Kontrast? Nope.
Mina grubblerier om Kontrast eller ej löste sig nästan som av sig själv. Jag fick med mig en rapport hem från jobbet som ska granskas, rättas upp och vara färdig på måndag morgon, så att åka till Uppsala i morgon kan jag bara glömma. Jag orkar inte ens vara besviken. Jag bara bestämmer mig för att det lönar sig att sätta in några extra klutar ibland. Det kommer inte alltid tillbaka med en gång, men ska jag gå efter vad som har hänt mig på jobbet de senaste åren så – jo, det har lönat sig att slita emellanåt.
Så – 2013, det är också ett bra år för att gå på sitt första fantastik-konvent. Det är jag alldeles alldeles säker på.
Resan till ljuset
När man har svårt att sova kan det bli så att man läser ut två böcker samma natt. Två romandebutanter. Båda böckerna utspelas i en dystopisk framtid, men där slutar likheterna mellan Evigheten, syster och Andrej Djakovs Metro 2033 Universum: Resan till ljuset. Jag säger det med en gång: Djakovs bok är en spin-off från Dmitri Gluchovskijs Metro 2033/2034-värld, men det är väldigt lite metro i den här boken.
Visst undrade ni vad som skedde i resten av världen år 2033? För det var väl inte bara i Moskva som ett fåtal tappra överlevare skapade ett nytt liv i metron (eller i bunkrar, eller… ja, ni vet)? Gluchovskij har inspirerat många, och han verkar inte ha något emot att dela med sig av upplägget när han inte riktigt vill/kan gräva vidare i resten av världens äventyr själv. Djakovs historia utspelas i och omkring Piter, St Petersburg.
”Jorden är ödelagd och de fåtaliga överlevarna har sökt skydd i metrons djupa tunnlar. Isolerade från resten av världen hankar människorna sig fram och gör sällsynta besök ovan jord i jakt på föda, bränsle och ammunition. En dag observeras några gåtfulla ljussignaler från marinbasen Kronstadt, som ligger på en ö utanför staden. En grupp stalkrar får i uppdrag att utreda orsaken. Finns det fler överlevande, och kanske orörda förråd i marinbasens väldiga bunkersystem? Eller kan det vara tecknet som Exodussektens präster predikar om?
Världen på ytan är en okänd vildmark och expeditionen gör sig redo att möta de namnlösa faror som kan lura var som helst bland stadens ruiner där knappt en människa har satt sin fot på över tjugo år.”
St Petersburg ligger bara runt hörnet från oss här i Sverige, och det är riktigt roligt att se stan med dystopiska framtidsögon. Jag blir sugen på att googla efter bilder från Kronstadt, jag vill se fyren, OCH JAG VILL SE METROKARTAAAAAN (hur kan han INTE lägga in en enda karta i boken? inte en enda karta över nånting? *yyyyyl* är det verkligen bara jag som är kartnörd? är inte kartor väldigt VÄLDIGT viktiga i den här typen av litteratur? va? vavavava?).
Ja, som jag antydde här ovan så är det inte mycket metro, jag tror att han skriver om tre-fyra stationer på sin höjd. Det var ju lite fail för mig med den grava metrofetischen. Å andra sidan får vi ju MASSOR av information om hur det står till ovan jord. Det breddar äventyren och graden av elände som man kan drabbas av.
För elände är det. Det är så mycket elände att jag snudd på storknar till slut. Jag antar att det är min lagomhet som slår till. För att det – för mig – ska bli dynamik i en historia så kan det inte blåsa på i 250 km/h HELA TIDEN. Det måste finnas lite vila, några lugna partier, mer än fem minuter i taget då det INTE inträffar en katastrof. Djakov drar på så många galna strider i boken att jag nästan blir less och blasé till slut. Klassiskt scenario också med relationen pojke + äldre cynisk och luttrad man (men en kvinnlig äventyrare finns med i utkanten, så det är lite mindre kliniskt kvinnobefriat än t ex Metro 2033) som knuffas ihop på underliga vis. Det är som Rasmus på luffen med geigermätare.
Ja. Tja. Inte oävet. Egentligen så skriver han nog inte sämre än Gluchovskij, men det var just det där med att ta i så att man spricker. En svag trea? Älskar man konceptet och vill ha mer så ska man absolut testa den här boken, det tycker jag.
