Utlottning av Feberflickan
Hasta genast iväg till Swedish Zombie-gänget och läs deras intervju med Elisabeth Östnäs som har skrivit den otroligt uppskattade romanen Feberflickan. När du väl har läst intervjun så blir du – förmodligen – lika sugen på att läsa den som jag är (jaja, har varit länge), så då kan du delta i utlottningen också. Du kan vinna en signerad bok, det vore väl en bra vinterpresent till dig själv?
Fast om du vinner och jag INTE vinner så kanske jag måste skicka en zombie på dig. Bara så du vet.
”Feberflickan är en skildring av en familj i sönderfall, både bildligt och bokstavligt. Det handlar om vad som finns kvar när alla gränser passerats. Det är en tragedi, en mörk men subtil historia om det allra värsta.
Boken handlar om Luna som rör sig i huset där hennes far och en kvinna, som Luna aldrig kallat något annat än hon, ligger döda. Läsaren får en tydlig bild av det Luna gör, men hennes tankar är febrigt oskarpa. Genom hela romanen finns det en gräns mellan det som är och det som har varit, mellan det som görs och det som tänks.
Texten kan läsas som en deckargåta där delarna ska summeras och ge bilden av en helhet, men den är också som en inträngande skildring av en person som inte entydigt är vare sig förövare eller offer.”
en fantastisk tunnelbana blir ännu lite härligare
Jag kanske inte alltid älskar reklam – men jag faller som en fura för Piratförlagets kampanj i Stockholm. Våra C20-vagnar är alltid snyggsnygga, och jag gillar det stilrena i designen, men för en månad är det väl alldeles fantastiskt trivsamt med massiv boktoksdekoration.
(fotot lånade jag av Piratförlaget, men jag hoppas att jag hinner ta egna bilder på sköna gröna linjen innan kampanjen är slut!)
oväntad komboläsning – i en våt, mycket våt, framtid
YA och dystopi – det är ett ständigt återkommande tema här. Just nu testar jag en finsk variant och jag gillar’t!
Det kändes nästan lite knäppt att läsa den här artikeln om att havet stiget snabbt snabbt snabbt morgonen efter att jag började läsa Annika Luthers De hemlösas stad. Annika är är biolog och undervisar i biologi, geografi och humanekologi – hon har med andra ord en ganska bra bakgrund för att få till den här historien.
So far so good. Vill du veta mer om boken? Det får du. Snart. Det hänger lite på min nattsömn, men jag tippar på att jag kan kläcka ur mig ett omdöme på lördag, kanske t o m redan i morgon (men som sagt: jag sover hellre hela natten i natt. jag har börjat med ovanan att vakna runt halv ett och sedan ligga vaken till fyrasnåret, och det är inte riktigt förenligt med jobb och vardagsliv…)
Finlandspepp! Nu fick jag äntligen tummen ur och reserverade en bok av Maria Turtschaninoff också!
Annika plåtades av Cara Portin
Do not alight here
Soffpotatisen är ute och reser igen, jag åker till London med Ben Pedroche och nördar loss med hjälp av Do not alight here.
Jag vet inte varför det är så spännande med övergivna och nerlagda tunnelbane- och järnvägsstationer, men något är det. Allra helst de som man kan skymta om man vet alldeles precis vart man ska trycka näsan mot fönsterglaset när man passerar i mörker…
Det här är en väldigt liten bok – synd på bilderna, men bra bra bra att den är lätt att stoppa ner i väskan. Jag tänker ju inte soffpotatisresa för alltid, det bara måste bli en tripp till London snart igen. I boken hittar jag tips om tolv promenader, fem tågresor och fyra tunnelbanediton. Kalenderbitarparadis!
På slutet kommer det allra bästa: en påminnelse om Necropolis Railway Station – en perfekt kombo med mitt andra nördintresse: gamla kyrkogårdar.
Årets Augustprisvinnare i barn- och ungdomsklassen
Nej, det blev ingen av de böcker jag läste – det blev Nina Ulmajas ABC å allt om D. Grattis Nina!
Bokstäverna har en spännande och, för de allra flesta, okänd historia. I ”ABC å allt om D” får du veta varför de 29 tecknen ser ut som de gör. Hur A blev A, B blev B och vem som bestämde det. Här får du veta “ALLT” om bokstäver – hur de fungerar och vad som gör en text lätt eller svår att läsa. Bokstävernas utseende berättar också mer än det som står i orden – du ser direkt om de är tunga eller snabba, går festklädda eller har träningsoverall.
I ”ABC å allt om D” presenteras dessutom mängder av språkliga uttryck och andra slags alfabet: blindskrift, morse, handalfabetet, signalflaggor, rövarspråket, luffartecken med flera.
Det är helt klart en bok som låter intressant, jag kommer nog att köpa den, läsa den och sedan passa den vidare till en viss liten fröken i Värmland som förvisso inte riktigt är gammal nog att läsa den ÄN, men en riktig bokskatt bygger man som bekant upp under många många år!
