dagens googling
”är det värt att åka till sri lanka för 2 veckor” har någon frågat Googloraklet för att sedan hamna här hos mig. Svaret är kort och koncist: JA DET ÄR DET! Åk! Jetlaggen går att hantera snabbt och Sri Lanka är ett litet kompakt land (även om vägkvaliteten lämnar en del att önska) så man hinner se och göra massor på två veckor.
(Jo, jag vet, personen i fråga har redan besökt sidan och missat det här, men jag tänker på nästa googlare. Ju.)
Huh? Bokblogg, inte en När-och-fjärran-rip-off? Ja… men si då kan jag rekommendera Anils skugga av Michael Ondaatje. Jag läste den före första Sri Lanka-resan, och sedan läste jag den en gång till när jag kom hem. Den blev våldsamt upphaussad (upphaussad och upphaussad – det låter som om jag tycker att den inte förtjänade uppmärksamheten men det gjorde den absolut! ”omtalad” kanske är ett mer rättvist ordval?) när den kom, men är väldigt bortglömd numera. Läs den! Leta upp den på biblioteket om inte annat, den kan redan vara svår att få tag på i butikerna.
skrockar
Det finns ett gammalt skrock som säger att så som man inleder den första dagen på året, så lever man också resten av det året.
(…liksom automagiskt då, antar jag)
I många år innebar detta att jag den första januari vandrade runt fixad och snygg (hellre då än kvällen innan, eftersom nyårsfirande alltid bara har gett mig ont i magen) i ett välstädat hem innan jag gav mig ut på ett låååångt träningspass och… ja, inte tusan hjälpte det.
Gammalt skrock är ändå svårt att släppa helt, men man får ju anpassa det med tidens gång. Jag kommer vare sig tokträna eller skrida runt i ett perfekt hem i morgon, men för att slippa läsa brainless chick-lit resten av året så kommer jag att läsa och läsa och läsa som en tok i dag, allt detta för att hinna läsa färdigt Sofi Fahrmans Elsas värld före morgondagen 😉
(jag har stålsatt mig för att INTE skriva ett försvarstal om varför jag läser den alls – och det hjälper. ni får inget försvarstal)
Gott nytt år! Jag kommer säkert uppdatera mer i dag, men det är lika bra att vara ute i tid.
shettisar? nej, shettish! julläsning del 2
Så UNDERBART! Och visst förstår man vad det står?
Jag googlade ”Kunal Trowie”, eller kunal trow (kungliga troll), efter att ha läst Sharon J Boltons faktiskt alldeles utmärkta bok (alltså? varför låter jag så förvånad? ”faktiskt alldeles utmärkta” – skäms på mig!) Rov. Perfekt julläsning för mig. Medicin (huvudpersonen är obstretiker), gamla sägner (se ovan, kunal trow) och ett alldeles otroligt intagande men för mig ännu outforskat resmål (Shetlandsöarna).
Nej, det är inte Stor Litteratur. Jag hade nog dessutom – med facit i hand – ännu hellre läst den på originalspråk, men detta var en chansning, hemklickad efter extremt kort betänketid tillsammans med en ganska stor hög nyutkommen och pocketförpackad ren och pur underhållningslitteratur från adlibris. Chansningen gick hem, den här gången.
Nytt resmål upp på tio-i-topp-listan (drömvarianten) alltså! Annat som diskuteras här hemma just nu är Beirut i september. Vi får se, vi får se.
jag hjärta heartsick (måttligt vitsigt men oundvikligt)
Jag är där ofta, så ofta att jag egentligen inte vet hur jag kan inbilla mig att jag ska kunna fynda varje gång. Myrorna, my love. Blicken far över bokhyllorna. Gammalt skräp… gammalt skräp… den där boken har stått där i evigheteeeeer… men, Chelsea Cain? Jag slås av igenkännande, någonting långt bak i huvudet vaknar till. Chelsea Cain… kan det vara Feuerzeug-Sara som har skrivit om henne? Henne litar jag på. Boken låter skitbra. Seriemördare är mums.
Jag betalar mina tjugo spänn (så gärna, även om det är ovanligt dyrt för butiken ifråga!) trots att det står ”not for resale” – det är ett exemplar menat för korrekturläsning som på något vis har landat i den svenska Tätortens stora fina Myrorna-butik. (det märks bara på två ställen – lite felredigerat, men inte så det stör. talar folk om horungar numera? i det typografiska hänseendet?)
