Arkiv för november, 2013

en konstrunda i fåtöljen

theroundelPaul McDevitt gjorde verket som fick äran att pryda omslaget

Att resa, det är en fråga om inställning. Det går att förflytta sig hundratals mil rent fysiskt och ändå välja att missa massor av intryck, och det går att återbesöka en stad och en stämning hemifrån sin alldeles egna fåtölj. Ikväll har jag åkt tillbaka till London och gått på konstrunda.

I somras konstaterade jag att jag redan hade väldigt många av böckerna som säljs på London Transport Museum (jag var på fullt allvar på väg att skriva ”pinsamt många”, men vadå?) – men det fanns några att sukta efter fortfarande. Tamsin Dillons bok The Roundel: 100 Artists Remake a London Icon kom ut redan förra året, men det var först i år – för att fira att London Underground fyller 150 år – som jag köpte den.

artonthe

För mig är London Underground konst i sig själv (inte bara när jag plåtar sambon på vift i gångarna), en underbar organism som transporterar människor till upplevelser varje dag året runt. Det finns något att upptäcka bakom varje krök, och Transport of London är också ett av världens bästa företag när det handlar om att använda konst som vardagsnjutning och bruksföremål.

Det är en ära för konstnärer att få göra bilden som pryder nyutgåvorna av tunnelbanekartan (jag antar att jag inte behöver berätta att jag samlar på kartona i fickformat? oj, nu gjorde jag visst det ändå, för tydlighets skull) och LU är kreativa i sitt arbete med information. Sällan är säkerhetsrelaterade budskap så snygga som när LU smäller upp dem på väggen i posterformat. Det som blev LU var från början många företag, när de började enas och knyta ihop sina tunnelbanelinjer insåg de tidigt att konst och vackra posters var ett utmärkt sätt att profilera sig.

totthmcrtrdDetalj från Eduardo Paolozzis mosaiker på Tottenham Court Road-stationen

2008 fyllde den runda London Underground-loggan 100 år (min inre petimäter vill påpeka att den designen som vi känner igen bäst idag, den gjorde Edward Johnston på 20-talet) och för att fira det bjöds 100 konstnärer från hela världen (ja, några svenskar också) in för att göra sin alldeles egna version av loggan, eller vad den inspirerar till. Boken är ett försök att sammanfatta resultatet, men jag inser naturligtvis att det lilla formatet inte gör de fullstora verken rättvisa.

Foton, Warholinspirerade prints, akvareller, installationer – ingen kan komma och säga att resultatet var strömlinjeformat. Jag kan inte påstå att allt är snyggt eller ens intressant i mina ögon, men fördelen med en bok som presenterar 100 konstverk är att det ska rätt mycket till för att en inte ska hitta NÅGOT att tycka om. Till varje bild finns en kort förklaring där konstnären så har funnit lämpligt. Mina favoriter? Paola Pivi, Harold Offeh, Michael Lin och Susan Hiller har gjort några av de verk som jag mycket gärna skulle ha på väggen hemma.

The Roundel är en bok att återvända till, förutom alla fantastiska loggor finns några fina texter, en av dem signerad min storfavorit Claire Dobbins (hur jag älskar henne…). Jag har en och annan humanistvän som älskar konst men som ännu inte till fullo förstår sig på tunnelbanans storhet som den där magiska organismen betraktat. Jag ska använda den här boken för att stilla stilla omvända dem. Hot eller löfte? Bestäm själv.

