man kanske borde hålla sig till böckerna…?
Vi litar på att Claude kommer att rädda upp ALLT. Claude Kent, kusin till Clark, ni vet.
Ja ni. Så här efter första strykningen känns det lite så där, men slutresultatet blir säkert bra *harkel*
”Det kommer att BLI bra” försäkrar vi varandra, men vår lille kandelaberbög till hankatt ser lätt illamående ut och kvider ”Får ni kladda BAJS på väggarna? VERKLIGEN? Och får jag inte ens fransa till möblerna lite?”
Bittrare än döden
Systrarna Grebe och Träff – civilekonom och psykoterapeut – skriver något de kallar psykologiska spänningsromaner tillsammans. Benämningen låter kanske aningens skitnödig, men är inte helt fel ändå. Huvudpersonen Siri är psykoterapeut, hon driver en privat klinik med vännen Aina och ”nestorn” Sten, Ainas och Siris gamla kursare Vijay är professor i forensisk psykologi – jo, det blir en del beskrivna sessioner, teorier. Inte dumt alls.
Det jag emellertid hakar upp mig på i den här boken är Siris och Ainas naivitet och okunskap när det gäller våld mot kvinnor. Någon gång under utbildningen borde de ha stött på de ganska elementära teorier och fakta som Vijay nu får undervisa dem om istället. Jooooo, jag inser också att man på detta sätt på något vis vill ”förklara” något för bokläsaren, men det borde ha kunnat göras på ett snyggare sätt. Eller så är jag bara överkänslig för att jag jobbade mycket med våldsutsatta kvinnor och barn vid sidan av läkarutbildningen (det var i själva verket det arbetet som fick mig att inse att jag INTE skulle bli läkare, men det är en annan historia). Never mind.
En regnig höstkväll, någonstans i Stockholm, blir femåriga Tilde vittne till hur någon sparkar hennes mamma till döds. Gömd under köksbordet bevittnar flickan det brutala mordet. Samtidigt träffar terapeuten Siri och hennes kollega Aina en helt ny grupp med patienter: De har åtagit sig att leda en självhjälpsgrupp för kvinnliga brottsoffer, och under ett antal mörka höstkvällar berättar kvinnorna i gruppen den ena grymma historien efter den andra om omöjlig kärlek, våld och förnedring.
Där finns Kattis, som blivit misshandlad av sin före detta pojkvän och som lever med en ständig hotbild, och Malin, den unga, lovande friidrotterskan som blev våldtagen efter att ha dejtat en kille hon träffat på internet. Där träffar vi också Sofie, tonårstjejen som blivit misshandlad av sin styvfar, och Sirkka, en äldre kvinna som först efter många års äktenskap förstått att hon blivit fysiskt, men kanske framför allt psykiskt, misshandlad under decennier.
En mörk bild av kärleken och mäns våld mot kvinnor växer fram. Samtidigt finner sig Siri vid ett vägskäl i sitt eget liv – ska hon själv våga lita på kärleken, den som svikit henne och de andra kvinnorna tidigare?
Stegvis flätas lilla Tildes öde samman med Siris och kvinnornas i gruppen, och sökandet efter försoning och återupprättelse förvandlas till en mördarjakt.
Bittrare än döden är den andra psykologiska spänningsromanen om terapeuten Siri Bergman. Från mottagningen vid Medborgarplatsen, genom ett regnigt, höstkallt Stockholm och ut i skärgården, till Siris ensligt belägna stuga, får vi följa jakten på en mördare.
I den här boken möter vi kärlekens patologi. Huvudpersonerna utbrister vid ett antal tillfällen att allt är kärlekens fel (psykologerna på kliniken skämtar också om hur otroligt dysfunktionella de själva är, då kanske du kan ana), och det är i grunden också (felriktad, osund) kärlek som ligger bakom förskräckligheterna i den här historien. För förskräckligt blir det, även om inga katter kommer till skada denna gång (det var absurt nog det allra läskigaste i första boken om Siri… *harkel* …fast det kanske säger mer om mig än om boken).
Ah, jag gillar det här. Som sällskap en sömnlös natt (ja, i natt igen) fungerar det UTMÄRKT! Grebe och Träff är helt OK, jag kommer absolut att ligga på reservationsknappen i OPAC när deras nästa roman kommer ut. Man kan – som alltid – tycka att det är alldeles fantastiskt att stackars Siri så ofta lyckas råka illa ut trots sitt i grunden relativt stillsamma yrke, men sånt ska man bara strunta i när man läser sånt här.
Underhållning var ordet, sa Bull. Det är inte riktigt Val McDermid-klass (…någon mer än jag som har en crush på Tony Hill?) på det här, men nog är Grebe/Träff bland de bästa i Sverige i den här genren.
Bokbabbel har också läst ”Bittrare än döden” – och jag reagerade ganska mycket på samma saker som hon (yes, gräsmattor i november ÄR slaskigt kletiga ;))
—
Bittrare än döden? Ja, det är naturligtvis kvinnan själv, enligt en i boken citerad text ur Predikaren, 7.26. Oh, de små raringarna back in the days.
(inte så) Anonyma Biblioholister 