inte för en varhjärna

Nya författare är alltid skoj, och Stefan Tegenfalk rusade in i den svenska kriminal-manegen med ett fyrverkeri av förfärliga dödsfall i sin första bok ”Vredens tid”. Historien var verkligen något extra, t o m snudd på fööööör avancerat fantastisk – men så mumlade jag ”underhållning, underhållning” för mig själv och lät mig åka med:

”En septembermorgon 2004 frontalkrockar två bilar på en glest trafikerad riksväg. Kollisionen är våldsam. Tioåriga Cecilia slungas ut genom rutan och är död innan hon slår i marken.

Fem år senare får kriminalkommissarie Walter Gröhn ett förbryllande fall på sitt bord – en död taxichaufför och en förövare som inte har en aning om varför han begått brottet. Det första mordet följs av fler, alla lika brutala, och alla till synes lika oförklarliga.

Tillsammans med den begåvade praktikanten Jonna de Brugge från Rikspolisstyrelsens särskilda utredningsenhet börjar Walter nysta i trådar som leder både bakåt i tiden och rakt in i det svenska rättssystemets hjärta. Sanningen de närmar sig är lika osannolik som fruktansvärd och när Walter fråntas fallet ställs allting på sin spets. Snart tvingas han in i ett spel med både sin egen och Jonnas framtid som insats.”

Nirvanaprojektet” är del två i trilogin om Jonna de Brugge och Walter Gröhn. Ung skarp kvinna + gammal trött men tjurigt kompetent man = ganska vanlig litterär konstellation numera, men OK då.

Om historien i ”Vredens tid” var komplicerad så är det ingenting mot vad ”Nirvanaprojektet” är. När författare skriver trilogier brukar det ändå på något vis vara så att man KAN läsa böckerna fristående, även om det naturligtvis alltid ger allra mest att läsa dem i ordning. ”Nirvanaprojektet” drar igång med en rivstart, rätt in i handlingen utan någon form av resumé. Trots att det inte var alltför länge sedan jag läste första boken så blir jag rejält förvirrad – det är många namn, många vändningar, många detaljer – och det är nog för mycket för min stackars infekterade varklatt till hjärna just nu. Det är egentligen svårt att skriva en kort beskrivning utan att avslöja saker från första boken också, och det är ju synd om någon vill dra igenom allt från början.

Säg så här: spektakulära mord, tortyr, fantastiska medicinska upptäckter, bra snutar, korrumperade snutar, säpo, islamofoba konspirationer…

Läs INTE om du gillar jordade och logiska kriminalromaner och är trött på gamla polisklyschor.
Läs om du kan tänka dig att dras med i något kanske-lite-för-fantastiskt, men fantasieggande, trots en del trista schabloner mitt i allt.

Stefan skriver på den tredje och sista boken i trilogin nu, ”Den felande länken, och den kommer ut nästa år. Kommer jag att läsa den? Förmodligen, ja till och med högst sannolikt. Bok nummer två dippade lite jämfört med ettan, men det känns som en ganska vanlig utveckling när det gäller trilogier. Det blir spännande att se hur säcken knyts ihop.

Stefans böcker ges ut av Massolit Förlag – ännu ett nytt förlag som jag inte hade hört talas om förut. Skoj! Uppstickare är bra. Jag hittar fyra författare hos dem än så länge – Fay Weldon är onekligen ett riktigt tungt namn. Johannes Källström låter också riktigt intressant, jag ska försöka få tag i någon av hans böcker på biblioteket.

2 svar

  1. Jk

    Skicka någon slags adress så kan vi bjuda på ett ex! Mvh johannes k

    30 november, 2010 kl. 20:39

    • Somliga nya förlag vet sannerligen hur man glädjer en bitter och snorig boktok.

      30 november, 2010 kl. 20:58

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s