happiness in a box
Den som säger att lycka inte kan köpas för pengar har aldrig besökt amazon.com!
I morgon ska jag hämta ett paket innehållande Adam Nevills ”Apartment 16” (skräck) och J L Bournes Day by Day Armageddon och Day by Day Armageddon – Beyond Exile (postapokalyps, zombies). Postutlämningsbutiken här i Brukshålan är INTE en ICA-butik (någon dylik har vi inte ens!), det är en Järniabutik som bara har öppet till 18.00 på vardagar (så tidigt har vi sällan hunnit hem) och 10-13 på lördagar. Söndagar? Bwaaaahahaha!
Som tur är så kommer åtminstone Schenkerpaketen (adlibris) till en spelbutik som har öppet till 21 under veckodagar och t o m till 22 på helgen – gillar’t!
För att lämna allt gnäll om öppettider – eller snarare brist därpå – så: JO, jag medger att jag är inne i ett zombiestim just nu (nåja, bara bildligt talat, Brukshålan är kliniskt fri från zombies än så länge – TROR jag), jag genomgår någon sorts regression och älskar att grotta ner mig i katastrofscenarier och historier om de där få, som lyckas överleva, och hur dessa få överlevande sedan försöker uppehålla/skapa någon slags civilisation efter kaoset.
Zombiefilmer har jag gillat länge (ja, de är slaskiga. ja, de är barnsliga. ja, de är ofta lite smånördigt komiska. det är det jag älskar!), men det var först när jag greppade Max Brooks World War Z för någon månad sen som jag riktigt fastnade i genren. Vi får väl se när jag vaknar upp och blir ”vuxen” igen, om det nu är något att sträva efter…
—–
Till alla er som undrar vad vi vill ha i inflyttningspresent så säger vi bara – screw trädgårdstomtar! Gotta have one of THESE!
Zombie Garden Sculpture Keeps Those Damn Kids Off Your Lawn, Might Eat Their Brains
😀
glada nyheter från Ordfront förlag
Finns du på Facebook? Du har väl inte missat alla bokförlag som huserar där? Deras nyhets-feed är en ren fröjd att följa för biblioholister som vill ha saker att längta efter. Va? Finns du INTE på fejjan? Well, pilutta dig, min kära!
Ordfront Förlag serverar i dag en härlig nyhet för alla oss som älskar skräck i allmänhet, och John Ajvide Lindqvist i synnerhet:
”Ny bok av John Ajvide Lindqvist utkommer i januari. ”Låt de gamla drömmarna dö” innehåller både noveller och andra texter skrivna under lång tid i vitt skilda sammanhang.
En del tidigare publicerade, några har aldrig förut mött någon läsare.
En nyskriven epilog till ”Låt den rätte komma in, finns med, liksom DN-följetongen ”Tindalos” och mycket, mycket mer.
Mer information om den kommande boken hittar du i Ordfront Förlags katalog för våren 2011, som du hittar HÄR.”
Vilken alldeles FANTASTISK omslagsbild! Otäck, snygg, smart – den där ”blicken” kommer att jaga en från hyllan i bokhandeln. Vågar man ens ha boken liggande brevid sängen…?
Titelnovellen, ”Låt de gamla drömmarna dö”, är en epilog till ”Låt den rätte…” – yay! Nu får vi veta vad som egentligen hände Eli och och Oskar efter att de rest sin väg, DET ser jag fram emot.
Han är bra på epiloger, denna man. Det bevisade han alldeles speciellt med den suveräna uppföljningen till ”Hanteringen av odöda” som han bjöd på i ”Papparsväggar”.
