en konstrunda i fåtöljen
Paul McDevitt gjorde verket som fick äran att pryda omslaget
Att resa, det är en fråga om inställning. Det går att förflytta sig hundratals mil rent fysiskt och ändå välja att missa massor av intryck, och det går att återbesöka en stad och en stämning hemifrån sin alldeles egna fåtölj. Ikväll har jag åkt tillbaka till London och gått på konstrunda.
I somras konstaterade jag att jag redan hade väldigt många av böckerna som säljs på London Transport Museum (jag var på fullt allvar på väg att skriva ”pinsamt många”, men vadå?) – men det fanns några att sukta efter fortfarande. Tamsin Dillons bok The Roundel: 100 Artists Remake a London Icon kom ut redan förra året, men det var först i år – för att fira att London Underground fyller 150 år – som jag köpte den.
För mig är London Underground konst i sig själv (inte bara när jag plåtar sambon på vift i gångarna), en underbar organism som transporterar människor till upplevelser varje dag året runt. Det finns något att upptäcka bakom varje krök, och Transport of London är också ett av världens bästa företag när det handlar om att använda konst som vardagsnjutning och bruksföremål.
Det är en ära för konstnärer att få göra bilden som pryder nyutgåvorna av tunnelbanekartan (jag antar att jag inte behöver berätta att jag samlar på kartona i fickformat? oj, nu gjorde jag visst det ändå, för tydlighets skull) och LU är kreativa i sitt arbete med information. Sällan är säkerhetsrelaterade budskap så snygga som när LU smäller upp dem på väggen i posterformat. Det som blev LU var från början många företag, när de började enas och knyta ihop sina tunnelbanelinjer insåg de tidigt att konst och vackra posters var ett utmärkt sätt att profilera sig.
Detalj från Eduardo Paolozzis mosaiker på Tottenham Court Road-stationen
2008 fyllde den runda London Underground-loggan 100 år (min inre petimäter vill påpeka att den designen som vi känner igen bäst idag, den gjorde Edward Johnston på 20-talet) och för att fira det bjöds 100 konstnärer från hela världen (ja, några svenskar också) in för att göra sin alldeles egna version av loggan, eller vad den inspirerar till. Boken är ett försök att sammanfatta resultatet, men jag inser naturligtvis att det lilla formatet inte gör de fullstora verken rättvisa.
Foton, Warholinspirerade prints, akvareller, installationer – ingen kan komma och säga att resultatet var strömlinjeformat. Jag kan inte påstå att allt är snyggt eller ens intressant i mina ögon, men fördelen med en bok som presenterar 100 konstverk är att det ska rätt mycket till för att en inte ska hitta NÅGOT att tycka om. Till varje bild finns en kort förklaring där konstnären så har funnit lämpligt. Mina favoriter? Paola Pivi, Harold Offeh, Michael Lin och Susan Hiller har gjort några av de verk som jag mycket gärna skulle ha på väggen hemma.
The Roundel är en bok att återvända till, förutom alla fantastiska loggor finns några fina texter, en av dem signerad min storfavorit Claire Dobbins (hur jag älskar henne…). Jag har en och annan humanistvän som älskar konst men som ännu inte till fullo förstår sig på tunnelbanans storhet som den där magiska organismen betraktat. Jag ska använda den här boken för att stilla stilla omvända dem. Hot eller löfte? Bestäm själv.
serendipity, när zombier möter Star Trek
Plötsligt händer det. Jag upptäcker av en slump att TV6 förgyller min snuviga fredagskväll i november genom att skicka på Star Trek-filmen från 1979 och jag går ännu en gång i spinn över Uhura. Professor Balthazar i all ära, men när jag växte upp i två-kanaler-på-tv:n-och-Nygammalt-regerade-Sverige på 70-talet så var lyckan fullständig när mamma och pappa var hos nån kompis och jag glömdes bort ensam framför TV:n så att jag kunde kolla på Månbas Alpha och Star Trek. Jag satt så nära rutan att näshåren sprakade. Uhura var coolast av alla och Mr Spock var min drömman (jag skojar inte, mamma och pappa undrade vad som var fel med, pja, Björn Skifs? Björn Ulveaus? Stenmark? Donny Osmond?). Det är inte direkt en slump att min storörade katt också heter Spock.
lycklig nybliven Uhuraägare vid ett köksbord hos faster och farbror på Widells väg i Malmö – dockan ville emellertid inte vara med på bild. wooohoooo, radion, kolla radion!
När det skulle till att köpas bonusjulklapp på Caroli City (avd. ”stunder jag aldrig glömmer”) svek jag ändå drömmannen – Spock-dockan var så ful att jag bad om Uhura. Numera är hon också tyvärr ganska ful eftersom jag någon gång under 197x bestämde mig för att frisera henne själv och sådant är ju sällan en bra idé.
När jag tömde mitt föräldrahem för två år sedan så var det två dockor som fann nåd, som fick överleva och som numera bor i mitt penselställ (!). En Barbie så gammal att hon var HELT ute när jag var barn för hon kunde inte böja en enda kroppsdel (pappa hade fått den hängd på ytterdörren av en försmådd kvinna någon gång i mitten av 60-talet, innan jag ens var född) och min Uhura. Frisyren var inte RIKTIGT så illa som jag mindes den. Vi kanske kan kalla det sidecut?
Vad vill jag med allt detta då, förutom att vädra en medelålders puff av nostalgi? JO. Det är nu de enorma och spretiga högarna med olästa böcker kommer in, för vad fann jag väl inte där? Night of the Living Trekkies. Zombier OCH Star Trek. Natten var räddad. Insert cliffhanger. Jag berättar mer om boken i morgon.
Nej, ta inte slut! Inte!
Det där med att vara förkyld, det låter så fint i teorin. Att vara så förkyld att det är elakt mot kollegorna om en går till jobbet och smittar dem, men lidandet är ändå inte större än att dagen strösslas med bra böcker och praliner, en gyllene stig av njutning från morgon till kväll. Och GLASS! Glass är skönt mot halsont. Fast ni vet ju haken: verkligheten ser aldrig ut så.
Jag är inte hemma om jag inte har feber och när jag har feber sover jag mest hela tiden = läsa? Ha!