Så – Metro 2033, Stockholm? Nån?
Evigheten, syster
Hur kan man INTE nappa på en roman om glamourapokalypsen, tänkte jag. Glamourapokalyps. SMAKA på ordet. Dystopi med glittriga stänk. En mor, en son, ett liv i FELICIA© – som världen i Kallocain, behäftad med dokusåpor och rött nagellack men utan det vetenskapliga.
”Glamouren existerar inte utan villkor. Den är hunger och näring. Blod och glitter. I landet FELICIA© börjar allt med vinjetten, såpan, den kosmiska kraften. Innanför murarna är FELICIA© ett gated-community. Det är ett enda medvetande: iPsyke. Inget kommer in, varken människor, fåglar, eller hjärtslag.”
Jag föll som en fura för den presentationen.
Tarmo Rissanens debutroman ”Evigheten, syster” är svår att beskriva, men den känns som en snygg kortfilm. Spridda scener.
Sexuella övergrepp utförda av en av mammas kompisars man. Så de drömska men köttiga mötena med Vargpojken. Där är Rissanen bra, snudd på fantastisk. Rätt på. Det är inte helt vanligt att svenska män vågar skriva så om samkönat sex, eller för den delen om övergrepp.
I en (utmärkt…!) intervju i Sydsvenskan får Tarmo frågan om han är rädd för att folk ska foka så mycket på sexet att de missar det andra, och svaret är ganska underbart:
”– Jag var ett tag rädd att det skulle bli en jävla bögroman, men då sa min redaktör att nästan alla romaner som kommer ut är jävla heteroromaner, och det gör inget om det är lite bögsex med. Jag är däremot rädd för att folk ska tolka den på ett småsint sätt på grund av att jag skildrar det jag skildrar. Men de röster jag vill skildra är icke-normativa och icke-heterosexuella och de rösterna behöver beredas plats i litteraturen.”
Jag hoppas och tror att de flesta klarar av att INTE tolka den småsint på grund av två unga män som har köttigt sex med varandra.
Det är sedan det spricker. Det blir för svårt för mig. För många drömska passager, det är som om han hällt ut en låda fylld med vackra ord eller ordkombinationer, och sen sammanfogat dem lite som i ett kollage. ”Skojar han?” tänker jag ibland. Men så ligger systern död i sin kista och jag tänker att ”nej, han skojar nog inte”. Spridda strofer är fantastiskt vackra, men allt tillsammans – nej, det blir för mycket för mig, för svårt. Man undrar över mamman. Vem är hon? Vad ser hon, hur tänker hon på sin son? Är hon sjuk? Deprimerad? Är det så här man umgås i FELICIA©? Man får väldigt lite kött på benen. Jag tippar på att det är meningen, men det är en av de saker som inte fungerar för mig.
”Letade genom snön.
Jag satt ute på trappan, när hennes röst föll genom luften och lade sitt glitter över håret.
”Röken ser ut som armband”, sa hon och satte sig bredvid.
Vi tittade mot himlen, det bortom vi inte längre riktigt kunde minnas. Hur det var att passera genom solsystemet, hur universum inte tog slut. Inte någonstans försvann stjärnorna. Bortanför anades ljus, rader av hus som vinkade. Vårt var en avlång sockerbit i ett landskap där linjerna bara korsades av smala, smala träd med kronor som liknade knoppar. Det hade för många fönster in från för många håll, fasaden var vit, även om mamma ville att den skulle vara aprikos. Som en strandinhägnad solnedgång.
Henrik”, sa hon och blåste ut ett moln. ”Röken ser ut som armband, eller hur?”
Våra händer över den frostiga marken, de förhöjda värdena, Neptunusskyn över oss.”
Kanske blir jag för utmanad. Kanske är det ordet ”roman” som ställer till det. Förväntan om en mer stringent historia, något som sitter ihop. Nu är jag rädd att en del av det fina försvinner i en dimma av ord, att jag inte ser skogen för alla träd. Eller för alla nyskapade liknelser, obegripliga strofer som jag inte får ihop i min kantiga tantiga ingenjörshjärna.
Men jag vill se kollagen de gör, Henrik och hans mamma. Och jag tror nog att den här boken kommer att finna sin publik, som älskar den. Den var bara inte för mig.
(inte så) Anonyma Biblioholister 