heta drömmar och kära besvär
I går var det SYND om mig. Jaa, med versaler. Jag har varit halvsnorig ganska länge, det bröt ut till tokförkylning med feber i går eftermiddag och sambon – med vilken jag delar pendlingsbil till och från Brukshåla – var på möte i Hufvudstaden. Klockan halvsex ringde han och sa att ”NU går jag till tåget”. NU? Jag hade ju hoppats att vi skulle kunna åka hem kl fem, så att jag fick svimma av hemma i soffan istället för på jobbet.
Det är då man är jäkligt glad över att vi har ett någorlunda fräscht vilrum på jobbet. Jag greppade en nyinköpt bok och begav mig mot kudden för att överleva fram till 19.00 då vi skulle kunna åka hem. Jag piggnade till lite – åtminstone mentalt – av läsningen, må jag säga.
(dagarna å dagarna å dagarna… ;))
Ingenting är bokat eller ens bestämt än, det hänger en hel del på hur våra retroaktiva löneutbetalningar för 2010 kommer att se ut i december (tidernas segaste lönerörelse!), men vi drömmer DRÖMMAR. Förra vintern tog vi en billig spur-of-the-moment-resa till Aqaba i Jordanien, det var bland det bästa vi gjort någonsin. Året hade varit förjävligt (mammor ska inte ha obotlig benmärgscancer, underbara bäbisar ska inte dö, inte fina kompisar ihop med sina sjuåriga döttrar heller…) och vi ville BORT.
Två veckor på billigt och sunkigt hotell i Jordanien, vi skulle bara läsa läsa läsa och vara lediga. Vi skulle såklart besöka drömresmålet Petra, men i övrigt – två veckor på rygg. Omsorgsfullt plockade vi ut en hög böcker som båda kunde tänka sig att läsa, snacka om kärt besvär! Vi visste att det fanns en bokhandel (sånt tar man natuuuuurligtvis reda på i förväg!) i Aqaba med relativt bra engelskspråkigt utbud – men vi tog inga chanser! Tio böcker packade vi ner (facit blev att vi läste fem var, om jag inte minns fel).
(Kristoffer och Bosse läser bok i Aqaba. Bosse var en extremt bestämd men trevlig kattdam (!) som vaktade oss varje dag vid havet. NEJ, hon hade inte rabies, loppor eller några andra otrevligheter)
I slutändan LÅG vi såklart inte bara på rygg på den s k stranden (i verkligheten var hotellets ”strand” en trasig betongkaj!). Vi åkte till Petra, till Wadi Rum, till Döda Havet, till Jerusalem, till Betlehem, ut och snorklade bland världens mest orörda korallrev (Jordanien är inte så hett än, men snart översvämmas väl också dessa rev av turister)… en fantastisk resa, med andra ord. En resa som fick oss att inse att det är guld värt att skaffa sig dagsljus och upplevelser mitt i långa svenska vintern.
Nu har vi ett hus som kostar pengar, men vi funderar på om det inte är värt att skjuta nytt köksgolv och fräscha skåpsluckor en aning i tiden för att få samma energikick i år. Vi får se.
Den här gången inbillar vi oss INTE att vi kommer att ligga på rygg (vi vill se Kairo, pyramiderna, Karnak (och de andra templen i Luxor), Konungarnas dal, nån trevlig ”öde” ö där man kan snorkla, vi vill titta på stjärnhimlen från Sahara och… ja), men en bunt böcker kommer vi ju ändå omsorgsfullt att enas om (det är en process som drar ut flera veckor!) om det blir så att vi åker. Kära besvär var ordet, sa Bull.
För att börja drömma lite EXTRA redan nu så har jag börjat läsa Allan Klynnes ”Kleopatra, liv och legend”. (det kanske kommer som en stor chock för er, men jag gillar att läsa om mina resmål innan jag reser… ;))
”Kleopatra VII (69-30 f.Kr.) är en av världshistoriens mest kända kvinnor. Konstnärer och författare har i århundraden använt sig av hennes liv på ett sätt som skapat en livskraftig myt om kvinnlig passion, övermod och undergång. Filmer och tv-serier har förvandlat henne till en erotisk ikon i lyxförpackning. Ändå är hennes historia för de flesta i det närmaste okänd.
