Hemingway On Paris
Tänk dig en tjugotreårig know-it-all som trashar allt, en cyniker som tror sig veta allt, vara facit, men som skriver det hen skriver irriterande briljant. Låter som en och annan nutida tidningskrönikor, va? Men nu råkar det vara en samling tidningskrönikor om och från Paris, skrivna av Hemingway med början 1922.
Denna tjugotreåriga know-it-all hade ett krig i bakfickan. Han skriver bl a om hur han återvänder till ”sin” front i Italien. Han kommenterar kultur och politik och blåsta turister, det är ryssar i exil, envetna mattförsäljare och storskandaler om en politiker som skrattar på en kyrkogård. Aperitif! Aperitif sysselsätter honom i flera texter. Han skriver en krönika den 18/4 1923 och jag tänker ”wow, min pappa föddes dagen innan” (Ernest missar dock den lilla detaljen ;)). Detta är en liten tunnis, 71 sidor för £7.99, men ni vet vad de säger: det är inte antal sidor.
Han är stundtals muppig och hans texter är ofta fruktansvärt politiskt inkorrekta med våra 2014-glasögon på – men vilken skatt. Nästan 100 år sedan. Det berömda ekonomiska uttryckssättet finns ännu inte riktigt på plats, jag tycker tvärtom att hans språk är ganska målande och ordrikt.
”The scum of Greenwich Village, New York, has been skimmed off and deposited in large ladles on that section of Paris adjacent to the Cafe Rotonde. New scum, of course, has risen to take the place of the old, but the oldest scum, the thickest scum and the scummiest scum has come across the ocean, somehow, and with its afternoon and evening levees has made the Rotonde the leading Latin Quarter showplace for tourists in search of atmosphere.”
Självklart blev jag tvungen att beställa A moveable feast och The Paris Wife också. Så det blev. Parisp(r)epp!
Hemingway åker upp på listan med döda drömbloggare. Jag har aldrig riktigt fastnat för honom förut (avd. ”känns som att svära i kyrkan”) men det här kanske är porten in. Det kanske trillar på plats.
Om döda ont
Forgive me bokbloggen, because I have been a very bad boknörd. It has been almost one week since my last post.
Äääääh, det där vart ju inget bra, men trots min ateism har jag alltid dragits till religiösa ritualer och det där katolska med att kunna viska sina synder i lönndom, OCH få förlåtelse (efter lämpligt straff), låter ju svåremotståndligt. I mitt fall får bot och bättring ske genom att, öh, jag får komma på nåt. Jag kanske kan falla på knä framför bokhyllan 25 gånger och lova att sortera bokhögarna? Illa nog för medelålders människa med dåliga knän.
Läst har jag ändå gjort under vakna nattimmar. Där ligger väl problemet. De sista veckorna på nuvarande jobb tar lite musten ur mig. Det ska bli nån slags hälsovecka efter den 14/3, innan jag drar tag i nästa grej.
Slut på gnället! Vad har jag läst då? Jo, sånt som rinner lätt lätt in i hjärnan.
Hans Koppel – eller Petter Lidbeck då – är ett säkert kort för mig. Han tycks ha trillat ur litteraturens finrum (han verkar emellertid inte speciellt ledsen för det), men jag gillar hans effektiva berättarteknik. Driv driv driv, groteska personligheter, svart humor. Pulp. En dödssjuk mans sista idé om hur livet ska levas (eller avslutas – go out in style) sätter igång en kedja händelser som slutar med många döda. En till synes oskyldig veckotidningsintervju i en helt annan del av Sverige eldar på skeendet.
Om döda ont är den tredje psykologiska thrillern på kort tid. En psykopatisk nattklubbsdrottning, en dödssjuk tjyv, en sympatisk journalist med låg credd och en vilsen mamma som saknar och eventuellt glorifierar en död son och ständigt tävlar med kollegan om att vara bäst (eller värst). Vilken lysande samling, va? En kan gnälla på att Koppel drar personligheterna in absurdum, men: pulp. Det ska vara så här.
Kudos för kul intervju längre ner på förlagssidan, missa inte den.
Uuuuhuhu, jag läser att Medicinen – som jag gillade mycket – ska filmas av paret Bergström-Nutley. Neeeeeeej! Film jaaa, men… jag hade nog velat se storyn i händerna på någon annan. Några andra. Nutleyfabriken känns aningens för likriktande emellanåt. Men jag kan ha fel. Jag har haft fel förr.