He thinks he sees a flash of emotion in her eyes. Sympathy? Then it’s gone. ‘Whatever you think this is going to be like,’ she whispers, ‘it’s going to be worse.’ When beautiful serial killer Gretchen Lowell captured her last victim, the man in charge of hunting her down, she quickly established who was really in control of the investigation. So why, after ten days of horrifying physical and mental torture, did she release Detective Archie Sheridan from the brink of death and hand herself in?
Two years on, Archie remains driven by a terrifying obsession that was born during his time alone with Gretchen. One thing is clear, Archie does not believe he was ever truly freed. Now Archie returns to lead the search for a new killer, whose recent attacks on teenage girls have left the city of Portland reeling. Shadowed by vulnerable young reporter Susan Ward, Archie knows that only one person can help him climb into the mind of this psychopath. But can Archie finally manage to confront the demons of his past without being consumed by them?
Böckerna om Archie och den glammiga seriemördaren Gretchen har marknadsförts stenhårt i t ex GB, men inte här – jag undrar varför? En kvinnlig Hannibal Lecter, men snyggare, snabbare och ÄNNU ondare? En aningens klyschigt bedagad men ändå hjältemodigt REJÄL vicodinpoppande polis. En ung, modig journalist med rosa hår. Ett Portland som jag vill läsa MER om.
Jisses. Var är filmerna? Topplisteplaceringarna? VAR ÄR MÅNPOCKET? :-O Heartsick verkar finnas översatt till svenska (behäftad med den utomordentligt helsvenska titeln ”Heartsick”) men antingen så sov jag DJUPT 2008, eller så blev den ingen hit i Sverige. Alls.
Märkligt. Jag säger det nu: Chelsea Cain. Gretchen Lowell. Go google them. LÄS! Jag har redan beställt bok två och tre. Bok fyra kommer ut till våren.
fi… fi… fiiiiint lästips, igen!
En osedvanligt fi… fi… fy… eh, FYNDIG artikel, om ett ganska roande ämne – Hennes ”grej” överskuggad av hans ”batong” – Fredrik Sjöberg läser en (ganska) ny bok (Kung Karl och kärleksgrottan – Lek, lust och ideologi i de svenska könsorden av Karin Milles) och filosoferar kring den.
(jo, det är artikeln jag rekommenderar, men boken låter väldigt intressant den också, det blir nog ett inköpsförslag till bibblan av detta!)
Det värsta jag själv har hört i sammanhanget är köttsvärd. Smaka på ordet (nej, förresten, strunta i det). Jag misstänker att du gissade rätt. Det var inte MIN kaxigt uppkäftiga krigerska som avsågs. Nej, det förhållandet blev inte långvarigt, fast det hade väl i ärlighetens namn inte bara med benämningen att göra 😉
Jag tror att jag ska döpa henne till Xena. Krigarprinsessan. Vad som helst utom FRAMSTJÄRTEN.
lästips
Som små absurda och sorgset snygga praliner – en liten novell per dag, om du så vill. Stockholm Under Ytan.
—
yes, jag är astråkig nu, jag skriver ingenting eget och har inte ens orkat svara på kommentarer. stå ut med mig, mitt vanliga jag är säkert snart tillbaka. åkej?
and the winner is…
Klockan 21.37 ägde den högtidliga dragningen rum.
Unge Mr Spock ville naturligtvis hjälpa till. Min handstil är synnerligen förfärlig i kväll (ja, lite extra, jag är toktrött) men på lappen står det Ewalena! Grattis E, du får vinsten före jul, that’s a promise!
Det här var superkul, det får minsann lov att bli en vana. Det är jättekul att fynda måste-läsas-böcker i diverse boklådor så räkna med utlottning lite då och då.
sötaste söndagslåten
Nope. Ingen läser Stephen King här i dag (men jag SKA ha ett väl tummat – vintage 80-tal – ex av Pet Sematary nånstans i gömmorna…!), men väl en hel eftermiddag inne i biblioteket med varsin zombiebok. Jag njuter av The Walking Dead i tvåkilosupplaga, den är sååå bra och jag bara VILL att det ska vara en evighetsbok som aldrig tar slut.
Soundtrack till decemberlördag
Grattis! Jag bjussar på en av Metallicas mest underskattade låtar: Until It Sleeps. Soft, men hårt. Ju.
