Arkiv för 1 december, 2012

Bild

kan han engelska? :-0

image

Annonser

De hemlösas stad

Det är förvisso i Jyväskylä historien om Lilja börjar, men det är vår vackra grannhuvudstad Helsingfors som har den geografiska huvudrollen i De hemlösas stad. Egentligen börjar Liljas historia där också, men hon minns inget av staden. Lilja var bara ett spädbarn Då När Allt Hände.

dehemlosassstadÅr 2035 inträffar den stora klimatkatastrofen. Tecknen har funnits där i många år, haven stiger och vädret förändras. Allt accelererar emellertid så mycket snabbare än någon kunde ana och när enorma tsunamivågor slår in över den dåvarande finska huvudstaden så flyr de överlevande norrut.

Liljas föräldrar flyr sitt hus hals över huvud, kvar blir faster Sassa som de delade huset med. Hon är borta när allt sker och de ser henne inte igen. De får indikationer på att hon möjligen kan ha överlevt, men ingen vet säkert.

Finland så som det var existerar inte längre efter den dagen, vare sig rent fysiskt eller som etablerad stat. När vågorna drar sig tillbaka är stora delar av Helsingfors, av landet i söder, lagda under vatten. Skåne i Sverige är borta. Ja, alla delar av världen som legat mindre än 10 m över havsytan förut är havets egendom nu.

De överlevande bosätter sig i Jyväskylä och bygger upp ett nytt samhälle så gott det går. De har alla bekvämligheter, men de har inte friheten. Vågorna lyckades nämligen inte skölja bort människans inneboende egoism, och de överlevande har ingen lust att dela sin kvarvarande rest av bekvämlighet med de flyktingar som strömmar in från resten av världen.

Livet i Jyväskylä är tryggt och inrutat. Eller ska vi säga tryggt MEN inrutat? Folk ska hålla sig där de är, alla övervakas, men det är ju för deras eget bästa! Visst är det så?

Lilja är femton år och har inte längre någon lust att inordna sig i det. Hon vill veta vad som finns söderut. Hon vill veta varför hennes föräldrar blir så konstiga varje gång hon frågar om faster Sassa. Hur kan de INTE vilja veta hur det gick för Sassa? Lilja är ju inte dum. Hon fattar att nåt är skumt. Att hennes föräldrar kanske inte har sagt hela sanningen.

Lilja drar. Rymmer. Hon har en romantisk vision om hur hon ska cykla till Helsingfors och sen hem igen (det är ju ”bara” 30 mil) när hon har fått veta mer om Sassa. Ja, eller hur. Det där går ju inte så himla bra. Efter sju sorger och åtta bedrövelser för Lilja lift med två underliga bröder i en båt. De tar henne till Halsingih. Staden, likt ett nerdekat (ja, än värre än originalet) mögligt nordiskt Venedig, bebos nu mestadels av indiska och kinesiska flyktingar. Några enstaka rester av urbefolkningen finns kvar, men de är skitiga och ständigt berusade trashankar och stadens nya invånare skyr dem som pesten.

Bröderna som tagit hand om Lilja tycker förvisso att hon också är en ganska skitig, underlig och ful urbefolkare, men de tycker synd om henne och tar hem henne till sin stora familj. Lilja tänker att hon ska väl stanna där några dagar och sedan försöka ta sig hemåt igen. När hon ser i vilket skick stan är så ger hon nästan upp tanken på Sassa lever.

Nu är det inte så lätt som hon tror, det där med att bara återvända hem. Rykten går om en influensa som får Jyväskylä att om möjligt dra igen porten än hårdare om sig. Här slipper ingen utomstående in! Det spelar ingen roll om man har en familj kvar i Jyväskylä som saknar en så att hjärtat nästan går sönder.

…och där lämnar jag er att ta reda på reste själva. Detta är en liten fin pärla. Inte revolutionerande, omvälvande, nervkittlande, men en trevlig resa både geografiskt och i Liljas utveckling. Det är en nyorientering med råge att ställa om sig till ett liv i en stor indisk familj. Att nästan aldrig få prata vare sig svenska eller finska. Att stå ut med mögel och stank, men också att hitta vänskap och äventyr på ganska oväntade vis.

Annika Luther: De hemlösas stad. En stark trea! Jag är kanske LITE för gammal och luttrad läsare av dystopier för att sugas in i detta till 100%, men hade jag varit tolv, tretton… fjorton… ja, då hade jag nog läst den flera gånger.

Mycket roligt att läsa en bok skriven på finlandssvenska! Jag känner igen ett och annat uttryck som mina finlandssvenska vänner använder. Nu kanske det låter som om det är en stor grej, men det är det inte – det är just enstaka uttryck. Mest av allt så är det en bok som får mig att längta till Helsingfors (min favoritsorts bok, den som får mig att resa i soffan, det tjatar jag nog om ganska ofta va?), till några av de landmärken ännu som finns kvar efter att havet segrat, men som helt eller delvis får helt nya användningssätt efter katastrofen. Domkyrkan och Uspenskijkatedralen har jag koll på, men skulpturen De skeppsbrutna ”tvingas jag” (ooooh, stackars mig, det är ju inte så att jag älskar att googla sånt, nej då) leta upp, för den vill jag se.

Ann-Sofie från Breakfast Book Club har nyss varit i Helsingfors, när jag läste om hennes resa kom ett första lilla sug. Som av en slump trillar den här boken in i reservationshyllan på bibblan några dagar senare. Ah, det är ett tecken. Ett tecken på att till våren ska vi nog ta oss en sån där kryssning som stannar i Helsingfors, Tallin och St Petersburg. Jajamensan.

PS Helsingfors tunnelbana ska ju vara så vacker, och jag har ju faktiskt aldrig sett den heller!