Annonser

serendipity, när zombier möter Star Trek

Plötsligt händer det. Jag upptäcker av en slump att TV6 förgyller min snuviga fredagskväll i november genom att skicka på Star Trek-filmen från 1979 och jag går ännu en gång i spinn över Uhura. Professor Balthazar i all ära, men när jag växte upp i två-kanaler-på-tv:n-och-Nygammalt-regerade-Sverige på 70-talet så var lyckan fullständig när mamma och pappa var hos nån kompis och jag glömdes bort ensam framför TV:n så att jag kunde kolla på Månbas Alpha och Star Trek. Jag satt så nära rutan att näshåren sprakade. Uhura var coolast av alla och Mr Spock var min drömman (jag skojar inte, mamma och pappa undrade vad som var fel med, pja, Björn Skifs? Björn Ulveaus? Stenmark? Donny Osmond?). Det är inte direkt en slump att min storörade katt också heter Spock.

nostalgijaglycklig nybliven Uhuraägare vid ett köksbord hos faster och farbror på Widells väg i Malmö – dockan ville emellertid inte vara med på bild. wooohoooo, radion, kolla radion!

När det skulle till att köpas bonusjulklapp på Caroli City (avd. ”stunder jag aldrig glömmer”) svek jag ändå drömmannen – Spock-dockan var så ful att jag bad om Uhura. Numera är hon också tyvärr ganska ful eftersom jag någon gång under 197x bestämde mig för att frisera henne själv och sådant är ju sällan en bra idé.

mydolls

När jag tömde mitt föräldrahem för två år sedan så var det två dockor som fann nåd, som fick överleva och som numera bor i mitt penselställ (!). En Barbie så gammal att hon var HELT ute när jag var barn för hon kunde inte böja en enda kroppsdel (pappa hade fått den hängd på ytterdörren av en försmådd kvinna någon gång i mitten av 60-talet, innan jag ens var född) och min Uhura. Frisyren var inte RIKTIGT så illa som jag mindes den. Vi kanske kan kalla det sidecut?

Vad vill jag med allt detta då, förutom att vädra en medelålders puff av nostalgi? JO. Det är nu de enorma och spretiga högarna med olästa böcker kommer in, för vad fann jag väl inte där? Night of the Living Trekkies. Zombier OCH Star Trek. Natten var räddad. Insert cliffhanger. Jag berättar mer om boken i morgon.

zombietrekkies


Nej, ta inte slut! Inte!

Det där med att vara förkyld, det låter så fint i teorin. Att vara så förkyld att det är elakt mot kollegorna om en går till jobbet och smittar dem, men lidandet är ändå inte större än att dagen strösslas med bra böcker och praliner, en gyllene stig av njutning från morgon till kväll. Och GLASS! Glass är skönt mot halsont. Fast ni vet ju haken: verkligheten ser aldrig ut så.

Jag är inte hemma om jag inte har feber och när jag har feber sover jag mest hela tiden = läsa? Ha!

Praliner? Glass? Ha! Nowhere to be seen. Kunde kanske muta K att köpa på hemvägen, för i vår lilla brukshåla är det numera så att centrumbutikerna dör den grymma grymma dööööden, det finns inte en enda matbutik kvar. Vi har ett för orten stort och fint Willys ute vid rv66, men är det något jag inte har ork eller lust med nu så är det att gå eller ens cykla fyra kilometer. Ack oh ve.

Nej, jag skojar såklart. Men det där med att vara förkyld är sällan så ”mysigt” som vi kanske inbillar oss när vi jobbar som galningar och bara vill ha LEDIGT. Det kanske vi kan enas om?

sachbok
en vacker bok, varje kapitelrubrik presenteras på vietnamesiska också

Om jag nu ska ta och vara lite POSITIV så kanske jag ska vara tacksam över febern ändå, med tanke på rubriken. Jag ville verkligen inte att min bok skulle ta slut. Kim Thúy ni vet, allas älskling just nu. Nu blev det inte riktigt den hetsläsning som det skulle ha blivit om jag hade varit 100% fit for fight.