My Very Own Cupcake
Den har snurrat runt i olika bokbloggar ganska länge nu – The Cupcake Award – och nu har jag fått en egen. Nu, först NU… *blöta hundögon* Tack till Tofflan som räddade mig…
…nej, jag bara skojar (ja, inte om tacket till Tofflan, utan om att jag är sårad och kränkt över att inte ha fått den tidigare ;))!
Jag brukar inte ens hänga på sådana här award-/kedjebrevsgrejor, men när det handlar om böcker kan jag förstås inte låta bli.
Så här ska det visst vara:
1. Tacka den du fick Awarden från. (check!)
2. Kopiera Awarden till din blogg. (check!)
3. Berätta vilka tre författare som hör till dina favoriter, och nämn en favoritbok per författare. (på gång)
4. Skicka Awarden vidare till fem mottagare du tycker förtjänar den. (på gång)
Tre favoritförfattare, hm.
- Neil Gaiman – med mästerstycket Neverwhere
- PC Jersild – oh, ska man välja EN favoritbok? Han är ju ett universalgeni? Men OK, det får bli En levande själ.
- Oscar Wilde – för Dorian Gray och alla underbara oneliners. Han är min drömbloggare! Tänk er ”flamewars” (det ordet är väldigt 1998, va?) mellan honom, Nietzsche, Strindberg och Carl von Linné. Ja, nu är de inte helt samtida, men så fanns inte WordPress när NÅN av dem levde heller.
Fem nya mottagare då?
- Ja, inte kan jag låta bli att skicka något ätbart till sambon, som dessutom är en riktig boktok han också (även om han tråkigt nog nästan aldrig skriver om böcker). Hej Fixietrixaren, alltså!
- Feuerzeug är VERKLIGEN typen som både älskar a) awards b) rosagulliga saker c) um… persikofärgade pudlar – nej, men hon älskar åtminstone bra böcker. Och hon är coolare än coolast. Ingen kan tacka nej till en award med samma sköna stil som hon, tror jag!
- KD är OCKSÅ verkligen typen som gillar rosa awards. Hon har egentligen slutat blogga om annat än mat, men jag vet att hon läser massor. För att inte tala om KD-sambon, han måste älska sånt här!
- Scylla är världens bästa havstroll. Ett intelligent, tänkande och bokälskande havstroll.
- Pål, för att han också är så otroligt rosafluffig, och har synnerligen intressant boksmak.
Mer då? Jo, man önskar ju att en viss bokmoster i söder och en viss postdoc-brutta i sydväst kunde återuppta sitt skrivande om böcker. Sen vill jag att DU skriver. Jaa, DU. Jag ser dig genom skärmen. Om du inte har en blogg så kan du alltid skriva svaren i kommentarsfältet.
Mitt Månpocketval december 2010
Månpockets månadsbrev är alltid en höjdare, även om jag handlar betydligt mycket mindre av dem nu när jag lånar väldigt många böcker på biblioteket.
Mitt val denna månad blir Viggo Cavlings Rörmokaren.
Jag har hört mycket om den och Viggo tycks mig vara en svallertan… eh, skvallerfabror av rang, på det ROLIGA viset.
Det är väl egentligen inte direkt så att jag behöver köpa några nya böcker för att ha något kul att läsa under julen, men kanske kanske så köper jag den ändå. Civil olydnal. Eller – SIV-il, kanske man ska säga. Bwaaahaha.
Är boken kul-spännande på det sätt som jag hoppas så kommer den senare att gå på export till Texas (which reminds me, jag har redan ett paket till C, det har ”bara” legat i nån månad nu. S-u-c-k, jag hehöver en personlig assistent. Um. Eller en hjärna. Ser du det tomten? Du får en puss om jag får en uppgraderad hjärna. Eller så SLIPPER du en puss. Välj själv, men ge mig för helsike HJÄRNAN!)
Andra juklappstips från Månpocket?
Ja, jag har inte läst den själv än, men jag tycker att Anders Fagers Svenska kulter låter mysrysligt intressant. En del av berättelserna i boken har fått väldigt fina omdömen av skräckälskare som normalt brukar ha bra smak.
Karin Wahlberg tycks mig vara en sällsynt klok kvinna, och hennes Matthandlare Olssons död gillade jag lite extra. Jag hjärta Istanbul. (åk dit om du får chansen! ta gärna färjeturen upp och ner genom Bosporen, men undvik att bli mördad. jag klarade mig mycket bättre än herr Olsson, och det är en båttur som ligger på min tio-i-topp-lista när det gäller härliga utfärder)
”Vår” färja på Bosporen, oktober 2008. En härlig femtimmarstur för nästan inga pengar alls, och du får se MASSOR.