Seriesöndag -Dexter a la Marvel
Tecknad Dexter? Ja, varför inte? En av mina vänner har, sent omsider, upptäckt Dexter och hennes entusiasm parat med nyheter om den här boken fick mig att vakna till. När jag såg omslaget blev jag rädd att Dalibor Talajic möjligtvis hade fallit för frestelsen att köra Michael C Hall rakt av (det såg nästan ut lite som hans breda och härligt maniska fejkleende), men faktum är att serie-Dexter känns lika egen som TV-figuren Dexter kontra bokversionen av densamme. Gillar!
Snyggt utfört, ett bra äventyr. Dexter springer ihop med en av sina gamla (mycket oälskade) skolkamrater, Gonzalez. Snubben är numera stenrik och ses som Miamis Moder Teresa, en genuin välgörare och samhällets stöttepelare. Dexter och hans mörka passagerare känner naturligtvis doften av något helt annat och när det börjar dyka upp döda kroppar med anknytning till Gonzalez rehab-verksamhet så sätter Dexter och Deborah till alla klutar för att nagla honom till brotten.
Det håller nästan ända in i mål, slutet känns lite ”jaha?” – men i en tid av övertydlighet kan det kännas befriande på sitt vis. Boken var jämförelsevis dyr, jag fick inte många rutor per krona jämfört med många andra högkvalitativa serieböcker i hyllan (hyllan ja, det blir snart inköp av en hylla till för att husera alla våra snygga serieböcker) men det var definitivt bra nog för att jag gärna ska investera igen om samarbetet fortsätter.
Jag hade hunnit tröttna lite på Dexter och har både olästa böcker och icke avnjutna TV-säsonger liggande i skattkistan, men nu blev jag lite taggad igen. Gött! Gråväder gifter sig så fint med eleganta seriemördare.
———————————
Annat att se fram emot: En ny Dylan Dog, De sista ljuva åren, i mars!
lördagsgodis – syrligt, salt och sött
Vi börjar med det syrliga. Det är tyvärr inte syrligt på det goda citronbombs-sättet – det är bara så himla synd, men förlaget Laurella & Wallin tvingas lägga ner. Varje gång jag har sett någon av deras böcker – reselitteratur med en smart twist – så har jag funderat på vilka andra städer jag skulle vilja att någon av deras författare tar sig an, men nu kan jag alltså sluta med det. Jag njuter Metronom nu, Peking – förändringarnas stad läste jag i höstas. Jag tänker definitivt försöka få tag på Uncommon Stockholm innan det blir för sent.
Vi har balanserat på en knivsegg sedan dag ett, men till slut blev eggen för vass, stupet för brant, svackan för djup, motvinden för hård.
—————————-
K är ju en sån där löpare. Vi har många synkade intressen, men långlöpning är inte ett av dem. Som tur är så blir ju livet allra bäst om en har en del gemensamt OCH en del eget, och om detta gemensamma och egna går att kombinera. En av hans grejor är att leta upp stravasektioner (go google) och roliga löpslingor när vi är ute och reser. Tipsade honom om Vagabonds bok Världens löpning (den blev t o m jag sugen på, det går ju att attackpromenera också, DET är min grej):
För varje stad finns en kort runda, en lång rund och en runda som tar löparen förbi några av stadens mest spännande sevärdheter. Varje runda illustreras med informativa färgkartor och reslust- och motionsinspirerande färgbilder.
Förutom texterna om hur du upptäcker städerna i löparskor bjuder boken på mängder av generella restips, från de bästa hotellen till de bästa restaurangerna och sevärdheterna. I varje kapitel får du dessutom möte en känd löpare med anknytning till staden, som berättar om sina bästa löpartips.
New York, Bangkok, Prag, London, Berlin, Rio de Janeiro, Köpenhamn, Rom, Paris, Barcelona, Kapstaden och Stockholm. Inte dumt alls.
Det hade faktiskt varit en fin valentinpresent (shoppinggalet hittepå? jo, men en måste ALLTID hitta bra anledningar att ge bort böcker ;)), nu blev det en bok med noveller om Vietnamkriget istället, Tim O’Briens bok The things they carried.
—————————-
Vi fortsätter med något sött, något lite violgrodesött.