Praliner? Glass? Ha! Nowhere to be seen. Kunde kanske muta K att köpa på hemvägen, för i vår lilla brukshåla är det numera så att centrumbutikerna dör den grymma grymma dööööden, det finns inte en enda matbutik kvar. Vi har ett för orten stort och fint Willys ute vid rv66, men är det något jag inte har ork eller lust med nu så är det att gå eller ens cykla fyra kilometer. Ack oh ve.
Nej, jag skojar såklart. Men det där med att vara förkyld är sällan så ”mysigt” som vi kanske inbillar oss när vi jobbar som galningar och bara vill ha LEDIGT. Det kanske vi kan enas om?
en vacker bok, varje kapitelrubrik presenteras på vietnamesiska också
Om jag nu ska ta och vara lite POSITIV så kanske jag ska vara tacksam över febern ändå, med tanke på rubriken. Jag ville verkligen inte att min bok skulle ta slut. Kim Thúy ni vet, allas älskling just nu. Nu blev det inte riktigt den hetsläsning som det skulle ha blivit om jag hade varit 100% fit for fight.
Mãn är mer av en sammanhängande historia, rent kronologiskt, än Ru var. Den är fortfarande mer fragmentarisk och situationsbaserad än Genomsnittlig Roman 1 A, men jag uppskattar verkligen det. Jag återkommer ofta till novellens fördelar numera och det är något av det där med ”skala bort fluffet, kom till saken” som jag tycker mer och mer om i den här typen av böcker också. (*
Med en berättare som Kim Thúy behövs nämligen inget fluff. Jag längtar alltid efter mer, men det hon serverar hänger samman oavsett hur korta eller långa hopp hon gör i tiden. Däri ligger hennes storhet, eller åtminstone en av dem. Hon skriver stort med få ord.
En kvinna, nej MÅNGA kvinnor, i centrum.
Mãn är en kvinnas kärleksförklaring till de kvinnor som i tur och ordning födde henne, gav henne mat och uppfostrade henne. Som nyfödd övergavs hon av en tonåring i trädgården till ett buddistiskt tempel som låg högt uppe på en flodbank vid en av Mekongflodens slingrande tentakler. En nunna tog hand om henne och livnärde henne på risvatten och bröstmjölk från en kvinna i området, innan hon lämnade henne vidare till ytterligare en kvinna som var lärarinna på halvtid och spion på heltid.
Mãn är också en berättelse om snedvriden kärlek, en kärlek som måste tystas ner och aldrig får flöda fritt; en kärlek som inte får präntas in i minnen och historier. Men på en plats långt bortom tropisk hetta, där skira snöflingor sakta singlade ner, fanns en enkel och oförställd kärlek. En vanlig kärlek född ur ett vanligt möte med en vanlig man, något som för henne var mycket ovanligt. Om Ru handlade om att lära sig att överleva, är Mãn ett utforskande av kärleken.
Ru är fortfarande etta på min lista, kanske för att det var det första mötet med författarens fantastiska uttryckssätt, kanske för att jag inte är någon varm anhängare av bitterljuv kärlek. Läs mig rätt: detta är fortfarande en fullpoängare för mig. Jag muttrade över att vara sist på bollen, ”varför väntade jag så länge innan jag började läsa denna fantastiska författare?”, men nu förstår jag ju varför: det var nu jag skulle göra det, det är nu vi snart åker till Vietnam. Omläsning i all ära, men den fräschör och den längtan som den allra första genomläsningen födde – det är den jag ska ha med mig när jag kliver ut ur planet i Saigon. Jag vill se alla de fantastiska träden som hon skriver om. Äta papayan. Pannkakorna.
Gör inte misstaget att tro att Kim Thúys Vietnam framstår som ett paradis. Det gör det inte. Men det väcker nyfikenhet. Jag vill se och lära mig mer om allt det som hände: det vi vanligen matas med – unga amerikaners fruktlösa krig på andra sidan jorden – är en så yttepytteliten del. Det har hänt så mycket före, under, efter som jag inte har en susning om. Jag är inte riktig så stjärnögd och naiv att jag tror att 14 dagar på plats kan lära mig något STORT, men det måste kunna lära mig NÅGOT.
Hon är naturligtvis inte ofärgad av sin flykt heller, Kim Thúy föddes i en välbärgad familj som flydde landet när kommunisterna tog över. Det är ännu en anledning att inte inbilla mig att jag har lärt mig några sanningar bara för att jag på kort tid har läst tre böcker av vietnamfödda författare. Men jag har fått ta del av en liten bit av DERAS sanning.
Jag läser att detta är hennes tredje roman. Tredje? Var finns nummer två, när nu Ru var den strålande debuten? Varför finns den inte översatt? Jag googlar och finner att hon tycks ha skrivit den tillsammans med en annan författare. À toi, Kim Thúy och Pascal Janovjak. Det är sällan jag ångrar att jag valde tyska framför franska, men denna kvinna får mig att gnissla tänder ty google translate lyckas åtminstone få mig att förstå att jag vill läsa den här boken också. Jag har postat en fråga hos Sekwa om de tänker översätta och ge ut den, men eftersom den kom 2011 och ännu inte är utgiven kanske svaret ”inte” är givet – å andra sidan, denna författare boomar nu. Ru fick beröm, men nu börjar hon nå stellära höjder.
*) Självmål de luxe igen. Komma till saken? Skala bort fluff? Men ni vet hur det sägs: de som kan GÖR, vi andra bara skriver OM det.
Nu ska jag bomba en stund igen. Det pågår ett världskrig i mina bihålor, men flyktingarna från det kriget kommer inte att skriva några fantastiska böcker, de snyts ut och spolas ner i toaletten. Fast vad vet jag. Avloppet kanske utgör ett litet virusbibliotek i sig, fyllt av små små litteraturnördar.
dags att börja jaga julklappar?
Jag kommer kanske att avslöja en och annan julklapp bland nedanstående tips, men de tilltänkta mottagarna vet inte ens att jag bokbloggar, så de läser med största sannolikhet inte här. De är inte bloggläsare alls.
(jag vet att det är svårt för oss bloggknarkare att tro, men det finns ju folk som tycker att det dära internet, det är sånt en kollar upp nån gång i veckan på sin höjd, när en ska ha tag på en busstidtabell eller liknande)
Min julklapplista kommer inte att vinna några priser för extraordinärt unikt urval, jag spelar ganska säkert och undviker att ta ut svängarna alltför mycket. Förra året lyckades jag faktiskt ge bort en bok om Proust till en Proust-älskare som inte ens visste att just den boken fanns – den bedriften kommer jag nog aldrig att lyckas med igen. Jag är nöjd om mina julklappsböcker får någon att skina upp lite en stund, om reaktionen är ”ja, åh, den här har jag varit sugen på!” snarare än ett extatiskt ”oooooh, detta hade jag aldrig anat men det är perfekt!”.