Mãn är mer av en sammanhängande historia, rent kronologiskt, än Ru var. Den är fortfarande mer fragmentarisk och situationsbaserad än Genomsnittlig Roman 1 A, men jag uppskattar verkligen det. Jag återkommer ofta till novellens fördelar numera och det är något av det där med ”skala bort fluffet, kom till saken” som jag tycker mer och mer om i den här typen av böcker också. (*

Med en berättare som Kim Thúy behövs nämligen inget fluff. Jag längtar alltid efter mer, men det hon serverar hänger samman oavsett hur korta eller långa hopp hon gör i tiden. Däri ligger hennes storhet, eller åtminstone en av dem. Hon skriver stort med få ord.

En kvinna, nej MÅNGA kvinnor, i centrum.

Mãn är en kvinnas kärleksförklaring till de kvinnor som i tur och ordning födde henne, gav henne mat och uppfostrade henne. Som nyfödd övergavs hon av en tonåring i trädgården till ett buddistiskt tempel som låg högt uppe på en flodbank vid en av Mekongflodens slingrande tentakler. En nunna tog hand om henne och livnärde henne på risvatten och bröstmjölk från en kvinna i området, innan hon lämnade henne vidare till ytterligare en kvinna som var lärarinna på halvtid och spion på heltid.

Mãn är också en berättelse om snedvriden kärlek, en kärlek som måste tystas ner och aldrig får flöda fritt; en kärlek som inte får präntas in i minnen och historier. Men på en plats långt bortom tropisk hetta, där skira snöflingor sakta singlade ner, fanns en enkel och oförställd kärlek. En vanlig kärlek född ur ett vanligt möte med en vanlig man, något som för henne var mycket ovanligt. Om Ru handlade om att lära sig att överleva, är Mãn ett utforskande av kärleken.

Ru är fortfarande etta på min lista, kanske för att det var det första mötet med författarens fantastiska uttryckssätt, kanske för att jag inte är någon varm anhängare av bitterljuv kärlek. Läs mig rätt: detta är fortfarande en fullpoängare för mig. Jag muttrade över att vara sist på bollen, ”varför väntade jag så länge innan jag började läsa denna fantastiska författare?”, men nu förstår jag ju varför: det var nu jag skulle göra det, det är nu vi snart åker till Vietnam. Omläsning i all ära, men den fräschör och den längtan som den allra första genomläsningen födde – det är den jag ska ha med mig när jag kliver ut ur planet i Saigon. Jag vill se alla de fantastiska träden som hon skriver om. Äta papayan. Pannkakorna.

vietflaggaGör inte misstaget att tro att Kim Thúys Vietnam framstår som ett paradis. Det gör det inte. Men det väcker nyfikenhet. Jag vill se och lära mig mer om allt det som hände: det vi vanligen matas med – unga amerikaners fruktlösa krig på andra sidan jorden – är en så yttepytteliten del. Det har hänt så mycket före, under, efter som jag inte har en susning om. Jag är inte riktig så stjärnögd och naiv att jag tror att 14 dagar på plats kan lära mig något STORT, men det måste kunna lära mig NÅGOT.

Hon är naturligtvis inte ofärgad av sin flykt heller, Kim Thúy föddes i en välbärgad familj som flydde landet när kommunisterna tog över. Det är ännu en anledning att inte inbilla mig att jag har lärt mig några sanningar bara för att jag på kort tid har läst tre böcker av vietnamfödda författare. Men jag har fått ta del av en liten bit av DERAS sanning.

Jag läser att detta är hennes tredje roman. Tredje? Var finns nummer två, när nu Ru var den strålande debuten? Varför finns den inte översatt? Jag googlar och finner att hon tycks ha skrivit den tillsammans med en annan författare. À toi, Kim Thúy och Pascal Janovjak. Det är sällan jag ångrar att jag valde tyska framför franska, men denna kvinna får mig att gnissla tänder ty google translate lyckas åtminstone få mig att förstå att jag vill läsa den här boken också. Jag har postat en fråga hos Sekwa om de tänker översätta och ge ut den, men eftersom den kom 2011 och ännu inte är utgiven kanske svaret ”inte” är givet – å andra sidan, denna författare boomar nu. Ru fick beröm, men nu börjar hon nå stellära höjder.

