nästa milsten
Vi har varit i Paris förr, men aldrig tillsammans. Om drygt fyra månader bär det av. Nu har jag en finfin lista med Parisrelaterade böcker som ska avnjutas. Jag borde nog börja med att läsa ut Viviane Élisabeth Fauville – jag begriper inte hur jag kan ha så svårt att avsluta en så bra bok? Jag kan inte ens skylla på separationsångest.
Vi har metrotema på hallväggarna (den här hängde vid trappan ner till källaren förut, vi är sååå roliga) och bilden av Abbesses är lite extra kul eftersom det är en av de mestrostationer jag har spanat in lite extra inför vår resa. Den bjussar jugend de luxe och jag lär bränna av en och annan bild där. Hum. På Place de Abbesses ovan jord finns dessutom Le Mur des Je t’aime som jag också kan tänka mig att titta lite på.
Det var naturligtvis en ren slump att jag bokade oss på ett hotell vid Gare du Nord också. Det har ingenting alls med nån snabbtågs- eller fackverks-fetish att göra. Nope nope.
Vi ska naturligtvis kolla lite cykelrelaterade prylar också. Mina hjältar från tidigt åttiotal vet vad det rör sig om. PS älskling – här är det ingen jäkla kolfiber!
Männen med rosa triangel
Männen med rosa triangel gavs ut 1972 av pseudonymen Heinz Heger. Heger hette egentligen Hans Neumann, men mannen bakom historien – överlevaren – var Josef Kohout.
Josef Kohout var mannen som överlevde sex år i ett antal olika koncentrationsläger (bl a Sachsenhausen utanför Berlin), han levde och ville berätta men ansåg sig inte ha talangen att fånga sina upplevelser i skrift. Där kom Neumann in.
Kohout dikterade under ett antal sessioner, Neumann formulerade. Kohout korrläste aldrig texten innan boken gavs ut, så den innehåller en del ganska stora faktafel, men ingenting som förtar historien, grymheten.
Varför pseudonym så långt efteråt, lägerfångarna befriades ju redan 1945?
Jo, det är lätt att glömma (läs: förtränga), men homosexualitet är olagligt i många länder än idag – i Österrike var homosexuella handlingar olagliga fram till 1971 och boken som dikterades i slutet av sextiotalet kunde alltså slå tillbaka på offren och deras familjer. Igen. Det tog dessutom några år innan något förlag vågade ge ut den, men 1972 gjorde Merlin Verlag slag i saken.
I denna svenska nyöversättning finns ett vackert och känslosamt förord skrivet av Jonas Gardell, dessutom ett mycket värdefullt efterord signerat den österrikiske gayaktivisten Kurt Krickler.
Lägren. Vilka hamnade egentligen där? Det fanns så många mer märken än de gula som vi oftast har sett på bild. I boken finns en liten lista, men wikipedia erbjuder en mer omfattande lista för den som är intresserad (det är du!). Som titeln på boken antyder så fick de homosexuella männen en rosa triangel. Just därför har den återtagits att bli en symbol för gayaktivism, tillsammans med bl a regnbågar och lambdatecken. Jonas Gardell berättade under ett seminarium på Bokmässan 2013 om en episod då han som ung stolt nålade fast sin rosa triangel varpå hans far sa något i stil med ”ska du skylta med eländet också?”.
Som sagt: det är lätt att förtränga, men så var det nyss, så är det än i dag för alldeles för många. Kärlek, för helvete! Hur kan en frisk människa vilja beröva någon annan det? Den som för en sekund inbillar sig att det är nuttigt i Sverige av i dag ”FÖR PK-MAFFIAN OCH FEMINISTERNA OCH BÖGARNA BESTÄMMER JU ALLT!!” ombeds vänligen men bestämt att läsa Johan Hiltons reportagebok No tears for queers.
Åter till Josefs överlevnad. Boken är naturligtvis smärtsam läsning. Det finns ingen ände på människans förslagenhet och uppfinningsrikedom när det kommer till att plåga andra. Boken vidrör också en annan viktig aspekt av det hela – överlevarna, hur överlevde de? Många av dem tvingades att göra saker som de i efterhand ifrågasatts för. En del av dem borde kanske skämmas, andra inte. Det finns lika många historier om det som det finns överlevare (duh, stating the obvious), när jag såg filmen om Hannah Arendt förstod jag för första gången hur ifrågasatta många överlevare blivit, till och med av sina egna anhöriga. När den insikten slog mig kände jag mig mer än olovligt naiv (igen), men en lär så länge en lever.
Varför kämpade de inte emot? Och hur kom det sig att de överlevde? Var de medlöpare, horor, hur tog de sig genom kriget/lägren levande – var det på andra medmänniskors bekostnad?