Till familjens relativt nyutexade gymnasieläraren ger jag I am Malala. Trots att skolplikten upphör efter årskurs nio så finns det gott om skoltrötta gymnasieelever som kan behöva motiveras från tid till annan. Jag hoppas att Malalas tankar om utbildning och RÄTT till utbildning kan servera en och annan anekdot som kan hjälpa till att inspirera. Det finns väl inte någon som har missat Malala eller hennes bok, men hon är den numera världsberömda flickan som snudd på betalade det högsta priset en människa kan betala för sin rätt till utbildning.
When the Taliban took control of the Swat Valley in Pakistan, one girl spoke out. Malala Yousafzai refused to be silenced and fought for her right to an education. On Tuesday, October 9, 2012, when she was fifteen, she almost paid the ultimate price. She was shot in the head at point-blank range while riding the bus home from school, and few expected her to survive.
Till släktingen som älskar välskrivna och ymnigt tilltagna historier om hela familjer, berättelser som ger oss en hint om dåtiden, vad som har lett fram till nuet, ger jag Mikael Fants Vattnet i mars och Hanne Vibeke Holsts Förlåtelsen. Just denna släkting är sjuk och trött och läser helst pocketutgåvor på grund av bokens vikt – och som tur är finns båda böckerna i pocketutgåva nu.
Vad jag tyckte om Vattnet i mars och Förlåtelsen.
Gillian Flynn fotograferad av Heidi Jo Brady
Till vännen som halvt jobbat ihjäl sig ger jag Gillian Flynns Gone girl. Jag vill på intet vis inspirera henne att rymma, men Flynns spänningsskapande perspektivbyten och osvikliga känsla för detaljer kan mycket väl skänka en stunds välkommen distraktion från vardagen. Den är ganska tjock, så jag skulle vilja kalla det en perfekt jullovsbok ett år som i år, då relativt få semesterdagar ändå ger en ganska lång sammanhängande ledighet (oh, bliss) – åtminstone för kontorsråttor som vännen och jag. (Jag brukade jobba i en bransch där verksamheten inte kunde avstanna bara för att det var röda dagar i almanackan, men inte nu längre)
Till gudbarnen i Värmland ger jag Stora boken med Lego-idéer och (ännu en) STOOOOR LÅDA LEGO. Jag lobbar stenhårt för att ungarna ska bli ingenjörer och även om en kan invända att en bok med detaljerade idéer om vad en kan bygga kan råka lägga lock på kreativiteten snarare än att stimulera den, men jag litar på att M och A kan se boken som inspiration snarare än facit.
————————-
Annat julklappsvärt:
Belinda Bauers Betraktaren (rättsmedicin, Wales, snyggt levererat)
Pål Eggerts Borde vara död (mörk svensk urban fantasy med socialt patos)
Kim Thúys Ru och Mãn (för det sinnligt exakta och vackra)
Pär Thörns Ordningen upprätthålls alltid (smart, snygg och nyskapande samling svenska serienoveller)
PC Jersilds Ypsilon/En levande själ (för att främst den sistnämnda är en av de bästa svenska sf-romanerna någonsin, och Ypsilon knyter ihop säcken så fantastiskt fint. PC Jersild är bäst. Basta)
Bergmark Elfgren/Strandbergs Engelsforstrilogi (för att den äntligen är i mål)
Åsa Nilsonnes En passande död (för att hon är min naturliga följeslagare till Jersilds fantastiska författarskap)
Ester Roxbergs Antiloper (vänskap, kärlek, sorg)
Elizabeth Weins Code Name Verity (för spänning och en sida av WWII som inte alla känner till – och ojvojvoj, nu såg jag att hon har skrivit en bok till, den får nog bli en av mina julklappar till MIG i år)
Elin Wägners Pennskaftet (som en påminnelse om att snygga oneliners inte är en produkt av 2013 allena)
…eller så ger du bort en e-boksprenumeration från Novellix. Jag undrar om jag inte ska få en sån också.
Allt kludd av ondo?
Jag glömde ju en glad nyhet i gårdagens runda – Arga Bibliotekstanten bloggar igen!
Jag älskar Metallica men/och (jag kan inte bestämma mig för exakt hur elakt detta är, speciellt mot herr Trujillo – kan vi kalla det ”elakt med kärlek”?) höll på att skratta mig fördärvad när Arga lade upp en bild på hur bra det kan bli när folk kladdar i böcker fastän de egentligen inte ska.
PS fast Metallica har ju faktiskt ingen keyboardist, så då är det inte dem vi är elaka mot
en nyhetsrunda i den svenska bokvärlden
Forma Books Blog Awards har delats ut, mitt hjärta finns hos Breakfast Book Club men är den NÅGON som kan få mitt godkännande att piska dem så är det Marcus och hans blogg Marcusbiblioteket! Marcus är trevlig, vet att uppskatta katter OCH han skriver en bokblogg som är precis så där ljuvligt bred som jag vill att en bokblogg ska vara. Han har inte bara bred boksmak, har ser också böcker ur ett brett perspektiv. Ingen kan dissekera (i positiv mening – minns att jag är gammal medicinstudent och vetenskapsnörd) ett bokomslag så intressant som han, ingen hittar lika vackra och roliga bilder, ingen hittar sådant bokbling. Jag kan fortsätta ösa lovord väldigt länge. GRATTIS MARCUS!
Sista timmen vann priset för årets nischade blogg (Instagrambokblogg, alldeles briljant!) och Bokunges bloggpost Prinsen och pojken vann priset för årets recension.
———————————
Forma var det ja… Jag ser fortfarande Massolit som ganska nya och pigga uppstickare (jag är trög) men idag slog nyheten ner som en bomb i åtminstone min feed –
Massolit Media AB förvärvar Forma Books av ICA Gruppen.
Massolit Media AB (publ) förvärvar Forma Books AB av ICA Gruppen AB (omx). I Forma Books ingår varumärken som B. Wahlströms Bokförlag, Damm Förlag, Bokklubben Livsenergi, ICA Bokförlag samt Ponto Pocket. Forma Books äger även 50 procent i jultidningsförlaget Brafö AB.
