Arkiv för december, 2013

helgedomar

Dagens bästa fynd i facebookflödet utgörs av en länk till underbara bilder från femton fantastiska bibliotek världen runt. Mindboggling, som mina brittiska kollegor skulle säga.

Jag brukar försöka besöka bibliotek när vi är ute och reser, men hittills har det inte gått något vidare. På Leninbiblioteket i Moskva var jag inte välkommen eftersom jag hade en svensk pocketbok och ett anteckningsblock i väskan (inte ville de för dagen lagomt gästvänliga vakterna berätta om det fanns några förvaringsskåp att låna heller). Det är sällan ”som hemma” att det bara går att segla in: det ska registreras, en ska vara medlem, och så blir det väl kanske. Vi inser nog inte till fullo hur värdefulla våra skattefinansierade svenska folkbibliotek – tillgängliga för alla – är. Och i rättvisans namn finns det regler på en del svenska bibliotek också. På Carolina Redviva kan du inte heller glida in släpande på en stor ryggsäck.

leninodostobardwashere

Moskva. Och jag VET att Alexander Bard är stor i öst, men en egen fresk på sidan av biblioteket…? 😉

Skam den som ger sig. Till Bodleian SKA jag! Och det medicinska biblioteket på Hunterian (gratis-måste för alla som är i London, fantastiskt litet museum) var finfint. Där gick det t o m att adoptera böcker, att ta hand om gamla böcker är inte direkt gratis.


för alltid (för)dömd?

131228

I dag pendlar jag mellan Guernsey och Soho (Londonvarianten) i händerna på Lisa Jewell och funderar lite på när chick lit blir rätt och slätt roman och tvärtom. Om det är viktigt? Vet ej, men statusmässigt: ja. Nog är det så. Oavsett vilket – detta är många mil från boken som jag kräktes på i går.


voffo, voffo, voffo, voffo GÖÖÖÖÖR jag på detta viset?

denmanalskarOK, jag börjar lära mig en sak: kanske chick lit, men oftare brittisk än amerikansk. Den man älskar doftade för mig så reaktionärt att jag bara gapade.

Ellen och hennes man Andy bor i en liten mysig lägenhet i New York. Ellen är fotograf och det går ganska bra för henne. Andy är jurist och har massor av (främst ärvda) pengar egentligen, men han har tonat ner det rika för arbetarklass-Ellens skull och paret tycks ha det ganska bra. Snudd på perfekt.

Så plötsligt en regnig dag så möter Ellen sitt ex Leo på ett övergångsställe. MJAU, LEEEO. The one that got away. Snubben hon hade ett passionerat förhållande med innan hon träffade Andy, men som kändes lite fjär och som sårade henne djupt till slut. De har inte setts sedan dess och mötet skakar om hennes trots att allt är så finfint med Andy. Hon sätter sig på ett fik för att lugna nerverna.
*pling* – ett SMS från Leo. ”Var det dig jag just mötte?”

…och från och med nu måste jag utfärda en liten spoilervarning om jag ska kunna berätta varför jag inte tyckte om den här boken. Läs på egen risk.

Ellen vill hålla Leo på avstånd men när han fixar århundradets photo shoot till henne så måste hon bara ta chansen. Hon mörkar detaljerna för Andy, han behöver inget veta, det är ju ingenting mellan henne och Leo. Men tankarna. Ja, visst händer det något i henne.

För det är ju så att den där Andy, han kanske har något (mer än en perfekt rutig mage och en massa pengar) men inte lyckas då författaren riktigt få MIG att fatta vad det är han har. När så Andy vill flytta hem till Atlanta, där hans rika fina föräldrar och likaledes rika fina syster (som dessutom råkar vara Ellens bästis sedan de delade rum under universitetsstudierna) bor, så blir det än mer en gåta för mig. Ellen klättrar på väggarna, hon känner sig inte hemma i överklassidyllen, hon har övergivit en lovande karriär som fotograf i en av världens mest spännande städer för ett stort fint hus där hon går och stryker sin mans pyjamas för att ha något att göra på dagarna. WHAT? Hur? Hur ska en som läsare INTE känna ”bah, hur kan du gå med på det där?”. Andy spelar mest golf med sina polare och Ellen finner sig i att hans mamma lägger sig i allt från inredning till… ja ALLT.

Utan att gå in på detaljer så blir det naturligtvis förvecklingar när Leo fixar ÄNNU ett rätt sjysst knäck till Ellen och alla får henne att framstå som den mest illojala i hela världen och så tvingas hon göra ett VAL. Ja, gissa vilket, liksom.

Bah, nej detta gillade jag inte alls. Jag minns inte att jag köpt boken, när, eller ens varför. Det lät lovande med duktig fotograf och New York, men det var inte min kopp te. Inte illa skrivet per se, men kanske lite för unket för mig. Den här boken går raka vägen till byteshyllan på jobbet, det kanske finns någon mer romantiskt lagd människa som tycker mer om detta än jag gör. Eller så tvingar jag Suzann att läsa den, bara för att hennes veritabla lustmord på plotten efteråt skulle roa mig något oerhört. Jag hör redan ett ”gode TIIIIIID” från Skarpnäckshållet, tror jag minsann.

Och nu undrar jag: voffo voffo voffo voffo LÄSER jag ens böcker som retar mig så? Ja vem vet. Det tar jag reda på en annan dag. Jag är nämligen redan igång och läser nästa chick lit (bra jobbat Siv, men jag behöver underlag till min skräckhistoria ;)) fast en BRITTISK denna gång. Lisa Jewell brukar vara ett relativt säkert kort. En vet vad en får.

———————–

JA, jag såg Ronja Rövardotter i förrgår. Nu kommer jag att låta som en rumpnisse i flera veckor. Skjut mig, nån.


tänk skräck, tänk brett – men håll det till nån form av hemsökt situation

Iiiiih, så kul. Jag säger alltid ”nej nej nej” när nån säger ”du borde skriva” (det är aldrig så enkelt som folk tror) men nu är till och med jag sugen!

En av senhöstens coolaste grejor nyheter att Swedish Zombie startar eget förlag (Swedish Zombie Press) tillsammans med En söt robot.

Nu tävlar de ut en plats i den kommande antologin Haunted House!

Novelltävling. Hösten 2014 kommer nystartade Swedish Zombie Press att ge ut en antologi på temat ”Haunted House”. Temat är avsett att tolkas fritt och det finns stort utrymme för att ta ut svängarna. Grundtonen i novellen ska dock vara skräck. Men var det spökar (det finns ju andra hus än gamla prästgårdar), varför det spökar (man behöver inte tänka ”The Others”) eller vad det är som hemsöker en plats får hemskt gärna vara originellt utfört.

Vinsten i tävlingen består av en plats i antologin samt ersättning enligt avtal efter bokens publicering.

Juryn består av medlemmar i Swedish Zombies redaktion.

Tema: Haunted House
Genre: Skräck
Längd: Max 10 000 ord
Format: Times 12 p, dubbelt radavstånd, ingen onödig formatering, .doc eller .odf
Slutdatum: 28 februari 2014
Märk ditt mail ”Haunted House” och skicka till forlag@swedishzombie.com

Vinnaren i tävlingen annonseras på Swedish Zombie 31 mars 2014.