<— den går att förstora
Jag gillar bibliotek, det tjatar jag ofta om. Västerås Stadsbibliotek är min vardagskärlek förstås, men det är något alldeles speciellt med de där lite mindre biblioteken också. Biblioteket i Dorotea har räddat mig många semestrar. Biblioteket i Skultuna (några mil härifrån) har jag aldrig besökt, men det verkar också vara ett sådant där lite mindre bibliotek som gör allt för att låntagarna ska trivas.
Jag tippar på att både biblioteksanställda och boklådeinnehavare känner igen sig uttalandet "jag minns inte vad den hette, och inte författaren heller, men boken är [insert: storlek, färg eller annan utseenderelaterad info].
Skultuna bibliotek har löst det på ett himla rart sätt, om du frågar mig.
Unboxing de Luxe, the Paris Edition
”När åker ni?” undrade kollegan.
”I sommar”
”…och du läser REDAN om Paris?”
Japp, det är jag i ett nötskal det. Jag börjar nörda långt i förväg, det är halva njutningen!
Den första av tre Parisrelaterade böcker i gårdagens lyckolåda är redan avverkad. Jag har en Jonglez-guide om London sen förut, nu blev det en Secret Paris också. Provläs du med!
Jag gillar böckerna från Jonglez eftersom de går in på de små absurda grejorna som är så lätta att missa annars. Udda muséer eller bara knasiga detaljer – kanske inte saker som en åker långa vägar för att kolla på speciellt (en upp- och nervänd fallos signerad Lavirotte på entrén till Avenue Rapp 29… någon? eh, jo när jag tänker efter så vet jag många som gärna skulle kolla på den och den ÄR rätt cool faktiskt), men är en ändå i närheten så går det ju att hålla ögonen öppna. Den där coola ugglan på väggen. Den snygga postlådan. Den lilla gränden. Ja, ni hajar.
Boken är uppdelad i kapitel efter arrondissemang, så det funkar fint tillsammans med en mer normal guide om en vill lägga upp ett kul promenadstråk kryddat med oväntade detaljer. Några på förhand inspanade grejor cementerades i planen medan en del annat tillkom. Gillas! Nästan fyrahundra sidor, många färgbilder. Vilt blandat, här finns något för alla att förfasa sig över. Tydliga kartor och väskvänligt format. Bra grejor.
”A priest who blesses animals, wine-producing firemen, a tree in a church, an inverted phallus at a famous entrance, an atomic bomb shelter under the Gare de l’Est, a real Breton lighthouse near Montparnasse, unsuspected traces of former brothels, a patron saint of motorists, royal monograms hidden in the Louvre courtyard, the presentation of Christ’s crown of thorns, a prehistoric merry-go-round, a sundial designed by Dalí, war-wounded palm trees, bullet holes at the ministry, biblical plants in a priest’s garden, a mysterious monument to freemasonry at the Champ-de-Mars, a solid gold sphere in parliament, a Chinese temple in a parking lot, the effect of the Bièvre river on Parisian geography, a blockhouse in the Bois de Boulogne …
For those who thought they know Paris well, the city is still teeming with unusual and secret places that are easily accessible.”
Secret London gav mer spännande input men Parisvarianten var också klart godkänd. 3,5 nöjda boktoksflin av fem. Funderar på vilken Jonglez-guide jag vill ha härnäst. Secret Lisbon, kanske? Barcelona? Prag? Amsterdam? Ah. Sweet dreams are made of this…
Vad som mer fanns i lådan? Stay tuned.
en lyckad kampanj
Jag lämnar mina älskade tåg om en månad, men det är väl klart att jag vill ha en sån här poster i biblioteket!
fanfar, del 2
Delar av det svenska fantastisk-kollektivet är både snabba och generösa. Mindre än ett dygn efter de där galna två timmarna när jag knöt ihop de lösryckta teserna från solstolen till något som liknande en ram hade jag fått välformulerade och väldigt relevanta tips från två skickliga skribenter utan att ens behöva böna och be om hjälp. Jag har läst både Malin och Johannes förut och jag gillar deras sätt att tänka och skriva, därför var det extra kul – OCH extra läskigt – att skicka texten till dem. Relevansen i kommentarerna ökar onekligen med vetskapen om att en tänker lite åt samma håll. Det kan förvisso vara lärorikt att få input från någon som skriver och gillar helt andra saker också, nån som rent av dissar fantastik, men nu var det inte den sortens dialog jag behövde.
