så fin att jag klämmer en till med en gång
Väldigt sällan fin är Sami Saids debutroman om Noah som tar pick och pack och drar till Linköping för att plugga. Han är preppad till tänderna. Han skall icke synda!
När Noha lämnar familjen i Göteborg för universitetsstudier i Linköping är det efter en sommar av förmaningar. En intensiv sistaminuten-uppfostran vars budskap varit: skäms inte för den du är. Glöm inte att du är eritrean och muslim.
Nu känns det lite overkill, allt detta preppande. Noah tycks vara en ensamvarg av födsel och ohejdad vana, och han vill så förbli. Ändå får han plötsligt två personer på halsen. Två svenskar. Fredrik som vill konvertera till islam vägrar att lämna honom ifred. Han vet inte TILL sig hur väl han vill! Han vill veta allt om islam och när det är gjort vill han lära Noah allt om islam. Ungefär. Och Anna. Oj, Anna. Anna börjar prata med honom på ett tåg och sen slutar hon liksom aldrig prata.
Noahs första tid i Linköping är förmodligen frustrerande för honom, men den är ack så rolig att läsa om för mig. Den innehåller så många element av det jag tycker om, viktigast av allt: nyorienteringen. Ett nytt liv. En ny tillvaro. Ett av mina absoluta favoritämnen. När favoritämnet serveras klätt i Sami Saids finurliga språk blir det extra fantastiskt.
Så dör Noahs farfar i Eritrea och det beslutas att Noah, lillebror och far ska åka dit i några veckor. Enter part two: nästan en helt ny bok. Det är jättespännande att följa med Noah till ett födelseland som han knappt minns, där det talas ett språk som han har glömt (det går att komma undan med engelska, arabiska och italienska också – men han får lite pisk för den glömda tigrinjan). Han känner sig lika annorlunda där som någonsin i Sverige, och han har samma längtan efter att bara få vara ifred. Nu förstår jag en del andra läsares tveksamhet – vart är den här historien på väg? Hur hänger det ihop? HÄNGER det ihop?
Det struntar jag i om det gör, för jag tycker så mycket om det. Noahs tankar, hans beslutsamhet i obeslutsamheten (!!), Samis stundtals korta korta meningar och skarpa sätt att karikera omgivningen. Allt är inte karikatyrer, men det som är är oemotståndligt. Så oemotståndligt att jag genast lade beslag på nästa bok: Monomani. Är det något jag gillar med e-böcker så är det möjligheten till omedelbar behovsuppfyllnad.
Vi får se om jag nöjer mig med e-boken. Sami Saids texter har en tendens att locka fram hundörevikaren i mig. Utropstecken-i-marginalen-marodören. Hon den DÄR, ni vet. Jo, det kan mycket väl råka vara så att jag måste äga en pappers-Monomani också. Vi får se.
när en dålig nyhet ändå vänds till någonting ganska OK
Jag sörjer fortfarande X-publishing, men lösningen blev den jag smyghoppades på: Gilla böcker tar över deras utgivning:
– Det känns både naturligt och givet att valet föll på Gilla Böcker, säger Hanna Larsson, förläggare på X Publishing.
– Ada har tidigare varit delägare i X Publishing, hon kan vår utgivning, och Gilla Böcker ligger förlagsmässigt väldigt nära X Publishing. Vi vet att Ada och Anna kommer att förvalta våra författarskap och vår utgivning på bästa tänkbara sätt, det har varit helt avgörande.
Läs hela pressmeddelandet här. Backlisten är räddad och med lite tur möter vi större delen av X-publishings fina författargäng myvket snart igen, i nya böcker med Gilla böckers logga på.
(inte så) Anonyma Biblioholister 