Christina Herrström är också en gammal favorit, och hennes Tusen gånger starkare är en fin bok! Genren kallas ”ungdomsböcker”, men som vanligt – eller åtminstone ”som så ofta” – har man minst lika mycket nöje av att läsa den som vuxen. Vem har inte varit tonåring? Och inte är det väl så att känslan av utanförskap försvinner i alla avseenden och i alla sammanhang den dag man fyller tjugo, eller trettio, eller fyrtio? Historien har filmats, filmen har fått massor av beröm och jag vill SE den. Glappet är f ö fortfarande en av mina favoritserier.
Annat nytt? Tja, t ex en ny Mark Billigham, det är med största sannolikhet läsvärd om man gillar brittiska kriminalromaner. Han BRUKAR vara bra.
—————-
Tofflan om Månpocket denna månad!
nej, det här har inte med böcker att göra
Tischan är till en viss liten tjej (storlek 86!), men SpocKISSen ville naturligtvis prova den innan vi slår in den i paket.
(jaha, det här blev mitt hundrade inlägg ser jag nu – så ironiskt att det BARA innehöll vulgärkultur ;))
På nästa bild syns inte tröjan lika bra, och lillkatten ser lite nuttigare ut. Det är hans vanliga mesgulliga min. Hemma hos oss är det bara husse, matte och gamla kattanten som gillar allting hårdare än Frank Sinatra.
en rolig repris om vådan av att läsa böcker (Tag Varning, Ungdomar)
Jag diskuterade just negativa citat om läsning på ett visst internääääät-forum, och hittade då följande, skrivet av mig själv om Mikael Niemis ”Populärmusik från Vittula” den 27/1 2001:
Vilket kap de gjorde, Månpocket, när de fick rättigheterna att ge ut den här boken. En av höstens allra mest omtalade och till skyarna höjda böcker. En bok som sedermera fick Augustpriset som bästa svenska roman år 2000 – och den kommer ut i Månpocket redan nu. Suveränt.
Det här får mig mest av allt att tänka på Arto Paasilinna. Just den där brutala, nästan groteska humorn och skrönan som konstform. Allra mest skrattar jag nästan åt prologen, men sedan levereras kapitel på kapitel fyllda med ett gediget hantverk. Ibland läser jag samma meningar om igen för att han skriver så otroligt bra, men berättelserna i sig tycker jag inte alltid om. Det är för mycket dystert supande. Det som de flesta andra verkar tycka är härligt mustiga beskrivningar ger mig en lite deprimerande känsla – men jag är kanske alltför mycket vek sörlänning 😉
Jag har många bekanta som kommer att tycka mycket om den här boken (Kent – gå och köp den!!) men jag själv är en smula kluven. Språket får tio tummar upp och vissa kapitel är urbra, men ändå… nej, jag vet inte. Jag måste ha dålig smak, eller en dålig dag. ”Alla andra” älskar ju den här boken.
En episod som iallafall satte sig som fullständigt suverän i minnet är den då huvudpersonens pappa ska ta det första riktiga ”man-till-man-samtalet” i bastun. Sonen tror först att han ska undervisas i berättelsen om blommor och bin eller något åt det hållet, men sanningen är mer jordnära än så – det är Livet som ska avhandlas. Livet i Pajala (från okända släktingar – som Matti inte ska ge sig i lag med och idka inavel – till fiender från långvariga släktfejder och liknande) och livet i allmänhet.