*) Självmål de luxe igen. Komma till saken? Skala bort fluff? Men ni vet hur det sägs: de som kan GÖR, vi andra bara skriver OM det.

Nu ska jag bomba en stund igen. Det pågår ett världskrig i mina bihålor, men flyktingarna från det kriget kommer inte att skriva några fantastiska böcker, de snyts ut och spolas ner i toaletten. Fast vad vet jag. Avloppet kanske utgör ett litet virusbibliotek i sig, fyllt av små små litteraturnördar.


dags att börja jaga julklappar?

Jag kommer kanske att avslöja en och annan julklapp bland nedanstående tips, men de tilltänkta mottagarna vet inte ens att jag bokbloggar, så de läser med största sannolikhet inte här. De är inte bloggläsare alls.

(jag vet att det är svårt för oss bloggknarkare att tro, men det finns ju folk som tycker att det dära internet, det är sånt en kollar upp nån gång i veckan på sin höjd, när en ska ha tag på en busstidtabell eller liknande)

Min julklapplista kommer inte att vinna några priser för extraordinärt unikt urval, jag spelar ganska säkert och undviker att ta ut svängarna alltför mycket. Förra året lyckades jag faktiskt ge bort en bok om Proust till en Proust-älskare som inte ens visste att just den boken fanns – den bedriften kommer jag nog aldrig att lyckas med igen. Jag är nöjd om mina julklappsböcker får någon att skina upp lite en stund, om reaktionen är ”ja, åh, den här har jag varit sugen på!” snarare än ett extatiskt ”oooooh, detta hade jag aldrig anat men det är perfekt!”.

malalaTill familjens relativt nyutexade gymnasieläraren ger jag I am Malala. Trots att skolplikten upphör efter årskurs nio så finns det gott om skoltrötta gymnasieelever som kan behöva motiveras från tid till annan. Jag hoppas att Malalas tankar om utbildning och RÄTT till utbildning kan servera en och annan anekdot som kan hjälpa till att inspirera. Det finns väl inte någon som har missat Malala eller hennes bok, men hon är den numera världsberömda flickan som snudd på betalade det högsta priset en människa kan betala för sin rätt till utbildning.

When the Taliban took control of the Swat Valley in Pakistan, one girl spoke out. Malala Yousafzai refused to be silenced and fought for her right to an education. On Tuesday, October 9, 2012, when she was fifteen, she almost paid the ultimate price. She was shot in the head at point-blank range while riding the bus home from school, and few expected her to survive.

Till släktingen som älskar välskrivna och ymnigt tilltagna historier om hela familjer, berättelser som ger oss en hint om dåtiden, vad som har lett fram till nuet, ger jag Mikael Fants Vattnet i mars och Hanne Vibeke Holsts Förlåtelsen. Just denna släkting är sjuk och trött och läser helst pocketutgåvor på grund av bokens vikt – och som tur är finns båda böckerna i pocketutgåva nu.
Vad jag tyckte om Vattnet i mars och Förlåtelsen.

gflynn
Gillian Flynn fotograferad av Heidi Jo Brady

Till vännen som halvt jobbat ihjäl sig ger jag Gillian Flynns Gone girl. Jag vill på intet vis inspirera henne att rymma, men Flynns spänningsskapande perspektivbyten och osvikliga känsla för detaljer kan mycket väl skänka en stunds välkommen distraktion från vardagen. Den är ganska tjock, så jag skulle vilja kalla det en perfekt jullovsbok ett år som i år, då relativt få semesterdagar ändå ger en ganska lång sammanhängande ledighet (oh, bliss) – åtminstone för kontorsråttor som vännen och jag. (Jag brukade jobba i en bransch där verksamheten inte kunde avstanna bara för att det var röda dagar i almanackan, men inte nu längre)

lego

Till gudbarnen i Värmland ger jag Stora boken med Lego-idéer och (ännu en) STOOOOR LÅDA LEGO. Jag lobbar stenhårt för att ungarna ska bli ingenjörer och även om en kan invända att en bok med detaljerade idéer om vad en kan bygga kan råka lägga lock på kreativiteten snarare än att stimulera den, men jag litar på att M och A kan se boken som inspiration snarare än facit.