Josef Kohout skämdes inte en sekund över hur han tog sig fram och överlevde. Jag har tänkt mycket på det där. Vad skulle en göra? Hur? Finns det någon enda som kan prediktera sitt eget beteende innan de sitter där i rävsaxen? Njäe va? Nu kan sanningen vara friserad i boken, men mannen i historien verkar inte ha gjort några stora övertramp, trots att han till slut också blev en av de fångar som hade viss makt över sina medfångar. Det var ju det djävulska, att fångarna tvingades att organisera sig. Någon var den som ibland fick ta beslut om vilken av medfångarna som skulle straffas, skickas iväg, mördas eller torteras. En tortyr i sig. Det underströk också den interna hierarkin i lägret – vanliga brottslingar och politiska fångar stod relativt högt i rang. Judar och homosexuella lågt. Homosexuella allra lägst..
Nu är det ju så att ett övergrepp kan begås igen och igen, om än i mildare form. Många överlevare fick ursäkter och ekonomisk ersättning (om än aldrig i paritet med lidandet de utsatts för) åren efter kriget, men de homosexuella förvägrades detta, de var ju brottslingar. Fortfarande!
En absurditet av rang var att offren inte fick räkna in åren i koncentrationsläger i sin pensionsgrundande inkomst – det fick däremot SS-vakterna! Ja, såvida det inte gick att leda i bevis att de begått något brott under sin tjänstetid. En del av oss skulle kanske påstå att tjänsten i sig var ett brott, men så bedömdes det inte enligt reglementet.
Kohout kämpade livet ut. Han fick aldrig uppleva det han såg som full ekonomisk upprättelse. När beslutet äntligen kom så kom det så sent att det var snudd på omöjligt att finna någon överlevare som ännu var vid liv.
Vad fick han då? Han fick kärlek. Josef fick 48 år tillsammans med sin man Willi. Den 30/11 2009 invigdes Heinz Heger Platz(* i Wien (varför inte Josef Kohout Platz, kan jag undra?) i området där de bodde fram tills Josefs död, och Willi var där.
*) Bokhyllor! Där finns bokhyllor! Underbart. Vi vet ju redan det, alla vi bokälskare. Kunskap är vägen till förståelse.
hur vi känner inför släppet av Laini Taylors nästa bok
”är det den? ge mig! ge mig NU! nehej, inte den i dag heller…”
Listan
Just nu har vi en ny generation författare(* i Sverige som kan tänka sig att sprida sina böcker på nya sätt. Åsa Schwarz gav bort sin senaste bok gratis i e-boksformat för ett tag sedan, och när Robert Kviby släppte Listan körde han samma sak (eller snarare ”ladda ner och betala vad du vill, om du vill”) de första tio dagarna som boken fanns ute. Jag missade det då, så jag köpte den relativt färska pocketutgåvan när den kom.
Jag tror att det är smart att få ut e-böcker gratis under en period. Konkurrensen är svidande hård nu, det räcker inte att vara bra eller ens suverän – jag tror att flera av oss kan räkna upp ett antal skickliga skribenter som vi undrar vart tusan de tog vägen. Omsättningstiden är kort, en bok blir gammal snabbt så det gäller att hitta och bli upptäckt av de där läsarna som kan tänka sig att hålla koll på en. Järnkoll. Du ska nog vara extremt etablerad för att förlagen ska tolerera ”mellanböcker” som säljer lite så där. Om du förlorar pengar på att ge bort en bok under en tid så är det ingenting mot vad du förlorar på att inte få ge ut nästa bok. Alls. Eller så har jag bara väldigt svart syn på saken, men jag tror tyvärr inte det.
Nu gillar jag redan Robert Kviby (hans De korrupta fick det otroligt exakta betyget 3.75 av 5 efter en regnig helg i Torsmo).
Listan då. Jo, det är en fristående fortsättning på De korrupta, Annie och Max har varit på flykt sedan den historien fick sin våldsamma upplösning. Ett antal år i exil, relativ frid och ro, men det är lätt att ana att de saknar sonen Mingus som blivit kvar hos vänner i Sverige. Annie och Max är internationellt efterlysta. De har ett pris på sina huvuden.
Nu får inte allting förbli lugnt i lilla grekiska Patras. Annie och Max blir upphittade av en pensionerad amerikanske krigskorre, Thurston Richards. Han hävdar att han har bevis på att legosoldater som deltog i Balkan-konflikten var involverade i systematiska våldtäkter riktade mot bosniska flickor, att en del av soldaterna var svenskar och att hela sörjan tangerar människor i Annies förflutna. Trion börjar leta upp människor som kan tänkas veta mer, men folk mördas på löpande band. Dags att fly igen.
Ännu en gång en spännande historia, ännu en gång det jag gillar – stänk (eller snarare vågor) av real story. Många ”säkerhetsföretag”, privata aktörer, deltar i konflikter numera och beter sig ganska nasty (minns ni Blackwater-skandalen?). Många feta pengar, smutsiga pengar, sticker iväg till högt positionerade personer. Politiker. Finanslejon. Vilka faciliterar? Snutar och jurister, bland annat. Många kan köpas.