Röda rummet
Strindbergsåret är inte slut än, även om det bloggas mycket mindre om August nu än under de första månaderna i år.
Jag plockade upp Per Demervalls bearbetning av Röda rummet senast jag var på biblioteket, och den är alldeles förträfflig! Tidstrogna bilder (jag älskar detaljerna, jag fastnar ofta en lång stund på vissa sidor), faktagranskad av strindbersgexperten Bo Bennich-Björkman – ja, detta borde vara ett gott alternativ för frustrerade lärare som vill få motvilliga elever att smaka på Strindberg.
Det enda som är lite besvärligt är att även den inbundna boken är ganska liten, och med den texten: ni som ännu inte har hunnit bli ålderssynta kommer att förstå vad jag menar om några år, ni andra nickar och suckar förmodligen redan.
Blir du sugen? I den nyutgivna pocketutgåvan (jag kanske borde testa den… också) är serierna redigerade på ett sätt som ska passa det lilla formatet.
Jag gillar det här, precis som jag också gillade Fabian Göransons Inferno. Strindberg håller, de grafiska romanerna kan med stor sannolikhet ge honom nya läsare. Gott så.
alla nyanser i hela världen av Nanna, tack
DETTA var det roligaste jag har läst på länge. Nej, jag har inte läst ”Femtio nyanser”. Jag läser hellre Nanna Johansson.
(när jag ser de där citaten – ja, det var värre än jag någonsin kunde ana!)
det är kontrasterna som gör det – Christmas at Cupcake Café
Från skräckkaos på Finlandsfärja och döda satanister i Berlin till snöflingor, hjärta och smärta i London och New York. Jag kommer lite att tänka på Frank Andersson när han vid ett tillfälle sa att ”***** ska ha sitt” (ja, om ni inte minns så får ni gissa), och lite så känns det varje gång jag sveper i mig några hundra sidor chicklit.
Jag vet inte vilken kroppsdel som har begäret, det är vare sig hjärnan eller min anatomiska motsvarighet till Franks… öh, kisstofs, men något i mig vill ha simpelt, gärna London eller New York (här fick jag båda) kryddat med lite av mitt det där gamla favorittemat med någon som startar upp en business med allt vad det innebär och, ja. Kärlekshistorierna är alltid av KRAFTIGT underordnad betydelse. Vänskapsförhållandena (förvisso snudd på lika klyschiga för det mesta) är oftast roligare.
Issy Randall, proud owner of The Cupcake Cafe, is in love and couldn’t be happier. Her new business is thriving and she is surrounded by close friends, even if her cupcake colleagues Pearl and Caroline don’t seem quite as upbeat about the upcoming season of snow and merriment.
But when her boyfriend Austin is scouted for a possible move to New York, Issy is forced to face up to the prospect of a long-distance romance. And when the Christmas rush at the cafe – with its increased demand for her delectable creations – begins to take its toll, Issy has to decide what she holds most dear.
This December, Issy will have to rely on all her reserves of courage, good nature and cinnamon, to make sure everyone has a merry Christmas, one way or another…
(javisst – det är en fortsättning på den här boken!)
I slutet av boken bjussar fru Colgan på det första kapitlet från NÄSTA bok, och den ska handla om *trumvirvel* en kvinna i en chokladshop i Paris, eller nåt sånt. Ja, men ni ser! MÅNGFALD! Och så gnäller folk på att zombies är enkelspåriga, va?
Jenny Colgan hör till de alldeles OK chicklitförfattarna för det mesta, men jag tror att jag överdoserade lite på Issy nu när jag återvände (i JULETID dessutom, jag som inte direkt älskar julen) till hennes lilla nuttiga muffins-kafé i Stoke Newington. Tomma kalorier! Som att vräka i sig en extrastor påse skumtomtar utan att ens hinna känna hur de smakar (ja, för vatusan, det vet jag redan: sött). Den här boken går raka vägen till byteshyllan på jobbet. Jag hoppas att den finner en ny ägare som förmår att uppskatta den mer.
möt en Fager Cornelia
…ty det inser man att hon är: fager. Cornelia Karlsson är Vacker med stort V.
Anders Fager höstade snudd på in helgonstatus förra påsken när hans Samlade kulter var alldeles precis vad jag behövde då. Nu är han tillbaka igen med Jag såg henne idag i receptionen (fast det gör han ju inte, i boken är det natt när Fredrik ser henne, Cornelia, i repan). Som jag har väntat. Nu har jag bokinköps-stopp denna mörka höst, så det var bara till att snällt köa på biblioteket.
