mer blandad bokmässa
Jag satte nivån redan på tåget ner till Göteborg. HUR kunde jag veta att jag skulle tvingas att åka i ett av konkurrentens tåg när jag valde reselektyr?
Styxx är bra på att göra snygga böcker, och Nene Ormes Särskild är inget undantag. Började jag läsa den med en gång? japp, det gjorde jag.
Kass bild från Apart förlags snack på seriescenen. Det var fullsmockat och jag är en tvärhand hög, så det var svårt att få bra bild.
Men HOPPSAN, så det blev! Hur hamnade den häääär påsen i min hand? Det går lätt och fort att spendera 400 spänn i SF-bokhandelns monter. Jag hade nog kunnat tänka mig att spendera det fyrdubbla, men det var det där med att orka släpa…
Vem skrev en bok om OSS? Det var ju snällt att åtminstone kallas oss YNGRE vrak. Efter två dagar på bokmässan kände vi oss som urgamla rööööötna vrak.
Suzann, Bob och jag befann oss plötsligt i en diskussion om att få bajsblöjor i ansiktet. Jag vet inte riktigt vart den diskussionen tog vägen.
En av mässans TYNGSTA kändis-spaningar!
Vi lyssnade på ett väldigt intressant – men på tok för kort! – föredrag om hur man anlägger ett genusperspektiv på biologi av Malin Ah-King.
Sist men inte minst: vi lyssnade på Mariebergsskolans stolthet Jan Jörnmark som pratade om sin och Annika von Hausswolffs bok Avgrunden. Jan har också gett ut två otroligt uppskattade böcker om Övergivna platser. Jag kallar honom The Robert Plant of Ekonomisk Historia, jag tror att han är rätt nöjd med den titeln.
Seeeeeeg lördag
Jag nästan bävade på förhand: bokmässelördagen är verkligen mayhem, folk packas som sillar och det är tröstlöst att ta sig mellan vissa montrar. Och så vaknar jag med feber och ont i halsen. Uff…
Kristoffer kom med tåget strax före elva, vi fikade och strosade och njöt av att det faktiskt inte regnade i Blöteborg! Framåt eftermiddagen vågade vi oss mot mässan. Vi köpte inte ett jota i dag! Vi tittade runt och nöjde oss med just det: se men inte röra, det är trötta typers göra.
Sara och Mats släppte roooooolig bomb: det blir grafisk roman av Engelsfors också. De samarbetar med tre av Sveriges bästa tecknare: Kim W Andersson, Lina Neidestam och Karl Johansson. Det ser jag fram emot MYCKET!
Vi letade upp samma tysta och sköna (fåtöljförsedda ;)) hörn som Suz och jag nyttjade i torsdags. Lade mig ner mot ryggstödet och dog en stund. Sen orkade vi ta oss mot nåt gott att äta och dricka.
Står han och myser med polarns nya bok om honom själv tro?
Medicinsk Margarita. Kall och god för ond ond hals. Ju.
Dagens första dåndimp
PC Jersild är det närmaste superidol som en svensk författare kan komma för mig. Hans nya bok Ypsilon är helgjuten i samlingen. Reine Larsson ringer på dörren… Sen får vi, som titeln antyder, träffa Ypsilon m fl igen också. Oooooemotståndligt.
Tröööööötta fötter…
…men vi hade en fin första dag på mässan.
Nene Ormes skriver urban fantasy, hon skriver om ett Malmö som du (förmodligen) aldrig anade att det fanns. Hon är bra! Hennes nya bok Särskild kommer att få följa med hem på lördag.
Ulrika Dahl är alltid kul att lyssna på. Och, öhm, titta på. Från hennes monter följde det senaste numret av Ottar med. Ja, och då fick jag en bok av Fanny Ambjörnsson på köpet. Och en av Anna-Maria Sörberg. Har alltså INTE köpt böcker i dag. Fick dem på köpet. Ju. Jo.
Här fick jag känna mig som en hjälte en stund. Vi pratade tåg (no shit) och jag visade lite Västtrafik-Reginor i en av deras böcker.
Vi är på plats på bokmässan…
…vi har redan missat ett och annat seminarium, men eftersom vi båda kom hit med andan i halsen efter stress på jobbet så har vi gemensamt sagt att nä… Vi stressar inte här OCKSÅ.