Mer. Jag vill ha mer. NU. Och den går alldeles utmärkt att läsa fristående från den första boken. Jag mindes nämligen ingenting från den, mer än att jag tyckte om den. Attention span som en genomsnittlig guldfisk, det är jag det.
*) jag vet, det är ganska många år sedan Åsa släppte sin första bok, men jag tänker ”ny” som i lite nytt tankesätt
Än klappar hjärtan
”Min” närmaste boklåda (en av två ynka i Västerås centrum, och båda tillhör Akademibokhandeln – den fattiga tillgången på boklådor är en sorg för mig i en stad som ändå har mer än 140 000 invånare) kör månadens pocket varje månad. Det kanske är en generell grej för hela kedjan? Oavsett: fram till den 14/2 så är det Helena von Zweigberks Än klappar hjärtan som gäller i min butik. 49 spänn. Det gick inte att motstå.
Som vanligt (nåja, men det händer relativt ofta) uppstod en liten minibokcirkel runt en av mina statusuppdateringar på fb.
”Hon är fantastisk på att fånga stor smärta i förhållandevis små ord. Hennes dialoger… Ur vulkanens mun gjorde nästan fysiskt ont att läsa. Uppföljaren har jag inte ens vågat läsa än.” skrev jag, och många höll med.
I en annan diskussion lite senare skrev någon (Anna?) att Helena själv sagt att i den här boken släpper hon på bromsen, här är det fullt ställ, inte en näsduk ska förbli torr (äsch, det där sista var mina egna ord).
Viktor ska ta studenten och hela familjen samlas för att fira i ett vårvarmt Stockholm. Där står mamma Astrid och styvpappa Henrik tillsammans med halvsyskonen Josefin och Sara. Mormor kommer tillsammans med mostrarna Sandra och Lena. Men den stora överraskningen är att även Viktors biologiska pappa Michael anländer från New York med sin nya familj för att återknyta kontakten med sonen som han övergav för många år sedan.
Ja, men det där låter väl inte så märkvärdigt? En vanlig försommarscen?
Sätt på dig säkerhetsbältet. Här blir det åka av.
Alkoholism, svek och cancer. Avundsjuka, bitterhet och en ständig känsla av otillräcklighet. Nej, Helena spar sannerligen inte på känslokrutet. Tre systrar i all denna olycka formar en historia som nästan blir en slags medelålders coming of age-roman. Systrarna: den till synes ordentliga som har allt, den slarviga som aldrig kan få nog, den hemliga och kreativa. Mamman. En far, död sedan länge. Stockholm, Fårö och en skvätt New York. Helena tar fan i båten och ror den i land. Med på färden hänger jag, som inte kan sluta läsa.
Med mina ord ”stor smärta i små ord” syftar jag på hur fantastisk hon är på att beskriva de små små sticken som kan göra så ont. Till synes oskyldiga ord och handlingar, kanske bara en blick, som kan göra så otroligt ont. De flesta jag känner säger samma sak, så hon tycks ha en förmåga att fånga många i samma svidande känsla. Det är skickligt. Elakhet i stoooora svepande rörelser, med arga och vulgära vrål eller rent ut fysiskt våld, det är ju inte speciellt svårt att beskriva.
En riktig feel-bad-bok. A good one.
dagen i dag
De flesta har redan koll tror jag: i dag, den 27 januari, är det Förintelsens minnesdag.
”27 januari samlas människor över hela världen i en årlig manifestation. Det är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer – samma datum som koncentrationslägret Auschwitz befriades 1945. 2005 deklarerade FN denna dag som internationell minnesdag. Sedan 1999 har det varit en nationell minnesdag. Minnesdagen lyfter fram engagemanget hos alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism. I Sverige och i världen.”
Här mejade nazisterna ner ungerska judar i Donau. Ett gripande monument i Budapest.
Det har blivit en hel del inlägg här som på ett eller annat vis knyter an till dagen idag, eller snarare till det som ledde fram till den.
Pojken i den randiga pyjamasen
Ett kort stopp på vägen från Auschwitz del 1 del 2
Topographie des Terrors i Berlin
Om bokbål och utställningen Diversity Destroyed
Fokus ligger ofta på det oförlåtliga som gjordes mot judarna, men vi får heller inte glömma romer (extra fokus just i år), homosexuella och politiska meningsmotståndare. Så många torterade och mördade. De senaste årens arbetsliv har bjussat på många jobbresor till Berlin, där är det av lätt insedda skäl lätt att få hjälp med att minnas.
