Boknödig i Mui ne?
Jag är inte helt säker på om kitesurfande beachbums (nåja, vi är ju en del vanliga turister också) är boknördar i gemen, men här och var i byn finns små spontanbytesbokhyllor – här på Katie’s coffee. Mysigt! På de här haken (ägaren har minst två som jag vet om) finns dessutom otroligt gott kaffe. Jag vet inte vad vietnameserna gör med sitt kaffe (yes, det är härodlat) men det är starkt och gott, sammetslent utan att någonsin vara bittert. Mycket bra. Vanebildande!
Lite Said i blåsten
Ännu en mulen halvstormig dag. Röd flagg. Vågorna lämpar sig fint för galna lekar men strömmarna drar starkt åt söder. Vore jag förälder skulle jag hålla mina barn långt långt från detta hav. Vissa tider på dagen är vågorna så starka att det är svårt att ens ta sig ut i vattnet.
Sami Saids andra bok, en härlig ström av ord, håller mig sällskap. Hans desperata brev till Sara funkar fint i Vietnam också. Jag varvar den med min hittills utmärkta katastrofroman om fågelinfluensan going baaaaaad.
Längst ner ett för dagen både blom- och fruktfritt drakfruktsträd. Eller kaktus. Det känns som en sorts kaktus. Borde kanske googla men jag försöker ta semester också från mitt letafaktafixerade kontrollfreaksjag. I need it.
Vi har nyss ätit frukost, jag går bananas (pun intended) vid fruktbordet. Det spelar ingen roll att vi kan äta samma frukter hemma numera. Härodlat smakar! Mui ne omges av drakfruktsodlingar och bananer finns… ÄR varenda buske. Fast det är en ört. Äh. Ni vet.
Igår var jag med om något ganska speciellt: jag träffade en nätkompis för första gången. I mer än femton år har vi mailat, bytt papperspost (sällan papper. medges.), läst bloggar och interagerat på de där sätten som många av oss numera interagerar. Träffats? Aldrig. Oklart varför men åren går och vår form av interaktion – hur obegriplig den än kan te sig för ickenätisar – har räckt fint (avståndet mellan Stockholm och Västerås kan inte ses som nåt hållbart argument för att aldrig hinna ses). Intensiteten i kommunikationen har gått upp och ner genom åren, men vi har alltid haft koll.
Så, i somras när vi hade bokat den här resan, kom ett brev från Elin. ”Vietnam… vilken ort?”
Nu slumpade sig ödet så att hennes man fått ett projekt i just den här byn. De skulle flytta hit bara några veckor senare. Hit. Till den här lilla byn som vi just bokat en resa till, som inte ens är ett speciellt stort turistresemål än. Oddsen?
I går tog vi en kaffe på stranden. Elin är Elin, också iklädd kött öga mot öga. En go känsla. Men mycket märklig.
(inte så) Anonyma Biblioholister 