Så till slut kommer ena riktiga varningens ord:
| ”Det farligaste, det han mest av allt ville varna för, den enskilda faktor som sänt hela kompanier av unga stackare in i dårskapens dimmor, var dock bokläsningen. Denna ovana hade ökat under den senaste generationen, och farsan var outsägligt tacksam för att jag själv inte hittills visat sådana tendenser. Sinnessjukhusen var överfyllda av folk som läst för mycket. En gång hade de varit som du och jag, kroppsligt starka, frimodiga, nöjda och balanserade. Sedan hade de börjat läsa. Oftast av tillfälligheter. En förkylning med ett par dagars sängliggande. Ett vackert bokomslag som väckt nyfikenhet. Och plötsligt var ovanan född. Den första boken ledde till nästa. Och nästa, och nästa, länkar i en kedja som ledde rakt ner i mentalsjukdomens eviga natt. Man kunde helt enkelt inte sluta. Det var värre än narkotika.” |
tiden flyger
(det som gör mest ont just efter operationen är ironiskt nog all luft som trängs med de sargade resterna i magen – ser ni hur min stackars kritvita halvmåne till mage står rakt upp som en gravidmage? de blåser upp magen för att kunna se, å andra sidan så gör de det för att komma undan med tre titthål, ett helt snitt hade gjort ÄNNU ondare – det inser jag. det gråaktiga vid doktorn ”nedanför” min mage ser kanske lite konstigt ut, men det är bara ett plastskynke)
Imorgon är det dags att återvända till jobbet igen, då har det gått en vecka sedan den här bilden togs. Det molar i magen och vissa rörelser gör jag helst inte alls, men det är ingenting som inte går att hantera. Jag blir uttråkad här hemma och det är väl ett friskhetstecken om något. Tiden går både snabbt och långsamt, det blir en rätt seg väntan på patologsvar – cellgifter eller ej – men jag vet att de har mycket att göra och det är bara att ha tålamod. Kompisens tjej (likadan operation) fick vänta i fem veckor men sen kom de iofs igång jättesnabbt med fortsatt behandling efter det.
Jag fortsätter helt kallt att utgå från att jag är frisk och färdigfixad nu, och har redan lite lätt börjat planera bokpackningen för vår Egyptenresa om ett antal (alldeles för många, om du frågar mig!) veckor!
Inte har jag läst ens hälften av vad jag trodde nu när jag fick lite ”ledigt”. Sjukhusböckerna har jag övergett helt för en stund (de har inga bra vibbar… men det kommer att gå över, det vet jag) så nu läser jag Joseph Wambaugh och det är alldeles perfekt. Känner du igen namnet? Jo, han sägs bl a vara Leif GW Perssons idol.
Wambaugh skriver om snutar i Hollywood, det är komiskt och sorgligt omvartannat. Ett antal personligheter utgör den enda egentliga ramhandlingen, boken i sig består av små korta… tja, situationer, kan man säga. Svårt att beskriva, men mycket trevligt, speciellt när man är trött och har ett attention-span (OK, skjut mig, jag kommer inte på det svenska ordet!) som en drogad guldfisk.
PS jag hoppas att inte bilden uppfattas som läskig, den är en sunnanbris jämfört med bilden på det de plockade ut, även om den bilden var tagen i taskig vinkel så att man inte ser allt, buhuuuu.
—
Uppdaterat: Jahaja, min kära sambo skickade just ett mail om att om jag nu är så uttråkad så kan jag ju alltid ta och tapetsera fondväggen i matsalen. Kul kille det där. Han borde ju veta att jag har en skalpell hemma också, tycker man.
håll tummarna för Ellen Elg nummer fem!
Glada nyheter (jag går så sakteliga igenom allt i nyhetsväg som jag har missat på sistone!) – Karin Alfredsson brottas med orden för att få till bok nummer fem i den utmärkta serien om gynekologen Ellen Elg. Boken kommer enligt Karin själv att utspelas i Pakistan och Dubai, det är smaskens tycker jag som fascineras av regionen ända sedan jag själv jobbade i Kuwait 1993-1994. Jag har ännu inte sett något planerat utgivningsdatum, men hoppas på fint vår/sommarsällskap…!
När jag läser om Ellen är det alltid Eva Nilsson Bågenholm (inte helt otippat kvinnan till vänster) som jag ser framför mig. Eva är undersköterskan (…men i en del artiklar står det sjuksköterskan? jag blir osäker) som pluggade vidare till läkare och sedermera blev ordförande i Läkarförbundet (nu avgår hon, tråkigt nog). Jag läste alltid hennes ledare med nöje under de där åren då jag som medicinstudent fick prenumerera på Läkartidningen till fantastiskt pris (jag älskar den tidningen och skulle egentligen gärna prenumerera på den än, den övergivna medicinarbanan till trots). Hon har så ofta framstått som så otroligt jordad och VETTIG i en värld där allt stundtals snurrar aningens för snabbt för såväl makthavare som vårdgivare.
dumma blogspot!