”Låt den rätte…” var min första Ajvide-bok. Den slog ner som en bomb i min tillvaro, och är fortfarande den bok jag tycker allra mest om i hans författarskap hittills.
i dessa Alla Helgons tider
Jag kan inte påstå att det var med Alla Helgona i åtanke som vi besökte Highgate Cemetery i London för snart två veckor sedan. Nej, det var snarare en gammal dröm, ett ”någon gång MÅSTE vi bara…”, som äntligen prioriterades upp och togs tag i. Solsken, klar luft, kanske den sista varma oktoberdagen – stämningen var inte direkt skräckinjagande, men det var perfekt för en höstpromenad. Det VORE skoj att se Highgate i novemberdimma och skymningsmörker också… vem vågar följa med? 🙂
Highgate Cemetery är inte – som sin aningens äldre (och mer välhållna) kusin Père Lachaise i Paris – speciellt kändistät. Riktiga boktokar kanske vill besöka Douglas Adams, Radclyffe Hall, George Eliot eller Karl Marx, men allra helst besöker man denna märkliga plats för att bara få strosa. Drömma. Fantisera. Highgate osar av gotisk stämning, det är den perfekta platsen för en maffig spökhistoria, men det är också en tyst, vildvuxen oas där man kan kontemplera människoöden – andras, så väl som sitt eget.
Memento Mori. ”Vad ni nu är, var vi en gång. Det vi nu är, blir ni”
Radclyffe Hall (lesbisk feministikon som skrev den på sin tid oerhört skandalomsusade romanen ”The Well of Loneliness”) vilar i Lebanese Circle. Hennes grav pryds alltid av färska blommor.
Mitt intresse för Highgate och dess slingriga historia minskade inte direkt efter en suverän guidning (på den västra, mest vildvuxna delen får man inte ens gå in utan guide), så när jag snubblade över Catharine Arnolds bok ”Necropolis – London and its Dead” på W H Smith var det inget snack – den köpte jag.
(…mhmmmm, den, och fjorton andra böcker som ni säkert kommer att få läsa om vad det lider *harkel*)
Catharine Arnold är en brittisk journalist och populärhistoriker som bl a är känd för sin trilogi om några av Londons mer spektakulära historiska företeelser (den här boken, en om mentalsjukhuset Bedlam – London and its Mad [man måste bara älska den titeln], samt en kommande bok om det SYNDIGA London genom århundradena).
Jag kan väl redan nu avslöja att jag med största sannolikhet kommer att införskaffa både den galna och den syndiga boken, så att jag samlar hela trilogin. Populärvetenskap/historia är da shit!
”From Roman burial rites to the horrors of the plague, from the founding of the great Victorian cemeteries to the development of cremation and the current approach of metropolitan society towards death and bereavement — including more recent trends to displays of collective grief and the cult of mourning, such as that surrounding the death of Diana, Princess of Wales — NECROPOLIS: LONDON AND ITS DEAD offers a vivid historical narrative of this great city’s attitude to going the way of all flesh.
As layer upon layer of London soil reveals burials from pre-historic and medieval times, the city is revealed as one giant grave, filled with the remains of previous eras — pagan, Roman, medieval, Victorian. This fascinating blend of archaeology, architecture and anecdote includes such phenomena as the rise of the undertaking trade and the pageantry of state funerals; public executions and bodysnatching.
Ghoulishly entertaining and full of fascinating nuggets of information, Necropolis leaves no headstone unturned in its exploration of our changing attitudes to the deceased among us.”
Döden, och alla riter runt densamma, är svår att ignorera. Det som var högsta begravningsmode under den inte direkt sparsmakade viktorianska eran ansågs vulgärt och spekulativt några tiotal år senare. Efter alla spillda människoliv under första världskriget såg man kyrkogårdar som Highgate som något vansinnigt slösaktigt. Platsen föll snudd på i glömska, den stod övergiven i femtio år, och det är den tiden som har gett den dess säregna miljö i dag.
Arnolds bok är bitvis aningens torr, och alla kapitel är inte lika intressanta, men för mig som älskar 1) London 2) aningens morbida ämnen 3) historia i allmänhet var den alldeles perfekt.
Necropolis får fyra glada boktoksmajl av fem möjliga.
Highgate? En solklar femma! Besök rekommenderas!
(inte så) Anonyma Biblioholister 