Kommentarerna jag fick om det som behöver förbättras stämde väl överens med det som skavde i mig när jag skrev också. Det bästa av allt var att få alternativ, tips om ett annat tänk, i något fall ett par till synes förrädiskt enkla små ord som är just de där de där Orden (stort O) som öppnar en annan dörr i skallen. ”Kill your darlings” säger klyschan och med några små ord kan en ny idé sticka upp trynet, en sån idé som gör att en gärna lustmördar (pun utterly intended) det där som en trodde var så smart från början.
Jag ser det här som motion för skallen. Jag tänker något HELT annat än konstruktionsgenomgångar och kundkommenterar. Något HELT annat än (trots allt ganska välartade) texter om det jag läser. Jag vet redan att formatet jag är på väg mot är fel för SZ-tävlingen men jag skriver vidare ändå. 97% av alla som springer springer ju utan att för den skull vara anmälda till en elit-tävling. Den som springer och tänker motionslopp kanske har någon dröm om Blodomloppet, men hen kanske inte bestämmer att det är slutmålet under de allra första träningspassen (de där första tre passen när 900 m slätlöpning ger blossande kinder och blodsmak i munnen).
Att gå från noll till ett är svårare än att gå från ett till två, tre, fyra eller rent av fem. Det kanske låter konstigt att jag skulle vara rädd för att testa att skriva något från start till mål (och för att sedan få det kritiskt läst) när jag har vräkt ut åsikter på internet sedan 1996, men det är inte samma sak. Visst kan en bli sönderplockad på längden och tvären som bloggare också, men det är ändå annorlunda. Åtminstone för mig.
Vådan av att skriva splatter: Tänk om nån tar det fel? Tänk om nån tror att jag är som nån av de där jag skriver om? Att jag tänker så, tycker så?
Å andra sidan, de tankarna kommer vad en än skriver.
Nä, jag är inte nästa Selma Lagerlöf, men jag är en människa som behöver ny luft i lungorna och nya saker att tänka på. Min hjärna behöver träna. Detta är bra träning.
Och nu ska jag stretcha 😉
Kvinnan i svart
Susan Hills Kvinnan i svart är en av de där klassiska spökhistorierna som bara behöver läsas. Den är skriven på ett sätt – ta det inte fel, det är positivt! – som gör att den känns hundra år gammal fastän den skrevs 1983. Den känns som en gyllene medelväg för den som tycker att The turn of the screw (som ju också finns översatt av Modernista, nu när jag tänker efter) är aningens för långsam men att modernt splatter är för kladdigt.
Den unge Londonadvokaten Arthur Kipps skickas ut på landet för att ta hand om ett dödsbo efter en avliden kvinna. Arvtagarna bor långt bort och är inte det minsta intresserade av att ta hand om begravning och testamente. Lite trist landsförvisning, långsamt standardarbete 1A? Njä. Väl framme blir han skydd som pesten så snart byborna inser varför han är där. Han undrar onekligen vad den avlidna, Mrs Drablow, egentligen GJORDE för att förtjäna att tigas ihjäl av en hel by.
Begravningen blir en utomordentligt sorglig historia, men inte på det vanliga näsduksvätande viset. Mrs Drablow följs till graven av dödsboets tidigare förvaltare, prästen och Kipps själv. Ingen är där för att sörja eller ta farväl på riktigt. Så ser Kipps en rörelse i ögonvrån. Det ÄR någon mer där, en blek och mager kvinna klädd i slitna svarta kläder.
Kipps chef sålde in uppdraget som ett sätt att komma undan den stinkande Londondimman, men tjockan som omger Mrs Drablows avlägset belägna gods Eel Marsch House visar sig vara sju resor värre. Det ståtliga huset ligger ute i sankmarkerna och det är halvknöligt att ta sig dit och hem varje dag, så Arthur bestämmer sig för att ta hand om pappersarbetet på plats och bo kvar i huset tills allt är färdigt. Du förstår ju också att det, det är ingen smart beslut. Eller hur?
Du kanske har sett filmen? Den tar lite andra vägar, både när det gäller historien i sig och rent tempomässigt. Jo, jag hoppade högt när jag såg den, MÅNGA gånger, det var snabba klipp och läskiga leksaker som plötsligt stirrade på mig. Jag tycker att det var synd att filmmakarna föll för frestelsen att göra så, de kanske borde ha litat mer på originalets förmåga. Den långsammare, mer krypande, obehagskänslan är så mycket värd när den är skickligt exekverad. Fast jag kanske bara inte förstår mig på film och nutidens tempo, helt enkelt.