Det är redan vaaaaarmt. Vi svettas i pannan som de medelåders klimakteriekulturtanter vi är!
Det är ungefär en km från vårt hotell till mässan. Skönt med frisk luft, och peppar peppar – det regnade inte.
Kändisspaning? So far bara Leif Pagrotsky och Lena Liljeroth-Adelsson.
bokmässepepp?
Om två dygn är jag (förhoppningsvis) framme i Göteborg. Vi har checkat in på hotellet och pustar ut samtidigt som vi planerar torsdagens seminarieschema så att pennorna glöder.
Är jag pepp på bokmässan? Nej. Jag är bara trött trött trött och slut. Lyxbekymmer, jag ska ju vara GLAD att jag kan åka dit, men det kommer bara alldeles fel i tiden nu.
Dagens pepp ändå:
Pussy Riot-medlemmen Nadezjda Tolokonnikovas slutplädering i domstolen väckte stor uppmärksamhet. Nu publicerar Norstedts hennes slutplädering på svenska. Pamfletten säljs endast under Bokmässan och intäkterna går till Tolokonnikova.
Yes box. Den blir det! Sen tror jag kanske vad jag vill om det där med att den endast kommer att säljas under bokmässan. Är efterfrågan stor nog lär Norstedts sälja texten efter mässan också. Vad tror du?
Sadie Walker is Stranded
Det var Feuerzeug som sa det först. C-ORDET. Chick-lit. Boken var ”Allison Hewitt is Trapped” och jag hade inte ens tänkt på den så innan hon öppnade mina ögon. Nu behöver ju inte det vara FEL, det lite snällt chicklittiga angreppssättet var snarast vägen in i några mig närstående zombiemotsträviga själars hjärtan, och alla sätt att få folk att läsa zombieböcker är ju bra. Kanske.
Jag kan säga det med en gång: om vi ska kalla Allison chick-lit så är uppföljaren Sadie Walker is Stranded tooooook-chick-lit. Grundidén är möjligen god (jag är inte den som är den när det gäller hårt liv på öde ö, speciellt inte med zombie-twist, men Sadie ältar blå blå ögon in absurdum. jag vill ha bloooooood! inte snutteputt!). Allison nämns faktiskt i boken – Allison är Sadies idol och förebild. Tyvärr är det alldeles för lite WWAD (What Would Allison Do) över Sadies agerande.
MONTHS AGO THE WORLD ENDED…
…when an unknown virus spread throughout North America and then the world, killing millions of people. However, that is where the horror only started. The dead began to rise and when they rose they had an insatiable appetite for the living. A new hell had been unleashed on earth and the fight for survival had just begun.
Sadie Walker is one of the survivors in this new world. Living in north Seattle behind barrier that keep the living in and the dead out, she trying to get back to a normal life, while raising her eight-year-old nephew, if anyone even knows what ”normal” is anymore. Then everything goes sideways when Shane is kidnapped by a group of black market thieves and they bring down a crucial barrier in the city while trying to escape, and flood the city with the walking dead.
After rescuing her nephew, Sadie and Shane escape Seattle on the last remaining boat, along with other survivors. However, now they must face the complete chaos of a world filled with flesh eating zombies and humans who are playing with a whole new rule book when it comes to survival in their journey to find a new place that they can call home.
Jag är grymt besviken, och inte bara över bristen på blod. Det som är bokens lilla ”clou”, det lilla mysteriet, är trist! Knappt godkänt. Men OK: om Madeleine Roux skriver en bok till så köper jag den. Jag kan inte hitta information om att hon har någon på gång, men jo – en chans till får hon om det blir aktuellt.
PS Läs Feuerzeug. Alltid, men speciellt detta.
film noir
Det är inte bara hamstern Edward som filosoferar fint om livets leda. Henri – till yrket chat noir – är också en desillusionerad själ.
PS Jag tror inte ens att man måste vara en crazy cat lady för att ha utbyte av Henris filmer.
PPS Jag ska gömma mobilkameran på nätterna. Jag vill nog inte veta vad husets fyrbeningar har att säga här.