…OJ! Hoppas detta blir bra, Massolit tar ett jättesteg och förvaltar fr o m nu ett antal riktigt fina varumärken. Lycka till!
———————————
Nästa goda nyhet är att Sekwa, denna ljuvliga franska pralin i den svenska förlagsfloran, startar ett imprint: ETTA
I vår jakt på välskrivna och intressanta franska samtidsromaner snubblar vi ideligen över engelskspråkiga böcker som väcker vårt intresse. Men nej, inte ska väl vi, vi måste hålla fokus på det franska, det är ju det vi är bäst på… Men ibland kan vi inte låta bli, som för något år sedan, när vi läste Lydia Davis och föll pladask. Tanken och drömmen om att också ge ut engelskspråkig litteratur väcktes igen. Och nu, nu har vi bestämt oss och ETTA är ett faktum.
Jag muttrade för ett tag sedan att jag är allt annat än frankofil (men är det några som kan förvandla mig så är det nog Sekwa), men ANGLOFIL är jag helt visst (snudd på gränsande till anglomaniker) så JAAAAA! Bring it on! Detta kan bara bli riktigt riktigt bra. Dags att lägga till ännu ett bokmärke, med andra ord.
———————————
Tråkigare för alla oss som älskar X Publishing är att ett litet underbart kvalitetsförlag också kan sänka människorna bakom, som sliter med det.
Ett förlag av vårt slag kräver idag energi och full uppmärksamhet alla dagar på året, vilket kan bli en svårlöst ekvation när man även har annat än företaget att ta itu med. Vi har under hösten ställts inför nya utmaningar och två möjligheter: Att göra en anpassning av utgivningen och bli något annat än vad vi vill vara, eller att lägga ner. Så sett finns för oss bara ett val.
I skrivande stund pågår förhandlingar med intressenter om en möjlig överlåtelse av vår utgivning, eller andra för oss intressanta lösningar. Vi håller vägarna öppna, detta med våra författarskap och titlar för ögonen. Vi har gott hopp om att hitta den bästa av möjliga lösningar.
Förlaget har stått för många intressanta boksläpp de senare åren, mycket bra YA, så detta var en mycket tråkig nyhet. Min inre fyraåring hoppas på snäll magisk drake som räddar allt.
träningsläger pågår
Den som har hängt med ett tag vet att en älskad fyrbent familjemedlem blev väldigt dålig oväntat snabbt och lämnade oss för några veckor sedan. Han var familjens hårigaste boktok och han älskade när vi läste för då höll vi oss STILL. Mycket social herre. Vi är ju inte helt utan fyrbeningar nu heller, men den yngre generationen är aningens mer rastlös och kan på sin höjd (”på sin höjd” – uj, det blev vitisigt värre) tänka sig att övervaka läsningen på avstånd. Sankt Astor (yes, han är kanoni… förlåt, kattoniserad här) var mer närgången. En varm kelgris som rättvist alternerade mellan husses och mattes knä. Mycket saknad. Mycket.
…fast det kanske ligger något i det där med att vi alla har roller. Även djuren. Tänk om lillsprallisen kan bli ny bibliotekskatt nu när platsen är vakant? Han LÅG STILL i knät några 90-sekundersvändor.
En stund senare parkerade han sig på tidningen jag läste. Ja, ska han nu lockas att bli ny bibliotekskatt så kunde jag ju inte köra ner honom heller. Artikeln om Merete Mazzarella fick helt enkelt vänta.
Vi får se. Varje gång jag försöker med ett litet ”du har fler cyklar än jag har katter” så kontrar sambon med ”men du har fler böcker än jag har cyklar”. What to do?
en oväntad roadtrip
En dag till skänks? Ja tack! Eller ännu hellre: en hel semester.
Jag rotade i en fyndlåda – jag tror att det var Akademibokhandeln som sålde ut det föregående årets läsecirkelböcker – och det var den minsta lilla boken (10 x 15 cm) som fångade min blick: En dag till skänks. Författaren Anna Gavalda har levererat både succé (Tillsammans är man mindre ensam) och gäsp (Jag älskade honom) till mig förr och det var verkligen så att bokens blotta litenhet drog åt sig både blicken och handen. Jag lever kanske kvar i dockskåpsåldern och allt smått är gulligt. Nä. Men ibland är en liten välriktad bok alldeles rätt. Speciellt när själen ekar ”Paris”.
Snälla Brorsan Simon ska på bröllop. Till den Ordentliga Hustrun Carines enorma förtret låter han Bohemiska Systern Garance åka med från Paris, söderut. Utefter vägen messar Eleganta Systern Lola, hon vill också bli hämtad och Ordentliga Hustrun Carine blir bara surare och surare. ”Spill inte nagellack på mina säten!”
De ska alltså gå på på bröllop, hela det där lite omaka gänget, men när de kommer fram till slutdestinationen växer hornen ut. ”Det verkar ju bara vara toktrist här. REVOLT!”
Till allas förvåning är det Snälla Brorsan som initierar rymningen. De drar! De drar till Slottsjobbande Broder Vincent, lämnar Ordentliga Hustrun (men snor med sig bröllopsgåvan!) åt sitt öde och hamnar slutligen på ett annat bröllop istället.
Fyra vuxna syskon tar sig en galen minisemester, de tillåter sig att bli ungar igen för en (sista?) stund och det låter ju kul och lite galet. Det är en utomordentligt trevlig resa att få följa med på (och det slutar med bästa sortens kärlek: en pälspåse fylld av gos får följa med någon hem) men någonstans utefter vägen tycker jag att de mysiga syskonen blir lite snobbiga och elaka. Carine är rätt trist och sur, men jag inser att jag nog skulle vara hon (kanske för att jag aldrig har vuxit upp med syskon och är en rätt ordentlig och tråkig typ) och den insikten svider. Syskonen doftar nästan lite mobbare. Den lilla lilla boken med det stora språket förvandlas från en exklusiv liten munsbitsfyra (tänk Valrhona) till en ganska stark men ändå bara trea (tänk saltlakrits-Plopp).
Paris då? Njä, Gavalda till trots: det är ju FRÅN Paris de åker. Rolig roadtrip, en trevlig bagatell, men jag kommer inte att behålla den här boken i minnet någon längre stund.
