Bokmässefynd: Pojkarna

Jag hade nästan inte köpt något alls, för i bakhuvudet låg den gnagande tanken på trötta fötter och på att SLÄPA. Kassen på axeln var redan tung. I många montrar blev jag tvärsur, för det som kallades bokmässepriser var fortfarande dyrt. Dyrare än nätbokhandeln.

Månpocket lockade med 3 för 100. Ja, men det kanske är dags att börja handla nu? Jag kan ju inte åka hem HELT utan böcker (för alla som känner mig vet ju, uff, att jag aldrig har några olästa böcker på lut hemma). Jag insåg att det var dags att sluta yla om trötta fötter. Upp med plånboken bara!

Nu var det ju inte så svårt att hitta tre böcker som jag ville ha. Svenska böcker för unga vuxna ligger ofta bra till hos mig, och när jag läste baksidestexten på Jessica Schiefahuers Pojkarna var saken klar. Det var den första boken jag plockade åt mig.

Det fanns en tid när jag hade järnkoll på alla vinnare av Augustpriset, men den tiden är förbi. Med lite mer koll hade jag tänkt ”ja, men självklart, Jessica vann 2011 års Augustpris för Årets svenska barn- och ungdomsbok”, för det gjorde hon. Nu var det, som sagt, ren och skär tur att jag lade tassarna på den här boken.

Den tangerar mina drömmar (främst den typen av drömmar man drömmer på nätterna, ofrivilligt) – jag har haft perioder när jag drömt att jag är pojke/man om och om igen. Den tangerar min tonårstid, med frustration över en kropp som tog vägen åt underliga håll och med killar som betedde sig vidrigt mot den.

Jag gick tekniskt gymnasium, på en skola där man som tjej var i stark minoritet, och när jag i förtroende berättade för en lärare om äcklet och det ledsna i att varje dag bli nypen både här och var i trängseln och kaoset som skulle föreställa kö utanför matsalen sa hen ”men du är en söt tjej Siv, killar du vet”. Jo, det var 1984 och man pratade inte så mycket om sånt då, om att spräcka ”boys will be boys”-synsättet. Och ja, jag var säkert skitsvag som inte slog eller nöp tillbaka, men hur vet man vem man ska nypa när man omges av en mur av äldreklassare och inte har en aning om vem…? Jag var inte kaxig när jag var 16 år. Ska man behöva vara det…?

(och, for the record: jag var inte ens nån söt tjej. om det nu skulle spela roll.)

Som vaken drömmer jag inte om att vara man, tror jag. Inte nu, och inte – vad jag kan minnas – förut heller (hur sur jag än kan ha varit ibland, surast var jag nog 1990 när jag inte fick följa med de andra nyanställda kollegerna till äventyret i Saudi, där fick jag INTE jobba som tjej).

Kim, Momo och Bella är 14 år, och de är mitt i det där som jag minns med fasa. Hormoner, hur kroppens utveckling kommer i ryck (ingen vill vara först, men ingen vill heller vara sist) och hur pojkarna stundtals med lärarnas tysta medgivande (uppgivenhet?) tar sig friheter som de inte borde få ta. De är en treenighet, ett gäng, en fantastisk trojka som leker egna lekar och rollspel. Inte sällan blir de ”herrar” när de leker. Bella har ett fantastiskt växthus, och en dag får hon något oväntat och ospecat i en av sina växtbeställningar. Upp ur den underliga knölen växer en fantastisk växt. Dess nektar… dess nektar är magi.

”- Låtom oss sluta en pakt, mina herrar, låtom oss brygga ett Magiskt Serum och dricka tillsammans, låtom oss aldrig andas ett ord till någon dödlig om vår dryck, vad som än må ske!
Och medan hon talade sträckte hon teglaset mot himlen, och vi sträckte också våra glas mot himlen, och Bella tog ett skutt fram till mig, böjde försiktigt ner blommans huvud.
– Ja, jag svär, jag svär!
Vi svor vår ed och vi sträckte fram våra glas, jag punkterade en av de små blåsorna med min pekfingerklo och den tjocka nektarn flöt ut.
Bara en droppe i varje glas.
Vi skålade. Sedan drack vi i djupa klunkar för teet smakade plötsligt oemotståndligt sött och kryddigt, vi drack ur i ett enda drag och slickade oss om läpparna. Vi såg upp ur våra glas, vi fick syn på varandra och en djup tystnad sänktes inom oss.”

Plötsligt är de pojkar. Alla tre tjejerna är pojkar. Kims dröm om att hitta ett blixtlås någonstans på kroppen har slagit in: hon har klivit ur sitt flickjag och blivit en pojke. Hon kan gå genom stan med självsäkra steg, hon hävdar sig bland de tuffa och börjar umgås med Tony.

Det är bara ett krux. Så snart tjejerna somnar så blir de sina flickjag igen. Bella tröttnar först, hon tröttnat på nattliga utfärder. Hon tycker inte att det är coolt att röka och dricka öl och försöka passa in i det pojkjag som nu blev (det finns ju andra pojkjag att anta… men nu handlar inte den här sköna sagan om killar som bygger modeller eller läser böcker hela natten eller som syr kläder eller – ja, ni vet). Momo drar sig också undan när hon ser vart det börjar barka. Men Kim, Kim… åh, hon vill vara med Tony hela tiden. Tony tar med Kim på allt farligare påhitt. Tony kittlar, på ALLA vis. Kim blir så otroligt attraherad av Tony och är NÄSTAN beredd att göra vad som helst.

Vilken bok! Snyggt snyggt språk, en historia som jag gärna hade sett utvecklad på några hundra sidor till men som ändå är så exakt och lagom alldeles som den är. Jag vet PRECIS vem jag ska skicka den här boken till nu! Och jag vet precis vilka jag skulle vilja diskutera boken med (Lia, Suzann!) så egentligen önskar jag att jag hade tre-fem-sjutton böcker TILL att skicka iväg, men nu får det bli så här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s