…eller dumma min dator, kanske jag ska säga. Jag får numera aldrig upp verifikationsordet, det blir bara ett illande rött och retfullt ”misslyckadbild-kryss”, så jag kan sällan kommentera annat än wordpress-bloggar. Jag kanske måste ansluta mig till eldrävsälskarna, trots allt.
jag hjärta trivia
Jag har HELT missat serien Svenska hemligheter, men tack vare SVT Play vet jag nu ÄNTLIGEN var jag ska hitta den berömda muttan på väggen i Gamla stan. SOM jag har letat!
Programmet finns tillgängligt t o m 110111.
Det här en PRECIS den typ av information som jag älskar. Serien har fått en ny trogen tittare, det är en sak som är säker.
Skynda att fynda!
Som vanligt sitter man här ute i Brukshåla och bligar avundsjukt, såååååå avundsjukt, mot den Stora Staden i Öster… Nej då, det finns asfalterade vägar också här, och vi KAN åka till Stockholm – men det är ingenting jag är sugen på med nyopererad mage.
För den som är aningens piggare, och sugen på att julklappsfynda (kom ihåg att man får köpa julklappar till sig själv…!), kan jag verrrrrrrrkligen rekommendera ett besök på Modernistas julbazaar. Ta dig till Söder, om du kan. Modernista är i mitt tycke ett av de allra coolaste förlagen, där kan du garanterat hitta en bunt riktigt bra fynd.
En vass Niklas Ekdal är tillbaka igen – yay
När de godaste avsikter får de vidrigaste konsekvenser
Svenskt 1950-tal, folkhemmets födelse, en ung pojke i Skåne utsätts för ett fruktansvärt övergrepp. Femtio år senare är han ett psykiskt vrak och bearbetar det förflutna genom att skriva noveller. Hans psykiater My Bring på Karolinska sjukhuset är den enda som får läsa de märkliga berättelserna. Finns det någon sanning bakom de groteska scenerna eller är det bara fantasier i en sjuk mans hjärna?
När patienten blir mördad, och Mys tonårsdotter Juni samtidigt försvinner i Oxford, dras hon in i en medicinsk mardröm från det förflutna. Tillsammans med sin närmaste väninna, polisen Johanna Tott, tvingas hon konfrontera krafter som har både vetenskapen, staten och kapitalet på sin sida. De inser att något som hände för femtio år sedan i Sverige har kopplingar till det som idag sker i England i nutid. För att rädda Juni måste My och Johanna kliva in i ett mörker som hotar att förgöra dem båda.
(Niklas Ekdal, Kvinnan utan egenskaper – en thriller om makt, medicin och mord)
Helt slumpmässigt är det andra boken på raken som tangerar ämnet ”utilitarism vs den enskilda människans eget värde” (Källströms bok Offerrit berör samma tankar, men på ett ack så annorlunda vis – KUL komboläsning!) och det är ett ämne som tål att stötas och blötas. Man behöver inte vara någon högtflygande etikfilosof för att ha tankar kring detta, och det är med tidens gång något man bör fundera på igen och igen.
Niklas Ekdals andra bok om Johanna Tott är i mitt tycke mycket bättre än I döden dina män (det var, förlåt Niklas, snudd på lite Dan Brown-varning på den) – och då var den ändå inte dålig. Visst finns det ett och annat samband som är väl fantastiskt eller långsökt även här, men det gööör inget. Oxford. Medicin. Etiska spörsmål. Ett stycke svensk historia som tål att påminnas om. I love it.
Precis som min storfavorit Karin Alfredsson är Niklas Ekdal utomordentligt påläst (tja, han var politisk redaktör på DN i MÅNGA år) och han berättar i sitt efterord också om vad som är sant och vad som är hittepå. Deprimerande mycket är sant, och vederbörligen belagt.
PS någon gång hoppas jag ändå att folk ska lära sig något om transvestiter. Nej, en kastrerad man är INTE en transvestit. Han skulle kunna vara det för all del, men då har det inte med hans stympade könsorgan att göra. DÄR klev min inre text-polis in och muttrade en aning under läsningen.
Offerrit
<— Blicken! Du ser ju – Johannes Källström vill GÄRNA få chansen att skrämma dig också!
Offerrit är Johannes första ”fullängdare”, han debuterade med novellsamlingen Mörkersikt.