Ibland har jag vandrat runt och tänkt ”om dessa väggar kunnat tala”. Det vackra vattentornet i Prenzlauer Berg. Random källare var som helst i stan. Gatorna. Träden. Att en plats kan överleva så mycket elände? Men är det någon stad som lever så är det Berlin.
Staden är fylld av minnesmärken och utställningar. Det stora minnesmärket över judeförintelsen hittar de flesta, men på andra sidan gatan, en bit in i grönskan, finns det mindre besökta minnesmärket över de homosexuella. Homosexuella kvinnor förföljdes och plågades, men det var männen som råkade mest illa ut (kvinnorna kunde ju ändå, trots sina defekter, ses som avelskossor och som så ofta så sågs den kvinnliga ickepenetrerande (nåja) sexualiteten som lite mindre hotfull) och internerades i lägren. Att ha en rosa triangel indikerade det lägsta av det lägsta. ”Vi kunde ha slagits för att få en gul stjärna”.
Om detta må vi berätta. Så många folkmord, kanske behöver vi en folkmordens dag istället för ”bara” Förintelsens? Det har hänt så ofta och det händer varje dag. Jag möter min bosniska kollegas blick och minns det han har berättat.
Hur många mördades i dag? Syrien? Irak? Kongo-Kinshasa? Alla glömda konflikter?
#bokbloggaremotrasism
det var inte jag, det var Camilla
”Det var inte jag det var munnen!” sa H. Apropå något olämpligt hon sa.
Ha! Det ska jag också börja säga från och med nu!
Jag fick börja dagen med ett leende tack vare fejanfeeden. Min lilla favorit i Vietnam levererar. Den berömda H som nämns ovan – hon är två år och ett av de ganska få barn som omedelbart letar sig HELA vägen in i hjärtat på mig som annars är ganska ovan vid barn och därför inte alltid tycker att de är gulliga per automatik. För några veckor sen var hon på zoo och plåtades tillsammans med en orm. Hennes kommentar på det var ”Ormen fick träffa H!” och det är ju faktiskt ett alldeles fantastiskt sätt att se tillvaron. Zlatanesque! Själv är jag ”hon som inte heter Kivi”. Hon som inte heter Kivi fick också träffa H och det kommer jag att vara glad över länge.
Men nu skulle inte bloggposten handla om en liten trollunge. Det skulle handla om hur även en 45-åring som borde veta bättre (eller: varför då?) kan adaptera synsättet. Det var inte jag, det var mitt klickgalna gamla finger. Eller: det var inte jag, det var Camilla. (*
Camilla lägger ut shelfporn av ett slag som inte går att motstå. Att dingla London OCH tunnelbanemania framför mitt hungriga plyte är nästan tortyr. För en stund så övervägde jag nästan att leverera en vit lögn till K, ”nej vet du, det finns inte ett ENDA ledigt hotellrum i HELA PARIS på kristi flygare” – – – ”men i LONDON finns det!”
Äh. Klart som tusan att jag är tacksam om vi tar oss till Paris! Men ändå. Tre böcker om London – inklusive Craig Taylors Londoners – är på väg hem till mig nu. Om inte jag komma till London London komma till MIIIIIIG.
—————————————
Det där med sovmorgon som jag ältar hela veckan; att ligga kvar i sängen och läsa så länge jag vill. Det gjorde jag, och stod ändå nere i köket och kokade kaffe 7.34 i morse. Allt är väl relativt och jag antar att hela grejen är Bestämma Själv, på det tvååriga viset. Å andra sidan så är det lätt att längta upp till vietkaffe! Idag ska jag slakta tidningar, träna och läsa ut min feel bad-bok. Just så.
Heleva von Zweigberk, ni vet. Svåremotståndliga ord som snudd på gör fysiskt ont att läsa. En kan fräsa ”medelklassångest” eller så köper en att smärta är smärta.
—————————————
*) Äsch, jag vet. Det finns inget unikt eller tvåårsgulligt i att skylla på någon annan. Något annat. Att ha en bekväm förklaring till varför just det här undantaget är legitimt. Det är inget en kan antas ha slutat med som 45-åring, eller ens som 85-åring om en nu blir så gammal.
Nyhetsrunda: salt, sött, gott och blandat
FANTASTISKA bokaffischer! Jag vill ha hela bunten, men favoriten är nog Inferno. Vi har två Parisaffischer på väggarna redan, frågan är om inte denna skulle kunna få knyta ihop säcken. Den heliga treenigheten, yadayada. Vi får se.
————————————
Bokmoster har läst Er ist wieder da och jag är också sugen.
Våren 2011 vaknar Hitler upp i centrala Berlin med huvudvärk. Det sista han minns är att han var med Eva Braun i bunkern, så förvånad inser han att staden inte ligger i ruiner.
