Männen med rosa triangel

Männen med rosa triangel gavs ut 1972 av pseudonymen Heinz Heger. Heger hette egentligen Hans Neumann, men mannen bakom historien – överlevaren – var Josef Kohout.

rosatriangelJosef Kohout var mannen som överlevde sex år i ett antal olika koncentrationsläger (bl a Sachsenhausen utanför Berlin), han levde och ville berätta men ansåg sig inte ha talangen att fånga sina upplevelser i skrift. Där kom Neumann in.

Kohout dikterade under ett antal sessioner, Neumann formulerade. Kohout korrläste aldrig texten innan boken gavs ut, så den innehåller en del ganska stora faktafel, men ingenting som förtar historien, grymheten.

Varför pseudonym så långt efteråt, lägerfångarna befriades ju redan 1945?

Jo, det är lätt att glömma (läs: förtränga), men homosexualitet är olagligt i många länder än idag – i Österrike var homosexuella handlingar olagliga fram till 1971 och boken som dikterades i slutet av sextiotalet kunde alltså slå tillbaka på offren och deras familjer. Igen. Det tog dessutom några år innan något förlag vågade ge ut den, men 1972 gjorde Merlin Verlag slag i saken.

I denna svenska nyöversättning finns ett vackert och känslosamt förord skrivet av Jonas Gardell, dessutom ett mycket värdefullt efterord signerat den österrikiske gayaktivisten Kurt Krickler.

Lägren. Vilka hamnade egentligen där? Det fanns så många mer märken än de gula som vi oftast har sett på bild. I boken finns en liten lista, men wikipedia erbjuder en mer omfattande lista för den som är intresserad (det är du!). Som titeln på boken antyder så fick de homosexuella männen en rosa triangel. Just därför har den återtagits att bli en symbol för gayaktivism, tillsammans med bl a regnbågar och lambdatecken. Jonas Gardell berättade under ett seminarium på Bokmässan 2013 om en episod då han som ung stolt nålade fast sin rosa triangel varpå hans far sa något i stil med ”ska du skylta med eländet också?”.

Som sagt: det är lätt att förtränga, men så var det nyss, så är det än i dag för alldeles för många. Kärlek, för helvete! Hur kan en frisk människa vilja beröva någon annan det? Den som för en sekund inbillar sig att det är nuttigt i Sverige av i dag ”FÖR PK-MAFFIAN OCH FEMINISTERNA OCH BÖGARNA BESTÄMMER JU ALLT!!” ombeds vänligen men bestämt att läsa Johan Hiltons reportagebok No tears for queers.

Åter till Josefs överlevnad. Boken är naturligtvis smärtsam läsning. Det finns ingen ände på människans förslagenhet och uppfinningsrikedom när det kommer till att plåga andra. Boken vidrör också en annan viktig aspekt av det hela – överlevarna, hur överlevde de? Många av dem tvingades att göra saker som de i efterhand ifrågasatts för. En del av dem borde kanske skämmas, andra inte. Det finns lika många historier om det som det finns överlevare (duh, stating the obvious), när jag såg filmen om Hannah Arendt förstod jag för första gången hur ifrågasatta många överlevare blivit, till och med av sina egna anhöriga. När den insikten slog mig kände jag mig mer än olovligt naiv (igen), men en lär så länge en lever.

Varför kämpade de inte emot? Och hur kom det sig att de överlevde? Var de medlöpare, horor, hur tog de sig genom kriget/lägren levande – var det på andra medmänniskors bekostnad?

Josef Kohout skämdes inte en sekund över hur han tog sig fram och överlevde. Jag har tänkt mycket på det där. Vad skulle en göra? Hur? Finns det någon enda som kan prediktera sitt eget beteende innan de sitter där i rävsaxen? Njäe va? Nu kan sanningen vara friserad i boken, men mannen i historien verkar inte ha gjort några stora övertramp, trots att han till slut också blev en av de fångar som hade viss makt över sina medfångar. Det var ju det djävulska, att fångarna tvingades att organisera sig. Någon var den som ibland fick ta beslut om vilken av medfångarna som skulle straffas, skickas iväg, mördas eller torteras. En tortyr i sig. Det underströk också den interna hierarkin i lägret – vanliga brottslingar och politiska fångar stod relativt högt i rang. Judar och homosexuella lågt. Homosexuella allra lägst..

Nu är det ju så att ett övergrepp kan begås igen och igen, om än i mildare form. Många överlevare fick ursäkter och ekonomisk ersättning (om än aldrig i paritet med lidandet de utsatts för) åren efter kriget, men de homosexuella förvägrades detta, de var ju brottslingar. Fortfarande!

En absurditet av rang var att offren inte fick räkna in åren i koncentrationsläger i sin pensionsgrundande inkomst – det fick däremot SS-vakterna! Ja, såvida det inte gick att leda i bevis att de begått något brott under sin tjänstetid. En del av oss skulle kanske påstå att tjänsten i sig var ett brott, men så bedömdes det inte enligt reglementet.

Kohout kämpade livet ut. Han fick aldrig uppleva det han såg som full ekonomisk upprättelse. När beslutet äntligen kom så kom det så sent att det var snudd på omöjligt att finna någon överlevare som ännu var vid liv.

Vad fick han då? Han fick kärlek. Josef fick 48 år tillsammans med sin man Willi. Den 30/11 2009 invigdes Heinz Heger Platz(* i Wien (varför inte Josef Kohout Platz, kan jag undra?) i området där de bodde fram tills Josefs död, och Willi var där.

*) Bokhyllor! Där finns bokhyllor! Underbart. Vi vet ju redan det, alla vi bokälskare. Kunskap är vägen till förståelse.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s