Jag log brett när jag läste om handlingen i Offerrit – liten bruksort i kris, bruket ska lägga ner, hur ska den lilla fattiga kommunen klara sig nu? Ja, det doftade MYCKET av Brukshåla, jag ville snudd på traska ner till kommunhuset några kvarter bort och se om det är HÄR Svea regerar (nej, det är det inte, här brukas metall, inte papper ;)). Svea är desperat, hon vill vara ett särdeles förträffligt kommunalråd och börjar smida planer med ortens mest prominenta invånare (fem relativt sorgliga typer, får man väl säga). Svea vågar ha visioner, orten har trots allt fött fram en designer av världsklass, den berömde och mytomspunne Oscar Vigelius.
Vigelius uppväxt på orten i fråga var inte direkt rosenbeströdd, men kanske kan han på ålderns höst tänka sig att förlåta, att komma hem och hjälpa den gamla hembygden lite?
ATT han kan, men det blir kanske inte riktigt så som Svea hade tänkt sig. Folk börjar försvinna, en utländsk besökare hittas mördad och den utomsocknes polisen Owe Tycho kallas in för att styra upp situationen. Owe har nyss kommit tillbaka till jobbet efter en ganska lång konvalescens, han är en relativt komplex person med en egen tuff uppväxt att hantera. Uppdraget i sig är snarast att betrakta som en straffkommendering, men riktigt hur illa det blir kunde väl ingen ana…
…och sen börjar de, gruvligheterna.
Det blir lite spretigt för mig, speciellt i början. Svea och hennes gäng tecknas som ganska patetiska karikatyrer, det blir lite väl farsartat. Jag vet egentligen inte riktigt varför det stör mig – jag hade mycket nöje av t ex Koontz Frankenstein-böcker och han kombinerar också slaskigt kletig splatterskräck med ren humor – men det kanske är just den svenska småstadskarikatyren som blir fel för mig i det i övrigt ruggiga sammanhanget.
Efter ungefär 80 sidor tar det fart, då dänger Johannes till med några kapitel som är så snyggt skrivna att jag baxnar. Korrekturfelen blir färre och jag slutar reta mig på kommateringen – jag dyker ner i storyn istället. Historien är aningens (för) komplicerad, spretig, men slutomdömet är ”klart godkänt”. Persongalleriet är relativt ymnigt och en och annan hade kanske kunnat strykas till historiens fromma.
Kommer jag att läsa Mörkersikt? Yes. Otvivelaktigt. Källström HAR något, och jag kan tänka mig att han gör sig väldigt bra i novellformat. Jag hoppas bara att någon tittar över kommatering/redigering lite mer inför nästa bok. Jag vill inte vara språkpolis, men jag tappar flyt och hoppar till när missarna duggar lite för tätt.
man horar lite för att vinna en iPad
Tomtarna nyser, kälken är isig och vintern är kulen,
Fritidsresors tjänster befriar renen med den röda mulen
Klövarna i vädret, han njuter på stranden i Thailand hela dagen
…och mulen? Ja, den matchas nu av den solbrända magen!
Back in business
Nu är jag hemma igen, om än med lite färre kroppsdelar än beräknat.
I en annan del av världen hade nån kunnat laga ”tle små lättel” av alla olika prylar som de plockade ur mig, misstänker jag. Nu blir det en tid av väntan innan slutligt besked kommer, men eftersom jag är en snål jävel så väntar jag med mitt annars högst välbehövliga frisörbesök tills jag vet om det blir cytostatika eller ej. Man får inte vara dum 😉
Hade med mig tre böcker a 1500 sidor (The Dome, Apartment 16, We Have Always Lived In This Castle) men har väl inte mått så där värst toppen, så jag har nog inte ens läst 100 sidor av de där 1500.
Återkommer. Rent krasst skulle jag kunna göra ett riktigt horrorinlägg här eftersom de fotograferade allt som plockades ut ur min mage åt mig, men jag antar att jag spar det till… JULKORTEN 😉
Puss.
Utlottning!
Jag fyndade en av de mest underliga och underbara böckerna jag vet – i riktigt fint skick – på ett antikvariat för ett tag sedan. Jag har redan ett eget exemplar, så nu tänkte jag att någon annan ska få chansen att läsa den bok som gav min gamla feta honkatt sitt namn – Michel Fabers Under skinnet. Den är från 2001 så den är inte JÄTTELÄTT att få tag i.
Reglerna är enkla. Skriv ”jag vill vara med” i kommentarsfältet så får gamla tjocka kattanten själv nosa upp en vinnare lagom till jul. Senast 18/12 ska du hojta om du vill vara med. Lycka till!
