en stunds eftertanke
Kolla Tea! Minns du? Jag fick den av dig. Den står på spiselkransen, vi tänder den v-a-r-j-e kväll. Vi tänker på dig och Tilde ofta, inte bara i kväll, men i kväll samlas alla vi som tycker om dig, oavsett var vi är, och tänder våra ljus. Jag gråter fortfarande ibland, även om jag vet att det inte är vad du vill. Det hjälps inte. Du är en bestämd kvinna, gumman, men allt råder du (eller jag) inte över. Mycket kärlek till dig och till din familj. Alltid.
I kväll är det ett år sedan vår vän Tea fick sladd på bilen utanför Dorotea. Den mötande bussen hann inte väja. Tea och hennes dotter Tilde är för alltid 37 och 8 år gamla. Liten Felix överlevde, ett mirakel mitt i allt. Livet är här och nu. Så är det. Här och nu. Inte i går. Inte i morgon. NU.
Tea = smart, rolig, omtänksam, boknörd, författare (ironiskt nog skulle hennes första bok ha getts ut hösten 2009, nu blev det inte så), så avväpnande otroligt rapp i käften, passionerad, fylld av känslor, intensivintensivintensiv. Inte alltid enkel, men de intressantaste människor är sällan det.
—
091124
Jag försöker ta in, men det går inte.
Samtidigt som vi åkte mellan Karlstad och Västerås i söndags kväll satt hon också i bilen på väg hem, längre norrut.
Vi kom fram. Hem. Det gjorde inte hon.
Det var förvisso bra körväder nere hos oss, det var inte inte där uppe. Snömodd. Men ändå, hon var en mycket duktig bilförare.
På en sekund förändras allt.
Vi låste upp dörren och pustade ut hemma efter en trevlig men dålig-nattsömn:ig helg i Karlstad.
Hon fick sladd, fick en buss i sidan och klämdes fast i sin bil. Miste livet, tillsammans med sin åttaåriga dotter. Liten skadad pojke blev kvar i livet.
Tea som var så energisk. Smart. Tokrolig. Omtänksam. Som också gått igenom flera stora sorger men inte vek ner sig. Tea som var nyförlovad och jättekär. För mindre än ett halvår sen stod hon här i mitt vardagsrum brevid mig, vi tjattrade medan vi försökte få plats med alla böcker i bokhyllorna. När jag blev vansinnig över krångliga Expedit-bokhyllan som rasade som ett korthus när den skulle uppför trappen så var hon den som plockade ihop pusslet igen.
Och nu ska jag bara fatta att det aldrig kommer några brev från henne mer? Att vi aldrig tar några mer fniss-raider med hennes syrra och mamma på ICA Maxi?
Felix har en underbar mormor och morfar, en fantastisk moster och morbror, en pappa som jag visserligen inte känner men som jag vet älskar honom, men HUR kan livet vara så grymt mot en sjuåring? Och mot alla oss andra som saknar?
den sjätte gudinnan
En snorsnörvlig sömnlös natt (jag elvispade och bytte böcker till 06.10) resulterade i att jag sträckläste en av gårdagens böcker från bibblan – ”Den sjätte gudinnan” av Karin Alfredsson.
”Kali drar sig fram genom att tigga. Hon är 17 år, våldtagen och kastlös, och kämpar för att hålla sitt nyfödda barn vid liv. Amrita har svårt att gå efter den svåra brännskada hon fick då hennes man kastade ett brinnande spritkök på henne. Men nu har Amrita jobb – och en mobiltelefon. På displayen skymtar Kali ibland MMS-bilder på stengudinnor, sådana som fanns i bytemplet där hemma, men hon frågar ingenting. Amrita ordnar saker åt folk med hjälp av mobilen, det förstår Kali.
Kali och Amrita är två av de utsatta kvinnor som den svenska läkaren Ellen Elg träffar på sitt FN-uppdrag i Indien. Ellen samarbetar med Madhu, en advokat med mänskliga rättigheter som specialitet. Madhu vill driva de utsatta kvinnornas fall i rätten men Kali och Amrita bestämmer sig för att skipa rättvisa på egen hand. Lite hjälp på vägen får de också av den sjätte gudinnan, en ovärderlig antikvitet på väg ut på den internationella konstmarknaden. Kanske kan man ”ordna” så att den tar en annan väg?”