Cornelia är bara elva år när hennes mamma, den forna schlagerstjärnan Coco (lite-lagom-på-dekis), ber henne att gå ut och leka – mamma behöver få vara ensam igen. Mamma Coco är ofta ledsen. Mamma Coco dricker mycket vin och har död blick. Lika död som fiskarna i saluhallen. Cornelia masar sig ut fastän hon inte alls har lust (när man är elva är det så måttligt kul att gunga i parken) och när hon kommer hem igen luktar det underligt i lägenheten. Hennes mamma har gasat ihjäl sig i köket.
För första – men långt från sista – gången hör Cornelia den viskande mannen. Han vill att hon ska bli hans drottning. Att hon ska öppna porten. De som finns kvar att ta hand om Cornelia gör inget vidare jobb. Ja, det ska vara farmor då, men av olika anledningar (hej viskande mannen!) blir hon allt sjukare och kan inte längre ta hand om Cornelia. En galen cirkus tar vid, Cornelia far Europa runt, hon flyger på både det ena och det andra.
Det enda som kan tysta den stinkande viskande mannen är sex, drugs & rock ‘n’ roll. Mycket droger, många vinboxar. Ett galet nöjesliv och en kort karriär som modell. Bartender i London, häxa, husbåtsvakt – hon gör det, alltihop. Hon studerar magi och förbereder sig för det slutliga ritualen, ritualen som…
På plussidan: många sköna Berlinreferenser (även om många av dem är ganska osköna per se), mycket nostalgi, en del sköna nedslag i nittiotalet. Ett svart Stockholm som jag vill läsa mer om. På minussidan: det blir lite spretigt. Jag är lite för ointresserad av den svarta magin.
Bokstävlarna berättar att det inte var tänkt att det skulle bli en roman av det här, och det förklarar nog en hel del av spretet. Anders gloria halkade ner lite runt halsen med den här boken. Jag hoppas att den inte skaver. Och så hoppas jag att han skriver på något nytt redan i detta nu, jag vill gärna se den där (vackert kolsvarta) glorian halas upp dit där den ska vara igen. Det var en sträckläsare, och det var alldeles godkänt, men nu råkar jag ju veta att herr Fager kan väldigt mycket mer än ”bara” alldeles godkänt.
———————–
Att läsa om Anna och Cornelia under en och samma vecka var förresten en bra kombo.
…och hon gör det igen
Jag börjar nästan känna mig fånig, för det är alltid Malin. Malin Rydén. Jag älskar mångfalden i Eskapix utgivning, det absurda, äckliga, flippade, vansinniga och sköna. Ändå blir det Malin som får guldmedaljen ännu en gång.
En färd på finlandsfärja kan ha sina ganska enkelt förutsägbara skräckmoment (den högst troliga bakterieansamlingen man möter tack vare smörgåsbordet. hur kletigt blöt man blir av drinkar som far när vinden viner över Östersjön. hur snudd på intill döden [nåja] trampad man blivit på dansgolv då det begav sig. hur vidrigt svennebanan kan låta när hen ska excellera medelst Carolalåtar på karaoke.) men med Malins ömma anslag leder ett bad i den förmodat osunda jacuzzin till något ännu värre än bara fotsvamp. Man kan tycka att bakfulla frukostbesökare på färjan är sega och läskiga rent generellt, men jag har aldrig sett dem så HÄR vedervärdiga förut.
kärleken till böcker
Man misstar sig ibland: man är vuxen (jaja, enligt födelsedatumet på körkortet om inte annat), man tror att bilderböcker är något för barn bara. Ack o ve. Glöm det! Dyk ner i något alldeles underbart, dyk ner i Morris Lessmore och de fantastiska flygande böckerna. Det är boktok de luxe, det är bilder som är så vackra att jag vill ha varenda en inramad på väggen.
William Joyce historia om den ordälskande herr Lessmore och hans magiska äventyr med de flygande böckerna är en pärla, ett litet mästerverk, och den animerade kortfilmen belönades också med en välförtjänt Oscar.
Kabusa firar 10 år och ger ut boken som en hyllning till böcker i allmänhet och den här underbara boken i synnerhet. En månad före jul. Japp, det är den perfekta julklappen till en boktok som vill ha något vackert att bläddra i, igen och igen. Det är alltså så HÄR vårt bibliotek ska vara! Jag får kolla riktigt noga på alla våra böcker en gång till, för att se om det är någon av dem som vibrerar lite. Som är sugen på att flyga.
en DNF att skriva om
DNF? Did not finish. Jag skriver nästan aldrig om mina DNF-are (så många böcker att älska och skriva om, så lite tid att såga resten), men den här är udda nog att kanske kunna älskas av någon annan, så jag vill ändå nämna den. För mig är den för svår, för tjusig, fragmentarisk, konstnärlig. 80 sidor lästa (av 124), nu ger jag upp.
Va? Är jag dum som inte drar i mig de sista 44 när jag nu ändå läst så långt, säger du? Jo, kanske. Det är helt OK för mig.
Inbjudan till de våghalsiga av Dorothee Elmiger. Inte för mig, men kanske för dig?
