Arkiv för 7 november, 2010

The Walking Dead, volume 1


Days Gone By av Kirkman, Moore och Rathburne

”An epidemic of apocalyptic proportions has swept the globe, causing the dead to rise and feed on the living.

In a matter of months, society has crumbled: there is no government, no grocery stores, no mail delivery, no cable TV.

Rick Grimes finds himself one of the few survivors in this terrifying future. A couple of months ago he was a small town cop who had never fired a shot and only ever saw one dead body.

Separated from his family, he must now sort through all the death and confusion to try and find his wife and son. In a world ruled by the dead, we are forced to finally begin living”.

(sug på den sista meningen! In a world ruled by the dead, we are forced to finally begin living. filosofi på hög nivå 😉 och så undrar folk varför jag älskar zombies? extrapoäng för nutidssarkasmen när ”no government” förekommer i samma mening som ”no cable TV” – delar av boken utspelas i Kentucky och i delar av den delstaten är nog regering eller kabel-TV lite hugget som stucket. ouch, nu var jag elak igen, sorry)

Stackars Rick blir alltså skjuten på jobbet, hamnar i koma och vaknar sedan upp ensam i sin säng på sjukhuset. Det finns inte en (levande) människa i sikte, allt är tyst – men så kommer han ut från sin avdelning och finner sig mitt i en bunt sunkiga, trasiga, långsamma och relativt ickeverbala varelser. Zombies, fast det hajar han inte alldeles då.

Hans familj är borta, bland det sista han gjorde innan han blev skadad var att skicka dem till släkt i Atlanta (det var nån underlig smitta som spred sig som en löpeld… ingen hajade vad det var, men regeringen uppmanade alla att bege sig till storstäderna för att få skydd).

Jo, tjena. Storstäder. Bästa stället för en zombiebuffé, massor av käk samlad på liten yta. Inte smart. Det vet vi, de rutinerade zombiekonsumenterna (jaja, ta det inte så bokstavligt). Men som sagt, det vet inte Rick, så han ger sig iväg mot storstan för att söka efter sin fru och sin son, trots att han befarar det värsta…

ÅH vad jag gillar det här! Kul story (jag förlåter den rippade ”vaknar ur koma och vet ingenting-inledningen*) och snyggt snyggt snyggt tecknat. Detta är en liten del 1 (av 13, hittills) och jag vill bara ha MER! Sneglar lystat på ”kompendium”-upplagan (del 1-12 i en skön tvåkiloslunta) från adlibris. 387 pengar. Det är det värt… men jag väntar nån vecka. Jag har redan ett paket på väg, nån måtta får det ju ändå vara.

(jojo, fråga mig igen i morgon, då har mitt klickgalna gamla finger med största sannolikhet råkat klicka hem den)

Det var Kristoffer som fyndade i London, expediten berättade då att det är TV på gång av detta. Serien finns inte i Sverige än, men LITA på att vi kommer att hålla utkik.

Betyg? Fyra och en halv otroligt nöjda boktokflin av fem möjliga. Varför inte fem, om den nu är så bra? Jo, jag är lite bitter över att den tog slut så fort. Me want more. Much more.

En del har förresten fått för sig att zombies är trista typer. Jag tycker att de är poetiska. Se bara:

(inte för att vara taskig, men jag har träffat betydligt trögare typer än så på krogen i mina dagar)

—–

*) visst är det samma inledning som i 28 dagar senare?

Annonser

det är väl inte fusk att dricka förra årets glögg?

Det finns purister som anser att glögg, det dricker man inte före första advent, såvida man inte är en tölpig sluskpelle. Å ena sidan skulle jag ju vilja utbrista ett ”BS!” om det, men så kom jag på att om man dricker glögg som blev över från förra året så borde det funka. Den har ju redan varit med på första advent. Jisses, jag är briljant. OCH lydig.

Jag, biblioteket, en zombiebok (oväntat…) i serieform och förra årets glögg, ah, det kittlade dödsskönt i kistan. Pun unintended, of course.

Nu kom jag på att jag ju faktiskt måste rekommendera skallarna, apropå ”dödsskönt”, ”kittla” och ”kista” (”daggmaskarna går mig på nerverna” är en klassisk kommentar vars briljans man kanske inte uppskattar till fullo innan man har spanat in serien ifråga) – titta genast till Gravallvar.


Inlägget ovan kan jag förresten skryta med att ha varit med om att värka fram (japp, jag är stolt). De av er som känner till min ingenjöriga nördighet sen förr blir inte förvånade, antar jag. Hakkemannen uppdaterar inte skallebloggen så ofta numera, men om ni ser till att öka besöks-statistiken och antal beundrande kommentarer rejält så kanske vi kan locka honom att börja producera skallstrippar igen. Ös på!


varför man flyttar till Brukshåla


Om någon hade sagt åt mig – så sent som bara för några år sedan – att jag skulle komma att flytta till Brukshåla UTAN att någon höll en pistol mot mitt huvud så hade jag skrattat högt. Jaha, och nu sitter jag här? Svaret är enkelt. Pengar. Sug efter hus. STORT hus. Stort hus av en typ som vi inte hade fått tag på i Tätorten om vi inte hade varit beredda att punga upp (minst) det tredubbla mot vad vi nu betalade.