Derelict London
Urban exploring och det där med att hitta och plåta övergivna platser är ju väldigt populärt nu, och det finns något fascinerande med alla dessa egentligen underbara hus som står tomma och förfaller av olika anledningar. En del är så förstörda att det är meningslöst att ens försöka göra något åt dem, andra ägs av nån som inte har lust eller råd, ännu några ägs av… ja, ägarförhållandena kan vara så komplicerade att inget blir gjort just åp grund av det (så är det med många gamla hus i Berlin. kriget ni vet. och DDR. och allt sånt.) – men ooooh vad det kliar i fingrarna när man ser en del av platserna i den här lilla boken.
Lilla, ja. Paul Tallings bok är pytteliten (det påpekar en del sura köpare på amazon – men vad tror de? att en stor fotobok kostar 10 pund i fullpris och ännu mindre på rea? ja, såna böcker kanske finns, men de är inte vanliga), den är med andra ord perfekt att ha i väskan om man vill hitta ovanliga utflyktsmål i Världens Bästa Stad.
Det finns en websida också. Den kanske inte är snyggast i vläääärden, men bilderna är fina.
Abney Park Cemetery och Crossbones Graveyard är två av platserna i Tallings bok som vi redan har avverkat – just dessa två besökte vi i maj i år.
Hell, tysk postapokalyps
Hell. Året är 2016. Jorden håller på att dö, medeltemperaturen har höjts med tio grader. Solen är fienden. Jakten på mat, vatten och skydd mot solen är det enda som gäller. Två systrar (de känns centrala för mig, männen runtomkring tänkte jag knappt på) med sällskap försöker ta sig till bergen där de har hört att det ska finnas vatten. De tar sin Volvo och åker dit. Klart!
Nä, så enkelt var det såklart inte.
Uppiggande med skådespelare som inte känns utslitna! Den började riktigt bra, men efter ungefär 45 minuter dog mitt intresse (jag har inte världens bästa tålamod just nu, så jag är inte riktigt rätt person att säga bu eller bä) och jag slötittade lite fram till slutet. Kristoffers omdöme var ”helt OK”.
(Hell? Ja, nog är det helvete alltid. ”Hell” betyder ”ljus” – adjektivet, inte substantivet – så det är en utomordentligt passande ordlek).
Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children
Då och då hittar man en bok där det visuella och det skrivna är som hand i handske. Miss Peregrine är en av dem. Författaren Ransom Riggs har samlat gamla foton – konstiga foton, jag antar att man kan sortera in dem i facket ”kuriositeter” – och han har fått låna ännu fler foton från andra samlare. Han hittade en historia i alla de här bilderna. En fin en.
Idén att berätta en historia om udda barn med likaledes udda färdigheter som samlas på en särskild plats för att undkomma en oförstående omvärld är inte helt ny (hej X-men!), men tillsammans med alla dessa underbara bilder blir det till något som jag älskar, slukar och vill veta mer om. Det här var en av de där böckerna som jag längtade hem från jobbet för att få fortsätta läsa i. Ett kort tag ville jag flytta in i den, men det gick över. Say no more.
”En ödslig ö. Ett övergivet barnhem. Och en samling märkliga fotografier. Sextonårige Jacob tror inte längre på de historier hans farfar brukade berätta för honom.
Skrönorna om barnen med märkliga förmågor är bedrägliga minnen från hans farfars barndom, och samlingen med sepiatonade fotografier är såklart bara ett av farfars alla påhitt. Men omständigheterna kring farfaderns död tar Jacob till en avlägsen ö utanför Wales kust och till de fallfärdiga ruinerna av Miss Peregrines hem för underliga barn.
Bland dess övergivna rum och ekande korridorer kan Jacob inte motstå en djupdykning i sin farfars förflutna och snart inser han att barnen i huset kan ha funnits i verkligheten. Att de måste ha varit mer än bara märkliga – kanske till och med farliga – och att de inte skeppades iväg till en enslig ö helt utan anledning. Men framförallt står det klart: De underliga barnen kan fortfarande vara vid liv.”
Envisa rykten säger att Tim Burton gör film av det här nästa år – woohoooo! Det kan bli hur bra som helst om det är sant. Helenas roll är redan gjuten isåfall, och japp – det går nog att squeeza in herr Depp också 😉
Miss Peregrine gavs ut på svenska i augusti, men som vanligt tycker jag att du ska prova att läsa den på originalspråk. I trailern nedan kan du se en del av bilderna från boken. Det är en otroligt snygg bok! Fyra nöjda boktoksflin av fem möjliga. Äh, fyra plus! Fyra-å-ett halvt! Här ska inte knusslas.
par i ess
Jag är så trött på svenska mys-kriminalromaner (nej, inte ens Visby lockar i form av VISBY längre), men brittiska dito går finfint. Utan mys. Det kanske är det som är grejen, myslösheten.
