Egenmäktigt förfarande
Det har knappast undgått någon svensk boktok att Lena Andersson vann Augustpriset för Årets svenska skönlitterära bok i år. Egenmäktigt förfarande är inte bara ett tillgreppsbrott enligt Brottsbalken. Det är också titeln på Lenas vinnare och en av höstens mest omtalade svenska böcker.
Ester Nilsson är en enkel kvinna som lever ett till synes enkelt liv. Sambo med Per: inget passionerat, men fungerande. Hon är poet, ständigt på jakt efter ordets exakthet. ”Det subjektiva var det objektiva och det objektiva det subjektiva. Så såg i alla fall hennes strävan ut.” …och redan där förstår nog både du och jag att så enkel är hon egentligen inte, vår Ester.
Ester får i uppdrag att hålla ett kort föredrag om en av samtidens mest kända konstnärer, Hugo Rask. Ester vill få honom att häpna, och medan hon skriver på sitt anförande blir hon allt mer fixerad vid honom. Ja, innan de ens har mötts så har hennes känslor sprungit i förväg från respekt till molande längtan, rent av saknad.
Klart att Hugo blir nöjd över uppmärksamheten. Han kanske bara inte blir RIKTIGT så nöjd som Ester tror och känner att han blir. Att få vara i hans närhet blir snart till en fixering – men måste han vara så förtvivlat social?
”Det enda hon inte var nöjd med var att han alltid hade folk omkring sig. Det sa något om honom som hon var vagt skeptisk till. Hon hade föredragit att han vore en solitär med en längtande spricka i sig som hon kunde få fylla.”
Det idkas lite närhet, men någon blir besviken. Känner sig utnyttjad. Tror sig veta spelreglerna. Inser sig inte ha fattat någonting. Kastas mellan hopp och förtvivlan. Blir släppt (läs: bortknuffad. ignorerad. ihjältigen) , inhalad igen, släppt – åh, vem har inte varit där?
Det krävdes inte många meningar förrän jag var fast. Hur fult och simpelt det än kan låta i jämförelse med Lenas fantastiska språk så var det ett andlöst ”oh shit!” som seglade upp i skallen när jag började läsa. Det skulle kunna bli outhärdligt om det inte samtidigt var så – faktiskt – roligt ibland. Det är träffsäkert om makt och moral, vi tjuvlyssnar på intressanta samtal som bara måste ha ägt rum på riktigt någon gång, några gånger, åtminstone till några delar. Lena har alltid varit välformulerad men om detta vore en pappersbok, min egen, så hade den varit så full av utropstecken i marginalen att den… ja, där tar min fantasi slut. Den hade varit smockfull av understrykningar och utropstecken. Punkt.
Det finns säkert någon människa med extremt stark självkänsla som aldrig har fastnat för fel person, men jag tillhör inte den starka (?) sorten. Utan att riktigt vara Ester har jag haft min andel av relationer-som-aldrig-blev-något där varje detalj, varje replik eller ögonkast har analyserats sönder och samman. Jag tror dock att jag har blivit bättre med åren, det känns som om det var ganska många år sedan det hände senast. Jag drabbades nog av ”livet är för kort!”-insikten. Livet är för kort för att det ska vara lönt att fixera sig vid det omöjliga. Det gäller inte bara mänskliga relationer…!
Jag är alltid lite avogt inställd till lovordade snackisar som ”alla” älskar, men jag kapitulerar. Jag brukar bli less på hypen, jag brukar vara rädd att bli besviken – men Lena Andersson, alltså. Oh shit!
Och minsann: lite Paris. Igen. Ett ”vi måste” drar allt närmare.
(inte så) Anonyma Biblioholister 