Arkiv för januari, 2014

nästa milsten

Vi har varit i Paris förr, men aldrig tillsammans. Om drygt fyra månader bär det av. Nu har jag en finfin lista med Parisrelaterade böcker som ska avnjutas. Jag borde nog börja med att läsa ut Viviane Élisabeth Fauville – jag begriper inte hur jag kan ha så svårt att avsluta en så bra bok? Jag kan inte ens skylla på separationsångest.

parisplan
hall3

Vi har metrotema på hallväggarna (den här hängde vid trappan ner till källaren förut, vi är sååå roliga) och bilden av Abbesses är lite extra kul eftersom det är en av de mestrostationer jag har spanat in lite extra inför vår resa. Den bjussar jugend de luxe och jag lär bränna av en och annan bild där. Hum. På Place de Abbesses ovan jord finns dessutom Le Mur des Je t’aime som jag också kan tänka mig att titta lite på.

Det var naturligtvis en ren slump att jag bokade oss på ett hotell vid Gare du Nord också. Det har ingenting alls med nån snabbtågs- eller fackverks-fetish att göra. Nope nope.

Vi ska naturligtvis kolla lite cykelrelaterade prylar också. Mina hjältar från tidigt åttiotal vet vad det rör sig om. PS älskling – här är det ingen jäkla kolfiber!

Annonser

Männen med rosa triangel

Männen med rosa triangel gavs ut 1972 av pseudonymen Heinz Heger. Heger hette egentligen Hans Neumann, men mannen bakom historien – överlevaren – var Josef Kohout.

rosatriangelJosef Kohout var mannen som överlevde sex år i ett antal olika koncentrationsläger (bl a Sachsenhausen utanför Berlin), han levde och ville berätta men ansåg sig inte ha talangen att fånga sina upplevelser i skrift. Där kom Neumann in.

Kohout dikterade under ett antal sessioner, Neumann formulerade. Kohout korrläste aldrig texten innan boken gavs ut, så den innehåller en del ganska stora faktafel, men ingenting som förtar historien, grymheten.

Varför pseudonym så långt efteråt, lägerfångarna befriades ju redan 1945?

Jo, det är lätt att glömma (läs: förtränga), men homosexualitet är olagligt i många länder än idag – i Österrike var homosexuella handlingar olagliga fram till 1971 och boken som dikterades i slutet av sextiotalet kunde alltså slå tillbaka på offren och deras familjer. Igen. Det tog dessutom några år innan något förlag vågade ge ut den, men 1972 gjorde Merlin Verlag slag i saken.

I denna svenska nyöversättning finns ett vackert och känslosamt förord skrivet av Jonas Gardell, dessutom ett mycket värdefullt efterord signerat den österrikiske gayaktivisten Kurt Krickler.

Lägren. Vilka hamnade egentligen där? Det fanns så många mer märken än de gula som vi oftast har sett på bild. I boken finns en liten lista, men wikipedia erbjuder en mer omfattande lista för den som är intresserad (det är du!). Som titeln på boken antyder så fick de homosexuella männen en rosa triangel. Just därför har den återtagits att bli en symbol för gayaktivism, tillsammans med bl a regnbågar och lambdatecken. Jonas Gardell berättade under ett seminarium på Bokmässan 2013 om en episod då han som ung stolt nålade fast sin rosa triangel varpå hans far sa något i stil med ”ska du skylta med eländet också?”.

Som sagt: det är lätt att förtränga, men så var det nyss, så är det än i dag för alldeles för många. Kärlek, för helvete! Hur kan en frisk människa vilja beröva någon annan det? Den som för en sekund inbillar sig att det är nuttigt i Sverige av i dag ”FÖR PK-MAFFIAN OCH FEMINISTERNA OCH BÖGARNA BESTÄMMER JU ALLT!!” ombeds vänligen men bestämt att läsa Johan Hiltons reportagebok No tears for queers.

Åter till Josefs överlevnad. Boken är naturligtvis smärtsam läsning. Det finns ingen ände på människans förslagenhet och uppfinningsrikedom när det kommer till att plåga andra. Boken vidrör också en annan viktig aspekt av det hela – överlevarna, hur överlevde de? Många av dem tvingades att göra saker som de i efterhand ifrågasatts för. En del av dem borde kanske skämmas, andra inte. Det finns lika många historier om det som det finns överlevare (duh, stating the obvious), när jag såg filmen om Hannah Arendt förstod jag för första gången hur ifrågasatta många överlevare blivit, till och med av sina egna anhöriga. När den insikten slog mig kände jag mig mer än olovligt naiv (igen), men en lär så länge en lever.

