dystopi

återupptagen fredagsvana

130913
Dagens finfina biblioteksfångst: filmen om Hannah Arendt och Boel Bermanns bok Den nya människan (den senare införskaffad efter inköpsförslag från mig, trevligt!). Förra vintern blev det en bra vana att besöka biblioteket varje fredag. Det lutar åt samma vana ännu en säsong.

Annonser

en tid för mirakel

.Jag hade nog inte riktigt förstått vilken kultbok jag hade i handväskan. Hon gjorde mig lunchsällskap på en bänk utanför jobbet sista veckan före semestern och hon fick följa med till London också. Där blev jag paff: Karen Thompson Walkers En tid för mirakel syntes nämligen ÖVERALLT i stan. Gigantiska affischer i tunnelbanan. På hedersplats i varenda boklåda, vare sig det var en indiebutik eller en stor kedja. Jag ser henne här och var i vännernas feed, men det där stora genombrottet i Sverige låter vänta på sig. Det borde komma. Hon förtjänar det.

entidformirakel

Jordens rotation har plötsligt blivit långsammare och ingen vet varför. Varje dygn blir längre och längre – dagarna och nätterna får fler minuter och timmar. Är världen på väg mot en katastrof?

I detta tumult lever tolvåriga Julia tillsammans med sina föräldrar och två katter. Som alla andra i hennes ålder känner hon en viss osäkerhet när det gäller vänner, inte minst killar.

Det är inte heller alltid så lätt att bli förstådd av sin familj. Och hur ska man kunna se framåt när livet på jorden blir allt mer overkligt? Snart visar naturen tydliga tecken på att något är allvarligt fel. Gravitationen avtar, fåglarna dör – går det att rädda livet på jorden?

It’s the end of the world as we know it sjöng Michael Stipe för ett antal år sedan. Det är lätt att fundera på hur det skulle vara. Något händer, allt förändras, alla vet att det kommer att gå åt skogen om än inte exakt när.

Anarki? Kaos? Nej, de som forskar på sånt här brukar påstå att de allra flesta skulle fortsätta som vanligt när den första paniken har lagt sig. Krishantering i de fyra faserna, där nyorientering står för det nya ”normala”. Normalt som t ex innebär en värld utan fåglar. Där det inte går att vara ute oskyddad i dagsljus. Det går inte att ha vrålpanik över den stora katastrofen hur länge som helst, förr eller senare så är det de ”små” problemen som ältas vart fall.

Att vara tolv år kan vara en liten minikatastrof i sig. För mig var det omtumlande att pappa dog efter ganska kort tids sjukdom, men det där med att byta skola, att heta ”plankan”, att inte ha fått mens än, att ens tidigare bästis glider bort och knyts till någon annan, att kanske bli lite kär i nån och inte våga hoppas – det överskuggade nästan nyorienteringen till ett liv med bara mig och mamma. Kanske lite underligt, men förmodligen mycket mänskligt.

Julia tolv år tangerar Siv tolv år på MÅNGA vis (men byt dödsfall mot eventuell skilsmässa). Jag tyckte mycket om den här boken. Drama utan överdriva brösttoner. Hur saker inte skrivs oss på näsan. Vilken debutbok!

De sista kapitlen läste jag liggande på rygg i gräset nere vid Themsen utanför Eton. Hur det kunde vara så lugnt och folktomt bara några hundra meter från det vansinnigt turistinfesterade slottet i Windsor var för oss en gåta, det var nästan tur att Heathrow försåg luftrummet med ett stadigt flöde av lyftande plan som bröt tystnaden med någon minuts mellanrum. De sista kapitlen i boken och sedan 45 minuters tupplur med K just där i gräset är ett av de bästa minnena från årets semester.


MaddAddam – Jag. Är. OTÅLIG.

Jag kan inte påstå att jag vill snabbspola förbi den kommande sommaren, men ack ack ack så jag längtar till den 29/8 när den tredje och sista delen i Margaret Atwoods trilogi, MaddAddam, släpps.

Jag måste erkänna att jag var trögstartad när det gällde Atwood. Jag läste The Robber Bride när den var alldeles ny, men jag minns att jag blev besviken, jag tyckte inte om den. Efter det tog jag en lång lång paus, det var först med Oryx and Crake som jag återvände och stark kärlek uppstod. Efter det har jag hoppat runt i hennes utgivning, men jag landar alltid i det dystopiska. Där tycker jag om henne som allra mest.

——————

Annars? Jo, tack. Annars kämpar jag fortfarande med framgång mot köpbegäret. Jag lade just ner två böcker i shoppingbagen (Därunder ett helvete och Tell the Wolves I’m Home) men hejdade mig innan jag hann klicka på ”beställ”. Men just ja. Jag ska inte köpa nu. Jag ska avverka en hel bunt recex, och det är ju inte som om jag inte har något nytt. Jag vet inte vad väskan vägde efter Bokresan, men den vägde definitivt mer än den gjorde när jag åkte TILL Syninge. Hur sugen jag än är så KAN jag faktiskt vänta lite till på både Castillon och Brunt. Jag ska bara minnas hur läget är varje gång jag råkar glida in hos Amazon eller Adlibris.

