Arkiv för 24 december, 2012

när hjärnan krullar sig

tittarstorm

När jag läser vissa kvällstidningars kommentarsfält, eller för den delen den egna facebookfeeden, så inser jag
1) att jag borde sluta läsa kvällstidningars kommentarsfält om jag ska behålla nån form av tro på mänskligheten
2) jag kanske inte ska ha gamla skolkompisar från 197x i feeden på fejjan baserat i stort sett bara på att de är just skolkompisar från 197x och man inte har så mycket mer gemensamt än så och… ja.

Jag vill vråla åt folk till slut för att de är så jävla körda.
Tänker jag, just då.
Och så inser jag att trots att jag i de flesta sammanhang är en fet gammal bonnig svennebanan så är jag i andra sammanhang en priviligerad elitist. Och där, just där, snuddar Johannes Björk vid mina tankar. Jag är inte färdig med tankarna än och han fångar heller inte helt det jag tänker, men precis som Johannes så känner jag ibland, ofta, att något skaver.

Jag har också VKM i feeden på fejjan, jag har också garvat rakt ut åt idiotier som stupar på sin egen dumhet och det känns inte så hemskt att skratta åt t ex svenska skådespelarföredettingar som skjuter sig själv i foten om och om igen, men rätt ofta så urartar det till att sparka neråt även på VKM. Då menar jag inte så mycket vad Kawa själv skriver eller gör utan kanske mest på oss andra, vi, alla hans följare. Kommentarerna. Ja, folk är dumma. Man blir paff över hur dumma folk kan vara. Men, återigen, vad är att sparka uppåt och vad är att sparka neråt. Det, mina vänner, ska jag fundera på lite till. Det blir nog inte lätt att hitta något entydigt svar, och det ska väl inte vara lätt heller, men det är ju ingen ursäkt att inte fundera.

Annonser

walking back to happiness

Jag plutar (nästan) varje gång numera. Det kanske är dags att göra slut med chick lit-böckerna? Men det är svårt. De har fyllt en funktion i så många år. Nåt lätt, gulligt, lite roligt och förutsägbart. Jag vet vad jag får. Det är lite som rökt lax på julbordet, sällan fantastiskt men ändå oftast heeeelt OK (årets julaftonsbesvikelse är dock att den rökta laxen som jag köpte hem och trodde att jag skulle njuta av visade sig vara gummiaktigt smaklös och bara vidrig. också.)

walkingbackto

Juliet’s been in hiding. From her family, from her life, but most of all from the fact that Ben’s not around anymore.

Her mother Diane has run out of advice. But then she insists Juliet look after her elderly Labrador and it becomes apparent that Coco the dog might actually be the one who can rescue her daughter. Especially when it leads to her walking dogs for a few other locals too, including a spaniel, Damson, who belongs to a very attractive man…

Before she knows it, Juliet realises she has somehow become the town’s unofficial pet-sitter. A job which makes her privy to the lives and secrets of everyone whose animals she’s caring for. But as her first winter alone approaches, she finally begins to wonder if it’s time to face up to her own secrets? To start rebuilding her own life? And maybe – just maybe – to fall in love again?

HUR kunde jag tänka att en sörjande änkas små små kliv tillbaka till (kärleks-)livet skulle roa mig i den här formen? Inte ens hundar eller renovering av hus räddade upp det här för mig. Lucy Dillon har lyckats roa mig förut (samma lilla stad, delvis samma hundar i små biroller), men nu är det kanske dags att vila från henne. Detta var min tredje Dillon, och jag har tyckt mindre och mindre om böckerna.

Mina avlagda engelska chicklittare gör åtmistone succé i byteshyllan på jobbet! Den här boken var billig, det var värt att chansa… och det var fint glitter på omslaget.

Nu går jag vidare med helsvensk medelklassangst istället! Moa Herngren är bra på sånt.


önskar er en riktig Disney-jul!

Varför får inte den HÄR lilla pärlan vara med kl 15.00? Strunt samma, ni kan ju se där här. God jul!