Lacey Flint till exempel, hennes liv är allt annat än mys. Snut i London. Brokig – och bråkig – bakgrund, men hon redde upp livet och har skaffat sig en tillvaro som är ganska OK. Hon jobbar egentligen inte med det hon ALLRA helst vill jobba med (stölder? nope, det är inte vad hon drömmer om), men moonlightar ändå lite i en grupp som stöttar tonårstjejer som utsatts för våldtäkt.
När hon går till bilen efter ett samtal med en av dessa flickor får hon plötsligt en svårt skadad kvinna i famnen. En kvinna som dör en liten stund senare, liggande på gatan, med Laceys hand i sin. Kvinnan är svårt skuren. Lacey dras in i mordutredningen trots att hon egentligen bara är ett vittne och kanske bör behandlas som ett sådant. Märkligt nog så visar det sig väldigt snart att det är just Lacey som mördaren verkar vilja imponera på. Mördaren verkar till och med veta att Lacey var väldigt väldigt intresserad av Jack the Ripper som ung.
Hur många kvinnor – inklusive Lacey? – dör på jävligast tänkbara sätt innan nån får fatt på mördaren?
Åh. ÅH. Lacey är så cool. London är så MED, det är massor av London på bästa vis. Southwark. Camden. Ett par snygga och oväntade twister i handlingen. Jack the Ripper. Eftersom Jack fascinerar mig och jag älskar att läsa om gräsliga seriemördare så är det här en home-run för mig. Nu ser du mig. LÄS! (jag skrockade för övrigt gott åt Boltons kommentar om den odrägliga Cornwells tvärsäkra Ripper-teorier i efterordet)
*Pjooooooing* sa det, så susade jag iväg till amazon och köpte fler böcker av Bolton. Insåg dessutom – för en gångs skull INNAN jag beställde den igen 😉 att jag redan har läst en av hennes böcker. Den hade mer övernaturliga inslag, men jag föredrar faktiskt den mer jordnära snutvarianten. Lacey och hennes kollegor smakar mer.
——————————————————————
Det brukade vara Peter Robinson, Reginald Hill och Stephen Booth som fick äran att servera mina brittiska favoritmord, men nu börjar kvinnorna få ett ganska rejält försprång. Modernista går nämligen ur hårt och ger ut TVÅ riktigt bra kriminalromaner i samma veva.
Belinda Bauser bjuder inte på London, men hon har redan mitt hjärta sen förr. Det är både bra och dåligt – jag är positivt inställd till henne, men kan hon leva upp till mina höga förvätningar? Den tredje boken om den lilla byn på Exmoorheden, Shipcott, heter ”Ni älskar dem inte”, men jag måste säga att jag tycker mycket mer om originaltiteln: Finders Keepers.
Det är alldeles så det känns. Finders Keepers.
Du lämnar ditt barn i bilen, om så bara en liten stund? Om så på en plats där det finns andra människor i närheten?
Spelar ingen roll.
Hen är min, MIN!
Den första som försvinner är Jess. Jess är tretton år. Hon är lite grinig på pappa, relationen är inte den bästa efter att pappan bytt ut mamma mot en yngre kvinna. Pappa jagar, Jess sitter i bilen och lyssnar på musik. Det är kallt, hon fryser och är irriterad. Rutorna immar igen. Plötsligt skuggas den immiga rutan, dörren slits upp och Jess dras ut ur bilen och iväg.
Hon är borta, allt är tyst. Kvar finns bara en gul post-it-notis. ”Du älskar henne inte”.
Jess är den första men långt från den sista (rent krasst kan jag inte fatta hur folk kan lämna ungarna i bilen efter de första två fallen, men OK då, man ska inte analysera sönder allt), innan sommaren är slut har många förtvivlade människor funnit liknande lappar. Ingen vill ha lösen, det handlar inte om pengar – men vad handlar det om? Var är barnen? Var och när ska deras döda kroppar dyka upp?