————————
Bonus: språkskoj från väninnan som jobbar ute i stora världen
Bara i Belgien: en lite mindre vetande beskrivs som att han ”inte har alla frites i struten”.
Jag VET. Vi ska vara snälla. Vi ska inte göra oss lustiga på andras bekostnad, men… det var rart. ”Inte alla frites i struten” alltså. Jag själv? Inte alla paddlar i stallet.
Brassällskap. Eller bara bra sällskap.
Just nu vid brasan – tunnelbanekonst och Gavalda. Kaffe. Rom? Glögg? Något av det får det bli när jag ska kura skymning i dag. En intensiv helg ska avslutas lugnt och fint.
Update: en Courvoisier fick det bli. Helgens första och sista alkoholkonsumtion.
ett brandtal till novellens försvar och romanerna en ”borde” tycka något om
En kan debattera Facebooks värde intill tidens (eller åtminstone Facebooks) ände, men jag hittar ofta underbara kommentarer i fejjanfeeden. Annars skulle jag inte hänga där. Eskapix lade ut en artikel om den underskattade novellkonsten tidigare i dag och Jenny Lundin sammanfattade det lika underbart som en riktigt välskriven novell:
”Tycker det är synd att novellen verkar ha så låg status i litteraturen idag. Noveller är fantastiska. Att läsa en bra novell är som att bli upphånglad i klädkammaren på en fest av nån man knappt vet namnet på.
Romaner är mer som att dejta. Man får lägga ner en hel del tid och oftast är det inte värt det.”
Nu är dagarna av klädkammarhångel förbi (fast det vore ett snyggt partytrick att dra in K på kattvinden och säga ”pssst, du vet inte vem jag är!” innan jag hånglar upp honom, sånt ska sannerligen inte underskattas) så länge sambon står ut med mig och mina bokhögar (det bokhögsorsakade köttsåret på mitt lår har förresten läkt nu, men det tog tid) men liknelsen är fantastisk!
En snärtig novell kan servera fantastiska överraskningar med ganska liten insats medan en dyr och platskrävande (se det inte bara rent fysiskt!) roman kan ge riktigt dålig lön för mödan. Det ligger nog i människans natur att trilla i fällan och generalisera (trots att en del gör det oftare än andra) men jag blir lika ledsen varje gång nån säger ”jag tycker inte om noveller”. Fast det är väl lika lite min plats att påpeka att ”du har bara inte mött den rätta än” som det var under alla de singelår då jag erhöll välmenta men oönskade kommentarer om att möta den rätta kvinnan/mannen. Så – jag ska inte vara förnumstig och skriva nån på näsan men NOVELLER ALLTSÅ, UNDERSKATTA DEM INTE.
(oj. jag slant.)
——————————
Ibland talas det om böckerna som folk ljuger om att de har läst och Ayn Rands Atlas shrugged från 1957 är nog en av toppkandidaterna. Älskad och hatad. Jag har den, men jag har inte läst den.
Jag köpte den faktiskt innan jag ens hade förstått kontroversen (eh, ja, det finns böcker i väntehyllorna som har samlat damm i mer än femton år…). Med risk för att avslöja min forna ytlighet (nu är jag naturligtvis en mycket bättre människa, hum hum) så fanns det en tid då mycket få romaner under 800 sidor fann nåd och på den tiden kvalade denna tegelsten in just på grund av Tegelsten Med Stort T.
(OH. SJÄLVMÅL. Tegelstenar vs noveller. nej, jag läste inte många noveller på den tiden.)
Elin Lucassi på Litteraturmagazinet gör slag i saken – dags att läsa! Hon bjuder in oss att följa med på resan, antingen genom att läsa med som nätbokcirkel eller att åka snålskjuts (min egen tolkning av vad jag tänker göra) och ta risken/chansen att läsa den genom hennes ögon. Jag väljer just det sistnämnda.
Ibland är det skönt att vara en ganska enkel människa, jag har aldrig känt något behov av att ljuga om att jag läst den eller den boken, men jag tycker att det är kul att läsa om vilka böcker andra ljuger om – om inte annat så för att ännu en gång formulera inför mig själv om jag borde ha läst boken ifråga eller inte.
Borde. Det där ordet. Pratade just med min 66-åriga halvsyster om det. Varje år som läggs till livet ger ännu en insikt om att ”borde” är skräp. Men ändå. Just i fallet ovan ser jag ”borde” i meningen ”skulle kunna vara trevligt/nyttigt/nödvändigt att”. Att-läsa-listan är redan enorm men det skadar sällan att omvärdera den.
Åh Ender… varför ska din skapare vara så dum?
Jag är kraftigt insyltad i HBT-världen och blir alldeles matt över Orson Scott Cards åsikter. Jag kände inte till hans åsikter när jag först förälskade mig i historien om Ender. Jag läste Ender’s Game julen 2000 och det var en riktig nostalgistund att läsa om den och en massa annat i min gamla bokdagbok i kväll (jag har inte riktigt vågat göra det förut, de flesta av oss hinner kraftigt ändra både litterär smak och syn på livet på 13 år och jag minns knappt vem jag var då). Min text om boken är kortfattad men milt sagt lyrisk och historien har stannat i tanken sedan dess. Klart jag vill se filmen. Jag VILL! Men vill jag sponsra författaren?
Socialist-Simon sammanfattar det bra. Där konstateras också att bara genom att vi just skrev om detta, att det surras om filmen, så får Card publicitet oavsett hur mycket (eller lite) royalties han får.
Jag vet inte. Jag vet fortfarande inte. Hur tänker du?
PS JAAAA, bokdagboken ser förfärlig ut – en hemma-html:ad sida gjord 1999 – vad TROR ni? Av nån anledning har den blå bakgrundsfärgen försvunnit också (eller så fixar inte min eldräv den).
PPS Roligt att finna var en lyrisk text om Hanne Vibeke Holst. Det var alltså då jag hittade henne!
när goda nyheter kommer i par
Efter flera galna jobbdagar (eller framför allt: dito kvällar…) på raken var jag kanske kanske lite beredd att skrika rakt ut framåt eftermiddagen idag – men så lade en vän upp ovanstående Carroll-citat på fejjan och allting kändes en smula bättre igen. Om de bästa är lite galna så måste jag vara puuuuurt fantastisk. Gött!
