jag gör det lätt för mig: boktokfotodagbok!

Evil at Heart av Chelsea Cain. Tredje boken om Susan, Gretchen och Archie. Muy bien!

K gick ut hårt med zombieapocalyptisk dagbok!

Viggo Cavling skroderar på ett skönt sätt om Stockholm, politiker och nöjesliv. Inte fantastiskt, men roande och läsvärt.

Pamela des Barres var säkert en skandalsessa på sin tid, men nu höjer åtminstone inte jag värst mycket på ögonbrynen. Ett skönt stycke rockhistoria i sig!


Verkar det som om det blev gott om strandläsning och dito på balkongen? Helt korrekt. Hotellet var enkelt (2+) men skönt, och eftermiddagarna på balkongen med utsikt mot den djungelliknande innergården var guld. Ibland med kaffe, ibland med tequilabaserad alkoläsk (detta ljuvligt och redan så gammalmodiga ord ;)). Den godaste smakade mango och chili – den hettade riktigt skönt i min onda hals (självklart var vi förkylda stora delar av tiden, men vad gjorde det?)!


Kall feber, en snygg och sparsmakad medicinrelaterad dystopi. Denna kommer nog att exporteras till Houston, om intresse finns.


Nej, de tror INTE att jorden går under 21/12 2012.

Nördigt och/men liiiite pretto om storstäder, samt en riktigt bra seriemördardeckare som utspelas i Paris.


Är det kanske en biblioholist som speglas där?


Var detta ljuvligt? Ja, det var det.

…och vad ska man läsa i en hängmatta under en palm om inte zombieapokalyptiska dagböcker?

Zooooooombies! Del två av J L Bourne, helt OK.

Mer allmänna bilder återfinns HÄR, och man behöver inte vara fejjan-reggad för att se dem.


”ingen vill veta vart du köpt din tröja…”

…och inte en enda av er hängde på låset (eller ens i kommentarsfältet!) för att få veta vilken den ANDRA ooofbokinspirerade boken som jag lovade skriva om var.

Nu tänker jag aldrig mer prata mer er. *tjura*

Nähä, den metoden kanske jag växte ifrån för 35 år sedan (alternativt ”borde åtminstone ha gjort”).

Ann-Sofie-tipsad bok nummer två  är en svensk postapokalyptisk bok för ungdomar (12 + lyder rekommendationen) – Annas dagbok av Börje Lindström. Faktum är att liknande texter finns i en del av de postapokalyptiska kollage-böcker som jag älskar så mycket (Zombie Apocalypse är ett riktigt bra exempel), så man kan bara hoppas att också det (kollage- eller bara postapokalyps-) konceptet tar fart här hemma. Vi har några fantastiska svenska dystopier (tänk Boye, Jersild m fl) att njuta av men jag vill ha fler!

I Annas framtida Sverige är det inte zombies som tar över, här bara dör folk av ett virus som kommer till Sverige på ett lite udda sätt.

När Anna sitter och tittar på den nya dokusåpan ”Skeppet” inträffar något mystiskt. I direktsändning faller en av besättningsmännen ihop och rutan blir svart. Dokusåpan, som hela Sverige verkar följa, handlar om ett forskningsfartyg på uppdrag i Norra Ishavet, men någonting märkligt pågår på fartyget, något som verkar tystas ned. Samtidigt har det inträffat en mystisk händelse i skogen utanför Annas skola.

När slutligen dokusåpa-fartyget kommer tillbaka till Stockholm finner man alla forskare och besättningsmän döda. Snart står det klart att en dödlig epidemi har brutit ut i hela södra Sverige och Anna och hennes familj måste fly till farmor och farfar i Norrland.

Anna skriver dagbok och det är den dagboken, som hittades övergiven i en godsvagn i Hallsberg, som läsaren nu får ta del av i en oavkortad version

Tråkigt nog så fanns det ingen fin liten blyertsrecension i den boken jag fick fatt på…! Jag befinner mig väl – precis som Ann-Sofie – aningens utanför den tänkta målgruppen, men jag tycker mycket mycket om den här boken. Jag har också passerat Starlet-stadiet (åh, den här boken är ändå SÅÅÅ mycket mer romantisk än Starlet någonsin var!) och dras kanske inte med så där förfärligt i kärlekshistorien, men hela den där ”skapa nytt liv, hitta sätt att överleva”-grejen finns här och den är BRA.