Varför kämpade de inte emot? Och hur kom det sig att de överlevde? Var de medlöpare, horor, hur tog de sig genom kriget/lägren levande – var det på andra medmänniskors bekostnad?

Josef Kohout skämdes inte en sekund över hur han tog sig fram och överlevde. Jag har tänkt mycket på det där. Vad skulle en göra? Hur? Finns det någon enda som kan prediktera sitt eget beteende innan de sitter där i rävsaxen? Njäe va? Nu kan sanningen vara friserad i boken, men mannen i historien verkar inte ha gjort några stora övertramp, trots att han till slut också blev en av de fångar som hade viss makt över sina medfångar. Det var ju det djävulska, att fångarna tvingades att organisera sig. Någon var den som ibland fick ta beslut om vilken av medfångarna som skulle straffas, skickas iväg, mördas eller torteras. En tortyr i sig. Det underströk också den interna hierarkin i lägret – vanliga brottslingar och politiska fångar stod relativt högt i rang. Judar och homosexuella lågt. Homosexuella allra lägst..

Nu är det ju så att ett övergrepp kan begås igen och igen, om än i mildare form. Många överlevare fick ursäkter och ekonomisk ersättning (om än aldrig i paritet med lidandet de utsatts för) åren efter kriget, men de homosexuella förvägrades detta, de var ju brottslingar. Fortfarande!

En absurditet av rang var att offren inte fick räkna in åren i koncentrationsläger i sin pensionsgrundande inkomst – det fick däremot SS-vakterna! Ja, såvida det inte gick att leda i bevis att de begått något brott under sin tjänstetid. En del av oss skulle kanske påstå att tjänsten i sig var ett brott, men så bedömdes det inte enligt reglementet.

Kohout kämpade livet ut. Han fick aldrig uppleva det han såg som full ekonomisk upprättelse. När beslutet äntligen kom så kom det så sent att det var snudd på omöjligt att finna någon överlevare som ännu var vid liv.

Vad fick han då? Han fick kärlek. Josef fick 48 år tillsammans med sin man Willi. Den 30/11 2009 invigdes Heinz Heger Platz(* i Wien (varför inte Josef Kohout Platz, kan jag undra?) i området där de bodde fram tills Josefs död, och Willi var där.

*) Bokhyllor! Där finns bokhyllor! Underbart. Vi vet ju redan det, alla vi bokälskare. Kunskap är vägen till förståelse.


hur vi känner inför släppet av Laini Taylors nästa bok

”är det den? ge mig! ge mig NU! nehej, inte den i dag heller…”


Listan

Just nu har vi en ny generation författare(* i Sverige som kan tänka sig att sprida sina böcker på nya sätt. Åsa Schwarz gav bort sin senaste bok gratis i e-boksformat för ett tag sedan, och när Robert Kviby släppte Listan körde han samma sak (eller snarare ”ladda ner och betala vad du vill, om du vill”) de första tio dagarna som boken fanns ute. Jag missade det då, så jag köpte den relativt färska pocketutgåvan när den kom.

Jag tror att det är smart att få ut e-böcker gratis under en period. Konkurrensen är svidande hård nu, det räcker inte att vara bra eller ens suverän – jag tror att flera av oss kan räkna upp ett antal skickliga skribenter som vi undrar vart tusan de tog vägen. Omsättningstiden är kort, en bok blir gammal snabbt så det gäller att hitta och bli upptäckt av de där läsarna som kan tänka sig att hålla koll på en. Järnkoll. Du ska nog vara extremt etablerad för att förlagen ska tolerera ”mellanböcker” som säljer lite så där. Om du förlorar pengar på att ge bort en bok under en tid så är det ingenting mot vad du förlorar på att inte få ge ut nästa bok. Alls. Eller så har jag bara väldigt svart syn på saken, men jag tror tyvärr inte det.

listanNu gillar jag redan Robert Kviby (hans De korrupta fick det otroligt exakta betyget 3.75 av 5 efter en regnig helg i Torsmo).

Listan då. Jo, det är en fristående fortsättning på De korrupta, Annie och Max har varit på flykt sedan den historien fick sin våldsamma upplösning. Ett antal år i exil, relativ frid och ro, men det är lätt att ana att de saknar sonen Mingus som blivit kvar hos vänner i Sverige. Annie och Max är internationellt efterlysta. De har ett pris på sina huvuden.

Nu får inte allting förbli lugnt i lilla grekiska Patras. Annie och Max blir upphittade av en pensionerad amerikanske krigskorre, Thurston Richards. Han hävdar att han har bevis på att legosoldater som deltog i Balkan-konflikten var involverade i systematiska våldtäkter riktade mot bosniska flickor, att en del av soldaterna var svenskar och att hela sörjan tangerar människor i Annies förflutna. Trion börjar leta upp människor som kan tänkas veta mer, men folk mördas på löpande band. Dags att fly igen.