…och så landade ett mail från Booked, jag får läsa Mattias Kristianssons Bake my day och det gjorde mig överlycklig! Vi träffade honom på Bokmässan (Suz hade träffat honom förr) och maken till rar människa. Han bakar, plåtar, skriver och layoutar själv. Multibegåvning!
Jag kommer att vanka som en äggsjuk höna i väntan på boken. Jag är lite less på julhelgens konsumtionshets – men visst vore det fint att baka julklappar åt nära och kära?
PS jo, han bloggar också
#bookedbakemyday
prioriteringar
Portugisisk kollega har sin flagga på väggen idag. Tackade henne av hela mitt hjärta för att vi nu kommer att slippa läsa om varje andetag som Zlatan skulle kunna tänkas dra i Brasilien.
Bokmoster muttrade lite över min statusuppdatering på fejjan imorse – men tänk så här Sussi: Zlatan får stanna hemma, men Bokmässan tar oss ändå till Brasilien. Inte illa!
Ru, den lilla stora boken
Så slumpade det sig så fint att sömnlösheten – den som oftast yttrar sig i att jag blir klarvaken vid helt fel tidpunkt – ändå var ganska snäll idag. Att få vakna bara en timme innan klockan ringer, och därför faktiskt kunna unna sig att vakna på riktigt, läsa ut en älskad bok och sedan inleda dagen med att skriva om den: bliss.
I teorin är Ru en bok att njuta i små små munsbitar, likt en utsökt bit choklad eller något annat exklusivt. Ni vet det där måttfulla som alltid låter så tjusigt. I teorin. Som alla andra lyckas med. Inte jag. Tjusig is not my middle name.
Denna lilla stora bok på blott 140 alls icke tättskrivna sidor räcker ändå oväntat länge eftersom jag läser, läser igen, går tillbaka och läser en fjärde gång. Femte, på vissa sidor. Som så ofta numera blir min beskrivning en sådan som skulle få mig själv att sky en bok. Detta är ingen bok som serverar en sammanhängande historia från punkt A till C via B.
Ru serverar brottstycken, situationer, en ström känslor och iakttagelser i en allt annat än kronologisk ordning. Hanoi, Saigon, en strand i Malaysia, lilla Granby i snöiga Kanada, hit och dit, härs och tvärs. Just det som min stundtals lätt autistiska ingenjörssjäl kan tänkas INTE uppskatta alltså. Precis så och förmodligen just därför.
Kommande veckor så tänker jag ge dig tips på böcker att ge bort i julklapp. Detta är en av dem. Ru ska du ge till någon som vill resa i fantasin sent om natten. Någon som klarar att kastas från smärtsamma minnen av en stad där små barn runkade av gubbar för en billig skål soppa till matminnen så doftstarka att du vill resa dig och göra vårrullar eller kryddig papayasallad.
Kudos också till Marianne Tufvesson. Att översätta detta jonglerande med ord kan inte ha varit lätt. Mycket fin översättning.
Jag inbillade mig att jag skulle kunna ge bort den här boken, MIN bok (allt för att lätta ballasten av böcker ni vet: 14 Billysar and counting) men INTE EN CHANS. Denna bok stannar med mig. Hos mig. Den är fylld av små små hundöron. Den ska läsas igen.
Och den är ju så liten och tunn ändå. Tar ingen plats alls, mer än i hjärnan lång tid efter att den blivit läst. Solklar femma för mig.
Ru betyder vaggsång. Ironin i det va? Kärlek.
den där texten som leder in i något annat
Ni vet hur det kan vara när det känns lite som om Kosmos konspirerar. Jag har sneglat lite på Paris, tänker tankar om en sen vårweekend nästa år – och plötsligt är Paris överallt, till och med i min Ru (nåja, med tanke på att fransmännen härjade såpass länge i Vietnam så är det inte helt otippat). En äldre släkting tar oss dit i drömlika sekvenser och som så ofta i denna bok så räcker det med några få meningar för att jag ska vara DÄR.
Paris bjuder på dubbla tillfällen att nörda. Jag är svag för gamla kyrkogårdar och Père Lachaise är kyrkogården av alla kyrkogårdar (OK, pyramiderna i Giza är möjligen fetare, men de spelar lite i en annan division), t o m Highgate sägs vara inspirerad av denna plats. Père Lachaise kan inte erbjuda samma trolska miljö, men det är en utomordentligt vacker plats och jag känner som kyrkogårdsnörd att det är en nödvändig skalp att plocka.
Highgate har Marx, men Père Lachaise trumfar stort med Oscar Wilde. Åh Oscar! Topp tio på onelinermästarlistan genom alla tider, dessutom i topp på listan över drömbloggare och aldrig aldrig slutar han att vara aktuell. Numera går det inte att kyssa hans grav, alla de läppstiftsbemängda läppar som nuddade stenen höll alldeles på att sabotera gravplatsen så numera är den invallad.
Vackra kyrkogårdar är underbara. Att leta upp författaridoler på desamma är en riktig favoritsport. Det är en mycket mycket roligare jakt än det där som pågår på burken nu – ni vet när 22 vuxna människor jagar en stackars lädertrasa…
you had me at hello
Om jag finge en tia för varje gång jag sagt ”varför segade jag så länge…?” om en fantastisk författare så skulle jag kunna köpa MASSOR av böcker.
Um. Vänta nu. Det gör jag ju redan.
Nåväl: Kim Thúy. JISSES! Jag skulle läsa brittisk deckare igår, men insåg att det är mindre än 50 dagar kvar tills vi åker till Vietnam och ääääär det inte dags att ta tag i Ru? Jo. Det var det. Pocketutgåvan är liten och lätt, egentligen den perfekta sänglitteraturen för en sådan som jag – som vaknade fyra på natten, för pigg för att somna om men för trött för att vilja riskera att få en tung bok i nyllet om undret (att jag skulle somna om) skulle ske.
Foto: © Benoît Levac
Jag har redan kommit ut som hundörevikare (i mina egna böcker, mind you), men jag viker inte öron där jag är, jag viker små små öron högst upp på de sidor jag vill återkomma till. Sidan 19 till exempel:
”Min första lärarinna i Kanada ledsagade oss, de sju yngsta bland vietnameserna, när vi skulle ta oss över bron till nutiden.”
(att som lärare få ledsaga över bron till nutiden. åh! ÅH!)