Margarete Stein läser böcker hon hittat. Böcker om sjöfart, gruvdrift, Europas fåglar, världens hav, hur man bygger flygplan och om de mäktiga uppfordringsverken. Hennes syster Fritzi vandrar. De är de enda unga människorna som finns kvar i den öde kolgruvestaden. Men en gång i tiden fanns en annan slags stad, där de unga var många och människor hade hopp.
Margarete och Fritzi upptäcker att det förr flöt en flod genom staden, en flod som nu tycks vara bortglömd och försvunnen. En flod som skulle kunna ge staden liv. Så systrarna bjuder in till fest för att fira nyupptäckten av floden, och hoppas att stadens gränsvakter ska släppa ut breven till världen utanför.
kärlek
Marlen, Marlen, Marlen. Marlen Haushofer. Hon blev bara 50 år, hon fick cancer och dog 1970. Hon hann förvisso få en del fina litterära priser som aktiv författare, men jag undrar om hon någonsin kunde ana hur länge hennes mest berömda bok skulle bli ihågkommen.
Filmen har kommit nu, men jag är nästan rädd för att se den. Tänk om den förstör bilderna i mitt huvud! Boken blir populär och återupptäcks av nya Marlen-dyrkare med jämna mellanrum, och jag hoppas att filmen kan få något svenskt förlag att ge ut den igen, den är relativt svår att få tag i (jag lånade mitt ex på bibblan, en En bok för alla-pocket från 2003) och den är värd en ännu större publik.
Steve Sem-Sandberg har skrivit en fin essä om Haushofer – läs den!
som att köra huvudet i… väggen
Om man nu ska hålla en kurs som man är så nervös för hålla att man ligger vaken mellan 01.00 och 03.30 (och några kortare stunder före och efter det också) så är det åtminstone bra att man har en fantastisk bok att läsa medan man elvispar (och för all del en otroligt kelig liten katt som trycker sig intill en som för att trösta). Väggen av Marlen Haushofer, äntligen fick jag fatt i den.
Jag vet inte varför det är så mysigt att läsa om en namnlös och initialt rätt menlös medelålders kvinna som plötsligt finner sig isolerad från resten av världen, fångad bakom en osynlig vägg. Hur hon tvingas klara sig där, ensam, med en bunt högt älskade djur (som dessutom dör ifrån henne) och en säck sättpotatis. Hur hon står ut trots att hon inte har en aning om vad som har hänt, hon bara ser döda människor och djur ligga förstenade utanför väggen – hon vet inte ens hur länge hon behöver överleva. Hur varenda dag blir en kamp. Ska nån försöka rädda henne? Finns det ens nån kvar som kan rädda? Det LÅTER ju inte mysigt. Det är inte direkt fråga om någon action heller. Det bara är. Är bra.
Helloooooo Stephen King. Du är så ägd!
Jag ska hålla samma kurs igen i morgon, för ett annat gäng i en annan del av Tyskland. Skulle det råka bli ännu en sömnlös natt så känns det fint att jag har lite kvar att läsa.
en blågrå hög
Fantastisk fångst nu igen. Hur var det nu? Visst får man VABba varannan vecka? En del påstår att det är barn som avses. Själv anser jag att böckerna ska tas om hand. Eller boktoken, jag själv. Jag kör nedräkning till julledigheten nu. Då ska jag läsa. Läsa. Kanske t o m läsa lite.
Berlin x 2
Jag trillade in på en av Adlibris temasidor – bra idé, har inte tänkt på dem förut – och hittade en bunt intressanta böcker på tema tysk samtidslitteratur. Mina tyskastudier går i stå när annat jobb hopar sig och jag försöker motivera mig genom att konsumera modern tysk kultur (jag kan ju inte bara förlita mig på Rammstein, host), om än på svenska. Jag skrev ner ett antal titlar som lät intressanta och plockade med några av dem hem från biblioteket i fredags. Bra drag!
Sommaren 1990, när Sovjetunionen led mot sitt slut och alla som kunde beslutade sig för att »go west«, satte 23-årige Vladimir Kaminer på sig sin söndagskostym och tog tåget till Östberlin. Fyrtioåtta timmar senare anlände han till Berlin-Lichtenberg. »De första berlinarna vi lärde känna var zigenare och vietnameser. Vi blev snabbt vänner.«
Vladimier Kaminer är Kulturarbetare med stort K, han gör det mesta: teater, film, radio – och så skriver han krönikor. Ryssdisco är Kaminers debutbok, en samling krönikor som gavs ut 2001. Man märker av just det där med att det är krönikor ganska tydligt, samma ämne behandlas stundtals igen och igen på ett sätt som blir lite irriterande, men överlag är det smart och kul. Han rör sig mycket i min favoritstadsdel – Prenzlauer Berg – och det är trevligt att läsa hans betraktelser, hur han försöker få till en vardag i det nya landet. Berlin 1990 och Berlin 2012 känns som två olika världar, jag hade gärna velat vara där och se. Och 1985. Och 1975. Men nej, helst INTE 1945.
