Bokbloggare mot rasism
Jag kan faktiskt inte säga det bättre än Bosse Parnevik:
Vi är många som är bestörta över att SD har tagit sig in i riksdagen och över att partiet fortsätter att växa. De är just nu Sveriges tredje största parti. Är det sant? Kan det vara så illa? Jo, det verkar tyvärr så.
En del undrar vad bokbloggeri har med partipolitik att göra. För mig är om inte all så åtminstone mycket litteratur politik i en eller annan form och min tro är benhård: att ta del av andras tankar, av deras historia, att lära sig mer om världen… ja ni vet alldeles PRECIS så som vi kan göra genom att till exempel läsa böcker: det måste på något vis vidga synen på människan. Öka kunskapen. Minska rädslan. Nu vet jag att det inte hjälper för alla, men varje liten människa som lär sig att att inte döma någon på grund av hudfärg, religion eller sexuell läggning – det är en vinst.
#bokbloggaremotrasism #jagärintesverigedemokrat
Läs
Gellert Tamas Lasermannen
Primo Levi
Meet the Somalis
på vift med Lotta Jernström – underbart!
Då och då snubblar jag över en bok som jag hade velat skriva själv. I fallet med Lotta Jernströms Upplevelser med Stockholms tunnelbana: en guide så stannar jag ibland upp och undrar ”hupp, är vi samma person?”. Hennes sätt att betrakta, vad och hur hon betraktar – ja, till och med hur hon skriver. Med det sagt så känns det aningens egenkärt att tjata om vilken finfin bok det här är, men den ÄR så bra!
Boken är från 2009, så ett och annat har redan hunnit hända/ändras, men boken håller än. Lotta åker till var och en av de hundra tunnelbanestationerna i Stockholm. Lite kort om när stationen byggdes, lite kort om utsmyckningen, lite kort om vad som finns att se i närområdet. I vissa fall serverar hon intressant historieskrivning rent samhällsbyggnadsmässigt, varför hamnade stationen just här? Hur växte samhället upp runt stationen? Vi muttrar ofta om att politiker inte fattar nåt, men Lotta berättar om små spår av eftertanke och försök att lära sig av misstag.
Min absolut enda invändning what so ever mot den här boken är att jag vill ha MER av allt! Varje station får ett till två uppslag och det räcker ju inte så långt. Boken är generöst illustrerad med Lottas egna bilder och alla uppslag är i färg.
Jag har länge pratat om att göra en tunnelbanesafari i Stockholm, främst med fokus på utsmyckning och arkitektur. Kristoffers moster tog fasta på det och fyndade den här boken till mig. Alla säger att det är svårt att köpa böcker till mig (hm! äsch då), jag tror att Cathy tog förstaplatsen på mitt-i-prick-listan genom alla tider med den här gåvan. Jag visste inte ens att den här boken fanns när jag fick den (OK då, om jag hade vetat att den fanns så hade jag ju redan köpt den själv, för länge sen), men den fångar precis den breda syn på Organismen Tunnelbana som jag älskar och ofta tjatar om.
Det talas om en välkommen utbyggnad av tunnelbanenätet, men redan nu finns det en station till. Jernström nämner den i förbigående: Kymlinge. Kymlinge var stadsdelen som av flera anledningar aldrig blev av – men det är ju inte försent än?
”När norra Järvabanan byggdes i slutet av 1970-talet fanns det planer på att bygga en stadsdel söder om Kista. Stadsdelen skulle huvudsakligen vara avsedd för statliga verk och myndigheter, som skulle flytta ut från Stockholms innerstad. Senare beslutades att vissa centrala statliga myndigheter skulle utlokaliseras till andra orter i Sverige och projektet fick förfalla. Projekteringen av stationen var redan påbörjad och för att försäkra sig inför ytterligare förändringar i framtiden byggdes den i råkonstruktion, det vill säga utan biljetthallar, rulltrappor, hissar och annan utrustning.”
Området huserar bl a speciell fauna så det vore synd att exploatera, man det inses lätt att ett storstadsområde som växer så snabbt son Stockholm ofta överrider sådana intressen. Vem vet hur det blir? Kymlinge har för övrigt en spännande biroll i Jerker Virdborgs Försvinnarna (också en mycket bra bok!).
Vem ska läsa den här boken då? ”Alla” är det enkla svaret. Ur-stockholmaren som vill lära sig mer om sin egen stad. Turisten. Tunnelbanenörden (tag dock varning – du hittar inte en bokstav om fordonen i sig! sånt finns det andra fina böcker om). Den historieintresserade. Den rastlösa som vill ha en bok som går att läsa i små små tuggor när det finns några minuters lucka.
Formatet är mycket väskvänligt och boken är robust, den tål att följa med på många utflykter i varierande väder. Det är väl just det väskvänliga formatet som är anledningen till att det bara kan bli några få sidor om varje station, det inser jag, men tänk om Lotta kunde få göra en de luxe-version? En stor, fet och lyxig ”cooffee table book” (vad ska vi kalla såna på svenska? tjockt fint papper, med stooooora fina bilder och… ja, ni hajar). Munin förlag verkar tråkigt nog ha lagt ner (när jag letar upp hemsidan verkar den ha tagits över av en privat blogg), men boken går att få tag i än. Jag önskar Lotta en anledning till nytryck!
Hjärnan spinner loss. Åh, jag vill ha exakt en sån här bok – OK då, lite tjockare – om London. New York. Prag. Paris. Moskva. Fyll på listan själv.
Jag fångade den här fantastiska takprydnaden hos SLL tidigare i höst. Vill haaaa! (jodå, jag fick tillåtelse att ta den här bilden!)
Mitt förhållande till Stockholms tunnelbana startade inte med med mitt nuvarande arbete (jag jobbar med utveckling av tåg, åtminstone i några månader till). Mormor lämnade ett litet sömnigt samhälle i Norrlands inland, hon sökte jobb och hamnade i Älvsjö på sextiotalet. Ett av våra gemensamma nöjen när jag var hos henne på loven var att åka tunnelbana. Vi köpte flerdagarskort och åkte och åkte och åkte. Jag var sju år när många av de mer fantasifulla stationerna på blå linjen invigdes och det var vårt billiga underbara nöje. Några år efter att hon hade pensionerat sig så flyttade hon åter norrut, så de allra nyaste stationerna fick vi aldrig uppleva tillsammans. Jag älskade mormor djupt ända tills hon gick bort för snart femton år sedan, men just mitt tonåriga jag var kanske inte jättesuget på att åka runt hela dagar för att tågnörda tillsammans med mormor (åh, misstagen som en önskar att en kunde korrigera nu).
mormor och jag i Dorotea 197x. jag bjussar på 1) mina roliga kläder, men just då kände jag mig fin 2) det faktum att om jag inte färgade håret så skulle en lätt kunna tro att det är jag som står till vänster. hupp!
(inte så) Anonyma Biblioholister 