Jag gillar satsningen på klassiska spökhistorier i form av en vackert inslagen pralin(* om året och jag är väldigt nyfiken på vilken bok som kan tänkas få äran nästa gång.
*) Omslagsbilden. OMSLAGSBILDEN!
fanfar med hackande tänder
Mitt livs första skräcknovell är skriven! Nån kanske minns att jag kastade ner femtio lösa teser i spridda mailskvättar till mig själv via knasig touchscreen på telefonen i en solstol i Vietnam, men sedan dess har jag segat. Fegat. Den som inte försöker misslyckas inte heller, så jag hade inte ens öppnat det där mailet från mig till mig förrän i dag.
En slumpartad diskussion runt en bild på fejjan slutade med att jag fick ett erbjudande om provläsning av Publicerad Novellförfattare (Samt Regissör) och det erbjudandet var ju så generöst att jag inte kunde skylla ifrån mig på någonting längre.
Två timmar senare har jag ett första utkast som kanske inte är jättebra (det vore ganska naivt att inbilla sig att en kläcker ur sig en första novell som är suverän på första försöket) men det är en start och det är en ram runt de där femtio lösryckta teserna.
Beautysplatter. Min första genre. Vi får se. Får jag ordning på den så går den in som bidrag i Haunted House-tävlingen hos Swedish Zombie.
Vad har Mauro Scocco och en dyr badrumsmatta i en skräcknovell att göra?
Den som lever kanske får se.
Underjordiska timmar
Jag och mina reserantar. Surr om Paris och metro och fantastiska platser på en lång lista av måste-grejor. ”Metro och Paris – du har väl läst Underjordiska timmar?” undrade Anna.
Va? Nä. Nääääe! Jag och fransk litteratur, vi är liksom bara i början av vår romans. (*
Delphine de Vigan, det namnet ser jag nu och då, hon tycks vara älskad. Jag sökte och tog in spridda fraser och läste ihop något eget av det: ”En roman om tyst våld i en pulserande storstad där man riskerar att gå under utan att någon ens märker något”. Kastade mig över reservera-knappen på bibliotekets hemsida och inväntade resultatet.
Snabb behovsuppfyllnad, det gillas. Jag hämtade boken i torsdags och den har formligen runnit in i hjärnan sedan dess. Den är fint sällskap under sömnlösa nattimmar, men inte på det nallebjörnsgosiga sättet. Delphine serverar en historia om två vitt skilda människor som tar varsitt mycket viktigt beslut. Två människor som har skavts ner av lång tids oro. Utfryst på jobbet eller utfryst i en kärleksrelation – mitt hjärta brister kanske mest av allt för kvinnan som långsamt går från dynamisk och efterfrågad till utfrusen och placerad i en skrubb på jobbet.
Ett dygn. Ett omskakande dygn. Historien förs framåt på ett mycket elegant vis och slutet lämnar mig med ett ”aaaaaaargh!”. Mer än så säger jag inte.
Författaren lyckas få Paris att inta en ganska liten men viktig biroll; en kuliss, en organism i sig. Staden som kan få dig att känna dig älskad, viktig, som att du har koll – eller som kan tugga dig, mala ner dig och sedan spotta ut dig, där du ser dig fast i ännu en trafikstockning eller illrande i klaustrofobiska och kallt neonljusbelysta korridorer. Det är ingen ”Mmmm, PARIIIIIS”-[insert: drömmande suck]-bok.
Jisses, det här var bra. Delphine de Vigan måste undersökas mer.
*) Jag vet inte ens om det är romans än, men jag misstänker, motvilligt, ty det frankofila har sällan lockat mig förr. Är jag otrogen mot anglomanin om jag sniffar på La Fraaaaance också? Det blir svårt för mig, jag kan inte franska. Jag vill ofta originalspråk. Ibland när jag läser översatta romaner och något skaver så kan jag om originalspråket är engelska ganska snabbt genomskåda om det är tafflig översättning eller om boken är skriven på det viset. Tafflig översättning – ja, då drar jag av den på engelska istället. Så kan jag inte göra med franska böcker. Nu var det heller inte aktuellt i det här fallet, för språket lämnade inget övrigt att önska. Helén Enqvist har översatt och det fanns ingenting alls som skavde. Men annars. När det GÖR det. Jag läser en annan bok som är översatt från franska och de första kapitlen kändes så underliga att jag undrade om e-boken jag fått som recex hade missat en första genomläsning. DÅ hade jag velat läsa originalet.
