vi har många väggar att smycka…
…och jag gillar att köpa fina saker av (ännu relativt) okända formgivare. Hittills har jag köpt en ljuvlig liten kattbruttetavla (yes, den till vänster) av en klasskompis till en av mina vänners döttrar (!), och i dag beställde jag en egen underbar bokmal från Majali som man hittar på SIGNERAT.SE.
(jag vet. det kanske inte alls är en kattbrutta, det kan lika gärna vara en liten råttbrutta, men jag vill att det ska vara en kattbrutta och då ÄR det så!)
Jag kluddar själv också, det blir nästan nästan bara svarta katter. Jag har inte målat något alls sedan jag packade ner kluddgrejorna i början av september, men nu börjar jag känna riktig monsterabstinens. Dags att rota i lådorna snart kanske.
den söta ankungen
<— Sara Jessica Parker på åttiotalet, LÅÅÅÅÅNGT innan hon förvandlades till den chica fashionistan Carrie Bradshaw i Sex and the City. Söt tjej! Det var också den här tjejen jag ”såg” när jag läste ”The Carrie Diaries”.
Jag föddes 1968, så åttiotalet var på vissa vis MITT fjortisårtionde. Man kunde – på allvar – inte ha FÖR stort hår, FÖR stora (plast)-ringar i öronen eller FÖR bubbelgumsrosa Bagheera-overall. Jag hade allt det där, utom ringarna i öronen. Jag har alltid avskytt örhängen (varför man kan undra hur det kommer sig att jag ändå gjorde två hål i vänster örsnibb, och ett i höger – jaja, bygones!).
Det fanns en f-a-n-t-a-s-t-i-s-k volymspray från Jane Hellen, jag gjorde av med ungefär en burk i veckan. Håret blev STORT. Och GULT (det fanns nån otroligt bra blekspray också, billigt billigt ;)) Att det stooora håret berodde på att håret blev torrt och sprött som sockervadd, tja… shit happens.
Men nu skulle jag inte skriva om mitt åttiotal. Jag skulle skriva om Carrie Bradshaws dito. ”The Carrie Diaries” (del 1 påstås det, och det hoppas jag verrrrrkligen eftersom den slutar i just samma stund som hon för första gången ringer upp en människa som ska komma att bli en av hennes allra bästa vänner *tadaaa* – det finns fortfarande ett enormt tidsglapp med utrymme för en stor och fet del 2 att fylla innan vi är framme vid SATC-dagarna).
Before Sex and the City, Carrie Bradshaw was a small-town girl who knew she wanted more. She’s ready for real life to start, but first she must navigate her senior year of high school. Up until now, Carrie and her friends have been inseparable. Then Sebastian Kydd comes into the picture, and a friend’s betrayal makes her question everything.
Åttiotal, high school, nördgäng, hitta sin egen väg, brustna hjärtan och svek – det NOSAR på lite light-akaporr, det här. Inte alls tokigt. Det är NATURLIGTVIS inte Curtis Sittenfeld-kvalitet på det hela, men för mig är det ändå klart godkänt. Jag köpte del 1, om det nu kommer en del 2 så kommer jag att köpa den också. Jag är bortkollrad av SATC.
Det känns tydligt att detta är en post-SATC-bok – Carrie känns så mycket mer ”TV-Carrie” i den här varianten än hon gör i första SATC-boken som låg till grund för TV-serien (ja, om man nu läser/läste den boken efter att ha sett några avsnitt av serien, annars lär man ju inte ha någon åsikt om hur och vem ”Carrie” är). I den här boken säger Carrie typiska ”Carrie-ismer” som de kunde låta i TV-serien, det är en perfekt fjortis-Carrie vi möter. Lite kaxig, ganska modig, aningens på tvärsen och redan i high school den som gärna skriver en vass och småkontroversiell krönika i skoltidningen.
PS Carrie är SIMHOPPARE i high school. Det var jag också (jodå, det är jag till vänster, bilden hamnade i lokaltidningen 1982. Kult! 🙂 )
Däremot var jag för feg för att våga skriva i skoltidningen, hur gärna jag än ville.
Gymnasiet och jag var INGEN bra kombination (vilken överraskning?). Viktfixerade bulimi-Siv på en skola med bara fyraårig teknisk linje, i e fylld av stora elaka pojkar som inget hellre ville än att genera blyga tjejer med fettkomplex. Urk. ”Det som inte dödar härdar”, som man säger.
Frisyren? Jo, jag VET att det ska finnas en bild där jag har permanentat trollhår som är lika brett som mina (simhoppar-)axlar någonstans i gömmorna. Jag letar. Den kommer. Nog.
”Plötsligt så händer det…”
(ni kan TRISS-reklamen, väl?)
Här sitter man hemma med en pläd på benen, fryser, snorar, tycker lite synd om sig själv. Plötsligt hörs ett vidrigt ljud (jag har aldrig hört en dörrklocka som vår) och det visar sig vara POSTEN som kommer och levererar ett stort och tungt paket till min dörr? Huh?
Här hade jag beställt super-saver-snålis-snålis-gratisfrakt från amazon (i e lägsta möjliga servicegrad garanterad) och så landar paketet hemma hos mig, en enda vecka efter att jag lagt beställningen? Otroligt. Och vältajmat. Det går att stå ut med snor och huvudvärk om man kan läsa nåt bra mellan nysningarna 🙂
Böcker och BBC-serier på DVD. Den bästa förkylningsmedicinen någonsin. Hej virus! Vill du läsa zombieböcker med mig?
—
Det där är inte allt. Plötsligt (favoritordet i dag) inser jag DESSUTOM att Mustasch, dessa underbara män, spelar på ett litet litet skitställe i en Byhåla Nära Mig (fyra mil bort är i-n-g-e-n-t-i-n-g för oss lantisar) inom kort. Sambon är på. Vi ska DIT! Yes!
Vi såg en glimt av Ralf och kompani på Kisskonserten i somras, det smakade MEEEEER (vi hade väldigt gärna sluppit Europe till förmån för meeeer Mustasch! Nu hann de ju inte ens spela ”Desolate” *plut*).
Det var då jag blev tvungen att korrigera herr Freud, å det GRÖVSTA:
Vi kvinnor lider inte av penisavund.
Vi lider av PÅLLIS-avund.
Basta.
(inte så) Anonyma Biblioholister 