Nackdelen är bl a pendling till jobbet. En del klarar av den med hjälp av ljudböcker, men det har vi inte testat än. Snart kanske.

Men varför gräva ner sig i nackdelarna? Nu ska vi snacka FÖRDELAR.

Äntligen fick vi vårt eget bibliotek! Ett rum med baaara bokhyllor från golv till tak. Ingen TV. Inga datorer. Två sköna fåtöljer (jaaaa, de är fula, men du hittar inte bekvämare, jag lovar) och ett bord att ställa cognacskupan på – så såg drömmen ut, och sådan är verkligheten nu.

Han jag delar mitt liv med gillar också böcker 🙂 (annars skulle han inte dela mitt liv *harkel*)

Ni har redan anat det, tror jag. Man kan lugnt säga att biblioteket är ett riktigt favoritrum, och vad ska man ha i sitt favoritrum om inte – till exempel – bilder av favoritmänniskor som man saknar?

Jag tänker på henne varje dag, den älskade lilla tjejen. Jag saknar henne så. Alla Helgona är helgen då man tänker på de saknade ÄNNU lite extra, och nu är hon inramad, hon finns där i biblioteket. Allra finaste lilla A. Det är den HÄR busiga lilla tjejen jag vill minnas. Plirig och glad, fastän hennes mamma håller ut öronen på henne (eftersom hennes mamma visste att jag tycker att vingmutteröron är så söta).


så ska jag äntligen bekräfta myten* (?)…

…jag ska skriva om min första chick lit! Eller, um, det är ju inte min första chick lit någonsin PER SE, jag har ju förfallit till denna baktalade genre förut (jo, faktiskt, *mrrrrpf*), men min första bibiloholistbloggredovisade (nej, det ordet hittar du inte i SAOL) chick lit. Fanfar!

Jenny Colgan får äran att vara först ut. Jag kan inte påstå att jag är någon speciellt flitig konsument av böcker som denna numera, men den stod ju där på The Book Warehouse… £2.99, det vore nästan fånigt att INTE köpa den för det priset.(** ”Den”? Jo, ”The Good, the Bad and the Dumped”. Colgans senaste alster, för ynka tre pund redan efter halvår efter att den givits ut. Taget!

”Now, you obviously, would never, ever look up your exes on Facebook. Nooo.

And even if you did, you most certainly wouldn’t run off trying to track them down, risking your job, family and happiness in the process. Posy Fairweather, on the other hand . . .

Posy is delighted when Matt proposes – on top of a mountain, in a gale, in full-on romantic mode. But a few days later disaster strikes: he backs out of the engagement. Crushed and humiliated, Posy starts thinking. Why has her love life always ended in total disaster? Determined to discover how she got to this point, Posy resolves to get online and track down her exes. Can she learn from past mistakes? And what if she has let Mr Right slip through her fingers on the way?”

Nej, jag vet. Upplägget är inte speciellt unikt. ”Strulig tjej har det egentligen ganska bra men twistar till allt några varv och krånglar till det lite extra på vägen, just for the heck of it”. Eller hur? Skillnaden mot verkligheten (?) är att de struliga tjejerna som beskrivs i den här typen av böcker aldrig aldrig är så fula eller feta eller misslyckade som de tror, och hur struliga och jävliga de än är så ordnar det mesta upp sig till slut.

Sånt kan man ju irritera sig på. Eller så tar man den faktiska analysen som självklar, den hör till grejen, man köper ”paketet” ändå. Man flinar åt de sköna oneliners som den här typen av böcker ofta bjussar på och skänker en undrande tanke till författare som Tony Parsons, Nick Hornby och Mike Gayle, som egentligen skriver snudd på e-x-a-k-t samma typ av böcker (fast istället för skor eller handväskor eller rosafärgade drinkar så är huvudpersonen pervest galen i Arsenal, ungefär) – de ÄR ändå inte riktigt lika baktalade som sina kvinnliga kolleger.
(ja, jag vet, jag är en sån där feminist)

Nåväl. The Good, the Bad and the Dumped följde ”mallen” ganska väl, men jag hade rätt roligt på vägen till upplösningen. Det finns ett litet ”split vision”-upplägg (tänk lite Sliding Doors) som roar mig utomordentligt.

Tre boktoksflin av fem möjliga. Ingen stor upplevelse, men mina tre pund var inte bortkastade heller.

—–

*) myten? jo, men det vet ju alla att vi åldrande tanter klamrar oss kvar så länge vi kan vid ungdomens dårskap, med lystet gapande mun (det är SÅ praktiskt att den redan gapar eftersom vi skjuvar in ohemula mängder billig choklad medan vi läser), vi läser bara skit (alla vet ju att chick lit, precis som alla annan kvinnoinriktad litteratur, är LITE simplare än allt annat – inklusive porrwestern och Bill&Ben-böcker) och våra breda röver bara växer och växer medan vi sitter där och glöpar i oss…

Oj. Jag kanske borde börja sätta ut sarkasmvarning på vissa bloggposter? *host*

—–

**) jag inser att det där med London och bokshopping förtjänar en egen bloggpost för sig. Jag säger som Arnold, ”I’ll be back”