Ännu en gång en spännande historia, ännu en gång det jag gillar – stänk (eller snarare vågor) av real story. Många ”säkerhetsföretag”, privata aktörer, deltar i konflikter numera och beter sig ganska nasty (minns ni Blackwater-skandalen?). Många feta pengar, smutsiga pengar, sticker iväg till högt positionerade personer. Politiker. Finanslejon. Vilka faciliterar? Snutar och jurister, bland annat. Många kan köpas.

Mer. Jag vill ha mer. NU. Och den går alldeles utmärkt att läsa fristående från den första boken. Jag mindes nämligen ingenting från den, mer än att jag tyckte om den. Attention span som en genomsnittlig guldfisk, det är jag det.

*) jag vet, det är ganska många år sedan Åsa släppte sin första bok, men jag tänker ”ny” som i lite nytt tankesätt


Än klappar hjärtan

anklapparhjartan”Min” närmaste boklåda (en av två ynka i Västerås centrum, och båda tillhör Akademibokhandeln – den fattiga tillgången på boklådor är en sorg för mig i en stad som ändå har mer än 140 000 invånare) kör månadens pocket varje månad. Det kanske är en generell grej för hela kedjan? Oavsett: fram till den 14/2 så är det Helena von Zweigberks Än klappar hjärtan som gäller i min butik. 49 spänn. Det gick inte att motstå.

Som vanligt (nåja, men det händer relativt ofta) uppstod en liten minibokcirkel runt en av mina statusuppdateringar på fb.

”Hon är fantastisk på att fånga stor smärta i förhållandevis små ord. Hennes dialoger… Ur vulkanens mun gjorde nästan fysiskt ont att läsa. Uppföljaren har jag inte ens vågat läsa än.” skrev jag, och många höll med.

I en annan diskussion lite senare skrev någon (Anna?) att Helena själv sagt att i den här boken släpper hon på bromsen, här är det fullt ställ, inte en näsduk ska förbli torr (äsch, det där sista var mina egna ord).

Viktor ska ta studenten och hela familjen samlas för att fira i ett vårvarmt Stockholm. Där står mamma Astrid och styvpappa Henrik tillsammans med halvsyskonen Josefin och Sara. Mormor kommer tillsammans med mostrarna Sandra och Lena. Men den stora överraskningen är att även Viktors biologiska pappa Michael anländer från New York med sin nya familj för att återknyta kontakten med sonen som han övergav för många år sedan.

Ja, men det där låter väl inte så märkvärdigt? En vanlig försommarscen?
Sätt på dig säkerhetsbältet. Här blir det åka av.

Alkoholism, svek och cancer. Avundsjuka, bitterhet och en ständig känsla av otillräcklighet. Nej, Helena spar sannerligen inte på känslokrutet. Tre systrar i all denna olycka formar en historia som nästan blir en slags medelålders coming of age-roman. Systrarna: den till synes ordentliga som har allt, den slarviga som aldrig kan få nog, den hemliga och kreativa. Mamman. En far, död sedan länge. Stockholm, Fårö och en skvätt New York. Helena tar fan i båten och ror den i land. Med på färden hänger jag, som inte kan sluta läsa.

Med mina ord ”stor smärta i små ord” syftar jag på hur fantastisk hon är på att beskriva de små små sticken som kan göra så ont. Till synes oskyldiga ord och handlingar, kanske bara en blick, som kan göra så otroligt ont. De flesta jag känner säger samma sak, så hon tycks ha en förmåga att fånga många i samma svidande känsla. Det är skickligt. Elakhet i stoooora svepande rörelser, med arga och vulgära vrål eller rent ut fysiskt våld, det är ju inte speciellt svårt att beskriva.

En riktig feel-bad-bok. A good one.


dagen i dag

De flesta har redan koll tror jag: i dag, den 27 januari, är det Förintelsens minnesdag.

”27 januari samlas människor över hela världen i en årlig manifestation. Det är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer – samma datum som koncentrationslägret Auschwitz befriades 1945. 2005 deklarerade FN denna dag som internationell minnesdag. Sedan 1999 har det varit en nationell minnesdag. Minnesdagen lyfter fram engagemanget hos alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism. I Sverige och i världen.”

memorbudaHär mejade nazisterna ner ungerska judar i Donau. Ett gripande monument i Budapest.

Det har blivit en hel del inlägg här som på ett eller annat vis knyter an till dagen idag, eller snarare till det som ledde fram till den.