Jag hjärta Karin. Karin, Karin, KARIN! I en svensk flora av fläckvis rätt mediokra, men storsäljande, författare av spänningsromaner står hon ut som den där BRA författaren som många FLER borde upptäcka. Hon har skrivit fyra böcker om gynekologen Ellen Elg nu, fyra spännande böcker om tunga problem världen över. Ellens internationella uppdrag gör att vi får följa med till Vietnam, Indien, Polen, Zambia, Norrland (! ;))… Karin berättar själv:
Efter hundratals artiklar och en del radio- och TV-inslag tyckte jag att det var dags att prova något nytt; en annan modell att berätta om de orättvisor som jag sett. Det började med ”80 grader från Varmvattnet” (Ordfront, 2006), en bok som utspelar sig bland kristna högerspöken i Zambia. För den fick jag Svenska Deckarakademins debutantpris. En bra uppmuntran, och sedan har det rullat på.
Den andra boken i serien om läkaren Ellen Elg heter ”Kvinnorna på 10:e våningen” (Damm, 2008) och utspelar sig i Vietnam, där jag ju bott. I den boken är fokus människohandel och prostitution. Bok nummer tre, som nu ligger ute i pocket, heter ”Klockan 21.37” (Damm, 2009) och handlar om Polen. Den förre påven, Johannes Paulus II, som var polack, spelar en viktig roll. Det blev en del väsen kring den saken i Polen. Se nyhetsavdelningen.
Nu ligger den fjärde boken ute. ”Den sjätte gudinnan” (Damm 2010) Den här gången har Ellen åkt till Indien på uppdrag för FN. Hon träffar både hög-och lågutbildade indiska kvinnor – och en ovärderlig gudinna.
Man kan invända att den senaste bokens möten – vi rör oss förvisso i en med indiska mått mätt LITEN region (bara nio miljoner människor ;)), men ÄNDÅ – är aningens för välkonstruerade, det är lite VÄL fantastiskt att alla bokens kvinnor lyckas snubbla på just VARANDRA (ni hajar om ni läser), men jag köper det, det blir bra! Ellen Elg är trasslig och stundtals besvärlig och provocerande, hon har fördomar, men hon reflekterar också runt dem på intressanta sätt. Karin avslutar alla sina böcker med en faktadel för den som vill veta mer om verklighetsbakgrund, seder och historia. Gillar’t!
Jag har jobbat ganska mycket i Asien – sedan 1993 har det blivit fem vändor i Kina, två på Sri Lanka, en i Sydkorea och en i Kuwait. Jag älskar kulturen, historien, och alla MÖTEN. På ett eller annat sätt har jag interagerat och kommunicerat med kvinnorna i landet under alla resor – trots att jag är ingenjör och det normala ”jobblivet” på plats i vissa fall (inte Kina, dock!) varit otroligt mansdominerat – och det ger så OTROLIGT mycket. Sri Lanka har stundtals en man-kvinna-kultur som påminner om det svenska femtiotalet – men hembjuden till en manlig kollega hamnar jag i samspråk med hans fru (på Sri Lanka kan många engelska, ön hette gubevars Ceylon och var under brittiskt kolonialstyre ända in på sjuttiotalet) och det är samma sak som överallt annars: vi log i mjugg mot varandra och tänkte ”KARLAR” när en av männen satte igång och orerade.
Med detta vill jag säga:
1) Läs Karin Alfredsson!
2) Om du någonsin får chansen att jobba utanför Sveriges gränser – TA DEN. Det är läskigt och absolut inte som hemma (no shit?), men det är så VÄRT det, och då menar jag inte bara ur det monetära hänseendet.
—
Den fina bilden av Karin är tagen av Johanna Norin.
boktokboende under utveckling
Öfvre läshörnan, i hallen utanför sovrummet, är färdigtapetserad! Det som återstår nu är att måla rören och partiet bakom dem med samma kaffelattiga färg som vi har på resterande väggar. En kattdörrsvind ska tapetseras och så ska vi köpa ett snyggt brickbord och en rolig golvlampa (redan inspanat, men man kan faktiskt inte köpa allting på en gång, åtminstone inte om man som vi gillar att betala kontant och dessutom vill göra lite annat än bara renovera hus :)).
Vadå, rören? Varför det partiet är otapetserat? Det är BARA en konstnärlig inredningsidé. Det har INGENTING att göra med en otroligt skör och muppig tapet att hantera ihop med vissa bängliga strukturer och extrafinurligheter runt och bakom rören. Kom ihåg det!
(det är nu man undrar om man är lite övernitisk om man BARA plockar ut böcker i orange, brunt och beige till väntehyllan mittemot fåtöljen? ;))
Fåtöljen ja, den är DEN gamla fåtöljen – ”rapport från en läsfåtölj”.
…men JISSES så min bokblogg – fast det hette ju inte blogg på den tiden – såg ut 1999 :-O. På den tiden gillade jag Marklund – vojne – och ”Mea Culpa” av Anne Holt. En del håller (”Mea”…) annat inte (Lajzaaaaaaa).
(inte så) Anonyma Biblioholister 