————————-

Annat julklappsvärt:
Belinda Bauers Betraktaren (rättsmedicin, Wales, snyggt levererat)
Pål Eggerts Borde vara död (mörk svensk urban fantasy med socialt patos)
Kim Thúys Ru och Mãn (för det sinnligt exakta och vackra)
Pär Thörns Ordningen upprätthålls alltid (smart, snygg och nyskapande samling svenska serienoveller)
PC Jersilds Ypsilon/En levande själ (för att främst den sistnämnda är en av de bästa svenska sf-romanerna någonsin, och Ypsilon knyter ihop säcken så fantastiskt fint. PC Jersild är bäst. Basta)
Bergmark Elfgren/Strandbergs Engelsforstrilogi (för att den äntligen är i mål)
Åsa Nilsonnes En passande död (för att hon är min naturliga följeslagare till Jersilds fantastiska författarskap)
Ester Roxbergs Antiloper (vänskap, kärlek, sorg)
Elizabeth Weins Code Name Verity (för spänning och en sida av WWII som inte alla känner till – och ojvojvoj, nu såg jag att hon har skrivit en bok till, den får nog bli en av mina julklappar till MIG i år)
Elin Wägners Pennskaftet (som en påminnelse om att snygga oneliners inte är en produkt av 2013 allena)

…eller så ger du bort en e-boksprenumeration från Novellix. Jag undrar om jag inte ska få en sån också.


Allt kludd av ondo?

Jag glömde ju en glad nyhet i gårdagens runda – Arga Bibliotekstanten bloggar igen!

Jag älskar Metallica men/och (jag kan inte bestämma mig för exakt hur elakt detta är, speciellt mot herr Trujillo – kan vi kalla det ”elakt med kärlek”?) höll på att skratta mig fördärvad när Arga lade upp en bild på hur bra det kan bli när folk kladdar i böcker fastän de egentligen inte ska.

PS fast Metallica har ju faktiskt ingen keyboardist, så då är det inte dem vi är elaka mot


en nyhetsrunda i den svenska bokvärlden

Forma Books Blog Awards har delats ut, mitt hjärta finns hos Breakfast Book Club men är den NÅGON som kan få mitt godkännande att piska dem så är det Marcus och hans blogg Marcusbiblioteket! Marcus är trevlig, vet att uppskatta katter OCH han skriver en bokblogg som är precis så där ljuvligt bred som jag vill att en bokblogg ska vara. Han har inte bara bred boksmak, har ser också böcker ur ett brett perspektiv. Ingen kan dissekera (i positiv mening – minns att jag är gammal medicinstudent och vetenskapsnörd) ett bokomslag så intressant som han, ingen hittar lika vackra och roliga bilder, ingen hittar sådant bokbling. Jag kan fortsätta ösa lovord väldigt länge. GRATTIS MARCUS!

Sista timmen vann priset för årets nischade blogg (Instagrambokblogg, alldeles briljant!) och Bokunges bloggpost Prinsen och pojken vann priset för årets recension.

———————————

Forma var det ja… Jag ser fortfarande Massolit som ganska nya och pigga uppstickare (jag är trög) men idag slog nyheten ner som en bomb i åtminstone min feed –

Massolit Media AB förvärvar Forma Books av ICA Gruppen.