Jag vet. Det är aldrig för sent att lära sig ett nytt språk och det är dessutom alldeles fantastisk hjärngympa att göra det i vuxen ålder. Men nu är det tyskan som står först i kön. Där har jag något att bygga på. Jag behöver uppamma flera TON av tålamod innan jag vågar ge mig i kast med något som fullständig nybörjare. Från de första stapplande Je m’apelle Siv till flytande läsning av Delphine de Vigan är steget för mig skrämmande långt.
boknördens restips, del 8750248750258b
12 historiska barer som varje boknörd behöver ha på drömlistan. Tja, två av dem finns det chans att besöka i juni. Vi får väl se.
Annat på planerings-/minneslistan (två skööööna tips från Camilla):
Le Bourget
Musée Dupuytren
Promenade plantée
Centre Pompidou
La Conciegerie
Tekniknördsunder från 1885 – Pont levant de la rue de Crimée
Marie Curie-promenad (OJ så 1996 den sidan kändes, men innehållet är fint – eller så försöker jag bara få en röd ros till hennes grav
…och på tal om gravar
den där tunneln alltså… och Boots!
Bergbanan
Hälsa på våra vakthundar – det är 387 trappsteg till toppen av södra tornet, äntligen får jag en RIKTIGT meningsfull anledning att motionera
(nä, vi kommer inte hinna hälften, men vi listar det vi kommer på och sållar sen)
ja, jooo, jag var ju så otroligt unikt rolig senast jag var i krokarna
—————————-
Wooohoooo, och så postade Dame Breakfast Book Club DETTA, som i sin tur ledde mig till DETTA. Ich sterbe.
66 år i dag
Den 4/2 1948 blev Sri Lanka självständigt från det brittiska styret. Landet har inte haft en enkel resa sedan dess, men det är ett fantastiskt land som jag önskar fred och ro. Krig och naturkatastrofer (Sri Lanka drabbades hårt av den tsunami som för de flesta svenskar mest handlade om Thailand), situationen är so-so med avseende mänskliga rättigheter.
Jag har jobbat där i två omgångar, en tiodagarskortis 2001 och en vända (mars-maj) 2002. Någon letade efter lankesiska böcker till en världsutmaning förra året, jag drog i med utropet ”du måste läsa Ondaatjes Anils skugga!” och kastade mig på skicka-knappen.
Jag läste den efter första resan 2001, skickade sedan ner mitt ex till kollegan som var kvar på Sri Lanka och köpte sedan ännu ett ex som jag läste om efter andra resan 2002. Nu har det gått mer än tio år, jag tänker på den än och skulle mycket väl kunna tänka mig att läsa den en tredje gång, speciellt efter att ha läst Bokmosters text om boken.
Första vändan var det ännu inbördeskrig, det stod beväpnade militärer bakom sandsäckar i varenda gathörn. Det kryllade av SIDA-finansierade projekt och det lokala flygbolaget hade ett flertal direktkärror som trafikerade Colombo – Stockholm varje vecka. Så kom sommaren och tigrarna sprängde halva flygplansflottan. Den stod på marken, men ändå. Mer än tjugo döda. Det blev lite mer komplicerat att ta sig dit efter det, även om det fortfarande funkade för oss som jobbreste. Turismen dippade rejält.
Andra vändan jag var där så var det mirakulöst nog vapenvila och staden såg HELT annorlunda ut. Stationen där jag arbetade ansågs dock fortfarande vara ett troligt terrormål, så vi hade alltid gott om beväpnade vakter runt oss, men ändå: en helt annan situation. Lugn ett tag, men så blommade konflikten upp igen. Och igen. Rapporter kommer om veritabla koncentrationsläger.
Var det något jag lärde mig så var det att vem som var ond eller god, vem som började bråka – det var (som så ofta) inte så självklart. Det som gladde mig var att ute i vanliga livet, till exempel på mitt jobb, där jobbade vi alla sida vid sida. Singaleser eller tamiler, ingen brydde sig. Det hade jag inte trott på förhand.
Ett vackert land med en spännande kultur, intressant djurliv, god mat och väldigt mycket trevligt folk. Någon gång ska jag ta med mig K dit. Tills vidare får det bli bokburna fåtöljresor, och det är inte det sämsta det heller.
Grattis, Sri Lanka. 66 år.
två vandringar i dödsskuggans dal
Gårdagsunderhållningen var ganska mörk, och då syftar jag inte ens på vad somliga tyckte om melodifestivalen. Det blev tema Dödsskuggans dal x 2.