Under tiden tycker jag att du ska ta en titt på den första antologin, Bländverk. Där finns många pärlor av svenska skräckförfattare. Ladda ner alldeles gratis nu som app, eller köp den i pappersutgåva till våren. Mycket nöje!

Många tänker ”skräck, nej det är ingenting för mig”, de tror att det är så eget. Att det måste vara på något speciellt vis. Men det går faktiskt att svepa in PRECIS vilken historia/miljö som helst i ett skönt lager av isande skräck. Tänk inte smalt. TÄNK, och skriv (ja, jag tittar alldeles speciellt på DIG, Suzann). Ta era vanliga intressen och klä dem i skräck. Tänk julgran. Ekorrens hem i skogen 51 veckor om året, men en del av dem möter plötsligt ödet som glitterbomb (innan den dör en isande döööööd ;)) tack vare kulor, glitter eller whatever. Gör samma sak med vilken text som helst som du redan har i huvudet. Häng dit en kvinnlig demon (sexhungrig och mycket dominant?), strössla några kilo zombiekatter med motorsågar (nej förresten, strunta i det, det är redan gjort) eller fundera på vad feministiska gengångare skulle vilja göra med Zlatan i valfritt omklädningsrum. Bara gör’t.

Kommer jag att klura på hemsökelse på stranden i Vietnam? You bet!

PS nej, jag mördar inte granar. På julen har jag en liten färgglad metallgran med värmeljus i samt två pliktskyldiga adventsljusstakar. Addera en bunt hyacinter. Kalla mig Grinchen.


och så kom tomten

”Nåt symboliskt för typ 150 spänn” hette det.
Tomten glömde det och kom med en e-boksläsare sent på juldagskvällen. Oj :-O Jag som lite halvpaltigt brukar läsa e-böcker på datorn tar plötsligt ett steg in i nutiden. Tecknade den där e-prenumerationen på Novellix som jag funderade på att ge mig själv redan för några veckor sedan.

…men jag är för feg för att gå all in elektroniskt i Vietnam. Måste ha med lite analog lektyr också. Högen är under uppbyggnad, den byter skepnad varje dag.

tomten

I kväll fick vi besök av en annan sorts tomte, Västmanländskan har sina föräldrar i Brukshåla och hon hälsade på en liten stund med en påse guld under armen. En hög kurslitteratur med filosofisk inriktning finner nytt bo hos mig efter att Ulrika rensat i sina hyllor. Lycka!


Juldagen

image

Det fanns nån halvcountrylåt som gick ”Hundar å ungar å hembryggt äppelvin”. Här är det ”katter å böcker å Aperol spritz” (ni ser Izzys rygg). Kanske lite mer hårdrock. Eller inte. Mysigt vart fall.


God jul på er!

godjul13
Bokbästisen har skickat bokformade paket i prinsesspapper. Jag ska försöka hålla mig från att öppna dem i några timmar till! God jul på er alla, må ni njuta frid, ro och många många bra böcker!

Update: Sussigull, hon kan hon… 😀

godjul113

Ett bibliotekskortbokmärke, ett par kattstrumpbyxor, tågchoklad, en bok om elegaaaaance och en populärvetenskaplig penisbok. Hon fångar hela mig i fem prinsesspaket.

In Why Is the Penis Shaped Like That?, the research psychologist and award-winning columnist Jesse Bering features more than thirty of his most popular essays from Scientific American and Slate, as well as two new pieces, that take readers on a bold and captivating journey through some of the most taboo issues related to evolution and human behavior. Exploring the history of cannibalism, the neurology of people who are sexually attracted to animals, the evolution of human body fluids, the science of homosexuality, and serious questions about life and death, Bering astutely covers a generous expanse of our kaleidoscope of quirks and origins.


Vi kom över havet

vikomoverhavetDå och då läser jag böcker som knör – BUFFAR – sig in i skallen, men som ändå (eller just därför?) inte riktigt låter sig beskrivas. Julie Otsukas Vi kom över havet är en av dem.

”Vi kom över havet är lika mycket ett poetiskt porträtt av ett kollektivt öde som en rörande skildring av en mängd individuella upplevelser.”

Just så. Ett namnlöst kollektiv serverar en ström av lika namnlösa individuella intryck. Året är 1919 och vi befinner oss på en båt fylld av japanska kvinnor. Unga (en del på tok för unga), mindre unga, men kanske inga jättegamla. De är blivande brudar. Mer eller mindre, oftast mindre, rättvisande foton har bytt ägare – äktenskap skall ingås mellan makar som aldrig tidigare har mött varandra. Japanska män på USAs västkust vill ha japanska hustrur och det inses lätt att det kanske har töjts lite på sanningen på båda sidor när avtalen ingicks brevledes.

De möttes, de arbetade och slet, de födde barn, barnen växte upp, lärde sig språket. En del av kvinnorna som kom över havet fick det bra, andra led och längtade hem till Japan. Så blev det december 1941 och Japan bombade Pearl Harbor. De nya japanska amerikanerna på västkusten sattes under lupp. Hade de inte vapen fulla källaren? Gick de inte, allihop, och smed planer på simultana attacker mitt i samhället? Mer än 110 000 människor internerades. Barn rycktes ur skolan, människor fick överge odlingar som de hade slitit med i många år.

Där tvingas vi lämna våra kvinnor, åtminstone i den här boken. Våren 2014 släpps nämligen När kejsaren var gudomlig på svenska. Vi får om jag kan vänta, eller om jag råkar beställa den på engelska, tja, snart. Mycket snart. Hum. När kejsaren var gudomlig är Otsukas debutbok och rör just den där interneringen, den som jag redan har läst mer om. Nu vill jag veta vad Otsuka har att berätta om den. Vi kommer över havet bjuder på en säregen berättarteknik, den är ack så effektiv! Jag vet inte alls om första boken är uppbyggd på samma sätt, men det är mig tämligen egalt. Otsuka blev lite som Kim Thuy för mig, omedelbar kärlek och en känsla av att vad hon är gör, så kan hon inte göra fel (för mig).

Jag brukar säga att jag tycker om böcker som leder in i andra böcker, som omedelbart får mig att vilja veta mer. Otsuka fick mig att lämna sovmorgonens sängvärme så här dan före dopparedan, jag ville veta mer om interneringarna av amerikanska japaner efter Pearl Harbor. GENAST. Tack wikipedia. Det är alltid dumt att vända sig till wikipedia allena, men jag tycker ofta att det är en väldigt bra start och ett ställe där det går att hitta vidare källhänvisningar till mer information.

Jimmy Carter började gräva i interneringarna 1980. Det är väl inte helt överraskande att hans kommission fann interneringarna orättfärdiga. Varje överlevare fick 20 000 dollar i ett senkommet skadestånd. 1988 hände ännu lite till.

In 1988, Congress passed and President Ronald Reagan signed legislation that apologized for the internment on behalf of the U.S. government. The legislation said that government actions were based on ”race prejudice, war hysteria, and a failure of political leadership”.