Det är svårt att fatta hur det var. Jag har gott om tyska kolleger från både öst och väst, men hur jag än frågar så nej, jag fattar inte. Såklart.
Ryssdisco är lite ojämn, men den är kul och intressant nog för att jag ska återvända till biblioteket för att plocka upp Militärmusik också. Då drar jag vidare från Berlin, till ett minst lika intressant Moskva, som är minst lika svårt att fatta.
Läs och res utan att fysiskt förflytta dig en tum. Underskattat.
—————————————————
Från Prenzlauer Berg till Karl Marx Allé är steget inte speciellt långt rent fysiskt, men arkitektoniskt och kulturellt känns det åtminstone för mitt ännu ganska otränade öga (jag återkommer alltid till det där: hur många år ska man bo i Berlin för att fatta? Jag har jobbat där ganska mycket, jag har gjort många många småresor dit, men det är en stad som är utomordentligt svår att få grepp om och det är för mig också en stor del av lockelsen) som ljusår bort. I de tjusiga – enligt där rådande estetik – stalinhusen på Karl Marx Allé bodde de duktiga. Goda DDR-medborgare. Det måste ha varit en ära att få flytta in i dessa arbetarpalats (jo, så kallades de) när de var nybyggda.
Steget från Vladimir Kaminer till Ricarda Junge och hennes bok Stalinhusen är också ganska långt.
Stalinhusen är en liten men (som klyschan säger) naggande god roman om ett uppbrott från en relation parat med en spökhistoria, det är en roman vars ”clou” vilar i det såriga mellan öst och väst som fortfarande inte är läkt.
Lena och Leander flyttar med sin son från Hamburg till Berlin, till ett av de praktfulla Stalinhusen på Karl-Marx- Allee. Där sitter DDR fortfarande i väggarna och inte minst i människornas tankar trots att det nästan är 20 år sedan muren föll. När paret skiljer sig och Leander flyttar ut, börjar plötsligt märkvärdiga saker hända. Hade inte Lena redan stängt fönstren? Och vem är det egentligen Lenas son menar när han pratar om ”den konstiga tanten”?
Klassisk krypande paranoia. Lena fattar ju att hon är stressad, hon är ensam kvar med ett litet barn i en stad där hon vare sig har släkt eller speciellt många vänner, men måste hon vara så jäkla slarvig för det? Glömma spisplattor på? HUR fick ungen upp tvättmaskinen så att hela lägenheten blev till en sjö? Hon skriver lappar in absurdum för att se till så att hon inte glömmer grejor, hon kollar av allt på ett snudd på OCD-aktigt sätt (känna på dörren, känna igen och så en gång till på det: den ÄR låst va?) men när hon en dag inser att hon och sonen är inlåsta i lägenheten UTIFRÅN så förstår hon att det inte bara är hon. Det är nåt annat också.
Åh, jag gillar det här! Det är en liten historia, en tunn bok, men det är snyggt! Jag kommer att hålla ögonen öppna efter fler böcker av Ricarda Junge, och tack vare det sparsmakade men ändå inte simpla formatet så känns hon som en författare värd att våga testa på tyska (japp, jag har tre-fyra böcker på tyska brevid sängen, men jag känner mig lite stukad än, det är märkligt svårt att våga börja läsa).
Det är nog inte så svårt att gissa vart jag ska promenera nästa gång jag åker till Berlin.
Stenberg möter Bukowski möter Roche möter
”Är den bra?” frågar K. ”Den är helt galen” svarar jag, och kan inte sluta läsa. Den blev inte jätteJÄTTEsnackis som inbunden, men nu när den har kommit ut i pocketupplaga – en bok som drar ögonen åt sig – så tror jag att den kan hitta en stor publik.
Bokens Anna sitter på tunnelbanan och läser Anaïs Nin och mannen mittemot henne stirrar på omslaget och tar på sig själv. Hamnar jag mittemot någon som läser Sophie Adolfssons ”Det känns konstigt att vakna i sin egen säng” så kommer jag inte att onanera (jag älskar tunnelbanan, men nej, inte på det viset, och boken är så mycket (manisk?) kåthet och sex en bok kan vara utan att vara minsta lilla uppeggande) men jag kommer inte att kunna låta bli att studera ansiktsuttrycket på den som läser. Att läsa Annas berättelse är ganska mycket som den där gången man stirrade på klasskamraten som letade ut näsans största snorbuse och sedan vällustigt åt upp den utan att ens fundera på om det var äckligt gjort eller inte. Anna räds icke sekret, inte sina egna och inte de andras. Inte ens som intorkade rester dagen efter.
Vad handlar den om? Anna. Anna som jagar efter något, jobbar, festar, förtränger ex (eller ärr, som de heter för henne). Anna som betraktar.