Inget slår den första boken, Mörk jord, den gick på knockout. Det gör ingenting. Belinda Bauers böcker håller genomgående väldigt hög klass. Jag ser fortfarande fram emot nästa…! Jag såg en intervju där hon hintade lite lagom klurigt att Shipcott kanske hade HAFT sitt elände nu, att det räcker – men jag hoppas inte. Det borde förvisso finnas en gräns för hur mycket elände en såpass liten by kan råka ut för, men logik är överskattat. Ibland.
…men äsch. Hon får skriva vad hon vill. Jag har sett synopsis för ny bok som INTE verkar snurra runt Shipcott (det betyder ju inte per automatik att hon aldrig återvänder) och jag kommer att kasta mig över den också. No problem.
——————————————————————
Jag sover urkasst nu igen, men tillsammans med de här två pärlorna var sömnlösheten ganska OK. Bauer är eleganten, Bolton är köttigare. Jag gillar båda. Man behöver varierad kost, till och med i en godispåse fylld med kriminalromaner.
dagens öknamn
”SIV, du är mitt vandrade Wikipedia!”
Omdömet kom från en kollega som jag högaktar. Jag blev löjligt glad.
ännu en saga på film
Snow White and the Huntsman hade världspremiär senast vi var i London, så hela Leicester Square var i halvt kaos.
Går det verkligen göra nåt av Snövit? Jag var skeptisk.
Frånsett Ms Stewart, som jag verkligen inte gillar eller förstår storheten med, så tokgillade jag den. Snygg snygg film. Charliiiiize är perfekt som iskallt vacker och elak häxa.
3,5 av 5. Med nån bättre än Kristen Stewart som hjältinna kunde betyget ha blivit högre.
Äntligen drar det igång!
På måndag börjar lunchtyskan! Med facit i hand (stressigt anbud och dubbelbokningar) var det kanske tur att jag hamnade som reserv på alla kurser jag sökte (så går det när man vaknar upp och efteranmäler sig i augusti!). En och en halv timme tyska, på en förlängd lunch (vi har flex, gubevars, så det löser sig) i veckan, ska jag väl både hinna med och klara av.
Vi är tio ingenjörer som ses i ett konferensrum på jobbet. En måndag i veckan hela hösten så får vi dit en lärare från något-studieförbund-vet-inte-vilket, och hon höll enligt uppgift på och klurade på lämplig kurslitteratur i detta nu. Hoppas hon hinner få fram nåt så att vi får böckerna på måndag, jag har sånt där riktigt börja-skolan-sug och vill ha dem igår. Helst. Nästan alla hade läst tyska i gymnasiet på åttiotalet (åååhåhåhå) så vi borde vara på ungefär samma nivå. Det är skönt om alla är lagom taffliga, men om vi ändå slipper börja på ”Guten Tag, ich bin Helga aus Schweden”-nivån.
Jag sliter vidare med min egna glosbok på jobbet. Blivande chefen skriver alla mail på tyska, det går att förstå sammanhanget men jag hittar alltid nya ord att skriva ner och plugga på. Försökte mig på att skriva ett kort svar på tyska till hela arbetsgruppen vid ett tillfälle, men då kändes det krystat och skämmigt (fast de var rara, igen, och skrev tillbaka att jag ändå är bättre på tyska än de är på svenska. ganska förutsägbart skämt, men dock). Bättre gick det att chatta med Seb (jag börjar tröttna på att speca ”blivande chefen”), vi fikachattade – typ (ja, hur ska man annars socialisera med kolleger i ett annat land? man får chatta om allt och intet över en kopp kaffe vid skrivbordet) – och pratade om hans kommande semester i Kroatien, ledighet i allmänhet och hur hans lilla dotter skulle trivas i synnerhet. Seb och hans fru älskar Kroatien och var varit där ofta, men för lillungen är det första resan. Yada yada.
underbara Franka Potente springer och springer och springer…
Just nu letar jag efter bra film på tyska. Har du några tips? Goodbye Lenin, Lola rennt och Das Leben der Anderen finns redan i hushållet, men annat? Gärna relativt nytt. Herzog klarade jag av för många år sen, nu vill jag hitta saker som är aningens mer lättsmälta men ändå vettiga. Die Welle kanske? Kan den vara nåt?