Eftersom jag är en lyxmupp som då och då byter böcker med andra boktokar kan jag få lite mer Otsuka redan i dag, utan att ens gå bananas i nån webshop. Tack vare Suzann har jag nämligen nr 1 av svenska Granta, Gränser, i min ägo. Woohooo!


Bokbloggare mot rasism

Jag kan faktiskt inte säga det bättre än Bosse Parnevik:

klokparnevik

Vi är många som är bestörta över att SD har tagit sig in i riksdagen och över att partiet fortsätter att växa. De är just nu Sveriges tredje största parti. Är det sant? Kan det vara så illa? Jo, det verkar tyvärr så.

En del undrar vad bokbloggeri har med partipolitik att göra. För mig är om inte all så åtminstone mycket litteratur politik i en eller annan form och min tro är benhård: att ta del av andras tankar, av deras historia, att lära sig mer om världen… ja ni vet alldeles PRECIS så som vi kan göra genom att till exempel läsa böcker: det måste på något vis vidga synen på människan. Öka kunskapen. Minska rädslan. Nu vet jag att det inte hjälper för alla, men varje liten människa som lär sig att att inte döma någon på grund av hudfärg, religion eller sexuell läggning – det är en vinst.

#bokbloggaremotrasism #jagärintesverigedemokrat

Läs
Gellert Tamas Lasermannen
Primo Levi
Meet the Somalis


på vift med Lotta Jernström – underbart!

jernstromDå och då snubblar jag över en bok som jag hade velat skriva själv. I fallet med Lotta Jernströms Upplevelser med Stockholms tunnelbana: en guide så stannar jag ibland upp och undrar ”hupp, är vi samma person?”. Hennes sätt att betrakta, vad och hur hon betraktar – ja, till och med hur hon skriver. Med det sagt så känns det aningens egenkärt att tjata om vilken finfin bok det här är, men den ÄR så bra!

Boken är från 2009, så ett och annat har redan hunnit hända/ändras, men boken håller än. Lotta åker till var och en av de hundra tunnelbanestationerna i Stockholm. Lite kort om när stationen byggdes, lite kort om utsmyckningen, lite kort om vad som finns att se i närområdet. I vissa fall serverar hon intressant historieskrivning rent samhällsbyggnadsmässigt, varför hamnade stationen just här? Hur växte samhället upp runt stationen? Vi muttrar ofta om att politiker inte fattar nåt, men Lotta berättar om små spår av eftertanke och försök att lära sig av misstag.

Min absolut enda invändning what so ever mot den här boken är att jag vill ha MER av allt! Varje station får ett till två uppslag och det räcker ju inte så långt. Boken är generöst illustrerad med Lottas egna bilder och alla uppslag är i färg.

Jag har länge pratat om att göra en tunnelbanesafari i Stockholm, främst med fokus på utsmyckning och arkitektur. Kristoffers moster tog fasta på det och fyndade den här boken till mig. Alla säger att det är svårt att köpa böcker till mig (hm! äsch då), jag tror att Cathy tog förstaplatsen på mitt-i-prick-listan genom alla tider med den här gåvan. Jag visste inte ens att den här boken fanns när jag fick den (OK då, om jag hade vetat att den fanns så hade jag ju redan köpt den själv, för länge sen), men den fångar precis den breda syn på Organismen Tunnelbana som jag älskar och ofta tjatar om.

Det talas om en välkommen utbyggnad av tunnelbanenätet, men redan nu finns det en station till. Jernström nämner den i förbigående: Kymlinge. Kymlinge var stadsdelen som av flera anledningar aldrig blev av – men det är ju inte försent än?

”När norra Järvabanan byggdes i slutet av 1970-talet fanns det planer på att bygga en stadsdel söder om Kista. Stadsdelen skulle huvudsakligen vara avsedd för statliga verk och myndigheter, som skulle flytta ut från Stockholms innerstad. Senare beslutades att vissa centrala statliga myndigheter skulle utlokaliseras till andra orter i Sverige och projektet fick förfalla. Projekteringen av stationen var redan påbörjad och för att försäkra sig inför ytterligare förändringar i framtiden byggdes den i råkonstruktion, det vill säga utan biljetthallar, rulltrappor, hissar och annan utrustning.”

Området huserar bl a speciell fauna så det vore synd att exploatera, man det inses lätt att ett storstadsområde som växer så snabbt son Stockholm ofta överrider sådana intressen. Vem vet hur det blir? Kymlinge har för övrigt en spännande biroll i Jerker Virdborgs Försvinnarna (också en mycket bra bok!).

Vem ska läsa den här boken då? ”Alla” är det enkla svaret. Ur-stockholmaren som vill lära sig mer om sin egen stad. Turisten. Tunnelbanenörden (tag dock varning – du hittar inte en bokstav om fordonen i sig! sånt finns det andra fina böcker om). Den historieintresserade. Den rastlösa som vill ha en bok som går att läsa i små små tuggor när det finns några minuters lucka.

Formatet är mycket väskvänligt och boken är robust, den tål att följa med på många utflykter i varierande väder. Det är väl just det väskvänliga formatet som är anledningen till att det bara kan bli några få sidor om varje station, det inser jag, men tänk om Lotta kunde få göra en de luxe-version? En stor, fet och lyxig ”cooffee table book” (vad ska vi kalla såna på svenska? tjockt fint papper, med stooooora fina bilder och… ja, ni hajar). Munin förlag verkar tråkigt nog ha lagt ner (när jag letar upp hemsidan verkar den ha tagits över av en privat blogg), men boken går att få tag i än. Jag önskar Lotta en anledning till nytryck!

Hjärnan spinner loss. Åh, jag vill ha exakt en sån här bok – OK då, lite tjockare – om London. New York. Prag. Paris. Moskva. Fyll på listan själv.

slllampaJag fångade den här fantastiska takprydnaden hos SLL tidigare i höst. Vill haaaa! (jodå, jag fick tillåtelse att ta den här bilden!)

Mitt förhållande till Stockholms tunnelbana startade inte med med mitt nuvarande arbete (jag jobbar med utveckling av tåg, åtminstone i några månader till). Mormor lämnade ett litet sömnigt samhälle i Norrlands inland, hon sökte jobb och hamnade i Älvsjö på sextiotalet. Ett av våra gemensamma nöjen när jag var hos henne på loven var att åka tunnelbana. Vi köpte flerdagarskort och åkte och åkte och åkte. Jag var sju år när många av de mer fantasifulla stationerna på blå linjen invigdes och det var vårt billiga underbara nöje. Några år efter att hon hade pensionerat sig så flyttade hon åter norrut, så de allra nyaste stationerna fick vi aldrig uppleva tillsammans. Jag älskade mormor djupt ända tills hon gick bort för snart femton år sedan, men just mitt tonåriga jag var kanske inte jättesuget på att åka runt hela dagar för att tågnörda tillsammans med mormor (åh, misstagen som en önskar att en kunde korrigera nu).

mormorojagmormor och jag i Dorotea 197x. jag bjussar på 1) mina roliga kläder, men just då kände jag mig fin 2) det faktum att om jag inte färgade håret så skulle en lätt kunna tro att det är jag som står till vänster. hupp!


Klang och jubel!