Först ut var Max Brooks (nåja, det är ett ganska stort gäng som ligger bakom Shadow Walk, men han lyfts fram mest). Hans zombieana har förlänat honom en lätt helgonstatus här hemma så instinkten att beställa allt han gör finns där än, trots att Closure Limited fick glorian att halka lite snett.
Marvel. Science fiction, pang-pang. Ett antal registrerade paranormala händelser kring en plats i Irak – en plats som inte borde kunna existera – väcker nyfikenhet hos underrättelsetjänster jorden runt. Flera länder är intresserade, men USA vill mest. Quelle surprise. Platsen tycks vara en källa till obegränsad energi, men frågan är om det är sunt att söka den energin ens i en värld där energigivande naturtillgångar håller på att ta slut.
En präst, några vetenskapsmän och en bunt veteraner tar sig dit för att undersöka saken. Kriget är det minsta problemet – det här gänget möter värre fasor än ”bara” krig. All in på monsterkontot!
Högt tempo, lite för högt för mig, jag hade hellre sett att boken varit lite längre och mindre komprimerad. Den är VÄLDIGT snyggt tecknad, men ibland blir layouten lite förvirrande. Det finns ett kvinnligt alibi (sorry, men det är så det känns) i form av en smart forskare, men VARFÖR måste just hennes rustning se ut som något strumpebandshållaraktigt i skrevhöjd? Ibland är denna genre så trött så trött.
På frågan om det kan/borde bli film av detta svarade Max Brooks själv att han ansåg att det vore svårt att göra film av det här på grund av det höga tempot och just det där med all in på monsterkontot. Jag, som bl a såg Pacific Rim på väg hem från Vietnam, förstår inte riktigt hur han tänker där, men OK.
Vietnamkriget var väl också en vandring i dödsskuggans dal för många. Förlorade de inte liv och/eller lem så förlorade de vettet. När vi kom hem köpte K Apocalypse now i nyutgåva, och igår såg vi den ”nya” (nåja, 2001) reduxen. Jag satt på mitt vanliga nördaktiga vis och följde tilläggen scen för scen, men jag kan inte påstå att det känns som om så hemskt många av de där tillagda minuterna bidrar med så speciellt värdefulla detaljer. Det är en mycket bra film, absurd, intressant, knäpp, otäck och galen – och anekdoterna om allt som hände runt filminspelningen känns precis lika absurda som filmen i sig.
Just nu förbannar jag min lättja igen, vi har bott här i tre år men jag har fortfarande inte bokstavssorterat skönlitteraturen. Jag är nämligen ganska säker på att vi ska ha Joseph Conrads Mörkrets hjärta från 1899 i gömmorna. Coppola flyttade historien i tid och rum, från ett kolonialiserat Kongo till ett Vietnam i brinnande inbördeskrig, det var väl ett tidens tecken så gott som något i slutet av 1970-talet. Det var ett elegant grepp, men originalhistorien i sig är minst lika intressant.
”Joseph Conrad has acknowledged that Heart of Darkness is in part based on his own experiences during his travels in Africa. At the age of 31, he was appointed by a Belgian trading company to serve as the captain of a steamer on the Congo River in 1890. Conrad, who was born in Poland and later settled in England, had eagerly anticipated the voyage, having decided to become a sailor at an early age. While sailing up the Congo river from one station to another, the captain became ill, and Conrad assumed command of the boat and guided the ship to the trading company’s innermost station. He reportedly became disillusioned with Imperialism after witnessing the cruelty and corruption perpetrated by the European companies in the area, and the novella’s main narrator, Charlie Marlow, is believed to have been based upon him.”
Boken har varit analyserad, kritiserad och diskuterad, och det med rätta. Det som skrevs med aldrig så goda avsikter för mer än 100 år sedan, i en annan kontext, framstår lätt som bigott och rasistiskt i dag. Det betyder inte att den inte ska läsas. Men diskussionen, den är ovärderlig.
“Feet, what do I need them for, if I have wings to fly?”
Mexico City har inte bara ett spännande metrosystem, där finns dessutom La Casa Azul – Frida Kahlos forna hem, nu ett museum över henne och hennes konst.
Frida VAR konst. Hon levde konst. Hennes sätt att klä sig och smycka sig var ett uttryck i sig och nu ställs delar av hennes garderob ut efter många många undangömda år.