Jag älskar fjortisböcker (där ordet fjortis har med ålder snarare än ”intellektuell klassificering” att göra…!) och tycker så synd om de som tror att de är för vuxna för att läsa dem. Snacka om att missa pärlor!


ordinflation

BRUNKÅLSINFERNO, minsann. Nu väntar jag bara på lingonsylt-chocken. ICA-Stig RASAR.

Jag ser en helt ny business här. Antalet matlagningsprogram i TV eskalerar med oförtröttad hastighet och alla stjärnor oavsett normal-sysselsättning bör ge ut minst en kokbok för att inte tappa ansiktet. Vilken kombo-chans! Gourmet-dystopin. Exploderande konserver orsakar massdöd. Infernon. Man kan garanterat kasta in en zombie också (Morberg har ju redan en ”haunted look”, tycker jag).

Ja jävlar.


den som väntar på nåt gott…

Jag glömde ju att berätta vad jag beställde från amazon den där förtrollade dagen då vårt hemsökta bibliotek tog över min kropp och halvt försatte mig i konkurs:

  • We Have Always Lived in the Castle (Penguin Modern Classics)” av Shirley Jackson (läsning i en bokcirkel som jag önskar att jag kunde ta del av [helt fel geografisk placering], det hindrar ju inte att jag läser boken själv)
  • The Reapers are the Angels” av Alden Bell (otroligt intressant omdöme)
  • Horns” av Joe Hill (hur kan man INTE vilja läsa en bok om nån som plötsligt vaknar med horn i pannan? )
  • The Walking Dead Compendium Volume 1” av Charlie Adlard (det gick inte att motstå tanken på 2 kg snyggt tecknad zombiestory i längden)
  • Feed (Newsflesh, Book 1)” av Mira Grant (den lät, um, kul, och så måste man bara älska en bok med ett rss-tecken i blod på omslaget. ju.)
  • The Small Hand” av Susan Hill (kollade på den i London, köpte den inte då – korrigerade misstaget nu)

ute ur zombiekarantänen…? (pun completely unintended, förstås!)

Nu har jag ju skrivit om en chick lit till – visst får jag skriva lite om zombies igen då…? (jag vill ju inte skrämma bort eventuella normala läsare mer än nödvändigt ;))


man FÅR – förlåt, SKA – ha kuddfrisyr hela dagen när det är en slaskig novembersöndag.
(och nej, det är ingen di Leva-inspirerad kaftan, det är en helt vanlig pläd från Hemtex)

Ja, där sitter K och läser ”Zombies: A Record of the Year of Infection”, en alldeles fantastiskt tjusig bok med ”fältanteckningar” av Dr Robert Twombly (Don Roff och Chris Lane)

The year is 2011, and what starts as a pervasive and inexplicable illness ends up as a zombie infestation that devastates the world’s population. Taking the form of a biologist’s illustrated journal found in the aftermath of the attack, this pulse-pounding, suspenseful tale of zombie apocalypse follows the narrator as he flees from city to countryside and heads north to Canada, where–he hopes–the undead will be slowed by the colder climate. Encountering scattered humans and scores of the infected along the way, he fills his notebook with graphic drawings of the zombies and careful observations of their behavior, along with terrifying tales of survival.

Seattle-based writer and filmmaker Don Roff and Oakland, California-based illustrator Chris Lane share an abiding taste in the macabre. This is their first collaboration.

…och vilket samarbete sen – den här boken är så otroligt SNYGG!

Snygg och kul, just det där med en analyserande fältdagbok – med fantastiska illustrationer – fiktivt och skönt nördigt skriven ur en BIOLOGS perspektiv (Sara Sara SARA, du måste spana in den här om du inte redan har gjort det!), yes, det är ett perfekt upplägg!

Otaliga är de postapokalyptiska böckerna, skrivna i dagboksform om hur man överlever (eller inte) vardagen med grannskapet fyllt av zombies, men alla dessa böcker som jag har läst hittills (hm… fem-sex stycken på nån månad? tralalalala…) har det där lilla extra, så också den här.

Fyra och ett halvt boktoksflin av fem möjliga, tumme upp från både mig och K. Varför då ingen femma? Tja, det var som vanligt, den var alldeles åt skogen för tunn…! 144 sidor kunde gärna ha fått vara det dubbla. Tredubbla. Fyr… ja, ni hajar.