Av en ren slump läste jag att Graham Greene skrev om våra kvarter (ni hör ju, vi ska bo i HCMC i hela tre nätter och det är redan ”våra” kvarter ;)) i femtiotalets Saigon i sin bok The Quiet American – jag hade redan kastat mig in i välsorterad nätbokhandel och låtit mitt klickgalna finger rocka loss när jag kom ihåg att K förde med sig en bunt Greene till det gemensamma bokboet.

Det är alltid med en viss tvekan som jag ger mig på att försöka hitta saker i våra bokhyllor som fortfarande inte (jag vet, jag vet) är sorterade i bokstavsordning. I det här fallet var ingen av oss ens säker på att just den här bokens fanns att hitta – men si det gjorde den, och jag behövde bara scanna av fyra av Billysarna innan den hoppade fram.

Tjohooo! Julläsning! Helt klart en bra start på jullovet.

131220


Boktjuven – straight out of Görliwood

Jag var alldeles säker på att jag hade skrivit om Markus Zusaks bok Boktjuven här, men nu när jag söker kan jag inte finna något. Det kan ha varit på den förra bloggplattformen, den som lade ner och där allt raderades innan jag hann hänga med och kopiera ner allt. Strunt samma. Jag läste och tyckte om. Sen har jag inte tänkt så mycket mer på det. Nog anade jag att det måste bli film av en sån historia, men jag visste inte att den är på gång nu.

Satt och chattade med f d chefen idag (jo, vi jobbchattar, men vi lyckas alltid halka in på annat också). Han jobbar normalt i Hennigsdorf i utkanten av Berlin, men under våren och sommaren pendlade han till en av våra andra fabriker i lilla Görlitz (ungefär tre timmars tågresa sydöst om Berlin). Jag fick följa med till Görlitz för att vara med på en bunt möten en dag i slutet av mars, det kommer jag sent att glömma. De flesta anser att det är lite misär att förvisas dit på jobb ett tag, liten håla, inte alls lika coolt som Berlin, men trots att det var en svinkall och fuktigt slaskig senvinterdag så blev jag förtrollad. ”Hit vill jag återvända”. Vi får se, K och jag pratar om att ta en sväng med bilen i de trakterna till sommaren. Görlitz, Dresden, Bautzen – många vackra små städer på liten yta.

görl1här byggde de tåg för länge sedan – ”vår” fabrik finns numera någon kilometer längre bort på samma gata, men härinne gick jag runt en lång stund. fin stämning.

Görlitz undslapp bombningarna under andra världskriget, så där finns gott om tämligen unika miljöer. Det är fortfarande en ganska fattig del av f d Östtyskland så stan erbjuder gott om urbexmöjligheter för den som gillar övergivna platser och förfallna hus. Annat är upprustat och skimrar, sagolikt vackra gränder och hus med tinnar och torn. Allt detta har gjort stan till ett populärt tillhåll för filmmakare. Görliwood.

Aaaaaaanyway: exchefen frågade om jag har sett Die Bücherdiebin. Huh? Ahaaaaaa! Filmatiseringen av Boktjuven! Han berättade att många scener (bl a ett för handlingen mycket centralt bokbål) hade spelats in i Görlitz just när han var där och att det var absurda veckor. Tågstationen – den annars ljuvliga – var fullhängd med med flaggor. DE flaggorna.

görl2
den fantastiska tågstationen. den var som tur var INTE prydd av naziflaggor när jag var där. skåda fackverken utomhus. skåda taket, lamporna – ja, allting inomhus. uuuuuuujujuj. jag var i himmelriket.

görl4

Han berättade hur han vaknade av stöveltramp och folk som vrålade nazistiska slagord några av nätterna. Hans hotell låg nära inspelningsplatsen. Innerstan drällde av män iklädda naziuniform.

…it was frightening to have all the Nazi flags hanging around in Görlitz.

Han är bara två år äldre än jag, så han var lika lite en del av det som hände som någon av oss – men jag tror att det bor en liten skräck i många tyskar än. Även om de tar avstånd från allt som hände och vet att arvssynd är bullshit så gör det nog något i många av dem som vi inte riktigt kan sätta oss in i. Jag har pratat rätt mycket med mina jämnåriga tyska kollegor om just det.

Skådespelarna tycks ha känt lite samma sak:

The cast and crew were taken aback by the effect of transforming Görlitz into the site of a Nazi rally. “You’re not prepared for how overwhelming it is to show up on a train platform and see nothing but swastikas lining everything,” Watson says. “It’s quite a formidable experience.” It had a similar effect on Geoffrey Rush (Hans Huberman). “We went to Görlitz for the rally, and the Nazi imagery is terribly overwhelming,” the Oscar-winner says. “You could see how the German extras were in turmoil over having, for some of them, to relive a scene like this.”

(Watson är Emily Watson. De har fått ihop en fin skara skådespelare.)

Nästa gång vill jag se denna vackra stad i sommarskrud, men först tänker jag se filmen!

görl3

görl5

görl6


årets ord

Neil Gaiman lägger ut en ”shelfie” – visserligen av tomma hyllor på grund av flytt, men ändå. Det är väldigt mycket intressantare än en selfie om du frågar mig. Neils f d bibliotek ser ljuuuuuvligt ut, men något annat hade jag inte väntat mig.

PS jaja, nu lägger han ut ganska många selfies också, men strunt i det!


söta synder

vietnamguideJag skulle ju inte. Jag skulle bara titta efter julklappar. Titta. Bläddra. Nosa. Mina bokjulklappar till mig – de inköpen är klara för i år. Något drog mig ändå mot resehyllan. Den här serien är ganska svårslagen. Jag är ”ganska” van vid text, jag kräver inte massor av bilder men det är svårt att stå emot reseguiderna från DK.

…och visst tycker jag att vi ska hålla boklådorna levande, men det BLIR lite konstigt när jag hade kunnat spara 73:- på en enda bok om jag hade köpt den i nätbutik. Nu var det bra att jag gick till en av de få fysiska boklådorna som finns kvar i Västerås eftersom de sålde ut gamla läsecirkelböcker i fantastiskt skick för bara 30:- styck och det hade ju varit synd att missa CM Edenborgs Mitt grymma öde för den pengen, men ändå. Det debatteras ibland, det där med hur nätbutikerna behandlar sina anställda lönemässigt (även om de svenska företagen har bättre rykte än firman som börjar med a och slutar med -zon) och jag VET att butikerna inne i centrala Västerås har betalat hutlösa hyror i många år, men lite märkligt blir det.

AAAAAAAAH! Jag kom på det! Jag har inte syndat! Den här boken är till Kristoffer!

(puh)

Å andra sidan…

classic
(upphovsperson fullständigt okänd)


kosmos konspirerar

Ingens mamma. – en bok om barnfrihet. En bok som inte fokar på ordsammansättningen barnlöshet. Först läste jag om den hos Prickiga Paula, tänkte ”wow, den måste jag läsa”. Tänkte omedelbumsbeställa den på sekunden på mitt vanliga, måttliga tålmodiga vis, men sansade mig. Nu skriver Suzann OCKSÅ om boken och habegäret slår i taket ännu en gång. Jag har förstått att den kanske inte direkt presenterar några världsomvälvande teorier och texter, men just nu kan jag tänka mig att läsa lite vad som helst som berör just det ämnet. Jag ska vänta till i slutet av januari så får vi se. Jag kanske inte måste äga den. Jag kanske kan nöja mig med ett bibliotekslån.