Inte
beställa
böcker
just
nu

INTE

att vara boktok
att kunna ransonera
det är inte lätt

(se där, en haiku, det var länge sedan)


Samtidigt på Syninge del II

image

Trevligt författarsamtal med debutanten Valle Wigers. Valle är aktuell med uppväxtskildringen God natt, oktober men har tidigare skrivit en fackbok om Berlin, han har dessutom översatt Ryssdisco, en av Vladimir Kaminers Berlinböcker (så – halvdebutant med andra ord. ROMANdebutant. Han ÄR ju tidigare utgiven!). Han låg med andra ord aningens på biblioholist-plus redan från start tack vare Berlinböckerna.

image

Nu softar jag en stund. Solen vräker ner, fåglarna sjunger (jag vaknade f ö av att en hackspett gjorde det dylika gör imorse) – glasklart dystopiläge!

#bokresan2013


I väntan på…

Livet leker för alla oss som gillar svensk fantastik. Pål släpper nytt, och det BUBBLAR i Engelsfors (inspirerat av en håla mycket mycket nära mig…).

Jag tjuvläser både Eggert och Starobinets och vet därmed att jag har en kalashelg framför mig.

Vad läser du den här helgen?


…för att jag ÄLSKAR att hjälpa till!

130304

Dubbla paket idag – mums!

Paket 1: Rysk dystopi, jag är otroligt nyfiken.

Paket 2: Tja. Ni vet. Man är ju en filantrop. Varmhjärtad. Där satt K och pep ”men hur får man gratis frakt då?”. Han hade plockat ihop två cykelböcker hos en viss nätbokhandel och landade runt tjugo pund. Klart man hjälper till. Klart man offrar sig. Jag struntade ju i att köpa Atwood på SF-bokhandelns rea, men det har skavt sedan dess. Nu är hon min!

Ännu mer goda nyheter: Jag sitter just och bokar in en massa jobbmöten i Berlin om två veckor. Nu måste jag kolla vilka tyska böcker som jag absolut inte behöver också, så att jag verkligen kan arbeta på att inte råka köpa dem.

#Blogg100 – 41


Vägen till stjärnorna

vagentillstjarnorna På TV:n malde en fånig ring-in-tävling (”vad hette Robinson Crusoes polare?”). ”Måndag va?” kläckte jag – aningens sarkastiskt – och blev skräckslagen och förolämpad omvartannat när K lite förstrött (hoppas jag) korrigerade mig med ett ”Fredag” utan att riktigt reflektera över min sarkasm. Ouch! Den smärtan.

Han är emellertid redan förlåten, för jag fick låna hans paypalkonto (1.99 dollar – det ni! sånt gillar man. billigt billigt, bara ladda ner och läsa med en gång.) för att köpa Oskar Källners långnovell Vägen till stjärnorna.

Hur är det då, det där med att få kliva ner i Stockholms tunnelbana tjugo år efter atomkriget? Jo tack, detta är inte alls tokigt.

Tjugo år sedan atombomberna föll. Tjugo år sedan människorna sprängde sin egen värld åt helvete. En spillra av mänskligheten lever i tunnlarna under Stockholm, ständigt ansatta av mutanter från ytan och konflikter med varandra.

Anna är kurir och van vid att beväpnad ta sig mellan stationerna i systemet. Hon lever tillsammans med Björn som är champinjonbonde på Hornstull. Men när de av misstag råkar döda det lokala kommunalrådets favoritson tvingas de lämna sitt hem. Jagade av det mäktiga provisoriets soldater flyr de genom systemet på jakt efter en enda sak: Överlevnad.

Jag har en del invändningar, men inser att en del av dem hänger ihop med resurser som ett litet förlag eller en egenutgivare inte alltid har. I början reagerade jag lite på språket, det hade vunnit på att hanteras av en van redaktör. Sen var det en del kärleksfloskler som fick mig att sucka lite, men det säger nog mer om mitt cyniska jag än det gör om Oskars förmåga att skriva om kärlek och sex. Det är dessutom så att ingen av de Metro 2033-besläktade böcker jag har läst hittills (jag baserar min utsaga på ett enormt statistiskt underlag – hela fyra böcker ;)) är av den kaliber som kommer att kvala in som ”bästa relationsroman”. Nu är det ju inte en relationsroman jag söker heller. Det är äventyr.

Jaha. Nu levererade jag just en del gnäll, egentligen oproportionerligt mycket. Jag tyckte ju att detta var kanonkul! Jag vill verkligen läsa mer om det postapokalyptiska Sverige så som det hanteras av Oskar. Jag garvar högt åt en del av fraktionerna och hur de uppstod (nej nej, inga hintar, du får läsa själv). Oskar skrev den här novellen till en Metro 2033-tävling om livet i ett postapokalyptiskt Sverige. Han vann inte. Det här är såpass kompetent att jag blir väldigt nyfiken på novellen som vann (vem är Rebecka? hur får man tag på hennes novell?), den måste ju vara… ja, VÄLDIGT bra. Eller så hade juryn dålig smak. Hmf.

Skriv skriv skriv, Oskar. Jag vill läsa mer om överlevarna!