Berlinjobb igen i slutet av oktober. Jag LÄNGTAR.
den här betraktelsen finner man på en mur vid floden Spree i Berlin
How to be a woman
Caitlin Morans bok ”How to be a woman” är en av sommarens/höstens snackisar bland många bokbloggare. Hon var i Sverige ganska nyss och jag hade gärna åkt och lyssnat på henne då, men det funkar inte alltid att dra till Stockholm från Brukshåla över kvällen för att lyssna på föredrag. Jag hade ju boken. Alltid något.
Boken presenteras som ”part biography, part rant”, hon skriver om uppväxt, arbetsliv och familjeliv och kryddar anekdoterna med politiska – feministiska – åsikter och betraktelser.
Jag tror, VET, att vi är på lite annan nivå i Sverige när det gäller jämställdhet, så det som eventuellt ses som ett feministiskt statement i UK känns lite mer mainstream här. Åtminstone för mig. Jag tyckte att det var en rolig bok med en och annan poäng, men nån feministgudinna blir hon INTE i min bokhylla.
Och så har hon tokfel: mönstrade strumpbyxor är en LYSANDE idé. Speciellt till Dr Martens.
Tre boktoksflin av fem. Jag föredrar Nina Björk, Katarina Wennstam och Maria Sveland vilken dag som helst.
lyckan när man finner det DÄR… DET.
Vet du vart vattenbuffeln i slutet av vår gata tog vägen, eller den där dykaren som vi hittade nära den underjordiska gången? Vet du varför hundar skäller om natten och vad som blir av alla dikter som ingen läser?
Jag läste om Shaun Tans Berättelser från yttre förorten och tänkte ”Hm…! Hm…?”
Varför hundar skäller om natten kan man ju gissa, vattenbuffeln i slutet av gatan – ja, det är kanske normalt i Australien (vi ser det sällan här i Brukshåla! vi har kossor nån kilometer utanför stan, men det är ju inte riktigt samma sak. nån kringirrande dykare har jag inte heller sett på länge) – men killen har ju fått en massa prestigefyllda PRISER, det måste ju finnas nåt där. DET.
Oh yes. ”Det” är bland annat illustrationer. VILKA illustrationer. Spännvidden, de olika uttryckssätten, idéerna. Det låter sig inte riktigt beskrivas, du behöver faktiskt slå upp boken och titta själv.
Ibland är illustrationerna just det vi vanligtvis tänker om en illustration, en liten bild som visar en scen ur berättelse, men minst lika ofta ÄR illustrationerna berättelsen.
Lever han bara på sina fantastiska bilder då? Nej. ”Det” finns också i berättelsen, hur han lyckas sätta ord på hur annorlunda man tänkte och tolkade saker när man var barn. Verkligheten tar lite andra vägar i ett barns huvud, även om det är lätt att glömma det som vuxen (men nu när jag läser så minns jag nåt som de vuxna sa var en rot – vi VISSTE att vi hade grävt fram en del av ett skelett från stenåldern vid tomtestugan i Mariebegrsskogen! hur en sten som enligt mor och far satt fast i marken faktiskt kunde flyta iväg ut i en sjö så att man satt där på stenen och var alldeles otroligt skeppsbruten i flera timmar. TACK Shaun Tan för att du fick mig att minnas mina egna absurditeter från 197x).
Jag faller som en sten för vattenbuffeln i slutet av gatan (Uppsynen. UPPSYNEN!). Det absurda, en del skulle kanske säga poänglösa. Vi tänker ofta att en historia måste ha en poäng, ett katjing, en tydlig slutpunkt, ett ”aha!”. Jag blir normalt frustrerad när det där tydliga saknas, även om jag börjar lära mig. Många av Tans historier är… ja, inte poänglösa, men inte helt glasklara heller. De bara ÄR, och när jag skriver det så vet jag att jag inte kan förklara det på ett sätt som en skulle ha fått mig själv att vilja läsa.
Jag antar att jag egentligen inte tillhör den primära målgruppen. Kanske är barn bättre på att ”ta” det där som jag initalt ser som det absurda och poänglösa eftersom de inte har drunknat i den vuxna platta ”verkligheten” än? Fast nu spelar det ju ingen roll om jag tillhör målgruppen eller inte. Jag faller, som sagt, som en sten. Den här boken går inte in i bokhyllan efter läsning. Den ligger kvar framme och bläddras i OFTA. Preciiiis så här önskar jag att jag kunde skapa.
