Arkiv för 14 november, 2010

ute ur zombiekarantänen…? (pun completely unintended, förstås!)

Nu har jag ju skrivit om en chick lit till – visst får jag skriva lite om zombies igen då…? (jag vill ju inte skrämma bort eventuella normala läsare mer än nödvändigt ;))


man FÅR – förlåt, SKA – ha kuddfrisyr hela dagen när det är en slaskig novembersöndag.
(och nej, det är ingen di Leva-inspirerad kaftan, det är en helt vanlig pläd från Hemtex)

Ja, där sitter K och läser ”Zombies: A Record of the Year of Infection”, en alldeles fantastiskt tjusig bok med ”fältanteckningar” av Dr Robert Twombly (Don Roff och Chris Lane)

The year is 2011, and what starts as a pervasive and inexplicable illness ends up as a zombie infestation that devastates the world’s population. Taking the form of a biologist’s illustrated journal found in the aftermath of the attack, this pulse-pounding, suspenseful tale of zombie apocalypse follows the narrator as he flees from city to countryside and heads north to Canada, where–he hopes–the undead will be slowed by the colder climate. Encountering scattered humans and scores of the infected along the way, he fills his notebook with graphic drawings of the zombies and careful observations of their behavior, along with terrifying tales of survival.

Seattle-based writer and filmmaker Don Roff and Oakland, California-based illustrator Chris Lane share an abiding taste in the macabre. This is their first collaboration.

…och vilket samarbete sen – den här boken är så otroligt SNYGG!

Snygg och kul, just det där med en analyserande fältdagbok – med fantastiska illustrationer – fiktivt och skönt nördigt skriven ur en BIOLOGS perspektiv (Sara Sara SARA, du måste spana in den här om du inte redan har gjort det!), yes, det är ett perfekt upplägg!

Otaliga är de postapokalyptiska böckerna, skrivna i dagboksform om hur man överlever (eller inte) vardagen med grannskapet fyllt av zombies, men alla dessa böcker som jag har läst hittills (hm… fem-sex stycken på nån månad? tralalalala…) har det där lilla extra, så också den här.

Fyra och ett halvt boktoksflin av fem möjliga, tumme upp från både mig och K. Varför då ingen femma? Tja, det var som vanligt, den var alldeles åt skogen för tunn…! 144 sidor kunde gärna ha fått vara det dubbla. Tredubbla. Fyr… ja, ni hajar.

Annonser

käraste biblioteket, nu med medelåldersvänlig uppgradering

När jag började lägga upp bilder på Vårt Eget Bibliotek så var det ju så att en viss fröken Bokmoster kom med den helt korrekta iakttagelsen att vi saknar läslampor.

SaknaDE, för nu har vi hittat dem! Nu kan även mer skumögda tanter och farbröder (jag själv inräknad *harkel*) njuta av en god bok hemma hos oss!

Vi hittade två simpla (jag föredrar förvisso att kalla dem ”klassiska”) fesgröna plåtisar för halva priset på Nordik (i e båda två höstades in för 498:- tillsammans, inte illa!). Funkar bra och passar in i miljön.

Hanjagbormed testkör en av dem i detta nu, han kurar i bibblan med en zombiebok i högsta hugg. Det ser så mysigt ut att jag tror att jag måste göra honom sällskap en stund. På återhörande! …återskrivande?… eller ja. Ni vet.


One Day av David Nicholls

Det är alltid lite speciellt att läsa en extremt hypad bok. Den här boken var omöjlig att undvika, den fanns ÖVERALLT i London, högt och lågt. På topplistor, i ”personalens egna favoriter”-högar (åh vad jag älskar sådana – tänk Pocketshops koncept där personalen på handskrivna lappar förklarar varför du ska läsa just den HÄR boken) – ö-v-e-r-a-l-l-t. Det var nästan omöjligt att inte köpa den, och nu var jag ju inte ens något svårövertalat offer från början.

Här är det – mitt i allt – på sin plats med ett Londonrelaterat shoppingtips: HMV. Jo, jag vet, dit går man för det mesta för att köpa skivor eller filmer, men de har ett naggande gott boksortiment också, med ständigt relativt låga priser på allt (och extremt låga priser på somligt). ”One Day” i den upplaga jag köpte har ett utgångspris på £7.99, men på HMV är det fasta priset £6. Det lönar sig alltså alltid att leta efter typiska topplisteböcker på HMV innan man köper dem på WH Smith eller liknande. Å andra sidan så är det inte sällan man hittar ”köp en, få nästa bok för halva priset” på WH Smith, så. Tja. Kolla runt.

Det roliga med HMV är sortimentet – det är såklart limiterat, men på ett specialiserat sätt. Förutom topplistan hittar du mycket intressant om du är ute efter film- eller musikrelaterad litteratur (såklart), men de är också väldigt bra på vuxenserier (eller grafiska romaner då, fast jag har svårt för den benämningen av någon oklar anledning, den känns så krystad) och street art-böcker. De har dessutom ett riktigt bra klassikersortiment där du sällan betalar mer än £3 för din ”Wuthering Hights” eller ”Pride and Prejudice”.

Men – tillbaka till BOKEN:

`I can imagine you at forty,` she said, a hint of malice in her voice. `I can picture it right now.`

He smiled without opening his eyes. `Go on then.`

15th July 1988 (St Switherins, min anm.). Emma and Dexter meet for the first time on the night of their graduation. Tomorrow they must go their separate ways.

So where will they be on this one day next year? And the year after that? And every year that follows? Twenty years, two people, ONE DAY.

Ja, där har ni konceptet, lika enkelt som smart. Genom att beskriva en dag om året i tjugo år kan man ju driva historien framåt på radikala men ändå stundtals detaljerade vis utan dötid, utan att blir segt och tradigt. 10 poäng för det!

Eftersom konceptet DESSUTOM innebär ”humoristisk men också fläckvis rörande och allvarsam relationshistoria” (HADE inte författaren hetet DAVID så hade detta undantagsvis klassats som TYPISK chick lit!) så behöver man inte direkt vara medlem i mensa för att gissa att de självklart inte är tillsammans (i e tillsammans som ”ihop”) varje St Switherins, de talar inte ens alltid med varandra, är inte alltid ens i samma världsdel. Men ändå. Vi får veta vad de gör varje 15/7, med vem och var, och om de ens tänker på varandra.

Det är en utomordentligt trevlig bok, men som den tjuriga gamla get jag är så skriver jag inte RIKTIGT under på överord som ”blivande klassiker!” och allt vad det nu är. Jodå, den får en fyra av fem boktoksflin av mig, och nu kan ni sucka och rulla med ögonen över mina genustjöterier men jag tror inte alls att den hade rönt samma enorma uppmärksamhet om namnet Marian Keyes eller Helen Fielding hade stått på bokryggen. Då hade den blivit en toksuccé bland kvinnliga läsare, en och annan man hade kanske läst den (fast halvt i smyg), men nu är exakt samma bok en braksuccé. Sånt kan reta mig. Det är synd. 2010 är året. Inte 1910.

Just David ser verkligen ut som en David, men det kanske är dags för en nutida George Eliot att träda in i relationsromansmanegen…?

Nu fortsätter jag att läsa om en HELT annan Dexter…!