Jag diskuterar ofta nazismen med mina jämnåriga tyska kolleger, det har jag berättat om förut, och jag trodde att den här boken var en given snackis. Besökte en bokhandel med f d chefen i mars, pekade på boken och frågade om han hade läst. Det hade han inte, han hade inte ens hört talas om den då men han höll med om att upplägget lät intressant.
”Läsvärt och tänkvärt!” tycker Sussi. Hon brukar ha bra smak. Mitt klickgalna gamla finger vajar över beställningsknappen.
avdelningen fantastiska omslag
Fös oss som inte så så kaxiga när det kommer till det där med att våga köpa fler böcker på tyska (jag är stukad!) så är det tur att boken finns utgiven på svenska också – tack för det, Leopard förlag
————————————
Han är OCKSÅ tillbaka – ja, Frälsaren alltså:
I detta nummer fokuseras det starkare på missbrukarpersonligheten. Offerkoftan och självförnekelsen är aldrig långt borta när behandlingshemmet och dess krav tränger sig närmare.
Nedanstående enruting är inte med i Frälsarens prediko-tvåa, men den visar just det som gör att en tar honom till sitt hjärta trots hans skenbart tuffa och salivstänkande tirader. Frälsaren vore inte Frälsaren indäddad i värmande rosafluffigt ludd, men som jag unnar honom en stunds värme och glädje. Jag höll på att skriva något om happy ending och det kan ju missförstås, men… äsch.
Mer information finner du här.
men hoppsan
Jag visste ju att det var dags nu, men jag måste ändå erkänna att jag hoppar till varje gång jag tittar in på bokmassan.se och möts av mitt eget plyte. Hela artikeln hittar du här.
——————-
Åh, TRODDE jag verkligen att jag frös på eftermiddagarna i Vietnam? Vi är visserligen lite förkylda och halvfeberruggiga men de där minus tio graderna som biter i kinderna nu plågar min kropp. Jag behövde göra ärenden på stan på lunchen i dag och det var så kallt att jag tvingades värma mig med Helena von Zweigbergks Än klappar hjärtan, alldeles färsk i pocketutgåva. När jag ska hinna läsa den? Pja. Om nån vecka kanske jag orkar hålla mig vaken lite längre än till kl 20 varje kväll. Läsande och skrivande är satt på undantag nu, det är jobbajobba och sedan hem och sova. Så kan det vara ibland. Två dagar kvar till helg…! DÅ ska jag ta en riktig läsmorgon. Vägra lämna kudden och det varma täcket förrän jag ar läst alldeles precis så mycket som jag har lust med.
——————-
Before I Met You
Så är allt som vanligt igen. När jag tittar ut ser jag en snötäckt (men mycket vacker) ek, inte palmer. Det tog oss 28 timmar från dörr till dörr, jag är mör efter hemresan men det gick smidigare än befarat. Jag saknar stranden, havet, vågorna (VÅGORNA! jag har aldrig varit med om något liknande, de slog mina tidogare mexikanska regerande-bästa-vågor med råge), vårt lilla hus med alla söta geckoödlor och den goda nattsömnen men nu är vi hemma igen med många sköna minnen (och två kg gott kaffe :)).
Allt är som vanligt igen skrev jag – så också sömnstörningarna. De får förvisso hjälp på traven av två ivriga katter (matte. MATTE! ni har varit borta, klockan är 02.00 och jag vill gosa NU!) samt en skvätt jet lag (jag trodde att jag fixat det bra eftersom jag kom in rätt med en gång och höll mig vaken ända till 21.30 första kvällen hemma, men där fick jag), men fine, då får jag ju äntligen lite läst. Och skrivet. Hmf. Nej, det är klart att jag hellre skulle sova, men nu gör jag inte det. Punkt.
Dags då att avsluta boken som fick stanna hemma när vi åkte till Vietnam på grund av att jag hade för få sidor kvar (bagageviktsekonomin; för få läsbara sidor per gram som isåfall berövar en annan presumtiv semesterbok platsen), Before I Met You av Lisa Jewell. Med facit i hand kunde den gott ha fått följa med eftersom så många av de andra böckerna förblev olästa, men det visste jag ju inte när jag packade.
(hur tänker du? hur många böcker skulle du ta med för två veckor? hur väljer du?)
Jag måste nästan garva åt mig själv, detta är så klassisk Siv-eskapism modell 1 A. Ung kvinna ger sig av hemifrån, byter liv. Skaffar någonstans att bo. Hittar jobb om än till en början inget direkt glammigt. Det finns något att upptäcka, en annan story längre bak i tiden (1995 vs 1920, så ja, TVÅ unga kvinnor lämnar hemmet och byter liv, om än med mer än sjuttio års mellanrum). Slutligen: London, min ultimata eskapism.