Två sidor av samma mynt? (*

Jag befinner mig i den ganska ovanliga situationen att reservationslistan innehåller två olika böcker med samma (likaledes lite ovanliga) titel – Corpus Delicti. Tja… titeln är inte HELT ovanlig, kriminalförfattare med böjelser för rättsmedicinska äventyr använder och har använt den ibland (Patricia Cornwell, min hatkärlek, har också använt den om jag inte ins fel, men nu var det inte henne – eller ens hennes förfärliga skapelse Kay Scarpetta – vi skulle tala om).

Vi har varianten skriven av den svenske debutanten Elias Palm:

Mord eller självmord? Dränkning eller drunkningsolycka? Kan man utesluta att en person blivit bragd om livet när kroppen är förruttnad eller illa bränd? Det är frågor som rättsläkaren Ella Andersson dagligen ställs inför.

När Ella var sex år gammal förlorade hon både sin far och sitt föräldrahem i en våldsam eldsvåda. Drygt trettio år senare lägger hon nu ett bud på ett antikt bordsur som är märkligt likt det som stod i det nedbrunna barndomshemmet.

Därmed dras Ella in i en privat undersökning av sitt förflutna, parallellt med de ordinarie dödsfallsutredningarna. Motvilligt tvingas hon inse att det finns kopplingar mellan hennes barndom och ett lik som undersöks på den rättsmedicinska avdelningen. Kopplingar som någon tycks vara mycket angelägen om att hon inte ska se.

MYCKET intressant, allra helst som Elias Palm själv arbetar som rättsläkare (jag har dock ingen koll på om han är färdig specialist än eller ej), det borde ju eliminera ett och annat av de mer irriterande rutinmisstagen!

Det var ju rättsmedicinare – eller neurolog – som jag tänkte bli också, på den tiden då jag pluggade till läkare. Och så gör jag tåg istället. Va? Outgrundliga äro mina vägar (nu ska jag INTE förfalla till skämt om ”raka spår” etc…)

Jag brukar alltid säga att Ordfront borgar för kvalitet, så om den här boken håller vad den lovar så blir det definitivt en av de böcker jag köper och exporterar till bästa bokvänninan Cecilia i Houston.

Så har vi då variant nummer två, signerad Juli Zeh:

Året är 2058, vi lever i en hälsodiktatur. Det är inte längre bara önskvärt att medborgarna sköter sin hälsa, det är en plikt. Staten är mindre intresserad av våra åsikter än av våra blodvärden.

Alla medborgare måste utöva idrott, rapporter om sömn och näringsintag är obligatoriska.

Mia Holl är ung, vacker och begåvad men framför allt oberoende. Hennes bror har anklagats för våldtäkt och tagit sitt liv, men det systemet, här kallat ”metoden”, egentligen lägger honom till last är hans vägran att sköta sig och sin kropp. Mia anser att han är oskyldig och tvingas nu inför domstol försvara sin kärlek till brodern.

Juli Zeh har förnyat arvet från Aldous Huxley (Du sköna nya värld) och George Orwell (1984). Hennes roman skär rakt in i dagens diskussioner om obligatoriska massvaccineringar, genetisk screening och vår besatthet av kroppen.

AH, se där! En dystopi av – som det låter – bästa slag. Jag älskar ju Huxleys ”Brave New World”, Ira Levins ”En vacker dag” eller varför inte min hjälte alla kategorier – P. C. Jersild och hans ”En levande själ”.

Juli Zeh är utbildad jurist och anses vara en av den tyska litteraturens främsta stjärnskott. Jag TROR inte att jag har läst något av henne tidigare (det är vådan av fem års uppehåll från bokdagbok – jag det knappt vad jag har läst *harkel*), men när jag tittar igenom hennes tidigare utgivning så låter det mesta intressant faktiskt. Ett presumtivt storfynd, med andra ord? Jag hoppas det.

Allt som allt, två böcker av två författare, en titel. Jag kan inte på förhand säga vilken av böckerna som låter mest intressant, jag måste säga att jag är otålig att få läsa båda! Vi får väl se vilken jag får hämta hem först.

*) nu var jag nästan lite titelvitsig –

”Corpus delicti (av latin corpus ’kropp’, delicti ’brott’) var tidigare i straffrätt benämning på de yttre spår, vilka ett brott enligt dess allmänna beskaffenhet lämnar efter sig.

Dit räknade man till exempel vid mord den mördades lik, vid myntförfalskning det förfalskade myntet och de verktyg, som använts vid förfalskningen.”

uppsnappat från wikipedia där du hittar hela beskrivningen

Från lik till förfalskade mynt, alltså. Intressant koppling.