Isserley är en ung kvinna med ett ovanligt utseende. Hon är kort till växten, har långa tunna armar och stora händer. I den djupa urringningen är ett par stora bröst väl synliga. Varje morgon ger hon sig ut i sin skraltiga Toyota runt de skotska högländerna, på jakt efter unga, välbyggda män – helst den ogifta typen utan familj – män som ingen kommer att sakna förrän efter en lång tid…
Varför är Isserleys kropp täckt av operationsärr? Vilka är de underliga männen som arbetar på gården där hon bor? Och varför är de alla så nervösa inför besöket av någon som kallas Amlis Vess? Michel Fabers debutroman är en tänkvärd, provocerande och spännande berättelse, olik allt annat man tidigare läst.”Michel Fabers debutroman är en sant utmanande bok och jag var stundtals tvungen att hålla den ifrån mig och ta djupa andetag. Det svindlar.” (Nöjesguiden om den engelska utgåvan)
man kanske är ett av-SCUM?
Antifeministerna hävdar ofta att PK-Sverige har dödat allting, att det är feministerna som styr och att vi medelålders kärringar har gräddfil till ungefär allting bara för att vi råkar ha äggstockar (nåja, men jag har ju mina i behåll tills på torsdag åtminstone, sen får jag väl lämna min braiga tjänst på jobbet ;)), men jag känner det snarare tvärtom, att det har blivit en fet backlash igen. Spiken i kistan var väl när till och med Patron Persson kallade sig feminist.
Jag är en. En sån. BLÅSTRUMPA. Jag känner väl ändå inte direkt att jag har nån gräddfil, annat än den som jag har betalat själv (den som står i kylen och ska bli lökdipp till morötterna, ungefär).
Nåväl, det är väl klart att jag har läst, och äger, ett exemplar av Valerie Solanas ”SCUM Manifesto” – jag fyndade mitt på antikvariat, boken har inte varit helt lätt att få tag på, men nu kan alla nyfikna köpa sig ett eget ex igen. Modernista har just tryckt upp sin sjätte upplaga av boken signerad ”kvinnan som sköt Andy Warhol” och jag tycker absolut att du ska spana in den – om inte annat så av trivia/allmänbildande skäl.
Den är galen, smart och hysteriskt rolig och jag tycker inte alls att man måste vara feminist för att ha nöje av att läsa den.
SCUM? Society for Cutting Up Men. Nä, jag tycker inte alls att man ska rippa alla män. Jag har ju en egen. Han får till och med gå fritt och är inte kastrerad heller. Jag förordar INTE våld.
Om nån undrade.
SCUM Manifesto ”(Society for Cutting Up Men) av Valerie Solanas från 1967 är en av de viktigaste feministiska texterna någonsin. Den orimligaste, den rimligaste. En rasande utopi för kvinnor som känner sig redo att regera universum. En vildsint och originell diagnos av patriarkatet. Mannen befinner sig i skymningslandet mellan apa och människa. Mannen är besatt av döden, av sex och av att förstöra saker. Mannen är en maskin, en vandrande dildo, en emotionell parasit, en biologisk olycka; manlighet är en bristsjukdom. För civiliserade kvinnor återstår bara att störta regeringen, eliminera det ekonomiska systemet och förstöra det manliga könet.
SCUM är ett tillstånd, ett sätt att tänka, en attityd. En organisation med ett okänt antal medlemmar. Valerie Solanas manifest är en skön och våldsam vision där vänskap ersätter meningslös sex.Valerie Solanas (1936–1988), författare och feministisk teoretiker, levde som prostituerad under stora delar av sitt liv. Under 60-talet höll hon till i utkanten av New Yorks konstliv.1968 sköt hon Andy Warhol.
Om jag skulle läsa samma bok, skriven av en man, om kvinnor? Det skulle jag säkert göra. Det gör jag snarast hela tiden – om du inte tror mig så kan du glida in på Flashback, där finns många sköna trådar för den som är intresserad av dylikt.
Den mest udda uppraggningen någonsin var väl när en väldigt ung men företagsam läkare lade sig i mitt knä och läste högt ur boken. Han fick hångla, åtminstone den gången. Numera är jag inte lika lättflörtad 😉 My heart belongs to K. So shoot me *harkel*
(inte så) Anonyma Biblioholister 