Pojken i den randiga pyjamasen

Ett kort stopp på vägen från Auschwitz del 1 del 2

Om Maus och Hannah Arendt

Männen med rosa triangel

Topographie des Terrors i Berlin

Livets härlighet

Om bokbål och utställningen Diversity Destroyed

Fokus ligger ofta på det oförlåtliga som gjordes mot judarna, men vi får heller inte glömma romer (extra fokus just i år), homosexuella och politiska meningsmotståndare. Så många torterade och mördade. De senaste årens arbetsliv har bjussat på många jobbresor till Berlin, där är det av lätt insedda skäl lätt att få hjälp med att minnas.

Ibland har jag vandrat runt och tänkt ”om dessa väggar kunnat tala”. Det vackra vattentornet i Prenzlauer Berg. Random källare var som helst i stan. Gatorna. Träden. Att en plats kan överleva så mycket elände? Men är det någon stad som lever så är det Berlin.

Staden är fylld av minnesmärken och utställningar. Det stora minnesmärket över judeförintelsen hittar de flesta, men på andra sidan gatan, en bit in i grönskan, finns det mindre besökta minnesmärket över de homosexuella. Homosexuella kvinnor förföljdes och plågades, men det var männen som råkade mest illa ut (kvinnorna kunde ju ändå, trots sina defekter, ses som avelskossor och som så ofta så sågs den kvinnliga ickepenetrerande (nåja) sexualiteten som lite mindre hotfull) och internerades i lägren. Att ha en rosa triangel indikerade det lägsta av det lägsta. ”Vi kunde ha slagits för att få en gul stjärna”.

memor1memor2memor3

Om detta må vi berätta. Så många folkmord, kanske behöver vi en folkmordens dag istället för ”bara” Förintelsens? Det har hänt så ofta och det händer varje dag. Jag möter min bosniska kollegas blick och minns det han har berättat.

Hur många mördades i dag? Syrien? Irak? Kongo-Kinshasa? Alla glömda konflikter?

#bokbloggaremotrasism


det var inte jag, det var Camilla

”Det var inte jag det var munnen!” sa H. Apropå något olämpligt hon sa.
Ha! Det ska jag också börja säga från och med nu!

Jag fick börja dagen med ett leende tack vare fejanfeeden. Min lilla favorit i Vietnam levererar. Den berömda H som nämns ovan – hon är två år och ett av de ganska få barn som omedelbart letar sig HELA vägen in i hjärtat på mig som annars är ganska ovan vid barn och därför inte alltid tycker att de är gulliga per automatik. För några veckor sen var hon på zoo och plåtades tillsammans med en orm. Hennes kommentar på det var ”Ormen fick träffa H!” och det är ju faktiskt ett alldeles fantastiskt sätt att se tillvaron. Zlatanesque! Själv är jag ”hon som inte heter Kivi”. Hon som inte heter Kivi fick också träffa H och det kommer jag att vara glad över länge.

Men nu skulle inte bloggposten handla om en liten trollunge. Det skulle handla om hur även en 45-åring som borde veta bättre (eller: varför då?) kan adaptera synsättet. Det var inte jag, det var mitt klickgalna gamla finger. Eller: det var inte jag, det var Camilla. (*

Camilla lägger ut shelfporn av ett slag som inte går att motstå. Att dingla London OCH tunnelbanemania framför mitt hungriga plyte är nästan tortyr. För en stund så övervägde jag nästan att leverera en vit lögn till K, ”nej vet du, det finns inte ett ENDA ledigt hotellrum i HELA PARIS på kristi flygare” – – – ”men i LONDON finns det!

Äh. Klart som tusan att jag är tacksam om vi tar oss till Paris! Men ändå. Tre böcker om London – inklusive Craig Taylors Londoners – är på väg hem till mig nu. Om inte jag komma till London London komma till MIIIIIIG.

—————————————

Det där med sovmorgon som jag ältar hela veckan; att ligga kvar i sängen och läsa så länge jag vill. Det gjorde jag, och stod ändå nere i köket och kokade kaffe 7.34 i morse. Allt är väl relativt och jag antar att hela grejen är Bestämma Själv, på det tvååriga viset. Å andra sidan så är det lätt att längta upp till vietkaffe! Idag ska jag slakta tidningar, träna och läsa ut min feel bad-bok. Just så.

Heleva von Zweigberk, ni vet. Svåremotståndliga ord som snudd på gör fysiskt ont att läsa. En kan fräsa ”medelklassångest” eller så köper en att smärta är smärta.

—————————————

*) Äsch, jag vet. Det finns inget unikt eller tvåårsgulligt i att skylla på någon annan. Något annat. Att ha en bekväm förklaring till varför just det här undantaget är legitimt. Det är inget en kan antas ha slutat med som 45-åring, eller ens som 85-åring om en nu blir så gammal.