Peta in en pinne i brasan
Han den sportige som jag bor med är ute och springer, själv stannar jag gärna inne i värmen och äter säsongens första clementiner. Tänker överraska honom med brasa och något gott att dricka när han kommer tillbaka- och minsann: jag har laddat ner helgens andra e-bok att njuta framför brasan.
Foto: Ann-Christine Jansson
Jag har varit nyfiken på Lotta Lundbergs Ön länge nu och när jag insåg att jag kunde ladda ner den också från bibblan så var saken klar! Den har fått lite blandad kritik och efter ungefär en tiondel av boken är jag ännu inte övertygad – men hur ofta är man det?
vad man hinner när man inte ser på TV
När jag hämtade min finfina Augustprisfångst på biblioteket tidigare i veckan så sa jag mig att till helgen, då…! DÅ ska jag läsa! Läsaläsaläsa.
Jag hade fullständigt glömt bort de flyttaktiviteter som var inbokade sen länge – en god vän flyttar från Uppsala till Sollentuna – så på fredagskvällen insåg jag att hoppsan, jag kommer inte att hinna läsa så mycket som jag trodde den här helgen.
TRODDE jag. För när vi väl satte fart (Uppsala och Sollentuna kl 9-18 i går) så hann vi ju massor ändå. Nyckeln till all läsning som ändå blev var hur mycket jag frös när vi kom hem (den goa vännens radhus är mycket mindre än vårt stora och otäta kråkslott från 1922, och eftersom vännen och hans sambo har två småbarn så är de inte riktigt lika snåla med fjärrvärmen som vi är ;)), det blev en smärre chock att komma hem till vår vanliga temperatur.
Brasa. Öppna spisen är i ett rum, TV:n i ett annat. Gott så, för den ena stör ut den andra, de gör sig bäst var för sig. Den som har läst min lyckliga drapa om Rekviem för en vanskapt vet redan vad jag gjorde i går. Nydelig! Det är att vara aaaaaningens övertydlig, och jag talar [skriver] ju till de redan frälsta, men eftersom jag så ofta får frågan (”men huuuuuur hinner du läsa så mycket?”) så ger jag svaret igen: det är inte klokt hur mycket man hinner läsa en lördagskväll när man INTE tittar på TV.
När det blev dags att sova var jag fortfarande så uppe i varv, så jag låg vaken till fyra i morse och lyckades då svepa Elin under havet och Only väg is upp också.
Sofia Malmberg är författare och illustratör. Hon har tecknat och skrivit en otroligt vacker grafisk roman. Hon får ofta frågan om huruvida det är manga hon tecknar, och doften av öst var väl ungefär det första jag tänkte på också. Estetiken, den fantastiska.
(”otroligt”, ”fantastiska”, vilka på gränsen till fånigt überstarka ord jag tar till i ett och samma stycke, men du behöver inte bläddra många minuter i den här boken för att förstå vad jag menar, tror jag)
Elin är ensam. Hennes mamma är oftast upptagen och hennes pappa jobbar hela tiden. När Elin söker efter en kampsportstudio får hon kontakt med tränaren André. Han verkar snäll och inte för framfusig. Efter att ha chattat om sport några gånger föreslår han att Elin ska komma förbi studion så att han kan få visa hur det går till. Elin känner sig både glad och sedd och anar inget ont, men det visar sig att André har helt andra tankar med mötet.
Elin under havet handlar om en ung flicka som utsätts för grooming på nätet. Man vill slakta karljäveln. Sofia ger oss berättelsen utan att skriva på näsan, det finns inte minsta spår av övertydlighet. Mycket skickligt!
Nu har jag inte läst alla de nominerade böckerna, men jag hoppas att hon vinner. Boken är så bra, och det vore ännu ett steg mot en utveckling där grafiska romaner smäller lika högt som vanliga ”textromaner”. Smäller högt var ett dumt ordval, de smäller ju i många sammanhang t o m HÖGRE (det beror väl alldeles på vem man frågar), men mot en utveckling där man inte nödvändigtvis separerar berättandet så onödigt mycket som man fortfarande ofta gör. En story är en story, vare sig den är skriven, tecknad eller bådadera.
—————————-
Only väg is upp då? Det är också en Augustprisnominerad ungdomsbok, också en historia om en lite osäker (åtminstone enligt första kapitlet – men när jag läser om huvudpersonen Filippa kan jag tänka att jäklar, jag hade inte ens vågat försöka mig på en tiondel av det där som artonåring) som råkar illa ut på olika vis och men hittar sätt att landa på fötterna ändå. Slemmiga killar, sviniga hyresvärdar, London – jag tänkte mycket på (den också underbara) Banglatown av Daniela Wilks (bra komboläsning för den som är sugen).
Filippa Karlsson drömmer om att bli skådespelare. Hon tar sina sparpengar och drar till London för att söka in på den absolut bästa skolan i den absolut bästa staden på hela jorden (oj, det där sista var visst min egen personliga åsikt). London är en dyr stad, du får betala massor av pengar för att dela ett råtthål, det blir Filippa mycket snart varse. Sparpengarna räcker med andra ord inte så länge. Det är dags att hitta ett jobb.
I London dräller det av skyltar som lyder ”help wanted”, men det är inte så lätt att få napp som alla de där desperata skyltarna antyder. Filippa skulle vilja hitta en cool kille också, och det är ju inte alltid så lätt (jisses, det tog mig nästan 40 år att hitta en riktigt bra ;)). Riktiga, sunda, vänner är också bra att ha. Var hittar man dem?
Ja, det är inte enkelt, trots det förment glammiga i att kunna dra till London bara sådär. Emmy Abrahamsons anslag är lätt, fjäderlätt, och det är en otroligt rolig bok, den flödar in i hjärnan och jag blir också tonåring igen när jag läser.
Två böcker, så lika och så olika och så bra båda två. Kul!
Det var en väldigt lyckat val, det där med att ta sig en helg med ungdomsböcker.
(inte så) Anonyma Biblioholister 