–
–
–
”Vi blev som hypnotiserade av hennes runda höfter och svällande bakdel som gungade rogivande i sakta mak. Likt en ankmamma vaggade hon framför oss och visade vägen mot den trygga hamn där vi skulle få bli barn på nytt, vanliga barn omgivna av färger, teckningar och bagateller. Jag kommer alltid att vara henne tacksam för att hon tände en första längtan i mitt immigranthjärta, nämligen att kunna svänga på rumpfläsket så som hon gjorde.”
(…få bli vanliga barn omgivna av färger, teckningar och bagateller. är det mycket patetiskt att pipa fram ännu ett ”ååååh”?)
Min ymniga ändalykt knorvlar ihop sig med en djup suck av lycka, celluliterna dansar en liten yster polka innan de också slår sig till lycklig ro. Aldrig förut har jag läst en så kärleksfull beskrivning av en bredrumpad medsyster. I morgon är det jag som skumpar lite extra stolt när jag vaggar fram i korridoren på jobbet. Vi har massor av nyanställda som kan behöva ledsagas över bron till tågkunskap, kanske kan jag få heta ankmamma istället för strukturtaliban. Ljuvligt!
Årets första julklapp till mig själv är spikad: jag behöver naturligtvis Mãn också. Det vet jag redan, trots att jag har hundra sidor kvar i Ru.
”Jag kom till världen under Tet-offensiven några dagar in på det nya året, Apans år, när explosionerna från de långa smatterbanden som hängde utanför husen ackompanjerades av knattret från kulsprutorna.”
Vi föddes samma år, hon och jag, med bara en månads mellanrum. Staden hon föddes i hette Saigon, nu Ho Chi Minh City, och det är där vi ska bo de tre första dagarna i Vietnam. Jag kommer att dammsuga nätet efter intervjuer där hon talar om sitt land, sin stad. Tipsa gärna om du redan vet någon sådan artikel.
Jag är sist på bollen, som så ofta, men det gör ingenting. Jag NJUTER som jag inte har njutit av en bok sedan jag läste Åsa Nilsonne i somras. Nu ska jag dyka ner i sängen med min Ru igen. Ännu en natts sömnlöshet känns plötsligt inte lika tröstlös, men helst behöver jag ju sova, förstås.
it’s not you, it’s me
En av de saker som får folk att fnissa åt mig ibland är hyllorna och högarna med olästa böcker. Medboktokar brukar förstå, men i vissa fall kan till och med en del av DEM frusta en aning och tycka att jag kanske borde beta av det jag redan har istället för att fylla på med fler dåliga samveten.
Min vän Loveina är en boktok av hög kvalitet. Hon hälsade på oss i somras, hon gillade de kreativt utplacerade högarna (min filosofi: det finns inget rum som inte förskönas av en random bokhög! lättja och slump har absolut INGENTING med saken att göra. umf.), hon hånade mig inte och kvalade därför in i den exklusiva #boblmaf-liga som tillåts plocka ut EN bok av alla de mer än 600 olästa som jag ska börja läsa numedengångNU.
Loveina valde Den trettonde historien av Diane Setterfield. Intressant!
På pappret är den nämligen perfekt. Den göder min grava anglomani. Den berättar om ett fantastiskt bibliotek som tillhör en spännande kvinna, en framgångsrik och mystisk författare som plötsligt vill ha hjälp att skriva sin biografi. Familjehemligheter, bokrelaterat detektivarbete – ah, what’s not to love?
Men kärlek uppstod inte.
Jag låg i gräset i en park i Windsor och läste boken, men kärlek uppstod inte.
Jag satt på ett café i Berlin och läste boken, men kärlek uppstod inte.
Jag har försökt här hemma, med en spinnande katt i knät, men kärlek uppsto… ja, ni fattar.
Om jag ska försöka analysera så gick den för långsamt fram för den otåliga variant av mig som härskat de senaste månaderna. Det mystiska drog inte iväg så skruvat som jag hade hoppats. Jag hittade ingen att riktigt tycka om (en av de barnsligare sidorna av mig: jag vill hitta åtminstone en liten bifigur att riktigt heja på). Det kan mycket väl vara så att hypen, att ”alla andras” lovord knuffade mina förväntningar lite väl högt.
Så många böcker, så lite tid. Många älskar den här boken, men jag får stå kvar utanför just DEN gemenskapen. Jag drar iväg på nya äventyr till… till… till Yttre Hebriderna! Boken åker in i bokhyllan. Den KANSKE får en sista chans om något år innan den hamnar i byteshyllan på jobbet.
Sharp Objects
Starten var inte den bästa. Jag låg i badkaret och hetshulkgrät, veterinären hade just ringt och hennes prognos för älskade katten var dyster. Även om det inte var helt kört så hade jag nog mycket medicinsk koll för att inse att jag lika gärna kunde ställa in mig på det värsta. Klamrade mig fast vid boken. Det ska en bok som Sharp Objects till i en sån sits. Inte för att den är nuttegullig, tröstande, fin, mysig – nej, för att den är så skruvat förfärlig att den fångar från sida 1.
This family isn’t nuclear.
It’s toxic.
Camille Preaker längtar inte hem till Missouri. Hem? Chicago är hemma. Reporterkarriären går kanske inte lysande, tidningen är kanske inte den mest välkända men –
Men. Hon. Slipper. Missouri.
WICKED above her hipbone, GIRL across her heart
Camilles chef har ett uppdrag till henne. ”Ey, du är ju från den där lilla stan?” Den lilla tidningen är alltid minst tvåa på bollen när det gäller alla maffiga fall. De kan inte konkurrera med de större tidningarnas överlägsna resurser. Men den lilla hålan söderut, där ett barn hittats strypt till döds, med alla tänder utdragna – DÄR kan de vara etta på bollen. Camille med sin lokalkännedom kan ju krama ur det lilla extra. Snyftiga reportage med familj och vänner. Hon är ju en local, om än förrymd. Henne måste de ju lita på?
NASTY on her kneecap, BABYDOLL on her leg
Han tycker ju om henne. Han vet att hon är trasig, att hon ganska nyss kommit på fötter. Han vet att hon knappast längtar hem. Men han kunde aldrig ana, han chefen, vad han utsätter henne för när han skickar ”hem” henne. Hennes rika mamma har ju ett stooooort fint hus. Gratis boende och en tårfylld familjereunion, what’s not to like? Det är dags att glömma och förlåta, dags att gå vidare.
