walking back to happiness

Jag plutar (nästan) varje gång numera. Det kanske är dags att göra slut med chick lit-böckerna? Men det är svårt. De har fyllt en funktion i så många år. Nåt lätt, gulligt, lite roligt och förutsägbart. Jag vet vad jag får. Det är lite som rökt lax på julbordet, sällan fantastiskt men ändå oftast heeeelt OK (årets julaftonsbesvikelse är dock att den rökta laxen som jag köpte hem och trodde att jag skulle njuta av visade sig vara gummiaktigt smaklös och bara vidrig. också.)

walkingbackto

Juliet’s been in hiding. From her family, from her life, but most of all from the fact that Ben’s not around anymore.

Her mother Diane has run out of advice. But then she insists Juliet look after her elderly Labrador and it becomes apparent that Coco the dog might actually be the one who can rescue her daughter. Especially when it leads to her walking dogs for a few other locals too, including a spaniel, Damson, who belongs to a very attractive man…

Before she knows it, Juliet realises she has somehow become the town’s unofficial pet-sitter. A job which makes her privy to the lives and secrets of everyone whose animals she’s caring for. But as her first winter alone approaches, she finally begins to wonder if it’s time to face up to her own secrets? To start rebuilding her own life? And maybe – just maybe – to fall in love again?

HUR kunde jag tänka att en sörjande änkas små små kliv tillbaka till (kärleks-)livet skulle roa mig i den här formen? Inte ens hundar eller renovering av hus räddade upp det här för mig. Lucy Dillon har lyckats roa mig förut (samma lilla stad, delvis samma hundar i små biroller), men nu är det kanske dags att vila från henne. Detta var min tredje Dillon, och jag har tyckt mindre och mindre om böckerna.

Mina avlagda engelska chicklittare gör åtmistone succé i byteshyllan på jobbet! Den här boken var billig, det var värt att chansa… och det var fint glitter på omslaget.

Nu går jag vidare med helsvensk medelklassangst istället! Moa Herngren är bra på sånt.

Annonser

2 svar

  1. Jag har också funderat på vad det är som gör att chic-lit inte längre är så kul. Jag fattar inte riktigt vad som hänt, eftersom det brukade vara böckerna som fick mig på läsbanan igen, om jag av någon anledning tacklat av. Inte ens Marian Keyes får igång mig numera. Jag undrar om YA är nya chiclitten egentligen? Sarah Dessen och typ såna..

    27 december, 2012 kl. 19:24

    • Kul att du nämner just Dessen – jag spontanköpte ”Mitt perfekta liv” strax före jul utan att riktigt ha en aning. Nu blir jag lite pepp på att läsa den!

      Marian Keyes senaste är förvisso lite annorlunda (nästan lite Sparkle Hayter?), men rätt… rätt trist. Jag har fastnat halvvägs.

      27 december, 2012 kl. 21:36

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s