Monster

Jag sover sugkasst i främmande sängar OCH med ovana människor, så trots att det var min älskade vän Suzann som låg brevid mig i Göteborg så hade jag jättesvårt att sova på nätterna. Vilken tur att det fanns saker att läsa då. Kristoffer garvade åt mig när jag råkade nämna att jag hade fyra böcker med mig TILL bokmässan (en av dem hade jag förvisso redan läst – Mina fräknar som vi skulle diskutera med Breakfast Bookclub), men man vet ju aldrig *harkel* om man hittar nåt att köpa på plats och man vill ju inte chansa och man vill ju inte bli helt utan läsning och…

…ja, om inte annat så kan man ju ta med en eller flera HALVLÄSTA böcker som man ändå vet är ganska OK.

Micael Dahléns Monster är en sån. Inte fantastisk, men klart värd att läsa ut, och väldigt lättläst dessutom.

Det började med att Micael blev lite förbannad. Hur KOM det sig egentligen att det sitter vidriga mördare i fängelse som känner sig manade att skriva ett öppet brev till tidningarna för att de vill slippa kärleksbrev från hugade beundrarinnor? I de flesta människors ögon är de rätt motbjudande typer, ändå översvämmas de med frieribrev så till den milda grad att de gnäller om det. Ja, det kan man undra. Jag har – som de flesta andra kvinnor? – ofta fått frågan ”vad är det ni tjejer ser i bad boys, vad är det för fel på er?” och kan väl konstatera att jag kan tyvärr inte svara på det, ty jag brukar aldrig bli sugen på en bad boy själv.

Vad gäller andra kvinnor, vad vet jag? Messiaskomplex? Suget efter att rädda nån? Läste t o m en artikel där det teoretiserades kring trygghet. Kvinnorna vet var de har sin karl i ganska många år framåt. Inget vardagsliv, han sitter där han sitter och så kan man ha lite heta dejter ibland. Han LÄR ju vara tacksam och skita i eventuella celluliter då. Uff. Ja. Alla bilder man haver sett från besöksrum indikerar ju att den miljön verkligen ser ut att vara upplagd för HETA stunder. Not. Men som sagt: vad vet jag. Jag är en tågnörd som bor tillsammans med fyra katter och en tågnörd. Do the math.

Micael – som annars mest är känd för att vara han den där coola ekonomiprofessorn med långt hår och svart nagellack – började rota och dra i frågan. Han stämde träff med ett antal mördare (Charles Manson är väl den mest kända av mördarna i boken) för att tala med dem, försöka förstå. Han har onekligen forskningsvana, så han började började intervjua vanligt folk också. Vad anses spännande? Hur många mord är optimalt? Vilken mordmetod är sexigast? Vad lockar med en människa som mördat? Är det att hen (japp, han undersökte lockelsen hos både manliga och kvinnliga mördare) har gjort det mest förbjudna, klivit över den allra svartaste gränsen? Han lade upp profiler på dejtingsiter, samma person men med en enda menings skillnad – ena profilen berättar att hen sitter inne för mord. Gissa vilken profil som fick flest svar? Ohotat flest?

Jag hade tänkt att jag skulle byta bort Monster på bokbytarbordet (yes, det fanns ett sånt på bokmässan!), men när jag hörde att Suzann hade fått lämna tillbaka den halvläst till bibblan när hon hade den så var valet ganska enkelt. Klart att hon skulle ha den! Jag vet inte huuuuur många böcker som har passerat fram och tillbaka mellan mig och Suz, men det är många. Jag har alltid känslan av att de allra coolaste har gått från henne till mig, så varje gång jag kan ”betala tillbaka” i lite smarrig bokvaluta känns ganska bra.

Jaha, slutomdömet då? Jag hade förväntat mig mer, boken lät så klockren när Micael berättade om den i radion, men den glider in på en ganska bekväm trea. Jag retade mig ganska länge på att Micael skrev om hur vidrigt det är med hela industrin runt berömda mördare (folk kan betala vad som helst för ”murderabilia”, en autograf, NÅGOT som är kopplat till mordet/mördaren, de betalar t o m dryga pengar för att få träffa mördaren) och så tänker jag ”japp, och nu gör du OCKSÅ pengar på det”, men han problematiserar faktiskt just det faktumet också, om än ganska sent i boken.

Och nä, jag berättar ingenting om Micaels möte med Manson. Du får läsa själv.

I Monster möter Micael Dahlén:

– Charles Manson – en blodsprutande slaktare

– Dorothea Puentes – och hennes benfyllda trädgård

– Issei Sagawa – och hans kannibaliska festmåltid

– Wayne Los våldsamma skolmassaker

– Peter Lundin – som mördade sin egen mor

1 oktober, 2012 | Kategorier: seriemördare | 2 kommentarer