Från Birgitta Stenberg till Annina Rabe via Lena Andersson och Jane Magnusson – what’s not to like?

Alla dessa föreställningar om oss om inte har barn, oavsett vad det beror på, får mig att vilja lägga en stor, fet och mycket offentlig kräka ibland. Det värsta jag vet är orden ”den som inte har barn blir aldrig vuxen”. Lustigt nog så sägs det oftast av folk som får mig att undra hur barnsliga DE måste ha varit innan de själva välsignades med sina ättlingar, ty de tillhör sällan de mognaste exemplaren ens som föräldrar. Jag har aldrig hört de orden från vettiga föräldrar runt mig. Kanske har de bara haft den goda smaken att inte säga just de orden så att jag hör.

Du blir inte vuxen förrän du begravt dina föräldrar, ett syskon och ett flertal vänner.
Du blir inte vuxen förrän du har testat att leva och arbeta i ett land i krig.
Du blir inte vuxen förrän någon hittar vävnadsklumpar i dig som inte ska vara där. Såna som får dig att undra ”är det min tur nu?”
Eller så ska ingen annan bestämma när och hur någon är vuxen eller inte.

——————————-

PS, rent allmänt och nu när jag ändå är på mitt lite sura humör: NEJ VI BEHÖVER INGEN FJÄRDE BOK I MILLENIUMTRILO… ni HÖR ju. Trilogi. Hur näriga kan folk få bli? Låt herr Larsson vila i frid.


så fin att jag klämmer en till med en gång

valdigtsallanVäldigt sällan fin är Sami Saids debutroman om Noah som tar pick och pack och drar till Linköping för att plugga. Han är preppad till tänderna. Han skall icke synda!

När Noha lämnar familjen i Göteborg för universitetsstudier i Linköping är det efter en sommar av förmaningar. En intensiv sistaminuten-uppfostran vars budskap varit: skäms inte för den du är. Glöm inte att du är eritrean och muslim.

Nu känns det lite overkill, allt detta preppande. Noah tycks vara en ensamvarg av födsel och ohejdad vana, och han vill så förbli. Ändå får han plötsligt två personer på halsen. Två svenskar. Fredrik som vill konvertera till islam vägrar att lämna honom ifred. Han vet inte TILL sig hur väl han vill! Han vill veta allt om islam och när det är gjort vill han lära Noah allt om islam. Ungefär. Och Anna. Oj, Anna. Anna börjar prata med honom på ett tåg och sen slutar hon liksom aldrig prata.

Noahs första tid i Linköping är förmodligen frustrerande för honom, men den är ack så rolig att läsa om för mig. Den innehåller så många element av det jag tycker om, viktigast av allt: nyorienteringen. Ett nytt liv. En ny tillvaro. Ett av mina absoluta favoritämnen. När favoritämnet serveras klätt i Sami Saids finurliga språk blir det extra fantastiskt.

Så dör Noahs farfar i Eritrea och det beslutas att Noah, lillebror och far ska åka dit i några veckor. Enter part two: nästan en helt ny bok. Det är jättespännande att följa med Noah till ett födelseland som han knappt minns, där det talas ett språk som han har glömt (det går att komma undan med engelska, arabiska och italienska också – men han får lite pisk för den glömda tigrinjan). Han känner sig lika annorlunda där som någonsin i Sverige, och han har samma längtan efter att bara få vara ifred. Nu förstår jag en del andra läsares tveksamhet – vart är den här historien på väg? Hur hänger det ihop? HÄNGER det ihop?

Det struntar jag i om det gör, för jag tycker så mycket om det. Noahs tankar, hans beslutsamhet i obeslutsamheten (!!), Samis stundtals korta korta meningar och skarpa sätt att karikera omgivningen. Allt är inte karikatyrer, men det som är är oemotståndligt. Så oemotståndligt att jag genast lade beslag på nästa bok: Monomani. Är det något jag gillar med e-böcker så är det möjligheten till omedelbar behovsuppfyllnad.

Vi får se om jag nöjer mig med e-boken. Sami Saids texter har en tendens att locka fram hundörevikaren i mig. Utropstecken-i-marginalen-marodören. Hon den DÄR, ni vet. Jo, det kan mycket väl råka vara så att jag måste äga en pappers-Monomani också. Vi får se.


när en dålig nyhet ändå vänds till någonting ganska OK

Jag sörjer fortfarande X-publishing, men lösningen blev den jag smyghoppades på: Gilla böcker tar över deras utgivning:

– Det känns både naturligt och givet att valet föll på Gilla Böcker, säger Hanna Larsson, förläggare på X Publishing.
– Ada har tidigare varit delägare i X Publishing, hon kan vår utgivning, och Gilla Böcker ligger förlagsmässigt väldigt nära X Publishing. Vi vet att Ada och Anna kommer att förvalta våra författarskap och vår utgivning på bästa tänkbara sätt, det har varit helt avgörande.

Läs hela pressmeddelandet här. Backlisten är räddad och med lite tur möter vi större delen av X-publishings fina författargäng myvket snart igen, i nya böcker med Gilla böckers logga på.


ett lämpligt rosaluddigt inlägg för att helga vilodagen

”Not for the fainthearted” skriver jag ibland. Det kan vara en bok, en film, en serie. Ett liv. I dag är det nog hela det här blogginlägget.

Ibland uppstår diskussioner om bokbloggares legitimitet. Det anses oproffsigt att koppla texterna vi läser till något personligt. För mig är det tvärtom. Det är det personliga som gör det. Konst, i vilken form den vara månde (bild, text, film, you name it) kan inte existera utan en kontext och den kontexten finns både i det stora, det historiska eller samhälleliga, och i det lilla, personliga, privata. Vill jag bara läsa vad en bok handlar om läser jag baksidestexten. Vill jag se en text analyseras eller recenseras vänder jag mig till någon snajdig publikation. Vill jag ha added value i form av något personligt så vänder jag mig till en bokblogg eller den typ av litteraturkrönikörer som också i publikationer vill och vågar vara en smula personliga.

fralsaren

I dag har jag läst Frälsarens Predikobok av Janne Karlsson. Herr Karlsson är publicerad både här och var (jag känner honom mest som skaparen av den ljuvliga serien ”Allan & Hjördis: scener ur ett dött äktenskap” som är ett måste för varje luttrad zombieromantiker) men Frälsaren är Svart Humor med stora bokstäver också i en tid då svart humor förvisso anses rumsren på gränsen till trendig – men den ska gärna vara LAGOM svart. Frälsaren är mycket, men han fackar inte gärna in sig i ”lagom”. Sålunda är Frälsarens Predikobok tills vidare egenutgiven i väntan på att någon annan ska våga publicera den i bokligt tryckt format.

