Tigrar i rött väder

Jag måste få ur mig det med en gång: Liza Klaussmans Tigrar i rött väder är en av de där böckerna som får mig att undra om jag är alldeles dum i huvudet. Alla andra verkar nämligen älska den. Jag tycker bara att det är utstuderad och – tråkig.

Liza Klaussmanns debutroman Tigrar i rött väder utspelar sig på USA:s östkust under fyrtio-, femtio- och sextiotal. Nick och hennes kusin Helena har vuxit upp tillsammans på den gamla släktgården Tiger House, själva symbolen för östkustglamour där de levt ett liv i tryckande sommarvärme, med solblekta båtbryggor och nattliga cocktailpartyn.

Under tiden efter andra världskrigets slut tycks världen stå öppen. Helena ger sig i väg till Hollywood för att söka äktenskaplig lycka, medan Nick är på väg att återförenas med sin unge make Hughes, som just ska återvända från kriget. Men snart börjar den gyllene fasaden spricka. Helenas make är inte mannen han verkat vara, och Hughes kommer tillbaka från kriget sluten och distanserad.

Åter i Tiger House, på 1960-talets rand, försöker Nick och Helena nu tillsammans med sina barn Daisy och Ed återerövra frihetskänslan från förr. Men allt ska komma att förändras när barnen gör en hemsk upptäckt: någon har blivit mördad i närheten av det vackra sommarstället. Släktingarna kastas ut ur sina invanda banor, hemligheter kommer i dagen, och inget i deras liv kommer någonsin att bli sig likt igen.

Jag återvänder hela tiden till omslagsbilden. Den kyliga blicken. De elegant smala armarna och den fantastiska röda färgen på baddräkten. Den andra kvinnan, som tittar bortåt – mot havet? Hur de sitter nära varandra, men ändå en mil ifrån.

Den här romanen blir för mig väldigt mycket som en bild som jag försöker titta på via en alldeles för långsam nätuppkoppling. Det ska nog vara så, det är en del av det eleganta. Där kommer bilden, men den är jättepixlig. Nästan bara lite dimmiga pasteller. Rad för rad så blir det lite mindre pixligt, och ännu lite mindre, och sen är bilden där. Så som den ska vara.

Alldeles så känns det att läsa Klaussmans familjeskildring. Historien hoppar fram och åter i tiden, den hoppar mellan huvudpersonerna. Jag brukar ofta tycka väldigt mycket om det berättandet, när man tas igenom samma situation igen och igen, men kanske med en ny detalj beroende på vem som står i centrum: det där samtalet som avlyssnas av y som hör något lite annat än vad x egentligen sa, för att sedan dra vidare till z som på svarade på ännu något helt annat. Ingen vet allt, men alla vet en liten del och du som läsare får (nästan) hela bilden.

Jag borde alltså älska det här. Älska hur historien vecklar ut sig (ja, det vecklar verkligen ut sig, snarare än utvecklas). Älska porträtten (trots det lite väl övertydliga slutet, vi förstod redan att Y är ganska galen – fast det är Y förvisso inte helt ensam om). Men nej. Det är för långsamt. För dysfunktionellt. Ledan, tristessen, det ständiga ”dags för en cocktail”.

Jag tror att jag har ett behov av att finna någon att tycka om, någon att känna för. Jag hittar ingen sån karaktär. Jag rent ut avskyr Nick. Om detta vore TV så vore det en orgie i menande blickar, i händer som knyts i återhållen vrede. Det är pasteller när jag vill ha knallfärg. Inte ens mordet är speciellt juicy. Det är mest en ful fläck på ett kristallglas, besvärande, irriterande. Jag antar att det är ännu ett sätt att belysa den dekadenta tristessen.

Nej, detta var inte för mig. Jag behöver lära mig att tiden är förbi, jag älskar inte längre familjedraman. Jag dras inte till livet på USA:s östkust under efterkrigstiden. Jag har aldrig fascinerats av familjen Kennedy. Jag kräks på elegant dubbelmoral. Det är en snygg bok med en del fina passager (även om jag ibland studsar inför vad jag misstänker är en aningens klantig översättning) men det var aldrig en bok som gjorde att jag längtade hem för att få fortsätta läsa.
2,5 av 5.

Annonser

Ett svar

  1. Ping: Jag bereder mig på en strålande bokupplevelse! | www.ordblogg.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s