Anna jobbar, precis som författaren Sophie, som publikvärd på Dramaten. En helt störd miljö, alla är galna (mest av allt publiken, människor är vidriga), och Anna är en sårig störd flicka. Eteriskt vacker, det förstår man. Det är Sophie också och efter att ha läst otaliga referenser till Annas fantastiska bröst i boken så kan jag inte låta bli att glo på bilden av författaren. Jodå. Mycket vackert. Jag tänker, igen, på Charlotte Roche (också mycket vacker på ett liksom icketrivialt sätt) och funderar på om det möjligen bara är mycket vackra kvinnor som klarar av att skriva fysiskt äckliga böcker utan att bli hudflängda. Samtidigt som många på något sjukt vis verkar förutsätta att bara de fula är äckliga så vore det så mycket som att slå in en öppen dörr om en riktig äckelbobba skulle skriva samma sak. Att kvinnan som kan skriva de motbjudande orden är så eteriskt vacker kanske kittlar lite extra. Detsamma gäller inte män. Eller så har jag tokfel. Jag hoppas det.
Sophie fotograferades av Niklas Alexandersson
Anna är som sagt sårig, drabbad av ångest, och det jagas kickar i form av fylla, knark, sex, förälskelse, bekräftelse, vad som helst för att slippa tänka. Djupt mänskligt, även om det är rätt få som tar det så långt. Sophie skriver fint och fult på samma gång, på det bra sättet.
Tack Suzann för att du skickade den till mig! Det är en bok att passa vidare och jag ska fundera lite på vem som kan tänkas vilja läsa. Nån som inte tarvar kuvert och frimärken för mottagande ty jag har nog av måstepaket som ska iväg nu för att dra på mig ännu ett som jag ska ha dåligt samvete över att jag inte får iväg i tid. Bokcirkelbok! Man borde både diskutera och problematisera och låta bli detsamma men jag är inte kvinna nog för djupanalyser i nuläget.
Anna -precis som Sophie – är f d klubbvärd. Jag vill verkligen VERKLIGEN ha ett soundtrack till den här boken.
Divergent
Vi drar till Chicago i en grå och ogästvänlig framtid. Vi har ingen aning om vad det är som har hänt, men det är inte många människor kvar. Stora delar av staden ligger i ruiner. Sjön – den stora – är reducerad till ett träsk.
De människor som finns kvar lever i fem uttalade samhällen, fem falanger: de ärliga, de osjälviska, de tappra, de fridfulla och de lärda.
Beatrice föds in i den falang som styr samhället: de osjälviska (osjälviska politiker? just det låter snarare som en UTOPI *host*). Mamma, pappa, brorsan och hon… alla de andra i familjen är så mycket bättre på att vara osjälviska. Beatrice tvekar och retar sig på de regler hon måste följa som God Osjälvisk. Hon känner sig inte alltid hemma i sin familj. (nää, och vilken fjortis gör det då, tänker jag lite cyniskt. en på fem?)
Det sextonde året får – tvingas! – man göra ett val. Då har man chansen att välja väg, vuxenliv, att gå in i en annan falang. En falang som passar en bättre. Varje elev går igenom ett lämplighetstest för att få hjälp med valet, men i slutänden väljer man själv.
Klarar man inte av att inordna sig i sin falang blir man falanglös. Kastsystemet i Indien är officiellt avskaffat, men att vara falanglös är på många sätt som att vara en paria, en dalit, en oberörbar. Fattigt, oönskat. Falanglös vill man INTE vara, så det gäller att välja rätt, att välja det man både vill och KAN klara av. Det låter kanske lite enklare än det är. Alla falanger behövs i ”totalsamhället” och alla har sin plats, sina sysslor att göra, men ingen har rätt att leva med sin falang. You gotta earn it, och det kostar.
Beatrice ar alltid betraktat de tappra på lagom avstånd och känt både ett och två styng av avund. De verkar ha så kul, de gör det ingen annan vare sig får eller törs göra. Å andra sidan, väljer hon att byta falang som måste hon lämna sin familj. Chicago är segregerat, man umgås inte över falang-gränserna. Falang går före blod, och trots att falangerna har sina platser så kokar det, missnöjet pyr, någon planerar en revolution.
Få se nu… unga människor tvingas göra svåra val och kämpa mot varandra. En kamp på liv och död. Kasta in några nypor romantik och svårhanterliga, motstridiga känslor. Starta ett KRIG också. Tadaaaaa!
Ja. Det är omöjligt att INTE tänka på Hungerspelen när man läser, men jag försöker ändå att låta bli.