Klyschigt, huh? Men si nu är det så att den här boken är en av de böcker som får mig att fundera på hur länge vi ska tala om chick lit, vad som ÄR chick lit, om det alltid måste ses som sekunda vara och var gränsen går. Den här boken om Betty som lämnar Guernsey för London efter att hennes excentriska styvfarmor avlidit och lämnat henne ett litet arv (nog för att förverkliga drömmen om en liten tid i London samtidigt som hon letar rätt på den RIKTIGA arvtagaren, den för hela familjen okända Clara Pickle) är nämligen riktigt bra.
I jakten på Clara inser Betty att det där som farmor Arlette sa – att hon aldrig lämnat Guernsey, inte varit i London – det är ju inte alls sant. Men varför skulle Arlette ljuga om en sån sak?
Från Guernsey till Soho via Primrose Hill, Chelsea och Green Park. Oooooh, den Londonrelaterade anglomanin FRODAS. Tjugotalets jazzklubbar. För tiden relativt massiva gränsöverskridanden. Jo, visst finns där element av saker som är väldigt mycket för bra för att vara sanna. Bygones! Lisa Jewell är lite ojämn, men det här är nog ändå den av hennes böcker som jag har tyckt allra mest om. En av få chicklittare som INTE går till byteshyllan på jobbet. Den här får bo kvar hos oss, i väntan på någon gäst som kan behöva lite förströelse. Jag brukar nämligen ha en för gästen anpassad liten bokhög i gästrummet. Nu när gästrummet är renoverat känns det extra kul. Undrar just i vems hög den här borde ligga överst…?
Sånt som jag inte gör
Jag brukar inte glömma saker på flygplan, men nu sitter jag i Bangkok och inser att min Untold Story ligger kvar i stolsfickan i förra planet. Aaaaaargh. Suck. 80 sidor kvar. Orka köpa en ny? Hoppas på bibblan? Ja. Hoppas på bibblan.
Här ska vi sitta i två timmar till. Törs inte plocka upp nästa bok för då drullar jag väl bort den också. Vi tröstar oss med fika och Banarnebilder.
Sista timmen
Försöker läsa min Ali men kelar i ärlighetens namn mest med Banarne.
Garderar upp med Tell the Wolves I’m Home i handväskan om jag skulle råka vara pigg nog att läsa ut Untold Story under natten. #inteutanminbok
Den som simmar syndar icke…
…så jag borde nog ha simmat ännu mer, för nu råkade jag lägga en order på fem böcker igen. MEN OJ.
(slutpåsemesterntröst)
I morgon åker vi hem 😦 Bussen går 11.30, flyget 22.30. Vad vi ska göra alla timmar på Saigons måttligt inspirerande flygplats vete tusan. Entimmesskutt till Bangkok, sen tre timmars väntan där mitt i natten innan vi får kliva på kärran till Stockholm, framme strax före sju på fredagsmorgonen om allt går som det ska. På flyget var det gott om nya filmer att se, och i väskan finns böcker så okej då – natten kommer att klaras av.
Jag har läst mycket färre böcker än normalt. Tror t o m att jag kan ha läst mer om jag varit kvar hemma. Det där med att inte ligga vaken halva nätterna kan ha något med saken att göra. Här har jag sovit bra, det har inte funnits samma behov att fly vargtimmen. Badat, busat… haft det bra. Nu tycker jag förvisso att det är paradis i sig att läsa, men nu blev det så här.
Underbart.
Nu koncentrerar jag mig på att försöka låta bli att angsta över att semestern är slut.
Det finns en hårig best som vi kommer att sakna mycket. Vi är såna där som ogillar cirkus (sån som har djur – inte Cirkör) och zoo. Vilda djur ska få vara vilda. Så mötte vi Banarne. Alla goda föresatser försvann. I elva dagar har vi kelat med honom på stranden. Han bor hos en snubbe som har restaurang där och jag vet inte hur många timmar sammanlagt som lillskrutten har sovit i mitt eller Ks knä. Vi har plockat i hans päls och han har plockat i vår. Att få närstudera hans fantastiska små händer och fötter – åååååh. Vilka väsen de är. Så lika oss.
Just så, kanske
(fortfarande Untold Story)
”In her old life she could never shake the feeling that she was an absolute dunce. Her husband saw to that early on. He was the intellectual, and she was the brainless clotheshorse. She could read a briefing for a charity meeting and remember all the facts and figures she needed, but she put the confidence on like a suit. Underneath she was butt naked.”
Familjen Veka Magen chillar
En god middag i går blev till en vaken natt för min sambo, i morse hängde jag på kassamagen-tåget. Say no more. Vi lämnar ogärna toal… hemmets trygga vrå. Den lilla gräsplätten med alla vackra träd är guld värd. Restaurangägaren vägg i vägg kunde möjligen ha bättre musiksmak (obeskrivligt: som klagande vietnamesisk hästjazz med FLÖJTER) men allt som allt: det är sällan så mysigt att vara klen om en nu nödvändigtvis ska vara det. Middagen på favoritindiern får dock lov att frysa inne.