Jag tror att en del av historierna kan vara lite för svåra eller otäcka för mindre barn (stickgubbarna, de är läskiga, uff), men bläddra i boken kan man göra med vilken unge som helst. En del av uppslagen inbjuder till en lång lång stund av betraktande. Det är väldigt lätt att hitta sina egna sagor i Shaun Tans bilder.
Katjing. En solklar hemma till Shaun Tan från mig. FYND.
PS han jobbade med Wall-E också. Bara en sån sak.
att ärva böcker
Jag skickar iväg en hiskelig massa böcker till kompisar (en del vill de ha, annat tvingar jag helt sonika på dem ;)) och bär dessutom iväg mååååånga böcker till lånehyllan på jobbet, men i morse ställde Kristoffers kusin Johan fram fyra kassar med böcker på golvet – ”plocka vad du vill ha, resten ger jag bort till Stadsmissionen”. Jag mumlade om alla massor av olästa böcker som redan ligger och pockar på min uppmärksamhet därhemma, men klarade ändå inte av att lämna dessa fynd:
Ett par riktiga klassiker och en relativt – jämfört med de andra – färsk bok, De imperfekta, som jag har sneglat på länge. Fynd! Som tur är så kan vi langa lite böcker tillbaka till Johan också. Han är en flitig löpare, så han fick bl a en Gysing av oss tidigare i sommar.
slutomdöme – The Woman in Black, bokvarianten
Att filmen skrämde vettet ur mig vet ni redan. Att historien i boken skiljer sig VÄLDIGT mycket från den i filmen har jag också berättat.
Det är ju svårt det där att lyckas chocka lika mycket i text, åtminstone på just det HÄR sättet. Filmens otäcka scener fabriceras mycket av musiken, hastigt uppdykande scener/bilder – det blir aldrig lika omedelbart i skrift. Susan Hill är ganska diskret, subtil, det är inget slask, inget blod, inga stora åthävor. Hon skriver mycket vackert, men tyvärr är det något som fattas IGEN, det blir ännu en trea. Jag vet inte varför jag så bestämt väntar mig mer, jag har fått för mig att hon ska kunna leverera fullpoängare [det kan hon garanterat till många läsare, men ännu inte till mig] så jag har svårt att ge upp henne trots att det finns så många skräckförfattare och så lite tid.
Den här boken är inte skräck. Det är en rar spökhistoria. JAG VILL BLI RÄDD! Hon har skrivit många böcker som har blivit till läskiga filmer, men de är alla ganska kraftigt tweakade. Om du har läst mer Susan Hill än jag har: finns det nån RIKTIG fullpoängare? Jag har läst The Woman in Black och The Small Hand.
Har jag missat den bästa? Om jag ska ge henne en chans till, vilken bok borde jag välja?
wohoo, jag hann!
Jag hann få mina små visitkort före Bokmässan! Jag beställde – som så många andra bokbloggare – mina från moo.com. Himla kul att kunna få bilden från min header på baksidan, men jag måste erkänna att jag är besviken över hur dåligt texten syns. Om jag beställer fler väljer jag nog annat typsnitt och färg.
hot stuff i byteshyllan
Nån gång i början av sommaren skulle jag ta mig nånstans med tåg (minnet minnet) och jag insåg att jag inte ens hade nån påbörjad bok med mig i väskan. Utbudet i kiosken var inte jättestort, men jag plockade åt mig Keith Richards självbiografi ”Livet”.
Jo, den var ganska OK under den där resan, men den blev liggande och motivationen att läsa ut den var inte speciellt hög jämfört med övrigt innehåll i borde-läsa-ut-högen, så i dag landade den i bytesbokhyllan på jobbet.
SCHLOooooOOORRRRP sa det. Det tog nog inte ens tio minuter innan den försvann (…vilket jag har koll på för att jag ställde dit den precis när jag kom strax före åtta, gick till min plats för att hänga av mig, starta datorn och hämta kaffekoppen – när jag sen gick för att hämta kaffe var den redan borta). Keith Richards, Linus Thorvalds och Andreas Ekströms bok om Google är alltså mina största succébidrag hittills.
du kan aldrig se på utsidan vem som lider, och varför
Du tror att du vet. Du tror att DITT liv, med jobb, skola eller andra måsten är att springa som i ett hamsterhjul. Du tror att en RIKTIG hamster, hen har minsann inga bekymmer.
