ett lämpligt rosaluddigt inlägg för att helga vilodagen
”Not for the fainthearted” skriver jag ibland. Det kan vara en bok, en film, en serie. Ett liv. I dag är det nog hela det här blogginlägget.
Ibland uppstår diskussioner om bokbloggares legitimitet. Det anses oproffsigt att koppla texterna vi läser till något personligt. För mig är det tvärtom. Det är det personliga som gör det. Konst, i vilken form den vara månde (bild, text, film, you name it) kan inte existera utan en kontext och den kontexten finns både i det stora, det historiska eller samhälleliga, och i det lilla, personliga, privata. Vill jag bara läsa vad en bok handlar om läser jag baksidestexten. Vill jag se en text analyseras eller recenseras vänder jag mig till någon snajdig publikation. Vill jag ha added value i form av något personligt så vänder jag mig till en bokblogg eller den typ av litteraturkrönikörer som också i publikationer vill och vågar vara en smula personliga.
I dag har jag läst Frälsarens Predikobok av Janne Karlsson. Herr Karlsson är publicerad både här och var (jag känner honom mest som skaparen av den ljuvliga serien ”Allan & Hjördis: scener ur ett dött äktenskap” som är ett måste för varje luttrad zombieromantiker) men Frälsaren är Svart Humor med stora bokstäver också i en tid då svart humor förvisso anses rumsren på gränsen till trendig – men den ska gärna vara LAGOM svart. Frälsaren är mycket, men han fackar inte gärna in sig i ”lagom”. Sålunda är Frälsarens Predikobok tills vidare egenutgiven i väntan på att någon annan ska våga publicera den i bokligt tryckt format.
Frälsaren får Arne Anka att framstå som en rosafluffglittrig positivitetsminister som knarkar Dale Carnegies bok How to win friends & influence people (googla om du är nyfiken). Frälsaren är bitter och cynisk (och ganska ledsen), han längtar efter köttslig kärlek men kättjan lirar inte med livet. Det gör inte Soc och FK heller. Eller fruntimren för den delen. Frälsaren får alltid kämpa. Frälsaren och jag tycker inte lika om allt men vi är rörande ense om det olämpliga i att kalla Zlatan hjälte bara för att han snurrat upp elva andra män och skickat in en rund lädertingest i ett nät. Vi är inte så imponerade av Kevin Walker heller.
Får en skämta om sånt här? Missbruk, ångest och FK?
Ja, det får en. Måste en.
För mig blir detta dubbelt. Jag har levt nära flera sorters missbruk. Jag växte upp med en missbrukande pappa, men han kunde jobba (när han var 50 fick han omskolas från konditorsjobbet p g a astma, sen blev han vaktis på soc – ett uppdrag han alltid mycket stolt utförde i skjorta och slips fram till sin död). Min halvbror dog på en toalett efter en överdos. Det var under en av hans skötsamma perioder, så det var hemma på sin EGEN toalett han dog. Den sidan av mig vill skaka om Frälsaren, sätta honom i soffan, servera honom en tallrik tacos och säga ”f*n hörru, hur löser vi det här? sluta med ditt jäkla JIDDER!”.
Fast nu har jag själv också periodvis sett insidan på det svarta hålet så jag vet ju att det inte hjälper att nån annan matar en med tacos och kommer med goda råd. ”Raska långpromenader” eller ”en uppfriskande dusch” i all ära, men en djup depression är något helt annat. Jag är ju inte dummare än att jag ser familjedragen och vet att far och halvbror självmedicinerade med sprit och knark där jag självmedicinerar med mat, träning, jobb och/eller adrenalin (det har varierat genom livet, men det har sällan varit sunt även om somligt är mer socialt accepterat än annat).
Jag är numera en del av den svennebananiga medelklass som Frälsaren föraktar (men längtar efter? jo, det gör han, men han föraktar mest av allt sig själv och tror nog inte att han är värd det). Jag har det finanisellt mycket bra (mycket beroende på att jag är en ängslig hönapöna som vet att livet kan vända snabbt så jag bäddar alltid alltid för sämre tider och anpassar vardagslivet efter principen ”aldrig dra på sig höga fasta kostnader, måste leva och bo billigt”, men också på grund av att det där med att knarka jobb kan vara lönsamt en kortare tid – tills en går sönder) och jag gjorde inte tacos i går, men väl fajitas. Jag kan fatta att Frälsaren är less på såna som jag. Men ändå.
Ni ser ju. Not for the fainthearted. Många tycker att det är olämpligt att vara så öppen som jag är, men varför skulle jag vara något annat? Detta förekommer överallt. Hemma hos mina mer medel- och överklassiga klasskamrater i skolan (ty i sjuttiotalets Karlstad var det inte mer segregerat än att vi blandades på det viset även om vi barn inte tänkte i de termerna just då) var spriten möjligen dyrare, men även om jag inte förstod det då så vet jag nu att den där högsta chefen på XXX-verket i Karlstad 1978 var också alkis. Och den läkaren. Den journalisten. Så var det då och så är det än i dag. Fram med skiten på bordet, säger jag. Att blunda och låtsas tar oss ingenstans.
Fast nu stänger just JAG den här offentliga lådan ett tag igen, för är det något jag har lärt mig genom åren så är det att jag inte är stark nog att ta emot de förtroenden och de terapitantsuppdrag som OCKSÅ ofta följer på att en har öppnat sig och berättat. Jag lämnar med varm hand över allt sånt till betalda proffs numera, för om jag ska ta emot och försöka nysta i andras ångest också så går jag sönder. Igen.
(där har ni bl a det för många obegripliga svaret på frågan om varför jag inte fullföljde läkarutbildingen: jag är för distanslös)
Nyfiken på Frälsarens Predikobok? Det finns två svar på din nyfikenhet:
– Du kan susa iväg till Swedish Zombie och tävla om ett exemplar.
– Du kan kolla in Svensk Apache och beställa tidningen där för 50 riksdaler.
Min vän socinomen uppmanar numera sina socionomkollegor att läsa Pål Eggert. Jag vill uppmana dem att läsa Frälsaren också.
(inte så) Anonyma Biblioholister 