den söta ankungen

<— Sara Jessica Parker på åttiotalet, LÅÅÅÅÅNGT innan hon förvandlades till den chica fashionistan Carrie Bradshaw i Sex and the City. Söt tjej! Det var också den här tjejen jag ”såg” när jag läste ”The Carrie Diaries”.

Jag föddes 1968, så åttiotalet var på vissa vis MITT fjortisårtionde. Man kunde – på allvar – inte ha FÖR stort hår, FÖR stora (plast)-ringar i öronen eller FÖR bubbelgumsrosa Bagheera-overall. Jag hade allt det där, utom ringarna i öronen. Jag har alltid avskytt örhängen (varför man kan undra hur det kommer sig att jag ändå gjorde två hål i vänster örsnibb, och ett i höger – jaja, bygones!).

Det fanns en f-a-n-t-a-s-t-i-s-k volymspray från Jane Hellen, jag gjorde av med ungefär en burk i veckan. Håret blev STORT. Och GULT (det fanns nån otroligt bra blekspray också, billigt billigt ;)) Att det stooora håret berodde på att håret blev torrt och sprött som sockervadd, tja… shit happens.

Men nu skulle jag inte skriva om mitt åttiotal. Jag skulle skriva om Carrie Bradshaws dito. ”The Carrie Diaries” (del 1 påstås det, och det hoppas jag verrrrrkligen eftersom den slutar i just samma stund som hon för första gången ringer upp en människa som ska komma att bli en av hennes allra bästa vänner *tadaaa* – det finns fortfarande ett enormt tidsglapp med utrymme för en stor och fet del 2 att fylla innan vi är framme vid SATC-dagarna).

Before Sex and the City, Carrie Bradshaw was a small-town girl who knew she wanted more. She’s ready for real life to start, but first she must navigate her senior year of high school. Up until now, Carrie and her friends have been inseparable. Then Sebastian Kydd comes into the picture, and a friend’s betrayal makes her question everything.

Åttiotal, high school, nördgäng, hitta sin egen väg, brustna hjärtan och svek – det NOSAR på lite light-akaporr, det här. Inte alls tokigt. Det är NATURLIGTVIS inte Curtis Sittenfeld-kvalitet på det hela, men för mig är det ändå klart godkänt. Jag köpte del 1, om det nu kommer en del 2 så kommer jag att köpa den också. Jag är bortkollrad av SATC.

Det känns tydligt att detta är en post-SATC-bok – Carrie känns så mycket mer ”TV-Carrie” i den här varianten än hon gör i första SATC-boken som låg till grund för TV-serien (ja, om man nu läser/läste den boken efter att ha sett några avsnitt av serien, annars lär man ju inte ha någon åsikt om hur och vem ”Carrie” är). I den här boken säger Carrie typiska ”Carrie-ismer” som de kunde låta i TV-serien, det är en perfekt fjortis-Carrie vi möter. Lite kaxig, ganska modig, aningens på tvärsen och redan i high school den som gärna skriver en vass och småkontroversiell krönika i skoltidningen.

PS Carrie är SIMHOPPARE i high school. Det var jag också (jodå, det är jag till vänster, bilden hamnade i lokaltidningen 1982. Kult! 🙂 )

Däremot var jag för feg för att våga skriva i skoltidningen, hur gärna jag än ville.

Gymnasiet och jag var INGEN bra kombination (vilken överraskning?). Viktfixerade bulimi-Siv på en skola med bara fyraårig teknisk linje, i e fylld av stora elaka pojkar som inget hellre ville än att genera blyga tjejer med fettkomplex. Urk. ”Det som inte dödar härdar”, som man säger.

Frisyren? Jo, jag VET att det ska finnas en bild där jag har permanentat trollhår som är lika brett som mina (simhoppar-)axlar någonstans i gömmorna. Jag letar. Den kommer. Nog.

8 svar

  1. Ika

    Om man inte har sett ett enda avsnitt SATC (jo, det ÄR faktiskt möjligt även om man inte bor under en sten), hur tror du boken funkar då? Är det SATC som bär den, eller kan den stå på egna ben också?

    19 november, 2010 kl. 16:27

  2. Den kan absolut stå på egna ben! Jag kanske inte skulle säga ”KÖP den!” om du inte redan är såld på konceptet, men ett ”skulle du råka snubbla över den på bibblan så…” kan jag absolut stå för 😉

    19 november, 2010 kl. 17:20

  3. Mycket fina sträckta fötter har du på bilden! Så mycket vet jag om eh.. fotsträckning. (Simhopp vet jag ingenting alls om – vågar nog fortfarande inte ens dyka från kanten.)

    Nåde den teknistkille som försökte sätta sig på mig, du… Jag gick natur, men helvete vilken argbigga jag var. Fast det visste de ju sedan tidigare, så jag kunde lugnt fortsätta vara knäpp utan att någon brydde sig. ^^

    Så var jag ju iofs kampsportare också och folk som höll på med sånt fick automatiskt streetcred i min lilla stad.

    22 november, 2010 kl. 08:29

  4. Det hände något otroligt märkligt med mig i gymnasiet. Fram t o m åk 9 var jag den där framåt tjejen som skrev i skoltidningar och var den som fick visa hur saker skulle göras på gympan, tjejen GJORDE en massa saker (trots att jag kanske borde ha varit nedbruten – pappa dog när jag gick i sjuan), men i gymnasiet pös jag ihop. Urk!

    SKÖNT att höra att din gymnasietid var en annan. Jag hade velat se dig 😉

    Och nu… nu kan folk försöka sätta sig på mig. ”Lycka till” ;-D

    22 november, 2010 kl. 11:50

  5. Oj, ja kanske inte så konstigt att orken tog slut till slut, kanske.

    Haha… Jag känner mig likadan nu, iofs.

    22 november, 2010 kl. 13:31

    • Jo, förr eller senare hinner saker ikapp – men jag tror att det var mycket som spelade in. Jag var bortskämd från högstadiet (äckliga unge, kan jag tänka nu!) med att alltid vara bäst i klassen utan att lyfta ett finger – i en klass där ”alla andra” också hade varit duktiga var det inte lika självklart. Dessutom kom jag från stans mnsta högstadieskola (lugn, fin, snäll) till en gymnasieskola med två tusen elever – samtliga teknister – från hela värmland. Två tjejer i klassen, resten killar. På den tiden gjorde och sa både lärare och elever saker som skulle generera tidningsartiklar i dag, men som inte var något särskilt då (trodde jag). Uff, det är ett helt annat blogginlägg, till en helt annan gång.

      Vad sägs t ex om teknonologiläraren Boo – förvisso jättesnäll, simtränare, men inte helt eftertänksam – som gapade ett ”Sivan för faen, jag kände nästan inte igen dig med kläderna på!” [simhopparjag, get it?] när jag passerade i korridoren. Tjugofem sjuttonåriga maskinarpojkar hö-hö:ade (bland dem my biiiig secret love, Lars-Erik) och jag – sexton år och inte så kaxig – trodde att jag skulle dö.

      22 november, 2010 kl. 13:43

  6. Ouff, galna teknister.

    Jag vet inte hur jag blev så dryg, men jag hade oftast svar på tal till sånt där. Kanske inte de finaste svaren direkt, men svar. Lite jobbigt nästan att tänka både på hur länge sedan det var och att det känns som att jag knappt förändrats alls.

    22 november, 2010 kl. 14:04

    • Det är inte att vara dryg! Det är att ha självkänsla! Heja dig!

      22 november, 2010 kl. 14:36

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s