Du fattar ingenting. Du fattar inte hur det är att vilja matvägra, men ändå dras till fröna som en mal dras till ljuset. Du vill sluta med hjulet. Du vill VERKLIGEN sluta med hjulet. Natten därpå finner du dig där igen. Rasslande snabbare än nånsin. Du längtar efter nån som förstår. Du tror inte att hen finns – men så en dag så är hen där. Ni älskar. Det är underbart.
Hen tas ifrån dig.
Du tror att du vet, men det gör du inte. Eller så gör du det.
Why write? Life is a cage of empty words.
Edward the Hamster, 1990-1990
(den här boken sorterar in under humor. sägs det. jag tyckte den var ”uhuuuuu :´-(” men söt och lite smart också. jag tror precis att jag vem vem som ska få ärva den. den kostar som en lite dyrare chokladkaka och tar ungefär lika lång – kort! – tid att vräka i sig, men man blir inte fet av den. och man tittar LITE undrande på sina husdjur. FÖR de dagbok, i smyg…?)
första boksöndagen i september 2012
Det var BRA att vi såg filmen i går så att jag äntligen kom mig för att börja läsa boken på allvar. Den skrivna storyn tar heeeelt andra vägar än den gjorde i filmen, och Susan Hill skriver så vackert så vackert. Detta är bara min andra Hill (den första var The Small Hand) men hon ger mersmak. The Woman in Black skrev hon redan 1983. Det är underbart att hitta en författare att älska som har en sån omfattande utgivning i bagaget. Det tar tid innan jag hunnit plöja alla hennes böcker…!
(När jag läser bakåt så ser jag att jag var en aning sur på The Small Hand. Jag tycker – än så länge – mer om TWiB.)
…och så tog jag mig en regnig långpromenad och skickade iväg ett paket (med bl a fyra böcker) från ETT ställe och hämtade ett paket med (lite färre, tro det eller ej ;)) böcker från ett annat.
Mina fräknar ska vi frukostsnacka om – med författaren Sofia Hallberg – på Bokmässan. Myyyyys! Det är så sällan jag kan frukostsnacka (de andra ses ju oftast i Sthlm, det är sällan jag är där under frulletid) så det här ska bli jättekul!
Caitlin Moran har varit i Sthlm alldeles nyss (ja, i onsdags), det missade jag också. Man kan inte göra allt som är kul, inte ens när det är bokrelaterat *host* Läsa hennes BOK däremot, det kan jag!
hjärtat i halsgropen
Vi fortsätter att beta av filmatiseringar av böcker som ligger/har legat vid min säng ganska länge. I kväll blev det The Woman In Black, baserad på Susan Hills bok med samma titel (£3.86 – köp köp!).
Jag fick halvt hjärtstopp ungefär tio gånger. Det är en bra historia, en otroligt SNYGG film men jag är inte GJORD för såna där hoppa-högt-filmer. Jag är så lättskvätten att jag tror att det sitter ett antal siviska hårtussar kvar i taket nu (och då ska ni betänka att vi har 2.70 takhöjd). Uff.
Nu fick jag i alla fall pepp på att läsa färdigt boken (trots att jag redan inser hur mycket den diffar från filmen – eller kanske alldeles just därför), som legat vid sängen i… tja, ett halvår kanske?
Arthur Kipps, a junior solicitor, is summoned to attend the funeral Mrs Alice Drablow, the sole inhabitant of Eel Marsh House, unaware of the tragic secrets which lie hidden behind the shuttered windows. The house stands at the end of a causeway, wreathed in fog and mystery, but it is not until he glimpses a wasted young woman, dressed all in black, at the funeral, that a creeping sense of unease begins to take hold, a feeling deepened by the reluctance of the locals to talk of the woman in black – and her terrible purpose.
(bokens synopsis, inte direkt överensstämmande med filmens)
Jag var inte helt säker på hur det skulle vara att se Harry Potter Daniel Radcliffe som annat än Harry, men han passade finfint som bleksiktig besökare i underlig by.
(inte så) Anonyma Biblioholister 