Än klappar hjärtan
”Min” närmaste boklåda (en av två ynka i Västerås centrum, och båda tillhör Akademibokhandeln – den fattiga tillgången på boklådor är en sorg för mig i en stad som ändå har mer än 140 000 invånare) kör månadens pocket varje månad. Det kanske är en generell grej för hela kedjan? Oavsett: fram till den 14/2 så är det Helena von Zweigberks Än klappar hjärtan som gäller i min butik. 49 spänn. Det gick inte att motstå.
Som vanligt (nåja, men det händer relativt ofta) uppstod en liten minibokcirkel runt en av mina statusuppdateringar på fb.
”Hon är fantastisk på att fånga stor smärta i förhållandevis små ord. Hennes dialoger… Ur vulkanens mun gjorde nästan fysiskt ont att läsa. Uppföljaren har jag inte ens vågat läsa än.” skrev jag, och många höll med.
I en annan diskussion lite senare skrev någon (Anna?) att Helena själv sagt att i den här boken släpper hon på bromsen, här är det fullt ställ, inte en näsduk ska förbli torr (äsch, det där sista var mina egna ord).
Viktor ska ta studenten och hela familjen samlas för att fira i ett vårvarmt Stockholm. Där står mamma Astrid och styvpappa Henrik tillsammans med halvsyskonen Josefin och Sara. Mormor kommer tillsammans med mostrarna Sandra och Lena. Men den stora överraskningen är att även Viktors biologiska pappa Michael anländer från New York med sin nya familj för att återknyta kontakten med sonen som han övergav för många år sedan.
Ja, men det där låter väl inte så märkvärdigt? En vanlig försommarscen?
Sätt på dig säkerhetsbältet. Här blir det åka av.
Alkoholism, svek och cancer. Avundsjuka, bitterhet och en ständig känsla av otillräcklighet. Nej, Helena spar sannerligen inte på känslokrutet. Tre systrar i all denna olycka formar en historia som nästan blir en slags medelålders coming of age-roman. Systrarna: den till synes ordentliga som har allt, den slarviga som aldrig kan få nog, den hemliga och kreativa. Mamman. En far, död sedan länge. Stockholm, Fårö och en skvätt New York. Helena tar fan i båten och ror den i land. Med på färden hänger jag, som inte kan sluta läsa.
Med mina ord ”stor smärta i små ord” syftar jag på hur fantastisk hon är på att beskriva de små små sticken som kan göra så ont. Till synes oskyldiga ord och handlingar, kanske bara en blick, som kan göra så otroligt ont. De flesta jag känner säger samma sak, så hon tycks ha en förmåga att fånga många i samma svidande känsla. Det är skickligt. Elakhet i stoooora svepande rörelser, med arga och vulgära vrål eller rent ut fysiskt våld, det är ju inte speciellt svårt att beskriva.
En riktig feel-bad-bok. A good one.
(inte så) Anonyma Biblioholister 