Untold Story är ganska lagom litteratur nu. Lite långsam. Lite ”nej, det är inte så lätt att fly sina demoner” (oh prinsessan, det förstod vi ju alla! ju!). En typ av berättande som jag tycker om, tre huvudspår (exprinsessan, hennes f d privatsekreterare och den paparazzo som tog de allra bästa bilderna på henne back in the days). En handling som sker i nutid, dåtid och som förs framåt genom såväl dagboksanteckningar som brev – och naturligtvis med alldeles vanligt tredje person-berättande. Flera röster och vinklar.
Det blir intressant att se vart den tar vägen. När jag ska förstå – OM jag gör det – varför så många blev så besvikna. Det är inte någon bok som jag omöjligen kan slita mig från men som långsam jag-är-inte-så-alert-idag-läsning funkar den fint.
När Ks mage började lugna sig imorse var det nästan dags för soluppgång. Vi vågade oss de få stegen till vattnet, men det var mulet i dag också så vi såg inte klotet stiga ur havet. Två chanser kvar! Mulet eller ej, det är en stilla vacker stund och det är intressant att se fiskarna ute på havet. De stävar fram stående i små runda båtar, ganska nära land. Aldrig sett något liknande förut.
Min första Ali
Idag skiner solen, min PA är utläst och jag går vidare med min första bok av Monica Ali. Ja, du läste rätt! Jag har bommat Brick Lane trots att den i så många avseenden bör vara en Sivbok. Skall åtgärdas vid tillfälle.
Boken jag börjar med nu har fått lite blandad kritik, sällan några överord. Jag vill iallafall testa. En storyline om en för världen död f d prinsessa som startar ett nytt liv efter den officiellt dödliga krocken i Paris skulle kunna bli något.
(update efter lite läsning: OK, i boken är Pariskraschen helt annorlunda, det bör jag kunna avslöja utan att tokspoila)
Det lilla ”biblioteket” på hotellet. Mycket Läckberg. En bra Nesser som jag redan läst. Det var bra att ha med egen stor hög. Det är mest ryssar på hotellet men mest svenska böcker i hyllan. Hela byn är ryssälskad. Skyltarna står på vietnamesiska, ryska och ibland engelska.
Tja. Om svenskar köper grejor med kinesiska tecken på för att det känns vackert och exotiskt så finns det kanske en marknad för denna buff här. Ingenjöriska. Exotish 😉
Vietnamesiska skrivs med vårt västerländska alfabet. Det underlättar vid läsning av gatskyltar! Just här i byn finns bara en gata (många km lång) men i Saigon var det bra.
Skylten jag tidigare bara sett på bild. Faktum är att huktoaletter är underskattade, men om en nu har en vanlig sitt-toa så är det väl bra att använda den rätt då.
Flyttar lite. Lite.
Eftermiddag betyder poolen eftersom havet – yes, ända in till strandkanten – kokar av kitesurfare. Det är lugnare och skuggigare här uppe och jag som är gammalt kakelvrak uppskattar lite turkost mot ögonen.
Trots löften till mig själv om att inte köpa fler böcker på ett tag så smyger jag runt bland nätbokhandlarna. Jag är nämligen så förtjust i Tom Eastons postapokalyptiska samhällsbygge att jag inte alls vill lämna gänget. Jag har tio sidor kvar och kan omöjligt nöja mig med det. Inte för att det är något paradis, det som blev. När pandemin tonat ut är någon galen. Någon med mycket makt. Det är snajdigt när en av de få som vågar ifrågasätta förser de unga med böcker i smyg. George Orwell.
Vad är överlevnad värd?
”… what’s the good of us carrying on at all if we can’t be human?”
Jag tror att detta är YA, men som vanligt spelar det ingen roll alls. Gillar’t. Nu ska vi se om de sista sidorna får mig att ändra åsikt.
God morgon lördag
Ännu en dag i paradiset. Mulet än, nyss kom lite regn men ryktet säger att det ska klarna upp fr o m nu. Det sköna som boktok är att för mig är det semester att kunna läsa från morgon till kväll om jag vill, oavsett vädet. Med en bokhög blir jag mer oberoende än random villblibrunpressare. Det är skönt.
Vår suddiga hög. Några e-böcker i läsaren därtill. Räcker fint.
I dag återvänder jag bokledes till den lilla byn utanför London där en handfull människor försöker överleva HAV3N-pandemin och det som kommer efter. Med tanke på fågelinfluensans ursprung kanske jag borde vänta med att läsa den tills vi kommer hem 😉
När K var ute på morgonlöpning i går hörde han ett så underligt ljud bakom sig. Surrdurrkvackkvack.
Jodå. På en moppe kom en snubbe med femton ankor. Det var då det lilla. Norröver binder folk fast levande bufflar och kör runt med, men det är inte tillåtet i provinserna kring Saigon.
