One Day av David Nicholls

Det är alltid lite speciellt att läsa en extremt hypad bok. Den här boken var omöjlig att undvika, den fanns ÖVERALLT i London, högt och lågt. På topplistor, i ”personalens egna favoriter”-högar (åh vad jag älskar sådana – tänk Pocketshops koncept där personalen på handskrivna lappar förklarar varför du ska läsa just den HÄR boken) – ö-v-e-r-a-l-l-t. Det var nästan omöjligt att inte köpa den, och nu var jag ju inte ens något svårövertalat offer från början.

Här är det – mitt i allt – på sin plats med ett Londonrelaterat shoppingtips: HMV. Jo, jag vet, dit går man för det mesta för att köpa skivor eller filmer, men de har ett naggande gott boksortiment också, med ständigt relativt låga priser på allt (och extremt låga priser på somligt). ”One Day” i den upplaga jag köpte har ett utgångspris på £7.99, men på HMV är det fasta priset £6. Det lönar sig alltså alltid att leta efter typiska topplisteböcker på HMV innan man köper dem på WH Smith eller liknande. Å andra sidan så är det inte sällan man hittar ”köp en, få nästa bok för halva priset” på WH Smith, så. Tja. Kolla runt.

Det roliga med HMV är sortimentet – det är såklart limiterat, men på ett specialiserat sätt. Förutom topplistan hittar du mycket intressant om du är ute efter film- eller musikrelaterad litteratur (såklart), men de är också väldigt bra på vuxenserier (eller grafiska romaner då, fast jag har svårt för den benämningen av någon oklar anledning, den känns så krystad) och street art-böcker. De har dessutom ett riktigt bra klassikersortiment där du sällan betalar mer än £3 för din ”Wuthering Hights” eller ”Pride and Prejudice”.

Men – tillbaka till BOKEN:

`I can imagine you at forty,` she said, a hint of malice in her voice. `I can picture it right now.`

He smiled without opening his eyes. `Go on then.`

15th July 1988 (St Switherins, min anm.). Emma and Dexter meet for the first time on the night of their graduation. Tomorrow they must go their separate ways.

So where will they be on this one day next year? And the year after that? And every year that follows? Twenty years, two people, ONE DAY.

Ja, där har ni konceptet, lika enkelt som smart. Genom att beskriva en dag om året i tjugo år kan man ju driva historien framåt på radikala men ändå stundtals detaljerade vis utan dötid, utan att blir segt och tradigt. 10 poäng för det!

Eftersom konceptet DESSUTOM innebär ”humoristisk men också fläckvis rörande och allvarsam relationshistoria” (HADE inte författaren hetet DAVID så hade detta undantagsvis klassats som TYPISK chick lit!) så behöver man inte direkt vara medlem i mensa för att gissa att de självklart inte är tillsammans (i e tillsammans som ”ihop”) varje St Switherins, de talar inte ens alltid med varandra, är inte alltid ens i samma världsdel. Men ändå. Vi får veta vad de gör varje 15/7, med vem och var, och om de ens tänker på varandra.

Det är en utomordentligt trevlig bok, men som den tjuriga gamla get jag är så skriver jag inte RIKTIGT under på överord som ”blivande klassiker!” och allt vad det nu är. Jodå, den får en fyra av fem boktoksflin av mig, och nu kan ni sucka och rulla med ögonen över mina genustjöterier men jag tror inte alls att den hade rönt samma enorma uppmärksamhet om namnet Marian Keyes eller Helen Fielding hade stått på bokryggen. Då hade den blivit en toksuccé bland kvinnliga läsare, en och annan man hade kanske läst den (fast halvt i smyg), men nu är exakt samma bok en braksuccé. Sånt kan reta mig. Det är synd. 2010 är året. Inte 1910.

Just David ser verkligen ut som en David, men det kanske är dags för en nutida George Eliot att träda in i relationsromansmanegen…?

—

Nu fortsätter jag att läsa om en HELT annan Dexter…!