är det konstigt att man längtar bort nån gång?
Det är kallt, mörkt och regnigt och jag längtar bara efter en solstol och en stor hög med böcker. Sitter och letar efter ”underbara läsplatser man minns” bland en massa gamla bilder (verklighetsflykt, da shit!), och hittade en annan pärla – den fullständigt obetalbara skylten som jag hittade på ett hus i Tunis för några år sen.
Att vara läkare? Tja, det är väl bra.
Att vara gynekolog och heta Ali Baba? Priceless.
OK, dagens drömma-sig-bort-bild då:
Samma resa. Svinkallt i vattnet och blåsigt på land, ändå kan man milt sagt konstatera att den där stranden – den kunde jag nog tänka mig nu.
Dussman? – nope!
Fail: min jobbresa till Berlin i slutet av oktober är avbokad av kostnadsbesparingsskäl. Uuuuhuhu. Bortsett från att det faktiskt vore roligt att träffa mina nya chef och de nya kollegerna – som jag inte känner, aldrig ens har träffat – ansikte mot ansikte så har jag ett enormt Berlinlängt just nu. Jag vill till bokträdet i Prenzlauer Berg, jag vill köpa postapokalyps på tyska, jag vill sparka i löv i Kreuzberg, ja – till och med en sunkig currywurst känns lockande just nu.
Jag får tåla mig, antar jag. Nog känns det lite underligt att sitta isolerad i norr, långt från de andra i arbetsgruppen, men så får det vara.
Jag har Hans Falladas Alone in Berlin liggande i olästa-böcker-högen. Jag får väl flytta den några snäpp uppåt i prioritetsordningen och börja skissa på boken ”Alone in Västerås”.
(inte så) Anonyma Biblioholister 