Arkiv för 20 december, 2012

Mo Yan, årets Nobelpristagare i litteratur – jag mjukstartar med en film

redsorghum

I kväll kl 22:45, SVT2 – Red Sorghum/Det röda fältet, baserad på Mo Yans bok med samma namn. Eller, öh, vare sig filmen eller boken heter så på originalspråk. Såklart. Vi ska börja titta åtminstone, vi är preppade med kaffe men jag är så trött så det vete tusan om jag orkar hela.

———————————-

Jo, jag orkade i den mening att sömnen höll sig borta, men jisses, det var tungt. Ordet ”mjukstart” i rubriken var sannerligen svart humor.

Annonser

Under(Helsing)fors

Jag har fått så många tips om den här boken: Underfors av Maria Turtschaninoff. YA, urban fantasy, Helsingfors – boken plockar många poäng på förhand redan där. Pinsamt nog så har jag vansinnigt svårt att minnas författarens efternamn (ja, fortfarande, trots att jag tagit anatomimetoden(* till hjälp för att försöka memorera), så när jag nu väl bestämde mig för att det var dags att läsa den så var det lite trixande innan jag googlade rätt på Maria, fantasy och Finland (jag kan tippa på att hon är vaaaansinnigt less på att folk kommenterar hennes efternamn, men… ja). Klantigt av mig!

Jag har länge lekt med en idé om att starta ett i evighet uppdaterat inlägg där jag listar alla tips jag vill minnas, men jag är rädd att den listan skulle bli pinsamt lång, en sorts hög av teoretiska dåligt-samvete-hyllvärmare och det är ju på vissa vis det sista jag behöver. Att läsa är min avkoppling, min tröst. Att läsa ska aldrig bli en stress (så länge det inte handlar om arbete eller studier, där är stressen snudd på oundviklig och det är väl bara att tugga i sig).

underfors

”Ända sedan Alva var liten har hon sett till att alltid ha full kontroll över sin omgivning hemma i Helsingfors. Hon kommer ihåg alla hon möter, memorerar flyktvägar, är den som ser utan att bli sedd. Men varför hon gör så vet hon inte. De första tre åren av sitt liv kan hon nämligen inte minnas.

Därför blir hon inte misstänksam när läderklädda Nide dyker upp. Hon dras ohjälpligt till honom. Han kommer från hennes förflutna och han vill visa henne vem hon egentligen är. Nide för henne ner till Underfors, staden där hon är född – och där kommer hennes minnena ikapp henne. Men lite försent. Nide är inte den han ser ut att vara. Till att börja med har han svans…

Joel går i Alvas parallellklass och har varit hemligt kär i henne hur länge som helst. När han ser henne försvinna med en läderklädd främling tvekar han inte att följa efter. Tillsammans blir de indragna i ett halsbrytande äventyr där de måste kämpa mot en ofattbar ondska samtidigt som tiden håller på att rinna ut.

Underfors handlar om våra fäders synder och hur de påverkar våra öden. Vem är jag, vem vill jag vara, vem får jag bli? Dagens Finland möter varelser ur vår folktro i en berättelse där kärlek och lojalitet spelar en stor roll.”

Just det där med varelserna ur den nordiska folktron uppskattar jag mycket. Väldigt mycket. Vi har många fina folksagor att rota i, många spännande oknyttisar som är halvt bortglömda och det är alldeles oförtjänt. Jag hoppas och tror att Underfors kan agera lite avsmakningsmeny där, att den unge som läser blir sugen på att läsa mer om den där Bäckahästen, den där Lunkentussen, de där trollen. Triangeldramat, åtrån, kärleken… ja, det var inte riktigt min kopp te, men där känner jag att jag som cynisk 44-åring är lite felsorterad rent målgruppsmässigt. I övrigt så kände jag mig faktiskt aldrig för gammal för den här boken. Den var spännande. Jag kommer helt klart att läsa mer av Maria Tur… Turtsch… av Maria!

Bonus: omslagsbilden! underbar! den tittade jag länge på.

*) en del benbitar var svårare än andra att få in i skallen, men nu kommer jag nog aldrig att glömma processus pterygoideus. jag satt på dåvarande 804:an och sa det – högt – igen och igen, stavelse för stavelse. Jag skrev det, för hand, plitade noga, och sa det högt (minst) tio gånger till. jag hoppades alltid att bussbullret överröstade mitt grekiska latin (jäss, det är alltid de jävligaste namnen, de latiniserade grekiska prylarna), för det måste ha låtit ganska vansinnigt det där.


dagens sämsta

Diskussion mellan mig och tyska chefen slutar i att jag mosar ur mig ett  ”traiiiiins” i bästa zombiestil. Traaaaiiiiiiins. Braaaaiiiiiins. Det gäller att kombinera sina intressen.

berlin121212