Frälsaren får Arne Anka att framstå som en rosafluffglittrig positivitetsminister som knarkar Dale Carnegies bok How to win friends & influence people (googla om du är nyfiken). Frälsaren är bitter och cynisk (och ganska ledsen), han längtar efter köttslig kärlek men kättjan lirar inte med livet. Det gör inte Soc och FK heller. Eller fruntimren för den delen. Frälsaren får alltid kämpa. Frälsaren och jag tycker inte lika om allt men vi är rörande ense om det olämpliga i att kalla Zlatan hjälte bara för att han snurrat upp elva andra män och skickat in en rund lädertingest i ett nät. Vi är inte så imponerade av Kevin Walker heller.

Får en skämta om sånt här? Missbruk, ångest och FK?
Ja, det får en. Måste en.

För mig blir detta dubbelt. Jag har levt nära flera sorters missbruk. Jag växte upp med en missbrukande pappa, men han kunde jobba (när han var 50 fick han omskolas från konditorsjobbet p g a astma, sen blev han vaktis på soc – ett uppdrag han alltid mycket stolt utförde i skjorta och slips fram till sin död). Min halvbror dog på en toalett efter en överdos. Det var under en av hans skötsamma perioder, så det var hemma på sin EGEN toalett han dog. Den sidan av mig vill skaka om Frälsaren, sätta honom i soffan, servera honom en tallrik tacos och säga ”f*n hörru, hur löser vi det här? sluta med ditt jäkla JIDDER!”.

Fast nu har jag själv också periodvis sett insidan på det svarta hålet så jag vet ju att det inte hjälper att nån annan matar en med tacos och kommer med goda råd. ”Raska långpromenader” eller ”en uppfriskande dusch” i all ära, men en djup depression är något helt annat. Jag är ju inte dummare än att jag ser familjedragen och vet att far och halvbror självmedicinerade med sprit och knark där jag självmedicinerar med mat, träning, jobb och/eller adrenalin (det har varierat genom livet, men det har sällan varit sunt även om somligt är mer socialt accepterat än annat).

Jag är numera en del av den svennebananiga medelklass som Frälsaren föraktar (men längtar efter? jo, det gör han, men han föraktar mest av allt sig själv och tror nog inte att han är värd det). Jag har det finanisellt mycket bra (mycket beroende på att jag är en ängslig hönapöna som vet att livet kan vända snabbt så jag bäddar alltid alltid för sämre tider och anpassar vardagslivet efter principen ”aldrig dra på sig höga fasta kostnader, måste leva och bo billigt”, men också på grund av att det där med att knarka jobb kan vara lönsamt en kortare tid – tills en går sönder) och jag gjorde inte tacos i går, men väl fajitas. Jag kan fatta att Frälsaren är less på såna som jag. Men ändå.

Ni ser ju. Not for the fainthearted. Många tycker att det är olämpligt att vara så öppen som jag är, men varför skulle jag vara något annat? Detta förekommer överallt. Hemma hos mina mer medel- och överklassiga klasskamrater i skolan (ty i sjuttiotalets Karlstad var det inte mer segregerat än att vi blandades på det viset även om vi barn inte tänkte i de termerna just då) var spriten möjligen dyrare, men även om jag inte förstod det då så vet jag nu att den där högsta chefen på XXX-verket i Karlstad 1978 var också alkis. Och den läkaren. Den journalisten. Så var det då och så är det än i dag. Fram med skiten på bordet, säger jag. Att blunda och låtsas tar oss ingenstans.

Fast nu stänger just JAG den här offentliga lådan ett tag igen, för är det något jag har lärt mig genom åren så är det att jag inte är stark nog att ta emot de förtroenden och de terapitantsuppdrag som OCKSÅ ofta följer på att en har öppnat sig och berättat. Jag lämnar med varm hand över allt sånt till betalda proffs numera, för om jag ska ta emot och försöka nysta i andras ångest också så går jag sönder. Igen.

(där har ni bl a det för många obegripliga svaret på frågan om varför jag inte fullföljde läkarutbildingen: jag är för distanslös)

Nyfiken på Frälsarens Predikobok? Det finns två svar på din nyfikenhet:

– Du kan susa iväg till Swedish Zombie och tävla om ett exemplar.

– Du kan kolla in Svensk Apache och beställa tidningen där för 50 riksdaler.

Min vän socinomen uppmanar numera sina socionomkollegor att läsa Pål Eggert. Jag vill uppmana dem att läsa Frälsaren också.


Västerås Stadsbibliotek – nu med regnbågshylla!

Det är ingen hemlighet att jag är väldigt förtjust i Västerås Stadsbibliotek och nu har de höstat in ännu några poäng i min bok. De har ofta små temabokbord, det finns alltid något nytt att upptäcka och under Prideveckan var lobbyn vackert regnbågsfärgad. Det är kärlek det! Den kärleken har nu tagit ännu ett steg, under veckan som gick invigdes nämligen en speciell regnbågshylla med HBTQ-tema.

Kennet Lindquist, ordförande i RFSL Västmanland, fick hedersuppdraget att klippa bandet. Självklart krävde jag en intervju med anledning av denna fina händelse!

regnbagshyllan(Foto: Stadsbiblioteket Västerås)

Hej Kennet! Du är ordförande för RFSL Västmanland och fick den stora äran att klippa bandet när Västerås Stadsbibliotek invigde sin regnbågshylla tidigare i veckan. Du förstår ju att vi MÅSTE avverka den obligatoriska sportfrågan: Hur känns det?

Det var faktiskt fantastiskt kul! Jag har aldrig klippt ett band förut någonstans. Och nu fick jag det, p g a att jag är ordförande i RFSL Västmanland. Det känns som en ära och som en viktig sak att göra rätt. Jag representerar ju våra knappt 100 medlemmar och det gäller att de tycker att jag skötte mig bra. Och en del av det hela är att synas och göra HBTQ-personer synliga, vilket jag ju gör bara genom att någon läser denna intervju.

Dessutom var det en väldigt skön känsla att sätta saxen i banden. Det känns som ytterligare ett steg i rätt riktning när bibblan nu lyfter fram böcker med, om och av HBTQ-personer av olika slag. Jättekul!

För ett år sedan fick bibblans Maria Hedberg Jan Nilssons stipendium för att fördjupa sig i hur biblioteket kan arbeta vidare med HBTQ-frågor, vet du om regnbågshyllan är ett resultat av det arbetet?

Ja, det är helt klart en stor del av orsaken. Maria Hedberg har gjort ett jättebra jobb på biblioteket. Jag vet att hon har undersökt hur det ser ut på andra håll i Sverige, till exempel har Umeå en mycket bra HBTQ-hylla. Eller kanske är det flera hyllor, vet inte. Och hon har hämtat inspiration därifrån.

Jag tycker Maria och bibblan i Västerås har lyckats väldigt bra. Man kan alltid göra något, och det har de gjort.

Har RFSL blivit inbjudna att ”konsulta” med boktips?

Ja visst, och det har vi också gjort. Vi hade en träff i våras där jag presenterade några böcker för en intresserad publik. Där lyfte jag fram några böcker som jag tycker är bra litteratur OCH som lyfter fram HBTQ-frågorna.

