Bye bye, Berit!

Unni Drougge har kommit fram till sin tredje och sista bok i trilogin om Berit Hård. Berit är Berit, en tuff brud i måttligt lyxig förpackning (hon är en förträfflig kvinna, men just klädsmaken kanske inte är den bästa). Vass, smart, kul. Jag kommer att sakna henne!

I Fällan är det skönhetsindustrin som får sig en känga. Unni har en fantastisk förmåga att väva in aktuella personer och händelser i böckerna om Berit.

INGET kommer någonsin att toppa Bluffen (är jag ond? men den lille mannen med de korta armarna kan vara så otrooooligt irriterande, så han kan faktiskt få ta en del fiktiva mordförsök medelst penna), men Kissie och Troilius (som väl har bytt namn numera, minns inte till vad) dyker upp i den smarriga historien om dyra behandlingar och en kraftigt expanderande skönhetsbransch.

Trots att Berit lyckades langa in Guldspaden för sitt knäck om Lotuz av Love så sitter hon risigt till igen: nu gör hon skitprogrammet Raka Puckar med taskig budget för den kassa kanalen TV Plus.

Som vanligt har hon en dryg chef som jävlas med henne. När chefen – mannen med isterbuken – petar henne i det grandiost ymniga sidfläsket och påpekar att det kanske dags att göra något om skönhetsbranschen suckar hon, men ger motvilligt med sig. Hon ger sig ut på reportagerunda bland skönhetssalongerna. Hon inser mycket snart att om man inte visste vad man borde ha komplex för förut så får man snabbt veta det när man ger sig in på en skönhetsklinik.

Som tur är så nappar hon inte på det generösa erbjudandet från Visagé (sic!) om att – naturligtvis mot ett säljande reportage – få ett nytt babyface med hjälp av mirakelapparaten som lasrar bort åren i ett nafs. En kort tid efter att Berit tackat nej så får Kissie – nybliven mamma, minsann! – ansiktet förvandlat till köttfärs med hjälp av precis samma apparat, på samma klinik. Klinikchefen hittas lasrad till döds och Kissies bebis kidnappas och mitt i det står… ja, det vet ni redan: Berit.

Gangsterpolaren Ted visar sig vara inblandad i företaget som säljer den stekiga (pun intended) mirakellasern, och när vindarna börjar vina är det Berit som mycket motvilligt får åka till Thailand för att försöka rädda upp situationen åt honom. Ond bråd död, slemmiga läkare, en olämplig tatuering och… KÄRLEK? Är det möjligt? Jo, men kanske. Berit är förutsägbart skitkul, men i alla andra avseenden fullständigt oförutsägbar. Jag är nöjd med slutet (utom i ett djuriskt avseende… uhuhu), men hoppas att Unni har rätt när hon säger att nu ska Berit få vila ett tag – fast det betyder ändå inte att hon nödvändigtvis är ute ur spelet för alltid.

Det där med att ge sig på Kissie? Hon blir inte så bashad som man kanske kan tro. Jag misstänker dessutom att hon tänker att all PR är bra PR och mest känner sig hedrad över att ha en av huvudrollerna i boken.

Unni Drougge är Sveriges roligaste författare om du frågar mig. Jag älskar hennes sarkasm, självironi och förmåga att alltid våga skriva om det andra bara skvallrar om. När jag började läsa ”Jag, jag, jag” på nittiotalet så gapade jag förvånat i en halvtimme, sen var jag fast. Fällan är inte lika omedelbar som Bluffen, men det blir klart godkänt. Unni hade mig 1994, och hon har mig än (jag höll på att skriva ”she’s got me by the balls”, men… jo, ta mig tusan!)

Som vanligt hoppas jag att hon redan skriver på något nytt. Skriv Unni. Skriv!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s