Vila i frid – välkommen tillbaka till Sverige, Dylan Dog

Det kom ett mail: Mardrömsdetektiven Dylan Dog ges ut på svenska.

Ades Media? Min ”nya-kaxiga-förlags”-nos började vibrera och vädra exalterat. Den anade en doft av succé. Det händer alltid bra grejor i serie-Sverige! För mig kan detta vara den bästa serie-nyheten sen Apart Förlag startade upp.

Dylan Dog, italiensk kultserie, såg dagens ljus redan 1986. Dylan är inte helt ny på den svenska marknaden, den kom ut som egen tidning med namnet Dylan under 1993 och publicerades som biserie i Seriemagasinet 1995-2001. För mig är det obegripligt hur den kunde få somna in så länge, men nu är han i alla fall tillbaka. Vila i frid är det första albumet i en riktigt fin utgivning, bra format och fint papper. En keeper!

Förlaget lyckades dessutom få tillstånd att utrusta det första svenska numret med ett specialomslag (känner du igen stilen? Apart förlags Jimmy Wallin kan långt mer än bara zombieporträtt…), originalomslaget finns istället på baksidan.

Det finns en lång lång bakgrundshistoria om Dylan, men det fina är att en inte behöver allt det för att kunna njuta av serierna, det går alldeles utmärkt att dyka in lite var som helst.

Det enda du behöver veta är att Dylan är en filmstjärnesnygg (ser du vem utseendet inspireras av? personen ifråga börjar bli äldre, men kindbenen har han kvar…) f d Scotland Yard-medarbetare som numera frifräser. Idol för många, bluffmakare för många andra. Dylan tog Arkiv-X-aktiga uppdrag långt innan Mulder och Scully började ge varandra trånande blickar på 90-talet. Zombier, vampyrer, djävlar och häxor, ”vanliga” seriemördare (de blir snudd på trista och mainstream i den samlingen ;)) – han har sett allt. Det är det som är grejen. Dylan kan verkligen hamna i precis vad som helst, och det är väl också därför han håller år efter år efter år.

Italian author Umberto Eco said: ”I can read the Bible, Homer, or Dylan Dog for several days without being bored.”

I Vila i frid kontaktas han av ett gäng vänner. De drabbades av en stor sorg tre år tidigare när en av deras kompisar blev påkörd och dog i en smitningsolycka. Efter några dagar fick smitaren ångest och anmälde sig själv, han har suttit i fängelse sedan dess. Allt borde med andra ord vara klappat och klart: case closed, mördaren tar sitt straff och den döda borde få frid – men icke. Hon är kvar mellan världarna, mycket missnöjd med det och hon påverkar sina vänner på ganska destruktiva vis. De börjar sakta men säkert bli galna.

Som om bristen på dödens frid inte vore illa nog anfalls hon varje kväll av en spökhund. Liten, söt men jävligt elak. Varje kväll blir hon biten av den ilskna hunden (trist, det hade onekligen varit en sötare men också aningens tråkigare story om de två osaliga andarna kunde sitta och gosa istället), varje dag är det läkt igen så att hon kan få benet sönderslitet ännu en gång. Om igen om igen. Både hon och vännerna vill få slut på mardrömscyklerna och de hoppas att Dylan är mannen som kan fixa det. Kan han det utan att drabbas av samma galenskap som de andra?

Detta sitter som en smäck! Jag känner mig väldigt väldigt serie-rudis som inte har upptäckt Dylan Dog förrän nu, men bättre sent än aldrig. Det finns en enorm skatt i form av backlist att gräva i, Ades lär ha att göra. Må svenska seriekonsumenter vakna till och kräva mer av det här. Det är snyggt, det stänker av svart humor, det är spännande och och och nu vet jag inte vad jag ska skriva mer innan det börjar låta fånigt. LÄS!

Jag vore ju inte den crazy cat lady som jag är om jag inte serverade en liten specialpresentation av Dylans katt, Cagliostro, il gatto magico (jag gissar på att han har fått namnet efter en gammal italiensk ockultist). Han har en väldigt väldigt liten roll i Vila i frid, han ser mest bara snygg (och arg) ut, men jag hoppas på mer av honom längre fram.

”wtf, husse luktar HUND?”

8 december, 2013 | Kategorier: glada nyheter, Londonmiljö, spöken, vuxenserier | 1 kommentar