Vad många inte tänker på är att flera kända böcker och författare genom historien har tagit upp HBTQ-tema… fast de kanske inte kallade det för HBTQ på den tiden. Selma Lagerlöf och Karin Boye är två kända exempel. Eller en av mina favoriter, Edgar Allan Poe. Läs hans ”The Fall Of The House Of Usher”, så ser man att det går utmärkt att tolka det i HBTQ-termer. Även om Poe kanske inte tänkte sig det när han skrev… men jag tycker det är tydligt. Dessutom är det fantastisk litteratur.

Jag tipsade också om Klitty-deckarna som jag tycker är en flabbfest utan like. En mycket märklig blandning av skräplitteratur, deckare, och queer-feminism. Det finns fem böcker i serien, skrivna av Anastasia Wahl (pseudonym). Jag tror dock inte att bibblan nappade på just det tipset.

Många säger att det är 2013 – snart 2014 – nu, HBTQ är mainstream och människor som Jonas och Mark har förvandlats till svenska folkets nallebjörnar när de vinkar i Prideparaden. Vad svarar vi på sånt, vi som ändå tycker att lite extra fokus på regnbågsfrågor behövs fortfarande? Vad brukar du svara?

Man behöver bara läsa kommentarerna på nätet till vilken random Pride-artikel som helst för att förstå. Där dyker hatarna upp med sina åsikter, som tyvärr inte är ovanliga i Sverige i dag. Man behöver bara höra några historier från vanliga svenssons som har blivit mobbade, fått stenar kastade efter sig, blivit allmänt dissade, fått sina transutredningar förhalade… för att förstå att det fortfarande behövs någon som kämpar för att alla ska behandlas lika. Det handlar om människovärde. I grunden handlar det om att stoppa förtryck och kämpa för ett bra samhälle.

De sista frågorna måste nästan kopplas till den förestående julen. Vilken bok ur regnbågshyllan vill du helst ge bort i julklapp?

Jag tror jag väljer att ge bort en barnbok: ”Prinsen och Pojken” av Isak och Roberth Fearon. En svensk bok, författarna bor i Örebro. Det är en jättesöt saga som pojken som ger sig ut på äventyr för att hitta sin hjärtevän. Eftersom han inte vågar berätta för sina föräldrar att han inte vill ha någon flicka, har han skrivit ett brev till en önskefe. Det är en klassisk saga med alla vanliga ingredienser, förutom att det är två pojkar i stället för den vanliga prinsessan som väntar på sin prins. Bilderna är jättefina och den passar bra till föräldrar som har små barn i sagoåldern.

Och vilken bok önskar du själv?

Jag önskar ”Two Boys Kissing” av David Levithan. Han har skrivit flera böcker tidigare, ofta ungdomsböcker men också vuxenlitteratur. Han skriver väldigt bra. Jag har läst en bok tidigare som han skrivit, men den här ska vara något allvarligare än de tidigare som ofta är väldigt ljusa. Den boken har fått väldigt bra kritik och jag är nyfiken att läsa den.

Tack Kennet! Vi ses vid regnbågshyllan! Klitty är urkul (men det retar mig att inte veta om det ÄR CM Edenborg som är Anastasia) och Levithan är kanon! Hoppas att tomten kommer med riktigt fina hårda paket till dig nu.

————————————–

Jag är engagerad i RFSL (men medlem i RFSL Stockholm helt sonika för att mina bästisar också är det!) och skulle ha gått på invigningen i onsdags – men övertidsjobb satte P för de planerna. Regnbågshyllan finns ju som tur är kvar, precis som RFSL Västmanland!

Om du bor i eller i närheten av Västerås och vill veta mer om RFSLs lokala arbete så kan jag rekommendera fikakvällarna varje måndag kl 18 – 21. Föreningen anordnar dessutom biokvällar då och då när kultbiografen Elektra visar kvalitetsfilm med HBTQ-anknytning. Medlemmar får rabatterat pris på biljetterna och med tanke på att ett medlemskap i RFSL bara kostar 100:- per år så lönar det sig ganska snart.


baka bokliga julklappar?

Jag är en aning skeptisk till julens konsumtionshets. Jag köper gärna julklappar till barn, mycket böcker men också prylar (Lego är bra prylar! Rita-och-måla-grejor också). Vuxna får – tadaaaa! – oftast böcker, eller något annat som går att konsumera (jag plockar gärna ihop mys-kit med stearinljus, choklad, raggsockor och badskum till stressade människor som behöver värme och avslappning). Inte en råsaftcentrifug så långt ögat kan nå!

I år blir jag allt sugnare på att baka en del av julklapparna! De flesta jag känner är tämligen julstressade och de senaste åren har hetsen ökat en aning (tycker jag – men jag kanske är färgad av min grundmurade julskepsis?), det syltas och saftas och grejas på sätt som sällats setts på den här sidan femtiotalet. Det stöps ljus och smygklonas tomtar och banne mig om inte folk ska börja föda upp sin egen sill också (nej, OK, där skojade jag kanske lite).

Missförstå mig rätt, mycket av det låter otroligt kul, speciellt det där med att stöpa ljus, men ibland doftar det nästan lite tävling på vissa håll och jag vet många som känner sig otillräckliga (hur onödigt DET är kan vi avhandla en annan gång). Om jag kan underlätta för en människa, eller två, genom att ge dem något hemfixat som de kan bjuda vidare på så vore det kul.

Dags att plocka upp Mattias Kristianssons succé Bake my may. Första budordet (skapar-evangeliet enligt Mattias) är ”HA KUL”. Det märks.

bakemydaymys

I en tid när det känns som om varenda TV-kändis – oavsett vad de blev kända för från början – ska släppa någon form av livsstilsbok (som det ärligt talat ibland inte ens känns som om de har varit i närheten av att skriva själva) så är Kristianssons bok så befriande skön. Mattias är en multibegåvning. Han komponerar, bakar, fotograferar, skriver och layoutar. Ingen detalj känns ogenomtänkt. Underbart!

Mattias bjussar inte bara på recept och fina bilder, längst bak i boken hittar du bland annat mallar till dekorationer och en bild som visar vilka prylar och böcker som har inspirerat honom själv. Han tänker utanför lådan, det står klart: filmerna Kill Bill 1 & 2 ligger också i den ljuvliga inspirationshögen. En detaljerad bildserie om hur enkelt (nåja) det är att göra proffsiga marsipanrosor får mig också att drömma om kommande stor(bak)verk. NÅGON gång kanske jag får chansen att dekorera med vanliga rosor och inte BARA rosenljuvliga vaginor (det blir så ofta något åt det hållet när den hulda Suzann och jag gör saker tillsammans…)

Jag tycker om Mattias mod! En del av bakverken sticker ut och kan vara kontroversiella för den som råkar röra sig i konservativa kretsar (han visar bl a begravningsfika med fantastiskt söta små kistor fyllda med vit chokladtryffel), det gör att boken lyfter. Vacker design i all ära, men detta är den clou som verklien får mig på fall. Andra inspirerande bakverk är Armageddon, Beach 20XX och Rubiks kub. Tro mig. Du BEHÖVER bläddra i den här boken.

