två timmar av livet som man inte får tillbaka

Jag går nästan aldrig på bio numera. Soffan hemma… att kunna pausa när man vill, att kunna plocka upp datorn och spela Qube istället när filmen är skit – det är oslagbart. Kristoffer och jag har snart hängt ihop i fem år, vi har aldrig varit på bio tillsammans. Så bjussar facket på bio och pja, nån gång ska ju vi också sitta och hålla handen i biomörkret. Man måste ju prova. Don’t knock it ‘til you try it och allt det där.

Filmen – Hypnotisören – hade fått ganska taskiga recensioner i tidningarna, men två kollegor som redan hade hunnit se den sa att den var bra. Jag kan bli rejält Tjalle Tvärvigg när något är väldigt hypat på förhand. Boken Hypnotisören marknadsfördes blytungt. Det var rekordförsäljning innan boken ens hunnit ut, det skulle gissas på vem som låg bakom pseudonymen Lars Kepler och yada yada yada. Jag hade boken hemma från bibblan men orkade inte långt (visst var den skriven i presens? något konstigt var det i alla fall med boken och jag tyckte att det var så attans bajsnödigt) innan jag lämnade tillbaka den igen efter en vecka. Oläst.

Nu var det ju två normalt sett ganska kloka kollegor som hade sett filmen, så jag tänkte att jaaaa, är den bra så kanske jag måste läsa boken ändå då. Den är ju populär. Jag kanske ska bejaka mitt svennebananjag och läsa den om filmen nu är bra.

Fast jag behöver inte bekymra mig om det. En spretig story som drog iväg på ett antal fullständigt menlösa stickspår (möjligen bäddar de för fortsatta förgreningar i kommande filmer, vad vet jag), några så pinsamma vurpor i logiken att man blir alldeles paff (den värsta som snudd på sänker hela storyn kan jag inte skriva om, ty det blir spoiler å det grövsta), så fruuuuuktansvärt bajsnödigt (oj, jag skrev ordet ”bajsnödigt” igen) överdramatiska skådespelare (jaa, de spelade över, sa Bull) och… nej, jag ska nog krypa ner i min lilla håla igen. Jag ska inte gå på bio. Det räcker fint att sitta kvar hemma i soffan, utan Persbrandt och Olin. Jag ska allra helst låta bli filmade svenska kriminalromaner helt, tror jag. Minsann.

PS men det var ett härligt hus de bodde i, det var det DS

4 oktober, 2012 | Kategorier: film, sur-Siv | 2 kommentarer