Vi kom över havet
Då och då läser jag böcker som knör – BUFFAR – sig in i skallen, men som ändå (eller just därför?) inte riktigt låter sig beskrivas. Julie Otsukas Vi kom över havet är en av dem.
”Vi kom över havet är lika mycket ett poetiskt porträtt av ett kollektivt öde som en rörande skildring av en mängd individuella upplevelser.”
Just så. Ett namnlöst kollektiv serverar en ström av lika namnlösa individuella intryck. Året är 1919 och vi befinner oss på en båt fylld av japanska kvinnor. Unga (en del på tok för unga), mindre unga, men kanske inga jättegamla. De är blivande brudar. Mer eller mindre, oftast mindre, rättvisande foton har bytt ägare – äktenskap skall ingås mellan makar som aldrig tidigare har mött varandra. Japanska män på USAs västkust vill ha japanska hustrur och det inses lätt att det kanske har töjts lite på sanningen på båda sidor när avtalen ingicks brevledes.
De möttes, de arbetade och slet, de födde barn, barnen växte upp, lärde sig språket. En del av kvinnorna som kom över havet fick det bra, andra led och längtade hem till Japan. Så blev det december 1941 och Japan bombade Pearl Harbor. De nya japanska amerikanerna på västkusten sattes under lupp. Hade de inte vapen fulla källaren? Gick de inte, allihop, och smed planer på simultana attacker mitt i samhället? Mer än 110 000 människor internerades. Barn rycktes ur skolan, människor fick överge odlingar som de hade slitit med i många år.
Där tvingas vi lämna våra kvinnor, åtminstone i den här boken. Våren 2014 släpps nämligen När kejsaren var gudomlig på svenska. Vi får om jag kan vänta, eller om jag råkar beställa den på engelska, tja, snart. Mycket snart. Hum. När kejsaren var gudomlig är Otsukas debutbok och rör just den där interneringen, den som jag redan har läst mer om. Nu vill jag veta vad Otsuka har att berätta om den. Vi kommer över havet bjuder på en säregen berättarteknik, den är ack så effektiv! Jag vet inte alls om första boken är uppbyggd på samma sätt, men det är mig tämligen egalt. Otsuka blev lite som Kim Thuy för mig, omedelbar kärlek och en känsla av att vad hon är gör, så kan hon inte göra fel (för mig).
Jag brukar säga att jag tycker om böcker som leder in i andra böcker, som omedelbart får mig att vilja veta mer. Otsuka fick mig att lämna sovmorgonens sängvärme så här dan före dopparedan, jag ville veta mer om interneringarna av amerikanska japaner efter Pearl Harbor. GENAST. Tack wikipedia. Det är alltid dumt att vända sig till wikipedia allena, men jag tycker ofta att det är en väldigt bra start och ett ställe där det går att hitta vidare källhänvisningar till mer information.
Jimmy Carter började gräva i interneringarna 1980. Det är väl inte helt överraskande att hans kommission fann interneringarna orättfärdiga. Varje överlevare fick 20 000 dollar i ett senkommet skadestånd. 1988 hände ännu lite till.
In 1988, Congress passed and President Ronald Reagan signed legislation that apologized for the internment on behalf of the U.S. government. The legislation said that government actions were based on ”race prejudice, war hysteria, and a failure of political leadership”.
Eftersom jag är en lyxmupp som då och då byter böcker med andra boktokar kan jag få lite mer Otsuka redan i dag, utan att ens gå bananas i nån webshop. Tack vare Suzann har jag nämligen nr 1 av svenska Granta, Gränser, i min ägo. Woohooo!
(inte så) Anonyma Biblioholister 