————————————————————–

Min far var konditor ända tills hans astma satte stopp för det när han var i femtioårsåldern. Jag var bara ett barn när han dog, så jag hann aldrig pumpa honom på tips och tricks, men en av de saker som jag sparade från mitt barndomshem när jag blev tvungen att tömma det var hans finaste lärobok. Mattias underbara bok fick mig att återigen bläddra i denna gamla ”Konditorns Uppslagsbok” från 1940-talet och det tackar jag lite extra för. Det är dumt att fastna i det förflutna, men en visit då och då skadar inte. Bjussar på en bildkavalkad, kanske är det någon mer än jag som tycker om gamla böcker med lite suddiga och handkolorerade bilder?

kon1kon2kon3kon4

Recepten är klassiska och det mesta skulle med stor sannolikhet funka finfint än – men för julens bak föredrar jag nog ändå Mattias uppdaterade varianter! Nu ska jag bara bestämma mig. Fast en sak vet jag. Jag ska ha kul.


”omkringklappar” till en boktok

Ibland är det bra att ta saken i egna händer. Julklappssaken. Jag beställde nya glasögon – ”vanliga” – i går, men eftersom jag vägrar skaffa progressiva igen (om jag inte har vant mig på två år så ÄR det nog ingenting för mig) så behöver jag läsglasögon också. Mitt förra par kostade 29:- på Ö&B. Jag använde dem aldrig. Något billigt som aldrig används är de facto något dyrt. Nu ville jag ge mig själv nåt riktigt snyggt i julklapp, ett par som jag kommer att använda.

glajjorna

Jag köpte mina nya läsglasögon i Rädda Barnens webshop. 136:- av 298:- går till RB. Det gillar jag.

Alla ni som fortfarande ser bra: NJUT! Jag glömmer ofta att jag är närmare 50 än 40 och blir lika förvånad varje gång när kroppens förfall väljer att påminna mig. Fast när jag nu kan titta över kanten på världens coolaste läsglasögon så känns det ganska OK trots allt. Att kunna dra ner brillorna en cm för att fyra av en Prusseluska-blick de luxe är ganska skönt.

Du behöver inga glasögon, men du gillar tanken på att kunna köpa snygga presenter? Frukta ej. I webshopen finns bl a illustrationer, smycken, halsdukar, ljusstakar, leksaker… lite av varje, priser från 5:- (!) och uppåt.


”start spreadin’ the news…”

Hela listan med Bokmässans bloggambassadörer 2014 är publicerad – wooohooo!

Dags att avtäcka #boblamb14 – en hashtag att lägga på minnet! Ambassadörerna för 2013 går inte i pension förrän den 31/12 och vi nybörjare vill ju inte på något vis försöka roffa åt oss kronorna riktigt än, men vi kanske kan få sitta bredvid årets prinsar och prinsessor i några veckor, sola oss lite i glansen och gemensamhetsmysa? Boktokar är vi allihopa!

Säg hej till:
Feministbiblioteket
Bokunge
och dagarna går…
Bokdetektiven
Julias nerdroom
Fantastiska berättelser
Paula och böckerna
Mind the Book
Bokofil..m
Stories from the city
Boktok73

…och till mig! HEJ!

Dagen till ära så vågade jag äntligen trycka ”publicera” på min fb-sida för (inte så) Anonyma Biblioholister också, jag skapade fb-sidan 2011 men kom aldrig riktigt till skott då. Jag funderade lite på vad jag skulle ha sidan till – det är ju inte någon större mening att bara använda den för att annonsera länkar till sina blogginlägg, men någon sorts mervärde ska jag försöka få till. Välkommen dit och följ om du vill, det blir som en digital väg till fåtöljerna i vårt bibliotek.

131201


en optiker med fullt fokus (pun intended) på zombieapokalypsen?

Vi boktokar är eventuellt lite extra känsliga för ord och hur de ska användas, men jag lade band på mig. Jag korrigerade inte.

Dags att skaffa nya brillor.

(extra kulturtantiga för den som undrar, farsan hade likadana 196x)

”Vi har en försäkring också… den kostar 199:- och den är JÄTTEBRA för OM du skulle råka förolyckas så får du nya glasögon för bara 250:-”

Öhm. Det ryckte i mungiporna. Jag tänkte att hon kanske borde lära sig skillnaden mellan att råka ut FÖR en OLYCKA och att FÖROLYCKAS men som tur var så hann jag tänka ett varv till innan jag öppnade munnen och korrigerade henne.

Jag tror att jag eventuellt kan ha råkat sladda in hos Sveriges första post-zombieapokalyps-certifierade optiker. Döden måste inte vara slutet på livet.

Men behöver zombier verkligen glasögon?
Jag köpte ingen försäkring.

zombieglasses

(n b – Izzy kom inte till skada under glasögonzombiefierandet av vår vanliga snälla presentationsbild)


så tar vi en nyhetsvända igen

Det har knappast undgått någon att det är Nobeldagen idag, och vääääääldigt många boktokar firar dagen med en Munro i nypan. Jag är dock trogen min äldsta kanadensiska kärlek och läser Atwood (yes, det är tråkigt nog just den här riktigt riktigt fula utgåvan som jag har) på pin kiv. Jag har inte fastnat så hårt som jag trodde än, men nog levererar hon.

————————–

Lika illa som jag tycker om presentationer av vinterkollektioner som börjar droppa in mitt i sommaren (då talar vi främst om glossiga modemagasin), lika bra tycker jag om allt som det står ”vår-” på. Sekwa har just presenterat sina vårnyheter. Allt lät lovande, men mina tre favoriter är följande:

Författaren i familjen av Grégoire Delacourt. Jag tyckte mycket om Allt jag önskar mig och temat verkar lite välbekant. Lyckan gömmer sig inte alltid i det uppenbara. Detta är hans debutbok och som vanligt ser jag med blida ögon på temat ”spirande författare” som faktiskt tangerar metaboktok de luxe. Allt jag önskar mig släpps i pocketutgåva i januari. Fin vintertröst när slasket ligger tjockt och dagsljusets återkomst ännu känns alldeles för avlägsen?

Mirakelverkstaden av Valérie Tong Cuong. En blick på omslaget och jag tänker ”ooooh!”. Temat ”tre kantstötta själar träffar en typ som tycks kunna göra mirakel, men…” känns också lagom fantasieggande.

Dagbok om min kropp av Daniel Pennac. Blir det här boken som en gång för alla förmår spräcka myten om Sekwa som ”kvinnoförlag”? ”Daniel Pennac har skrivit en humoristisk skildring av en sjuårings utveckling från pojke till gammal man – i form av en dagbok med utgångspunkt i berättarens kropp och dess ständiga förändring.” Jag älskar böcker om resor i alla dess former, detta ser jag som en ”kroppens resa”. Spännande!

(nu kom jag osökt att tänka på vännen som satt på jobbet och fick ett exalterat telefonsamtal från yngsta sonen: ”mammaaaaaaa, jag har fått ett hår på pungen!”)

————————–

musikhjalpen

Bokbloggarna går som vanligt samman i Musikhjälpen – visst vill du också vara med? Om du nu inte bokbloggar själv så är du varmt välkommen att facka in dig hos oss ändå: notera tillägget ”med vänner”!

————————–

Den här veckan bokreser jag inte bara till Atwoods dystopiska framtid, jag följer dessutom med någon till Linköping och Eritrea. Vilken bok läser jag? Först med rätt svar och du vinner odödlig ära.