Divergent är den första delen i en YA-trilogi signerad Veronica Roth. Det må vara hur det vill med likheterna med Hungerspelen (som i SIN tur anklagas för att plagiera Battle Royale, som… ja, ni vet), men de stunder då jag lyckas tvinga undan det tvångsmässiga jämförandet så har jag jäkligt kul när jag läser. Det ÄR spännande. Jag vill veta hur Beatrice – senare Tris – ska klara sig. Jag VILL att hon ska klara sig. Jag är dessutom MYCKET mer sugen på att hon ska hångla upp sin kärlek än jag någonsin var när jag läste om Katniss och hennes grabbar.
Kan jag säga att den ena trilogin är bättre än den andra?
Nej. Inte än.
Men på samma sätt som jag vräkte i mig Hungerspelstrilogin, på samma sätt kommer jag att hetsläsa de här böckerna. Enda skillnaden är att den här trilogin ännu inte är färdigskriven, så jag kan inte dra i mig alla tre delarna på en gång. Jag får stå ut med det. Det gör jag.
Det är omöjligt att motstå funderingar på vilken falang jag skulle ha valt. Jaaa, det verkar kul att hoppa av och på tåg i farten (sånt får de tappra ägna sig åt, när de inte äter läckra bakverk förstås), men ack så jobbigt. Mitt ingenjöriska jag kan eventuellt ha drag av de lärda, men fy sickna dryga skitstövlar de är. De ärliga går runt och säger sanningar hela tiden, på gott och ont. Nej, usch, jag har tröttnat på att vara budbäraren som blir skjuten. Osjälvisk? Ja, lobotomera mig så kanske jag kan tänkas klara av att leva upp till den titeln sen.
Njä. Mitt trötta november-jag tänker ett tråkigt men förmodat boktoksvänligt ”de fridfulla”. Jag joinar de fridfulla och plockar äpplen och ler snällt när jag nu inte sitter i ett hörn och läser.
Tråkigt i längden? Det kan jag fundera på en annan dag.
Vad skulle du välja?
PS men alltså va, falangmärket – MÅSTE det påminna så mycket om härmskrikan att man nästan tar fel på böckerna när man tittar snabbt?
Friday I’m in love
Jag glömmer ofta att nämna vårt riktigt sjyssta fackbibliotek (det röda huset till vänster). Det förtjänar också några kg lovebombing.
Högen som fick följa med hem idag skulle egentligen bestå av tysk relativt ny litteratur, men så råkade jag hamna vid serielådorna och så… ja.
Mannen som fick mig att bryta bokinköpsförbudet
Jag blev bara tvungen. Bloggen har jag njutit av i flera år, jag följer Daniel på Instagram – klart att jag måste ha boken också. När vardagen är grå behöver man drömma! Den här boken är så snygg så snygg, och den är billigare än vilken Lonely Planet som helst. Köp! Läs! Res (om inte annat) i tanken!
De bortglömda
Jag brukade älska allt danskt. Jaa, till och med språket. Jag jobbade några veckor i Köpenhamn (augusti, tivoli, sol, glass, öl – what’s not to like?) i början av nittotalet och älskade det. Jag kollade på Nikolaj och Julie och älskade det. Mordkommissionen – aaaaaaah! Jag läste Gretelise Holm och Sara Blædel. Jag njöt. Sverige var Sverige, Norge var lite gulligt med Sejer och hans hund (yes, det var innan jag upptäckte Nesbö) men DANMARK. Vare sig det var Charlotte Fich på TV eller Louise Rick i Blædels kriminalromaner så var det lite coolare. Nä. Inte lite. Mycket. Rappkäftade, obekväma, coola kvinnor.
Nu har jag ruttnat lite på nordiska kriminalromaner (jag har inte ens läst superhero Nesbös senaste :-O) men när jag såg att Massolit hade plockat upp Sara så blev jag nyfiken. Norstedts gav ut de fyra första böckerna om Louise Rick, sedan droppade de henne utan att jag fattade varför och sedan glömde jag – förlåååååt – bort henne tämligen fullständigt.
De bortglömda är bok nummer sju om Louise, och det har hänt en hel del sedan jag senast läste om henne, det inser jag. Det är LITE irriterande, men Blædel skriver hyggligt fristående så man kan absolut börja här om man vill läsa om Louise men inte får tag på de gamla böckerna.
”I en skog nära Hvalsø hittar en skogshuggare liket efter en kvinna, men vem är hon? Ett stort ärr över halva ansiktet borde göra det lätt att identifiera henne, men ingen har anmält henne saknad och hon matchar ingen i polisens efterlysningsregister.
Efter fyra dagar har kriminalinspektör Louise Rick inte kommit någonstans med utredningen. Först när hon beslutar att offentliggöra ett foto på kvinnan får man ett spår att gå på: En äldre dam hör av sig och menar att det måste vara Lisemette, en förståndshandikappad kvinna som hon för många år sedan tog hand om på en av mentalvårdens institutioner.
När Louise kontaktar den nu nedlagda institutionen väntar dock en överraskning. Det visar sig att dåtiden och nutiden har en oväntad förbindelse, och när mördade och våldtagna kvinnor börjar hittas i skogen i samma trakt får Louise plötsligt bråttom att utreda vad som hänt innan det är för sent.”