Vad är sanning och vad är myt i den fascinerande historien om Egyptens sista drottning? Kleopatra – liv och legend är berättelsen inte bara om vad som hände, utan förklarar också hur den arkeologiska och historiska forskningen resonerat i sin jakt på svar. Här framträder de romerska fältherrarna Julius Caesar och Marcus Antonius med vilka Kleopatra fick sina fyra barn, tillsammans med den brokiga skara människor som omgav kvinnan romarna i sin propaganda utmålade som ”det ödesdigra olycksvidundret”.
Det är en berättelse om kulturkrockar, kapprustning och storpolitiska konflikter, men det är också en historia om fördomar och könsroller som trots avståndet i tid och rum framstår som relevant än idag. Frågor kring kärlek, makt och synen på kvinnan förr och nu blir tydliga när Kleopatra sätts in i sitt historiska sammanhang, från antikens historieskrivare till nutida populärkultur.”
blodpudding till lunch…
Nej, jag äter inte blodpudding – ”över min döda kropp” kan man säga om man är lite drastisk. DEXTER är en pudding. En blodpudding. Vem mer än han kan tänkas säga en sak som ”the one small perk of being held captive by cannibals is that there are always plenty of nice sharp knives lying around”. Obetalbart. Ja, där skrev jag det. Kannibaler. ”Dexter is Delicious”. Fyndigt!
”Everything’s changing for our friendly neighbourhood serial killer. As if getting married wasn’t enough to complete his nice-guy persona, Dex is now the proud father of a baby girl. And disconcertingly, he actually seems to care.
But even if fatherhood is distracting Dexter from his midnight excursions to rid Miami of a few more lowlifes, there’s no let-up at work. Two young girls are missing – and it’s not long before one of the bodies turns up, partially eaten. But as Dexter and Miami PD’s finest investigate, Dex can’t shake the feeling that somebody’s watching him…
At home, there’s no rest for the wicked. His stepchildren are clamouring to learn how to control their bloodlust and Dexter must train up his young apprentices. But to do that, he’ll have to find the missing girl, find out who’s tailing him and survive a dark journey into a underground community who really have a taste for death.”
There you go! Jeff Lindsay låter käraste Dexter bli en lallande nuttenuttig nybliven farsa. Gröt i huvudet och inte riktigt mjölk i brösten, men nära på. Nu ska han vara SNÄLL, bestämmer han. Kruxet med det är ju att hans mörka ”passagerare” inne i skallen – som onekligen är ganska bra att ha som hjälp när saker drar ihop sig – blir moltyst, sur, omöjlig att blidka. Vad är väl Dexter i sitt yrkesutövande utan hjälp av den mörka, intuitiva sidan som får honom att förstå saker som ingen annan greppar?
Den vanligtvis trovärdiga boktokpolaren Kristin läste boken före mig och tyckte att den bara var lite sådär, hon var besviken. Jag var orolig. DEXTER! Dexter my preciousssss…
…men det kunde jag ha struntat i. När det gäller Dexter är jag möjligen att jämföra med den där lallande nuttenuttiga gröt-i-huvudet-typen som jag beskrev några rader upp. Mina ”glasögon” är garanterat aningens färgade (av bloooood…) så jag tycker att den här boken är görbra. Också. För visst får Dexter kontakt med sin fripassagerare igen, Debs är lika sylvasst neurotisk som alltid och den där gästen från det förflutna som skuggar Dexter visar sig vara…
Nä, där säger jag inte mer. Fyra flin av fem möjliga – men som sagt, då är Dexterkanaldrigvarafel-brillorna möjligen på.
(inte så) Anonyma Biblioholister 