…men nu spricker molnen nästan upp och jag har en spännande bok att läsa. Ha en fin dag, hörni.
Boknödig i Mui ne?
Jag är inte helt säker på om kitesurfande beachbums (nåja, vi är ju en del vanliga turister också) är boknördar i gemen, men här och var i byn finns små spontanbytesbokhyllor – här på Katie’s coffee. Mysigt! På de här haken (ägaren har minst två som jag vet om) finns dessutom otroligt gott kaffe. Jag vet inte vad vietnameserna gör med sitt kaffe (yes, det är härodlat) men det är starkt och gott, sammetslent utan att någonsin vara bittert. Mycket bra. Vanebildande!
Lite Said i blåsten
Ännu en mulen halvstormig dag. Röd flagg. Vågorna lämpar sig fint för galna lekar men strömmarna drar starkt åt söder. Vore jag förälder skulle jag hålla mina barn långt långt från detta hav. Vissa tider på dagen är vågorna så starka att det är svårt att ens ta sig ut i vattnet.
Sami Saids andra bok, en härlig ström av ord, håller mig sällskap. Hans desperata brev till Sara funkar fint i Vietnam också. Jag varvar den med min hittills utmärkta katastrofroman om fågelinfluensan going baaaaaad.
Längst ner ett för dagen både blom- och fruktfritt drakfruktsträd. Eller kaktus. Det känns som en sorts kaktus. Borde kanske googla men jag försöker ta semester också från mitt letafaktafixerade kontrollfreaksjag. I need it.
Vi har nyss ätit frukost, jag går bananas (pun intended) vid fruktbordet. Det spelar ingen roll att vi kan äta samma frukter hemma numera. Härodlat smakar! Mui ne omges av drakfruktsodlingar och bananer finns… ÄR varenda buske. Fast det är en ört. Äh. Ni vet.
Igår var jag med om något ganska speciellt: jag träffade en nätkompis för första gången. I mer än femton år har vi mailat, bytt papperspost (sällan papper. medges.), läst bloggar och interagerat på de där sätten som många av oss numera interagerar. Träffats? Aldrig. Oklart varför men åren går och vår form av interaktion – hur obegriplig den än kan te sig för ickenätisar – har räckt fint (avståndet mellan Stockholm och Västerås kan inte ses som nåt hållbart argument för att aldrig hinna ses). Intensiteten i kommunikationen har gått upp och ner genom åren, men vi har alltid haft koll.
Så, i somras när vi hade bokat den här resan, kom ett brev från Elin. ”Vietnam… vilken ort?”
Nu slumpade sig ödet så att hennes man fått ett projekt i just den här byn. De skulle flytta hit bara några veckor senare. Hit. Till den här lilla byn som vi just bokat en resa till, som inte ens är ett speciellt stort turistresemål än. Oddsen?
I går tog vi en kaffe på stranden. Elin är Elin, också iklädd kött öga mot öga. En go känsla. Men mycket märklig.
Öppen stad på stranden
I dag är det lite småregnigt, men iRivern fick ändå följa med till stranden. Sitter under tak, i klänning, det är skönt att inte känna behov av att tokpressa. Blir ändå aldrig speciellt brun. Bara att se och höra havet är paradis för mig.
Misstänker att lånet på min Teju Cole är på väg att gå ut, så nu bokreser jag till NYC igen, även om Julius just nu sitter på ett plan till Bryssel och pratar om Livet med dtolsgrannen som också visar sig vara läkare. Egentligen är Öppen stad en bok att äga, i papper, men jag försöker ju komma över det habegäret.
Doom and gloom
Genommulet i dag igen, då passar det fint att börja med lite hederlig PA. Det är nåt alldeles speciellt med postapokalyps som tar sin början på Hilton Heathrow.
————————
Slutomdöme om Amelia’s Fireside Dreams? Jo, inte pjåkig alls, den höll sig från de djupaste klyschdikena. Möjligen kan jag invända lite mot att en sextonåring målar och tapetserar ett rum ensam på nån timme, det är mer overkligt än zombier i min mönsterpassningsluttrade värld 😉 Rent ekonomiskt kändes renoveringsprojektet inte heller helt rimligt, men jag mumlar ”eskapism, eskapism” och nöjer mig med det. Nu fick jag iallafall lite välbehövlig motivation att slutföra hallen och påbörja planerna för matsalen när vi kommer hem. Det som tar tre månader i en bok är nämligen fortfarande inte färdigt efter 3,5 år hos oss!
Udda souvenir?
Jag köpte Popol vuh i Mexiko och vietcongbibeln här. Som jag sagt förut: böcker är fantastiska souvenirer.
Om jag har Maos lilla röda sen tiden jag jobbade i Kina? Gissa.
(inte så) Anonyma Biblioholister 