HARMFUL on her wrist, WHORE on her ankle
Camilla möter en blek man på trottoaren, han har just hittat lik nummer två. Ännu en död liten flicka. Strypt. Utdragna tänder. Och det, mina vänner, är ändå bland det minst vidriga som händer Camille när hon kommer hem. Gillian Flynn är Queen of Dysfunc skrev jag för några dagar sedan, och hennes familj är så vidrig att Flynn fann sig manad att skriva att hon visserligen är från Missouri, men att hennes egen familj är TREVLIG-tackar-så-mycket i efterordet.
Den där chefen som gillar Camille, han visste inte vad han gjorde. Nu är det Camille som svävar i livsfara. Hon, som skurit sig själv halvt sönder och samman, är det sundaste i familjen. Ohotat.
Linda skrev vid ett tillfälle att Sharp Objects var hennes favorit-Flynn och jag är böjd att hålla med. Den är inte lika ordrik som Dark Places och Gone Girl (”bara” 320 sidor), den är lite slankare, lite snabbare. En lean, mean horror machine. Alla tre böckerna bjussar på suveräna historier, men den här hamnar på topp just på grund av det smidiga formatet. Flynn får in så mycket ändå, även när hon inte skriver låååångt.
MODERNISTAAAAAA! Översätt! NU!
Edit: den FINNS på svenska, berättar herr S: Vass egg. Den gavs ut 2006 men jag känner inte igen förlaget Jentas och boken verkar vara halvsvår att få tag i.
stories come in all shapes and sizes – Meet the Somalis
Herr Eggert tipsade om något riktigt bra på fejjan – Meet the Somalis.
Meet the Somalis is a collection of 14 illustrated stories depicting the real life experiences of Somalis in seven cities in Europe: Amsterdam, Copenhagen, Helsinki, Leicester, London, Malmo, and Oslo. The stories allow readers a unique insight into what everyday life is like as a Somali in Europe. Meet the Somalis is based on the firsthand testimonies of Somalis in Europe interviewed during six months in 2013.
Läs om Mustafa i Malmö, Saafi i London och många fler. Gillar’t, det är snudd på Persepolis-klass!
men jag kan sluta när jag vill, del 4718157
Jag känner en kvinna som trodde att hon skulle hämta ut ett mobilskal idag, men när hon mumlade paketnumret på utlämningsstället så fick hon istället en stor tung låda med böcker som hon inte ens kom ihåg att hon hade beställt. Samma kvinna har ett KÖTTSÅR ovanför knät efter att ha sprungit in i en bokhög, staplad på GOLVET (n b såret är alltså ovanför knät), och rivit sig på ett bokhörn. <— min bekännelse till Suzann, nu upphöjd till allmän beskådan. Begapa denna min bloggade skampåle.
Jag har alltså så ont om plats för mina olästa böcker att en del av dem staplas på golvet. Jag har förvisso korta ben, men när jag får en reva från ett vasst bokhörn ovanför knät är det lätt att gissa hur högt de där högarna på golvet vinglar. Lägga högar på annan plats, icke på golv, säger du? Njä. Där är det redan fullt, av… av… av bokhögar.
Till mitt försvar så får jag säga att det var minst en julklapp i den där lådan.
att inse sina begräsningar
Jag gjorde’t, men det var inte utan att det sved!
Jag lämnade tillbaka tre böcker, olästa, och jag gick ut igen utan att passera snabblånehyllan, utan att slänga ens en snabbtitt på hyllan med nyutkommet, utan att… ja, jag har till och med raderat reservationslistan. HELA LISTAN. T o m de där böckerna som jag redan har avverkat flera månaders kötid på. Det svider, som sagt, men det svider ännu mer att hämta hem guldklimpar i onödan. Nu berövar jag inte någon annan några böcker bara för att jag har en svacka.
Svackan? För mycket jobb, för mycket mörker (jag vet, det är mysigt att läsa när det är kolsvart ute, men all min energi försvinner den här tiden på året), för mycket stress och för mycket depp. För lite sömn. Böcker kan ofta råda BOT på allt det där, men just nu funkar det dåligt.
Så susade jag iväg till förträffliga Marcusbiblioteket för att se vilken sorts bokkonsument just jag är. Finsmakare såklart, men jag kan ju lika gärna befästa den kunskapen hos Marcus. Känslig finsmakare med utsökt Fingerspitzengefühl och… Nähä. En simpel slampig bokknarkare, en allätare som VRÄKER i sig skriven text. Jaha. Insikten svider. Men ja. Det är sant. Jag knarkar böcker.
Hej, jag heter Siv och jag är en biblioholist. Idag tog jag första steget – igen, innan jag ens hade gjort testet – och insåg mina begränsningar. Erkände dem för mig själv.
Och nu bjuder jag god natt, ty nu ska jag gå och lägga mig med Gillian Flynn.
PS Jag bar åtminstone iväg tio böcker, och ett nummer av Ottar, till byteshyllan idag. Alltid nåt.
PPS adlibrismissbruket tar jag tag i en annan dag
Paris mon amour
Jag har ju en faiblesse (se där, franska 😉 …men nej, jag kan inte franska) för att köpa julklappar och födelsedagspresenter till mig själv. Ofta av papper med små tecken på. Böcker.
Dame Breakfast Book Club herself, fru Lindholm, var i Paris ganska nyss. Det har jag skrivit om förut. En blick på boken ovan och den var redan min i fantasin. Ni förstår ju: metro, historia, Paris. MIN. Födelsedagen var mest en billig ursäkt. Jag har dock inte börjat läsa den än, joooo, jag har bläddrat lite – men jag läser Paris, jag läser ett mord i Paris. En kittlande historia, och det åks metro! Mer om det en annan dag. Jag ville bara skicka ut en liten teaser.
Vilken är din bästa Parisbok?
(tulle, kolla här :´-))
regn och mörker tarva dessa sysslor
Brasa, böcker och en skvätt lagrad rom i biblioteket. Den röda luddbollen fattas mig, men det är ingen anledning att inte njuta av det som finns kvar. Drömmer mig tillbaka till sommarens färder i London Underground och börjar så smått fundera på vilka böcker som ska få följa med till Vietnam.
Vad läser du ikväll?
(inte så) Anonyma Biblioholister 