Massolit Media AB (publ) förvärvar Forma Books AB av ICA Gruppen AB (omx). I Forma Books ingår varumärken som B. Wahlströms Bokförlag, Damm Förlag, Bokklubben Livsenergi, ICA Bokförlag samt Ponto Pocket. Forma Books äger även 50 procent i jultidningsförlaget Brafö AB.

…OJ! Hoppas detta blir bra, Massolit tar ett jättesteg och förvaltar fr o m nu ett antal riktigt fina varumärken. Lycka till!

———————————

Nästa goda nyhet är att Sekwa, denna ljuvliga franska pralin i den svenska förlagsfloran, startar ett imprint: ETTA

I vår jakt på välskrivna och intressanta franska samtidsromaner snubblar vi ideligen över engelskspråkiga böcker som väcker vårt intresse. Men nej, inte ska väl vi, vi måste hålla fokus på det franska, det är ju det vi är bäst på… Men ibland kan vi inte låta bli, som för något år sedan, när vi läste Lydia Davis och föll pladask. Tanken och drömmen om att också ge ut engelskspråkig litteratur väcktes igen. Och nu, nu har vi bestämt oss och ETTA är ett faktum.

Jag muttrade för ett tag sedan att jag är allt annat än frankofil (men är det några som kan förvandla mig så är det nog Sekwa), men ANGLOFIL är jag helt visst (snudd på gränsande till anglomaniker) så JAAAAA! Bring it on! Detta kan bara bli riktigt riktigt bra. Dags att lägga till ännu ett bokmärke, med andra ord.

———————————

Tråkigare för alla oss som älskar X Publishing är att ett litet underbart kvalitetsförlag också kan sänka människorna bakom, som sliter med det.

Ett förlag av vårt slag kräver idag energi och full uppmärksamhet alla dagar på året, vilket kan bli en svårlöst ekvation när man även har annat än företaget att ta itu med. Vi har under hösten ställts inför nya utmaningar och två möjligheter: Att göra en anpassning av utgivningen och bli något annat än vad vi vill vara, eller att lägga ner. Så sett finns för oss bara ett val.

I skrivande stund pågår förhandlingar med intressenter om en möjlig överlåtelse av vår utgivning, eller andra för oss intressanta lösningar. Vi håller vägarna öppna, detta med våra författarskap och titlar för ögonen. Vi har gott hopp om att hitta den bästa av möjliga lösningar.

Förlaget har stått för många intressanta boksläpp de senare åren, mycket bra YA, så detta var en mycket tråkig nyhet. Min inre fyraåring hoppas på snäll magisk drake som räddar allt.


träningsläger pågår

Den som har hängt med ett tag vet att en älskad fyrbent familjemedlem blev väldigt dålig oväntat snabbt och lämnade oss för några veckor sedan. Han var familjens hårigaste boktok och han älskade när vi läste för då höll vi oss STILL. Mycket social herre. Vi är ju inte helt utan fyrbeningar nu heller, men den yngre generationen är aningens mer rastlös och kan på sin höjd (”på sin höjd” – uj, det blev vitisigt värre) tänka sig att övervaka läsningen på avstånd. Sankt Astor (yes, han är kanoni… förlåt, kattoniserad här) var mer närgången. En varm kelgris som rättvist alternerade mellan husses och mattes knä. Mycket saknad. Mycket.

spock1

…fast det kanske ligger något i det där med att vi alla har roller. Även djuren. Tänk om lillsprallisen kan bli ny bibliotekskatt nu när platsen är vakant? Han LÅG STILL i knät några 90-sekundersvändor.

spock2

En stund senare parkerade han sig på tidningen jag läste. Ja, ska han nu lockas att bli ny bibliotekskatt så kunde jag ju inte köra ner honom heller. Artikeln om Merete Mazzarella fick helt enkelt vänta.

Vi får se. Varje gång jag försöker med ett litet ”du har fler cyklar än jag har katter” så kontrar sambon med ”men du har fler böcker än jag har cyklar”. What to do?