When she died, her husband Diego Rivera ordered her clothes be locked up for 15 years. When Diego passed three years later, a philanthropist, art collector and old friend of the couple, Dolores Olmedo became the manager of their houses. She kept all of Kahlo’s belongings secretly guarded under lock and key for decades until she too passed away in 2004 and the fashion time capsule of an icon; a treasure chest, was finally unlocked.
–
–
–
The intimate exhibition will feature 300 different items of clothing, headpieces, jewellery and corsetry. Many of the clothes which were locked up in trunks and wardrobes for so long still carry the scent of the late artist’s perfume and cigarette smoke or stains from painting. Entitled “Appearances can be Deceiving”, the exhibition importantly highlights the sadder, truer side to Kahlo’s flamboyant style.
Nu vet jag inte om så värst många kan ha missat ”the sadder, truer side” av alla vackra bilder. Det krävs inte att en ser så värst många Fridatavlor för att börja inse. Lägg därtill en smula kunskap om hennes liv, om all smärta.
En sak som ofta sägs om t ex Mona-Lisa på Louvren är att folk blir så förvånade över att tavlan är så liten. I Fridas fall finns inte mycket att förvånas över. En del av de mest kända verken målade hon liggande i sängen. Polio som barn och en svår trafikolycka som vuxen, hon var svårt handikappad och hade ofta mycket ont. Relationen till Diego Rivera, hennes man och livslånga kärlek, tycks inte heller ha varit någon lugn och fin promenad i parken. Nu vill ju inte alla ha lugna och fina promenader i sina liv, men jag tippar på att deras gemensamma liv – inklusive älskare och älskarinnor – serverade många toppar och dalar, där dalarna ibland var så djupa att topparna inte alltid räckte till för att kompensera. Hon blev 47 år.
Vi reste runt en del på norra Yucatán-halvön när vi var i Mexiko, men från Yucatán är det långt till Mexiko City. Mycket långt, det är ett enormt land trots att det kanske inte ser så ut när det hukar under USA på kartan.
Vi tyckte mycket om de delstater vi såg och kan mycket väl tänka oss att återvända för att se andra delar av landet någon gång, men det lär nog inte ske de närmaste åren. Att besöka Frida Kahlos hem får förbli en fin fin dröm i ett antal år till. Vackert så. I det fallet blir Fridacitatet i rubriken (yttrat när hennes ena ben måste amputeras) högaktuellt. Jag måste inte vara där. Med internäääätet behöver vi inte ens vingar för att se intressanta saker långt bort. Vi behöver bara wifi. Eller sladd.
Men det är klart. Den kvardröjande doften av henne, den går inte att surfa sig till.
—————————————————–
Och så var det det där med samband och slumpartade möten. För några dagar sedan postade Pål en bild av Evelyn McHale på facebook. Det är en bild som trollbinder i all sin förfärlighet, en ung kvinna ligger död men till synes oskadd – en närmare titt på biltaket som sluter sig tätt runt hennes kropp ger dock vid handen att fallet var högt. Hon hoppade från Empire State Building och det var en ödets ironi att en fotostudent tog den där berömda bilden, för Evelyn skrev i sitt avskedsbrev att hon inte ville att någon i hennes familj skulle behöva identifiera hennes döda kropp.
Först trodde jag att Fridas tavla The Suicide of Dorothy Hale också föreställde henne, att det var namnförvirring bara, men Dorothy Hale var en annan kvinna som också kastade sig från en hög byggnad i New York.
…och det kan tyckas smaklöst att skriva om dessa livsöden under en rubrik om vingar, att flyga. Jag menar inget illa. Jag lever bara en söndag med ett antal samlade intryck från veckan som gick och många av dem vill komma ut på en och samma gång.
—————————————————–
En lång rant från förr, inklusive några av mina finaste böcker om och av Frida.
Nästa bloggambassadör – Anna: och dagarna går…
Nu är min månad i rampljuset på Bokmässewebbens förstasida över – Anna med bloggen ”och dagarna går…” tar över!
Jag har träffat Anna några gånger förut, så det är jätteroligt att få vara boblamb-kollega med henne i år! Anna skriver mycket om världslitteratur, det tilltalar mig också (jag med mitt lätt maniska reseintresse…!), så för mig finns det alltid något intressant att hitta i Annas blogg.
I bokmässans diskussionsforum har hon startat en grupp som heter Vardagsrum för världslitteratur – kom dit och diskutera du också!
(inte så) Anonyma Biblioholister 