De bortglömda sägs vara Saras bästa bok hittills – det kan jag inte riktigt bedöma. Det var så länge sen jag läste de fyra första böckerna, men jag får för mig att jag tyckte mer om hennes böcker förr. Det hängde nog väldigt mycket på 1) Köpenhamn 2) det dåvarande suget efter nordiska deckare. Det som har stillnat nu.
Det är en otroligt lättläst bok, en sån som flödar genom skallen, men den ger inte så jättemycket tuggmotstånd för den som är sugen på det. Det är som bekant en del, och andra inte. Det är ett gediget hantverk och jag kan rekommendera den här boken till en hel bunt kompisar som ännu inte HAR ruttnat på nordiska deckare (detta är fortfarande mycket bättre än till exempel hon den där som skänkte en prenumeration av Min häst till LGWP -även om just DET tilltaget renderade några humorpoäng i min bok), men för mig blev den faktiskt lite för blek efter Gillian Flynns veritabla jävelskapsfyrverkeri i Mörka platser. Det var kul att åter stifta bekantskap med Louise Rick, men nu tar jag nog semester från den här typen av böcker ett tag igen.
Va? Är jag irrationell som t ex läser brittiska kriminalromaner? Jo, jag vet. Kärleken består men föremålen växlar – jag är gravt anglofil och kan stundtals njuta av en snudd på medioker kriminalroman om den bara har vett att utspela sig i… tja, Cambridge till exempel. Just nu. Vem vet vad jag slukar nästa år? Stickbeskrivningar på rätromanska, kanske?
ljuspunkterna en dimmig tisdag
På biblioteket är det alltid varmt, på många vis. Har jag sagt att jag gillar biblioteket? Hundra gånger sa ni? Då tar vi det en gång till: jag älskar Västerås Stadsbibliotek.
a very very bright dark place
Ibland händer det där att en fullständigt nattsvart, förfärlig historia ändå blir så… upplyftande. Jag kan ärligt säga att det tog några sidor innan det kändes så. Först var det bara för svart-svart, det nästan tog emot att läsa, men jag hade en svag aning om att jag borde fortsätta ändå.
Libby Day är en ganska ensam kvinna. Hon är inte speciellt förtjust i folk. Hon är nog inte ens speciellt förtjust i livet. Det kanske blir så när ens mamma och två systrar mördas när man är sju år. När man överlever bara för att man springer ut och gömmer sig i snön och förfryser både fingrar och tår på köpet. När det är ens brorsa som fälls för morden. De s k satanistmorden. När man själv är huvudvittne, som sjuåring, och alltså är den som fäller sin bror. När pappa, den enda man har kvar, är en försupen fyllbult som inte duger nåt till. När man blir så jäkla ensam kvar.
I ärlighetens namn var väl inte allt så lätt innan den där natten 1985 heller. Pappa Fyllbult dök bara upp ibland när han vill försöka tvinga pengar av mamma. Mamma kämpar som besatt mot både depression och fordringsägare som vill sno den alltmer betungande familjegården. Ungarna går i trasiga kläder och maten är det väl lite si och så med.
Att vara ensam kvar efter en så uppmärksammad händelse kan ju också innebära en sorts vriden berömmelse. Liten söt flicka. Det samlades pengar. Omhuldades. Men tiden går och brottsoffren består. En dag tystnar musiken och nån annan flicka är mindre, sötare och mer synd om. Libbys fond börjar bli tom. Jobba? Nää. Libby ger efter och tar chansen att tjäna lite extra pengar genom att bevista en underlig fanclub, samtliga helt fixerade vid familjetragedin, en bunt privatspanare som har gett sig tusan på att hennes bror är oskyldig.
Det där blir ju inte så trevligt, det kan man ju ana. Libbys vittnesmål fällde hennes bror, hon har aldrig ens träffat honom sen han fängslades. Den där natten och det som hände då är en mörk plats, en mörk plats att hålla sig borta från. Inte tänka, inte minnas. Fast nu blir det ju så att om Libby ska få de där pengarna så måste hon tulla lite på det beslutet. Det hela förvandlas till en tragisk road-trip både geografiskt och tillbaka i det förflutna. Och OM nu brorsan skulle vara oskyldig så… ja jäklar. Då är ju mördaren fri. Mördaren är fri, och om mördaren nu är fri och får veta att Libby gör det hon gör…
Gillian Flynn. Mörka platser. 100% nattsvart feel-bad-bok. Jag gillar’t! Snyggt upplägg. Ännu en bunt pluspoäng till Modernista som visar sig ha Sveriges bästa deckarnäsor just nu. Vilken hiskelig tur att jag redan köar för att få låna Gone Girl på biblioteket!
(inte så) Anonyma Biblioholister 